Utlämning för brott inom Norden. Vid nordiska justitieministermötet i Stockholm d. 11—12 dec. 1953 beslöts att till gemensam nordisk utredning upptaga frågan om en förenklad ordning i fråga om utlämning för brott mellan de nordiska länderna. För ändamålet tillsattes en kommitté bestående av delegerade från Danmark, Finland, Norge och Sverige. Denna kommitté har avslutat sitt arbete under hösten 1956, och resultatet har för Sveriges del redovisats i en av de svenska delegerade — lagbyråcheferna Per Bergsten och Sten Rudholm — d. 20 okt. 1956 avgiven promemoria.
    Kommitténs förslag går ut på att det nuvarande konventionssystemet skall slopas och att utlämningsväsendet i stället skall regleras på grundval av intern lagstiftning i varje särskilt land. Arbetet har inriktats på att åstadkomma såvitt möjligt likformiga lagtexter för alla de nordiska länderna. Beträffande villkoren för utlämning föreslås flera uppmjukningar i jämförelse med den nuvarande ordningen. Bl. a. är det avsett att medborgarskap i uppehållslandet icke skall utgöra hinder mot utlämning, såvida personen under minst två år haft hemvist i den stat till vilken utlämning begäres. Vidare skall utlämning under vissa förutsättningar kunna ske för politiskt brott. På denna viktiga punkt har dock kommittén icke varit helt enig utan skilda meningar ha kommit till uttryck. Att märka är att enligt förslaget skyldighet till utlämning aldrig skall föreligga, utan en begäran om utlämning skall kunna prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Dock har förutsatts att en lagligen grundad framställning som regel skall bifallas, om icke särskilda skäl tala däremot. Beträffande själva förfarandet i utlämningsärenden föreslår kommittén att det nuvarande tungrodda diplomatiska förfarandet skall ersättas med en enklare ordning, där direkt kontakt upprätthålles mellan vederbörande myndigheter. Liksom hittills skall, såvitt angår utlämning från Sverige, beslut meddelas av Kungl. Maj :t, men underordnad myndighet skall kunna meddela beslutet, om den person som begäres utlämnad förklarat sig ej ha något att erinra mot utlämningen.
    Kommitténs förslag skall nu prövas av regeringarna i resp. länder. Det kan nämnas att Nordiska rådet starkt understött tanken att tillskapa enklare regler för utlämning mellan de nordiska länderna.

P. B.

 

    Nordiskt kriminologiskt samarbete. Vid Nordiska rådets fjärde session i jan.—febr. 1956 föreslog svenska regeringen ett ökat nordiskt samarbete inom kriminologien. Härvid erinrades om att till den kriminologiska forskningens förfogande står vissa nationella, tämligen blygsamma forskningsinstitut (vid Stockholms högskola samt vid universiteten i Aarhus och Oslo) samt att i Sverige framförts olika önskemål om vidgad kriminologisk verksamhet — förslag om inrättande av en professur i kriminologi är sålunda här föremål för statsmakternas övervägande. Betydelsefullt är även att inom det kriminalpolitiska reformarbetet sedan länge förekommer ett nära samgående mellan de nordiska länderna. Rådet rekommenderade regeringarna att i samråd med vederbörande vetenskapsmän och vetenskapliga institutioner närmare undersöka möjligheterna för ökat samarbete på området. Till fullföljande härav ägde på svenska justitiedepartementets inbjudan en konferens rum i Stockholm d. 13—14 dec. 1956, vari deltog — förutom justitieminister Herman Zetterberg, statsskreteraren Björn Kjellin, lagbyråchefen Per Bergsten och revisionssekreteraren Sara Falk — från Danmark professorerna Alvar Nelson och Knud Waaben samt ekspeditionssekretær i justisministeriet Asbjørn Grathe; från Finland professor Brynolf Honkasalo; från

Norge professorerna Johs. Andenæs och Gabriel Langfeldt, expeditjonssjef Johannes Halvorsen och magister Nils Christie; samt från Sverige professorerna Ivar Agge, Gösta Rylander, Torgny Segerstedt och Ivar Strahl, byråchefen Torsten Eriksson, riksåklagaren Maths Heuman och socialläkaren Gunnar Inghe.
    Vid konferensen framhölls med skärpa att den kriminologiska forskningen är i behov av ökade resurser för att kunna bilda ett tillfredsställande empiriskt underlag för det kriminalpolitiska arbetet. Bland gemensamma nordiska forskningsuppgifter nämndes en undersökning av orsakerna till att kriminaliteten utvecklas olika i de särskilda länderna trots i stort sett likartade samhällsförhållanden. Enighet rådde om att ett permanent samarbetsorgan med representanter för de olika länderna borde skapas.
    Svenska regeringen har sedermera d. 21 dec. 1956 förordnat professor Andenæs, som är ledare för det krimonologiska institutet vid universitetet i Oslo, att utreda de mest praktiska och lämpliga formerna för ett ökat nordiskt samarbete inom kriminologien.

S. F.