DET S. K.

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER

 

AV MED. DR BERTIL FALCONER

RÄTTSLÄKARE I MEDICINALSTYRELSEN

 

Sådana läkemedel, som kunna medföra en effekt liknande alkoholens, rubriceras i 4 § 1 mom. 2 st. lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott (TL) som »annat berusningsmedel».
    Vid studiet av trafikmålen rörande misstänkt »tablettfylleri» framgår det, att frågorna i samband härmed gällt dels vilka ämnen eller beredningar, som böra hänföras till sådana berusningsmedel, dels den i varje fall förekommande doseringen, och dels en bedömning av tidsfaktorn, innefattande ett avgörande av hur snabbt en påtaglig inverkan kan inträda samt huru länge denna kan vara bestående. I flera fall ha även de frågorna uppkommit, om en blandning av olika medel med sömngivande eller endast allmänt lugnande effekt kan ha en starkare inverkan än väntat, om blandning av sådana medel och andra läkemedel, vilka i och för sig icke ha sådan effekt, kan medföra en förstärkt verkan, samt om en ev. förefintlig alkoholpåverkan kan ha förstärkts genom de nämnda berusningsmedlen. Flera gånger har även den frågan aktualiserats, om trötthet och illamående, smärtor och sjukdom kunnat bidraga till eller ensamma för sig förklara de hos föraren iakttagna symtomen.
    1. Definitionen. Vad först definitionen av begreppet »annat berusningsmedel» angår, får det anses, att med ett sådant medel förstås ämne eller beredning, avsett för medicinskt bruk, vars effekt i sådan grad överensstämmer med alkoholens, att körskicklighet, omdöme och sinnesnärvaro påverkas i samma negativa riktning som genom förtäring av alkohol.¹
    Det är icke möjligt att här räkna upp alla de medel, som kunna utövaen sådan inverkan på organismen. Enbart de till barbitursyregruppen hörande, här i Sverige i praktiskt bruk använda ämnena och beredningarna uppgå till mer än hundra. Förbrukningen i Sverige av enbart barbitursyrederivat uppgick år 1954 till cirka 25 ton.
    En sammanställning av ifrågavarande läkemedel kommer på vetenskapens nuvarande ståndpunkt att innefatta följande grupper:
    a) Medel, vilkas verkan är lugnande, sömngivande och/eller smärtlindrande. Hit höra våra vanliga brompreparat, barbitursyregruppensmedel, morfin och andra opiumalkaloider m. m.
    b) Medel med antihistaminverkan, använda vid t. ex. olika överkänslighetstillstånd och färdsjuka: antasten, lergitin, lergigan, thiergan etc. Dessa ha i större doser eller på känsliga individer en sömngivande biverkan.

    ¹ Se f. ö. FREDRIKSSON, Vägtrafikförordningen den 28 september 1951, Sthm 1953, s. 335 ff.

    11—573004. Svensk Juristtidning 1957

162 BERTIL FALCONER    c) Medel, vilka utöva en förstärkande effekt på alkohol, eventuellt även på andra ämnen med liknande verkan. Hit höra de under b) nämnda medlen, samt troligen även hibernal (chlorpromazin), vilket senare ämne användes vid långtidsnarkoser med sänkning av kroppstemperaturen.
    d) De till fenopromingruppen hörande ämnen, (mecodrin, sympametin etc.), vilka nyttjas såsom i huvudsak stimulerande och för att motverka trötthet.
    e) Medel, vilka direkt inverka på den nervösa kontrollen av kroppens förmåga av balans och jämvikt, såsom vissa streptomycinpreparat.
    2. Doseringen. Den dos av de läkemedel, vilka kunna ha en direkt narkotisk effekt, som skall kunna bedömas utöva påverkan i lagens mening, är svårbedömd. I första hand bör hänsyn tagas till den vanligen använda terapeutiska dosen, vilken kan variera, beroende på styrkan av den effekt, som åsyftas. I andra hand gäller övervägandet verkningarna av maximaldosen, d. v. s. den kvantitet, som icke bör överskridas för att verkan ej skall bli för stark eller, i vissa fall, för att biverkningar skola undvikas. Det kan anses, att man vid dessa bedömningar ännu rör sig inom de områden av respektive läkemedels verkningar, som utstakats av vetenskap och erfarenhet, och att det kan förutsättas, att vederbörande hållit sig inom det av den behandlande läkaren bestämda behandlingsschemat. Någon säkerhet för, att förbrukaren icke varit i lagens mening påverkad av den läkemedelsdos, som intagits i full överensstämmelse med ordinationen, föreligger dock icke. Dels kan patienten vara konstitutionellt särskilt känslig för det i ett givet fall aktuella medlet, dels kunna faktorer som nedsatt allmäntillstånd på grund av sjukdom, trötthet, spänning eller oro temporärt medföra abnorma reaktionssätt mot olika läkemedel: dessa sistnämnda fall kunna rubriceras som komplicerade med påfrestning på organismen — stress.
    Stor osäkerhet om doseringen kan givetvis råda i de fall, då vederbörande blivit bjuden på »en tablett», något som av och till förekommer.
    Slutligen kan det fallet inträffa, att maximaldosen överskrides, t. ex. på grund av önskan om en snabb och långvarig effekt vid svåra smärtor, eller till följd av att berusning eftersträvas.
    Har patienten följt ordinationen, men ändock av en eller annan anledning blivit i lagens mening påverkad, och han ej haft möjlighet att förutse detta, synes det knappast kunna göras gällande, att något brott förelegat. Som stöd för denna uppfattning kan hänvisas till rättsfallet NJA 1956 s. 66.
    3. Kombination mellan flera medel eller med alkohol. Den möjligheten kan också föreligga, vilket påpekats i det föregående, att ett samtidigt intagande av flera läkemedel (t. ex. vid sammanträffande av två sjukliga tillstånd, vilka båda fordra medicinering) medför en effekt, långt större än den avsedda. Till denna senare möjlighet ansluter sig, i flera aspekter, den samtidiga förtäringen av alkohol och läkemedel; ej alltför sällan avses härmed att uppnå berusningsverkan.
    4. Vänjning och tillvänjning. Ett känt förhållande, sammanhängande

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 163med den i det föregående nämnda individuella känsligheten, är vänjningen, som kan uppträda vid olika tidpunkter under en medicineringsperiod, och som medför en ökad tolerans, varvid den vanda organismen i regel uppvisar mindre symtom efter en bestämd dos än den ickevanda. För att denna faktor skall kunna värderas, erfordras noggrann kännedom om arten av det eller de medel, som använts, den i allmänhet ökade doseringen samt om patientens sätt att reagera. I de flestafall torde det vara nödvändigt att observera patienten på sjukvårdsinrättning innan något utlåtande kan avgivas. Detsamma gäller givetvis även i fall av tillvänjning eller narkomani, vilken utom ökad tolerans även medför oförmåga att avstå från ifrågavarande medel.
    5. Tidsfaktorn. Liksom vid bedömningen av alkoholpåverkan måste ifall av »tablettfylleri» tidsfaktorn tagas i beaktande. Den större eller mindre hastighet, med vilken ett läkemedel uppsuges och fördelas i kroppen, tidpunkten för uppnåendet av dess högsta blodkoncentrationoch huru länge denna höga nivå håller sig, samt den tid som erfordras för att koncentrationen skall närma sig nollvärdet måste bedömas för varje läkemedel. Det kan påminnas om, att flera av våra vanligaste sömnmedel antingen äro s. k. insomningsmedel, vilka resorberas snabbt och (vanligen) elimineras snabbt, eller också sådana, som verka under längre tid och elimineras långsamt. Kombinationer förekomma även. Dessa sömnmedel finna också användning som lugnande eller smärtstillande medel. LÖFGREN har i en tabell redovisat barbitursyrederivatens duration. Då dessa preparat, som förut under avsnittet »definitionen» anmärkts, användas i synnerligen stor utsträckning, kan denna tabell tjäna som exempel på de vida tidsgräser, inom vilka medel av typen »annat berusningsmedel» äro verksamma:

Barbitursyrepreparat: duration

1. lång	diemal 8—21 dagarfenemal 8—14 dagar	3. kort	mebumal = nembutal
2. medellång	dial, diallymal c:a 1 dygn? allypropymalcyclohexymalpentymal	4. ultrakort	evipan 1—2 timmarpentotal 1 — 2 timmar.

    Det har för alkoholens del klarlagts, att dess påverkan på organismen är större under resorptionsfasen eller blodalkoholkurvans uppstigande del, och mindre under eliminationsfasen, då kurvan faller. Huruvida detta kan gälla även för narkotika av annat slag, för kombinationer av narkotika, eventuellt i samband med alkohol, och då en förstärkningseffekt föreligger, torde behöva utredas.
    6. Relationen till alkoholpåverkan. Det kan nämnas, att man vid undersökningar rörande barbitursyrederivatens verkan lagt grunden till en slags växlingskurs mellan dessa preparat och alkohol, vad effekten på den mänskliga organismen beträffar. Kunskaperna härom äro emellertid ännu mycket ofullständiga.
    Som förut nämnts kunna åtskilliga preparat addera sin effekt tillverkningarna av förtärd alkohol, nämligen de lugnande, smärtlindrande och sömngivande medlen (1 a), preparaten med antihistaminverkan(1 b), troligen hibernal (1 c), och fenopromingruppens preparat (1 d).

164 BERTIL FALCONER    7. Objektivt påvisande av läkemedel i organismen. En fråga av stor betydelse är om det är möjligt att på analogt sätt som vid vanligt rattfylleri påvisa förekomst av andra ämnen med narkotiserande effekt genom blodprovsundersökning. Denna bevismöjlighet föreligger och har i vårt land prövats i samband med undersökningar av barbitursyrepreparat, varvid man använt en spektofotometrisk metod. Ur såväl medicinsk som juridisk synpunkt vore det givetvis av intresse att någon eller några lämpliga metoder komme i bruk, så att genom provtagningen och analysen vid misstänkta fall av tablettfylleri kunde erhållas ett objektivt stöd vid bedömningen.

 

    Då den lag, vars rättsmedicinska konsekvens här diskuteras, är av så relativt sent datum som 1951, ha erfarenheterna ännu knappast blivit tillräckligt omfattande för att kunna betecknas som mera än preliminära. I likhet med vad fallet är för ärenden rörande rattfylleri av komplicerad natur, bruka även ärenden beträffande »tablettfylleri» remitteras till medicinalstyrelsen för yttrande. Under de 4 1/2 år som lagen varit gällande, har ett trettitotal sådana ärenden varit föremål för styrelsens handläggning, varvid denna utförts av den rättsmedicinska nämnden. Ungefär hälften av ärendena har redan under den förberedande rättsliga utredningen insänts av olika åklagarmyndigheter.
    De i det följande redovisade 20 fallen täcka samtliga de aspekter, vilka varit aktuella.

    Fall 1. D: nr 613/1954. En person hade omkring kl. 20 intagit 3 isomyltabletter och 2 timmar senare uppträtt till synes påverkad: han hade raglat, skrattat högljutt och sugit på en dinapp. Omkring kl. 23.15 hade han framfört skåpbil och därvid bl. a. kolliderat med en parkerad bil. Åklagaren frågade medicinalstyrelsen, om isomyltabletter vore att hänföra till s. k. »andra berusningsmedel». Ärendet utreddes av professorn i läkemedelslära ULF Von EULER, vilken besvarade frågan jakande. Ytterligare anförde von Euler, att den intagna dosen kunde anses som relativt stor, detta under förutsättning att tabletterna som vanligt hade innehållit 0,1 gram isomyl vardera. Verkan hade med all säkerhet varit avsevärd kl. 22, och det finge anses i hög grad sannolikt, att försämrad körförmåga blivit följden. Medicinalstyrelsen anslöt sig i sitt utlåtande till von Eulers yttrande. — Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 4 § 1 mom. 1 och 2 st. TL. Häradsrätten ogillade åtalet, och yttrade, att även om det finge anses styrkt, att den tilltalade kl. 22 var avsevärt påverkad av de intagna isomyltabletterna, det icke vore tillförlitligen ådagalagt, att han vid tiden för bilkörningen varit så påverkad, att det kunde antagas, att han icke kunnat föra bilen på betryggande sätt.
    Fall 2. D :nr 128/1954. En förare av personbil vållade omkring kl. 15.30 två personers död genom påkörning. Han hade tydligen somnat vid ratten. Omkring kl. 10.45 hade han förtärt två pentymaltabletter. Åklagaren önskade medicinalstyrelsens yttrande angående 1) inverkan av pentymal på den mänskliga organismen i allmänhet, 2) dess sannolika inverkan i det aktuella fallet, 3) huruvida pentymal kunde anses vara »annat berusningsmedel», 4) huruvida med hänsyn till såväl den förtärda kvantiteten pentymal som tidrymden mellan förtärandet och det aktuella bilförandet det kunde anses sannolikt, att föraren vid tillfället varit så påverkad etc. Medicinalstyrelsen svarade: »Pentymals inverkan på den mänskliga organismen är i smärre doser lugnande, i större doser narkotiserande, varjämte det har en blodtryckssänkande effekt. Beredningar och läkemedel med lugnande och sömngivandeverkan böra i princip räknas till sådana berusningsmedel, som avses i 41 mom. 2 st. lagen den 28 september 1951, men för bedömningen av inverkan

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 165i ett givet fall äro faktorer som dosering, resorption, tidsintervall mellan intagandet och ett eventuellt anmärkningstillfälle, den individuella känsligheten o. s. v. avgörande. Härav följer, att något bestämt uttalande angående påverkan av pentymal på NN och hans körförmåga .. . icke kan göras utan kännedom om sådana omständigheter, som förut nämnts.» Styrelsen föreslog att föraren skulle undergå en specialundersökning å sjukhus för att klarhet i görligaste mån skulle vinnas. — Åklagaren åberopade i sin stämningsansökan dels det närmast ovan åberopade lagrummet, dels 1 § 2 st. TL, samt 14 kap. 9 § SL. Häradsrätten fann det antagligt, att pentymalförtäringen medfört någon plötslig effekt. Det vore icke otänkbart, att föraren under en del av bilfärden kunnat nedkämpa tabletternas verkan, men sedermera slappnat av. Då någon undersökning av den art, som medicinalstyrelsen föreslagit, icke kommit till stånd, ansåg sig rätten icke kunna tillämpa 4 § 1 mom. 2 st.TL. Emellertid måste intagandet av en fyrdubbel dos av pentymal före körningen bedömas som grov oaktsamhet. I domen, som lydde på två månaders fängelse, åberopades 1 § 2 stycket TL samt 14 kap. 9 § ävensom 4 kap.1 och 2 §§ SL. Åklagaren yrkade i hovrätten bifall till sitt ansvarsyrkande, medan föraren yrkade ogillande av åtalet för grov vårdslöshet i trafik samt straffnedsättning till böter eller — därest frihetsstraff skulle ifrågakomma— villkorlig dom. Hovrätten ansåg det icke styrkt att föraren varit så påverkad av de förtärda tabletterna etc. samt utdömde en månads fängelse; härvid åberopades 1 § 1 st. TL samt 14 kap. 9 § och 4 kap. 1 och 2 §§ SL.
    Fall 3. D :nr 32/1955. En bilförare, som enligt läkarordination under flera år intagit pentymaltabletter, hade »på middagen» en dag förtärt 8—10 sådana tabletter, och 3—4 timmar senare druckit två groggar på sammanlagt cirka 10 cl sprit. Ungefär 2 timmar senare hade han orsakat en bilolycka. Blodprov, taget efter ytterligare cirka 1 1/2 timme, visade en halt av alkohol på under 1,5 men över 0,8 promille.
    Åklagaren begärde medicinalstyrelsens yttrande, huruvida pentymal vore att anse som »annat berusningsmedel» i den dos, i vilken medlet intagits.
    Professor von Euler yttrade i en p. m.: »I likhet med flertalet andra barbitursyrederivat med hypnotisk verkan kan pentymal (isomyl-etylbarbitursyra) i viss dosering och under vissa förhållanden framkalla symtom jämförliga med berusning. I vilken utsträckning sådan effekt kan uppstå i det enskilda fallet är svårt att förutsäga, då det individuella reaktionsmönstret företer betydliga olikheter. Den i förevarande fall uppgivna dosen 8—10 tabletter (à 0,1 gram) torde med sannolikhet ha kunnat framkalla mycket betydande nedsättning av de centrala funktionerna. Det angives att personen i fråga intagit pentymaltabletter enligt läkares ordination under flera år. Den använda stora dosen synes tala för att en viss tillvänjning redan inträtt. En dylik tillvänjning utesluter emellertid icke uppträdande av symtom av sådan art att de äro att jämställa med berusning. Sömneffekten kan vid tillvänjning betydligt minska, medan verkningar av annan art, såsom känsla av välbefinnande och höjt stämningsläge kan träda i förgrunden.
    På grund av den centralnarkotiska effekten uppkommer vid doser av angiven storleksordning lätt rubbningar i koordination och omdöme. Det må anmärkas att personen i här förevarande fall uppgivit att han några timmar efter intagande av tabletterna känt sig 'pigg'.
    Att pentylmaltabletter i den angivna dosen kunnat framkalla symtom liknande dem vid berusning kan sålunda icke uteslutas och står i överensstämmelse med kända fakta rörande dessa preparats verkningssätt.»
    Medicinalstyrelsen anslöt sig i sitt svar till von Eulers p. m.
    Åklagaren yrkade ansvar jämlikt bl. a. 1 § 1 st. samt 4 § 1 mom. 1 och 2 st. TL.
    Rätten fann, att den tilltalade vid förandet av bilen var så påverkad av berusningsmedel etc. samt ansåg, att han redan före alkoholförtäringen sannolikt genom intagandet av pentymaltabletterna företett en viss avtrubbning av sina självsförmögenheter. Vidare anfördes, att alkoholförtäringen icke i och för sig med säkerhet kunde antagas ha medfört sådan påverkan, som åtalet avsåge, men att tablettförtäringen tillsammans med spritförtäringen haft sådan effekt. Då den tilltalade intagit tabletterna mot smärtor och icke kunnat beräkna effekten av detta tillsammans med spritförtäringen, vore om-

166 BERTIL FALCONERständigheterna mildrande. Rätten dömde den tilltalade bland annat jämlikt 4 § 1 mom. 1 och 2 st. TL till dagsböter. Domen vann laga kraft.
    Fall 4. D :nr 647/1952. Omkring kl. 7 hade en bilförare intagit 3 sedyltabletter och klockan 10 ytterligare 2 sådana tabletter. Mellan kl. 10—15 förtärde han dessutom 5 à 6 »flasksupar» brännvin. Under bilfärd körde han vid 15.30-tiden i diket och var enligt vittnesutsagor synnerligen berusad. Något alkoholblodprov togs icke, då för lång tid ansågs ha förflutit från anmärkningstillfället. Åklagaren ville veta, dels om sedyl vore att anse som berusningsmedel, dels om förtäringen av tabletterna före olyckan kunnat påverka hans förmåga att framföra bil. von Euler angav i sitt utlåtande, att sedyltabletter innehålla 20 mg allypropymal per tablett och att den totala kvantiteten, 0,1 gram, motsvarade den i litteraturen angivna sömngivande dosen (0,1—0,2 gram). Sedyl måste alltså anses som berusningsmedel. Emellertid tillhör allypropymal de medel, som elimineras relativt snabbt, varför den kvantitet sedyl, som vederbörande intog cirka kl. 7, med sannolikhet till sin största del hade eliminerats 7 1/2 timme senare. Dosen kl. 10 kunde, 5 1/2 timme senare, med betydande säkerhet anses ha varit så väsentligt reducerad, att någon sömngivande effekt ej längre förelegat. von Euler hänvisade i samband härmed till en litteraturuppgift, att en cirka 3 gånger större dos än de 0,04 gram av sömnmedlet, som intagits kl. 10, ej längre vore mätbar i organismen efter 5 timmar. Medicinalstyrelsen, som icke hade något att erinra mot vad sålunda anförts, överlämnade den utarbetade promemorian som svar på de framställda frågorna. Något tablettfylleri ansågs alltså icke ha förlegat. — Åklagaren yrkade ansvar enligt 4 § 1 mom. TL, och häradsrätten fann, att den tilltalade gjort sig skyldig till i lagrummet angivet brott, samt dömde honom till fängelsestraff i en månad. Domen överklagades ej.
    Fall 5. D :nr 160/1954. För att lindra svåra smärtor hade en bilförare, som färdats till och från läkare för rådfrågning, under de två närmaste dygnen före anmärkningstillfället förtärt sammanlagt 18 tabletter sedisonal, därav troligen 16 tabletter det sista dygnet. Härav kände han sig trött och dåsig. Den undersökande läkaren fann patienten »så påverkad av acetylsyra, attetc.». Alkoholblodprovet utföll negativt. — Åklagaren begärde yttrande från medicinalstyrelsen, dels i vad avseende tablettförtäringen kunde ha inverkat på bilförarens funktioner, och dels om han vid anmärkningstillfället kunde ha varit »så påverkad etc.». T. f. föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium ADA ELMQUIST, som samrått med dr C. M. IDESTRÖM, vilken särskilt studerat verkningarna av sömnmedel, angav i en promemoria, att sedisonaltabletter som verksamma beståndsdelar innehålla 0,015 gram allypropymalkodein, 0,05 gram allypropymal, 0,27 gram salicylsyra och 0,25 gramfenacetin, att den vanligen använda dosen vore 1—2 tabletter före sänggåendet och att den totala mängd allypropymal, som föraren intagit, vore 1,1 gram varav 0,9 gram dygnet före anmärkningstillfället. (Maximala dygnsdosen för allypropymal är 0,3 gram). 0,3 gram allypropymal hade en effekt motsvarande 12—15 cl brännvin, och effekten av en sådan dos kvarstod 4—6 timmar. Den här aktuella dosen påverkade en person så, att denne vore olämplig att föra bil. Medicinalstyrelsen överlämnade denna promemoria, tillvilken styrelsen anslöt sig. — Åklagaren yrkade ansvar enligt 4 § 1 mom. 1 och 2 st. TL. Häradsrätten fann, att föraren varit påverkad, men att omständigheterna voro mildrande. Domen, som icke överklagades, lydde på dagsböter.
    Fall 6. D:nr 598/1953. En förare av scooter hade, som förklaring till osäkert körsätt, uppgivit dels ovana vid fordonet, dels att han samma dag förtärt sammanlagt cirka 0,12 gram fenemal och 1 gram bromyl. Åklagaren begärde medicinalstyrelsens yttrande rörande verkningarna av den intagna medicinen. Medicinalstyrelsens föredragande i läkemedelsärenden, docenten GUNNAR LINDGREN, vars promemoria av medicinalstyrelsen utan erinran överlämnades som svar på frågan, beräknade att den uppgivna dosen motsvaradeen ordinär sömngivande dos av såväl fenemal som bromyl. Dessutom vore dessa ämnens verkningssätt sådant, att effekten av det ena direkt adderade sig till effekten till det andra. De av en undersökande läkare gjorda iakttagelserna, lydande på försämrad förmåga att framföra motorfordon, kunde väl förklaras av verkan av den intagna medicinen. — Då motorföraren senare ändrade sina uppgifter angående konsumtionen, ansåg åklagaren, att

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 167skäl ej längre fanns för tillämpninghet av 4 § 1 mom. 2 st. TL, varför ärendet avskrevs.
    Fall 7. D:nr 588/1953. En för rattfylleri och vårdslöshet i trafik misstänkt bilförare uppgav sig kl. 8 ha intagit 2 tabletter idobutal och kl. cirka 12.30 samma dos. Omkring kl. 11.45 hade han druckit cirka 4 cl konjak och mellan kl. 15.15 och 16.15 cirka 5 cl konjak. En trafikolycka, i vilken han var inblandad, inträffade omkring 16.40, och efter denna olycka hade han förtärt ytterligare två idobutaltabletter. Analysen av det kl. 19.30 tagna blodprovet visade en halt av 1,73 promille alkohol. Åklagaren frågade medicinalstyrelsen: 1—2) om beskaffenheten och verkan av tabletterna, 3) huruvida förtäring av sådana tillsammans med alkohol verkade mera rusgivande än om spritdrycker förtärdes ensamma, samt 4) huruvida tabletterna påverkat blodalkoholen. Föreståndaren för statens rättskemiska laboratorium, professor ERIK WOLFF, svarade i en promemoria, vilken medicinalstyrelsen utan erinran överlämnade som svar på de framställda frågorna: »1—2) Idobutaltabletter innehålla n-butallylbarbitursyra. Dessa tabletter ha en sömngivande verkan. 3) Barbitursyrederivat av olika slag synas, när de intagas tillsammans med spritdrycker, öka dessas berusande verkan. 4) Preparaten ifråga inverka icke på alkoholkoncentrationen i blodet eller på det vid alkoholbestämning enligt Widmark erhållna analysvärdet.» Målet avgjordes innan medicinalstyrelsens svar inkommit. — Åklagaren yrkade ansvar för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Häradsrätten dömde den tilltalade för båda de åtalade brotten till fängelse 1 månad 15 dagar. Domen vann laga kraft.
    Fall 8. D :nr 241/1952. En busschaufför hade dels före körning, dels under densamma förtärt såväl alkohol som dolordormtabletter. Kl. 23.30 hade han intagit två supar, eller omkring 10 cl brännvin, och 1/2 pilsner, jämte tre dolordormtabletter, och verkställt körningen cirka 0.30 till 1.15. Under färden hade han förtärt åtminstone 5 cl och efter densamma omkring 15 cl starksprit. Alkoholblodprov taget kl. 5.45, visade en halt av säkert 1,5 promille.
    Åklagaren önskade medicinalstyrelsens utlåtande huruvida bussförarens förtärande av de tre dolordormtabletterna, antingen med eller utan sammanhang med de två suparna brännvin (alltså alkoholkonsumtionen före körningen) kunnat medföra, att bussföraren vid tillfället varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att det kunde antagas etc. (4 §1 mom. 1 och 2 st. TL).
    Wolff yttrade, att alkoholkoncentrationen i vederbörandes blod kl. 0.30 med till visshet gränsande sannolikhet och kl. 1.15 med säkerhet uppgått till eller överstigit 0,8 promille, samt att det sannolikaste värdet på alkoholkoncentrationen varit väsentligt högre än 0,8 promille. Förtäringen av dolordormtabletter kunde icke ha påvarkat analysresultatet, men det kunde icke anses otänkbart, att det i tabletterna ingående oxikonet tillsammans med den förtärda spriten menligt inverkat på chaufförens körförmåga.
    Medicinalstyrelsen överlämnade denna promemoria som svar på frågan.
    Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 4 § 1 mom. 1 och 2 st. TL.
    Rätten fann det utrett att den tilltalade vid framförandet av bussen varit så påverkad av starka drycker och annat berusningsmedel etc. och dömde honom till tre månaders fängelse. Domen överklagades ej.
    Fall 9. D :nr 611/1952. På morgonen den dag, då en bilförare vid 17-tiden givit anledning till anmärkning mot körsättet, hade han intagit två tabletter barbitropin och mellan kl. 16.30—17 likaledes två tabletter. Dessutom hade han mellan kl. 16.15 och 16.45 intagit 15 cl sprit (brännvin och gin). Omedelbart efter bilfärden hade han druckit minst 25 cl konjak. Blodprovet, som togs cirka 1 timme efter anmärkningstillfället, visade en alkoholhalt av 2,59 promille. Han uppgav sig på grund av att han intagit barbitropintabletternaha haft balanssvårigheter.
    Den undersökande läkaren, som ansåg föraren vid undersökningstillfället vara så påverkad av starka drycker etc. avgav även ett yttrande, vari påpekades, att sammanlagda dosen barbitropin tillfört vederbörande 0,08 grambarbifen och 0,8 mg atropin, vilken sannolikt måste anses vara en för ringa dos för att kunna orsaka balansrubbningssvårigheter. Medicinen skulle i uppgiven dosering snarast lugnat en yrsel och således ha verkat i motsatt rikt-

168 BERTIL FALCONERning mot den av bilföraren uppgivna. Rådhusrätten tillfrågade medicinalstyrelsen på denna punkt och styrelsen svarade, att den anslöte sig till det ovan återgivna yttrandet. Rådhusrätten fann åklagarens yrkande om ansvarenligt 1 § 1 mom. TL styrkt och dömde den tilltalade, som även fälldes jämlikt 2 och 38 §§ 1 mom. VT samt 4 kap. 1 och 2 §§ SL, till 4 mån. fängelse. Domen överklagades icke.
    Fall 10. D :nr 566/1953. En lastbilsförare, som framfört fordonet vingligt, uppgav vid förhör, att han denna dag blott förtärt tre flaskor pilsner, meningen sprit. Han satte sig till våldsamt motstånd vid blodprovstagningen; blodprovet visade, att alkoholkoncentrationen med säkerhet överstigit 1,5 promille. Den undersökande läkaren hade ansett, att föraren var så påverkad av styrka drycker etc. Vid rättegång uppgav chauffören, att han verkat spritpåverkad därför att han intagit olika slags mediciner, nämligen tabletter veryl mite, som han ordinerats att taga 1 X 2, pentymaltabletter med ordination 1/2 X 3 och Hoffmans droppar, som han ordinerats 4—6 droppar av 2—3 gånger dagligen. Vilka mängder han över huvud taget intagit, och vid vilka tidpunkter, kunde icke säkert utrönas. Häradsrätten frågade medicinalstyrelsen, huruvida dessa mediciner kunna ha någon inverkan på alkoholkoncentrationen i blodet. Som svar överlämnade styrelsen en av professor Wolff utarbetad promemoria, mot vilken styrelsen intet hade att erinra. Av denna framgick, att av de aktuella läkemedlen endast Hoffmans droppar kunde tänkas påverka blodalkoholhalten, men att 15—20 droppar av denna medicin icke gåve en påvisbar alkoholkoncentration i blodet. Däremot vore det känt, att barbitursyrederivat kunde förhöja den rusgivande effekten av förtärd alkohol. — Rätten dömde, jämlikt 4 § 1 mom. TL samt 10kap. 4 och 5 §§ ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ SL den tilltalade till fängelsestraff i två mån. Domen vann laga kraft.
    Fall 11. D :nr 156/1953. En bilförare, vilken omhändertagits såsom misstänkt för rattfylleri, hade bland annat vid läkarundersökning verkat höggradigt berusad. Då vederbörande uppgav sig »under dagen» ha förtärt 10—12 pentymaltabletter, ansåg läkaren i sin konklusion, att föraren var så påverkad av starka drycker eller barbiturpreparat, att det kunde antagas etc. Blodalkoholprovet visade 0,36 promille (exakta uppgifter om spritförtäring, dess kvantitet och när det skett, saknas), men åklagaren avsåg att yrka ansvar enligt 4 § 1 mom. 2 st. TL och begärde medicinalstyrelsens utlåtande i frågan, om pentymal tillhörde de i detta lagrum avsedda berusningsmedlen. Docenten Lindgren besvarade i en promemoria frågan jakande, och kompletterade yttrandet så: »Den intagna dosen 10 à 12 tabletter överstiger väsentligt såväl maximaldosen (3 tabletter), som maximala dagsdosen (3 tabletter) och kan, oaktat pentymal är ett medel med ganska kort verkningstid, väl förklara, att NN uppfattats vara så påverkad av annat medel än starka drycker etc.» Medicinlstyrelsen anslöt sig till detta yttrande, vilket överlämnades som svar på åklagarens fråga. — Häradsrätten, vars dom icke överklagades, åberopade i sin dom såväl 1 som 2 st. i 4 § 1 mom. TL och utdömde dagsböter.
    Fall 12. D :nr 226/1953. I detta mål hade åklagaren yrkat ansvar enligt VT 46 § 1 mom. 1 st. och TL 4 § 1 mom. samt 5 §. Rätten begärde medicinalstyrelsens utlåtande »huruvida den myckenhet pentymal och nembutaltabletter, som den tilltalade förtärt före bilfärden, kunde anses hava för sig eller i förening med rusdrycker ha så ofördelaktigt inverkat på körförmågan etc.»En eftermiddag och kväll hade den tilltalade förtärt 18—20 cl cocktail, och på förnatten kl. 1—4 »mycket pilsner». Anmärkningstillfället var kl. 4, och blodprovet, som togs kl. 6.20, visade 0,7 promille alkohol. Under den första dagen uppgick förtäringen av sömnmedel till 6—8 nembutaltabletter, och kl. 1—4 den andra dagen till 2 pentymaltabletter. Professor Wolff yttrade i en promemoria, att det med hänsyn till osäkerheten i tidsuppgifterna icke säkert kunde bedömas, hur mycket pentymal, som kunde finnas kvar i organismen vid det aktuella tillfället, men att det sannolikt blott var fråga om en relativt ringa mängd. Nembutaltabletterna, vars syrka var okänd, hade intagits, den ena 6 timmar och den andra 2 timmar före bilkörningen. »Det är ett känt faktum, att barbitursyrederivat i förening med alkohol ha en starkt rusgivande verkan. Då NN vid bilkörningen sannolikt hade en alkoholkoncentration av cirka 1 promille i blodet, måste NN vid detta tillfälle

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 169antagas ha varit så påverkad av rusgivande ämnen etc.» Medicinalstyrelsen överlämnade denna promemoria, mot vilken styrelsen intet hade att erinra, till rätten, som jämlikt VT 46 § 1 mom. 1 st. och 4 § 1 mom. TL ävensom 4 kap. 1 och 2 §§ SL dömde den tilltalade till dagsböter. I domskälen anfördes, att den tilltalade använt pentymal och nembutal enligt läkarordination, samt att hennes uppgifter om, att hon saknat insikt om att tabletterna kunde hava rusgivande verkan icke vederlagts, varför omständigheterna med avseende å rattfyllerimålet vore mildrande. Målet fullföljdes till hovrätten, som ej fann skäl till annan ändring i den överklagade domen än att dagsbotbeloppet höjdes.
    Fall 13. D :nr 141/1954. En bilförare, som framfört fordonet på anmärkningsvärt sätt och dessutom vägrat att åtlyda polismans tillsägelser m. m., visade sig cirka 6 1/2 timmar senare ha en blodalkoholhalt av 0,6 promille. Han hade vid middagstiden förtärt 15 saridontabletter, och uppgav sig ha druckit en pilsner omkring 3 timmar före och en pilsner cirka 11/2 timme efter anmärkningstillfället cirka kl. 18. Åklagaren begärde yttrande från medicinalstyrelsen dels angående alkoholkoncentrationen i förarens blod vid anmärkningstillfället, dels angående den inverkan förtäringen av saridontabletterna haft på körförmågan. Medicinalstyrelsen åberopade som svar på den första delen av frågan en promemoria av professor Wolff, mot vars innehåll styrelsen icke hade något att erinra. Wolff uppskattade den efterfrågade alkoholkoncentrationen till omkring 1,35 promille eller, vid kroppsvikt under 60 kg till cirka 1,3 promille. Beträffande den andra delen av frågan hänvisade styrelsen till en av professorn i läkemedelslära NILS-OLOFABDON utarbetad promemoria. I denna meddelades, att en saridontablett innehölle 0,05 gram koffein, 0,15 gram propylfenazon, 0,25 gram fenacetin och0, 05 gram dietyldioxytetrahydropyridin. Den vanliga dagsdosen vore 3—5 tabletter, och dess svagt smärtlindrande verkan inträdde snabbt, nådde sitt maximum efter 30—60 minuter samt avklingade efter 3—5 timmar. En dos av 15 tabletter medförde en längre tids påverkan. Vidare förstärkte saridoneffekten den av alkohol framkallade verkan. Det kunde anses, att saridonförtäringen väsentligen förstärkt berusningsverkan av en samtidig eller efterföljande alkoholförtäring. — Åklagaren yrkade ansvar bland annat jämlikt 4 § 1 mom. TL. Häradsrätten fann det icke uteslutet att den vid blodprovsundersökningen funna alkoholhalten av 0,6 promille härrörde från alkoholförtäring efter bilfärden, och att det med hänsyn till den ringa alkoholförtäringen före bilkörningen icke kunde anses tillräckligt styrkt, att föraren under körningen var så påverkad av starka drycker i förening med saridonförtäring, att det kunde antagas etc. Det nämnda ansvarsyrkandet bifölls icke. Domen överklagades ej.
    Fall 14. D :nr 292/1952. Bilföraren hade cirka kl. 14 förtärt 0,20 grampentymal; anmärkningstillfället var ungefär kl. 21. Åklagarens fråga gällde, huruvida ifrågavarande pentymaldos kunnat påverka vederbörande, så att det kunde antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat framföra automobil. Det framkom, att bilföraren dels varit uttröttad och dels lidit av sviter efter en hjärnskada. Pentymaldosen i och för sig bedömdes av docenten Gunnar Lindgren i samråd med dr Carl-Magnus Ideström att ha haft samma effekt som 10—12 cl brännvin. Med hänsyn till samtliga de anförda omständigheter ansåg medicinalstyrelsen det icke vara sannolikt, att den uppgivna förtäringen av pentymal i väsentlig grad nedsatt körförmågan. Ärendet föranledde ej någon åtgärd från åklagarens sida.
    Fall 15. D :nr 590/1953. Åklagaren hemställde om medicinalstyrelsens yttrande, huruvida en förare genom förtäring av ett visst antal pentymaltabletter före körningen kunde anses ha varit så påverkad etc. Vederbörande hade somnat vid ratten och därigenom orsakat en olyckshändelse (dikeskörning). Det framgick, att chauffören en kväll intagit 1—2 pentymaltabletter och cirka kl. 9 nästa dag ytterligare en sådan tablett. Olyckan hade inträffat omkring kl. 13. Docenten Lindgren fann att ordinationen i detta fall varit »1 tablett för sömn», och att det icke rimligen kunde anses styrkt, att den givna ordinationen åsidosatts; maximaldosen såväl som den maximala dagsdosen vore 3 tabletter. Då kännedomen om barbitursyrederivatens kvantitativa verkningar vore alltför ofullständig, kunde det icke på ett tillfredsställande sätt angivas, huruvida verkningsgraden i det aktuella fallet varit sådan, som

170 BERTIL FALCONERfrågeställningen angåve. Medicinalstyrelsen avgav yttrande i enlighet härmed. — Åklagaren yrkade ansvar alternativt enligt 4 § 1 mom. 2 st. TL eller för att föraren i uttröttat tillstånd framfört bil och därvid somnat vid ratten. Häradsrätten fann det icke styrkt, att chauffören gjort sig skyldig till det förstnämnda brottet, men dömde honom för vårdslöshet i trafik tilldagsböter. Domen överklagades ej.
    Fall 16. D :nr 296/1953. En bilförare, som enligt uppgift dels lidit av magsjukdom med häftiga smärtanfall och dels av blåskatarr hade intagit olika läkemedel, bland annat sulfapreparat, (vilka icke upptagas till diskussion i det följande). Sålunda hade han dagen före en dikeskörning intagit 4 alpydontabletter och 2 sedisonaltabletter, samt olycksdagen 4 alpydontabletter och 3 albyltabletter; denna dag hade förtäringen skett respektive kl. 6.30 (2 alpydontabletter), kl. 10.30 (2 alpydontabletter) och kl. 12.15 (3 albyltabletter). Dikeskörningen inträffade kl. 13.20. Han hade företett synbara berusningssymtom och framfört bilen osäkert. Att så skett ansåg han bero på illamående, smärtor och trötthet efter sömnlöshet. Åklagaren ville veta, om denna åsikt var riktig eller om tablettförtäringen orsakat de nämnda symtomen. Docenten Lindgren meddelade i en p. m. till medicinalstyrelsen, att alpydoninnehåller 0,02 gram och sedisonal 0,056 gram allypropymal per tablett. Detta barbitursyrederivat hade ungefär samma nedsättande inverkan på förmågan att framföra automobil som etylalkohol samt hade en eliminationstid av 1—2 dygn. — Maximaldosen och den maximala dygnsdosen vore båda 0,3 gram. Den sammanlagda dos, som bilföraren förtärt under dygnet före bilkörningen uppginge till över 1/4 gram, sålunda nära maximaldosen. — På grund av den långsamma eliminationen måste bilföraren anses ha stått under inverkan av allypropymal, men dosen vore icke så stor, att hans uppträdande kunde förklaras enbart som en allypropymaleffekt. Det syntes uppenbart, att vederbörande på grund av sjukdom, uttröttning och påverkan av bedövande ämnen saknat förutsättningar att på betryggande sätt kunna framföra sitt fordon.
    Medicinalstyrelsen anslöt sig till denna uppfattning. — Häradsrätten dömde den tilltalade bland annat jämlikt 4 § 1 mom. TL till dagsböter. Domen vann laga kraft.
    Fall 17. D:nr 198/1953. En bilförare hade en natt cirka kl. 1.30 gjort sig skyldig till en trafikförseelse. Han hade före bilkörningen dels förtärt alkohol, dels dolordormtabletter. Hans psykiska kondition hade varit utsatt för olika påfrestningar, varom mera nedan.
    Åklagaren önskade medicinalstyrelsens utlåtande, huruvida och i vad månden uppgivna tablettförtäringen kunnat inverka på hans körförmåga.
    Docenten Lindgren uttalade i en promemoria bland annat: »Förseelsenuppgives ha ägt rum — — — omkring kl. 1.30. Analys å blodalkoholprovtaget — — — kl. 2.10 visade ett reduktionsvärde motsvarande 0,98 promille alkohol. Utöver alkohol uppgiver sig NN under dagen — — — ha förtärt 5 dolordormtabletter, därav 2 st. omkring kl. 10, 2 st. på eftermiddagen och 1 st. på kvällen. Dolordormtabletter innehålla som verksam beståndsdel pertablett 5 mg oxikonhydroklorid, ett kramplösande och smärtstillande morfinderivat. Maximaldosen uppgår till 20 mg (= 4 tabletter) och maximaladagsdosen till 60 mg (= 12 tabletter). De intagna mängderna dolordorm överskrida icke fastställd maximaldos respektive maximal dagsdos. — Verkan av de cirka kl. 10 intagna tabletterna torde ha helt avklingat till kl. 1.30 påföljande dag och torde därför ej närmare behöva beröras. Detsamma torde gälla huvuddelen av effekten av de på eftermiddagen intagna tabletterna. Därmot synes den på kvällen intagna tabletten i någon mån ha kunnat inverka på NN:s uppträdande kl. 1.30. Jämfört med andra faktorer utöver alkoholförtäringen, som kunnat vara av betydelse för NN :s sinnesjämvikt och omdöme vid tidpunkten för förseelsen, såsom exempelvis hans långa arbetsdag, gallstensbesvären under dagen och oron över hustruns tillstånd, synes mig förtärandet av dolordormtabletterna böra tillmätas endast ringa vikt vid bedömningen av NN:s förmåga att framföra motorfordon vid den aktuella tidpunkten.»
    Medicinalstyrelsen överlämnade som svar på rättens fråga denna promemoria, till vilken styrelsen anslöt sig.
    Åklagaren yrkade ansvar jämlikt 4 § 1 mom. TL.

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 171    Rätten fann det styrkt, att den tilltalade vid tillfället varit så påverkad av starka drycker, att det kunde antagas etc. och utdömde med stöd av 4 §1 mom. TL en månads fängelsestraff.
    Domen överklagades ej.
    Fall 18. D :nr 759/1954. En bilförare, som kört av vägen, gjorde intryck av att vara berusad, och uppgav att han kl. 19 förtärt 5 cl brännvin, 5 cl liköroch en pilsner. På morgonen hade han intagit 1 theophorintablett, på middagen ännu en, kl. 21—22 en tredje, och strax före körningen, som ägde rumkl. 1.15—2.20, en antastentablett.
    Åklagaren önskade veta, om tabletterna utgjorde »annat berusningsmedel», samt, »om ej så vore fallet, huruvida tabletterna i förening med den förtärda alkoholen kunde medföra berusningssymtom, och slutligen, om den första frågan besvarades jakande, huruvida de intagna tabletterna kunde medföra, att vederbörande icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet».
    Docenten Lindgren yttrade i en promemoria, att theophorin icke vore sådant »annat berusningsmedel». — »Vad beträffar antasten kan det hos därför känsliga personer framkalla sådana symtom som dåsighet, yrsel, balansrubbning. Effekten är icke konstant. Det må därför tillsvidare vara en öppen fråga, om antasten allmänt sett bör hänföras till sådant »annat berusningsmedel» som avses i ovannämnda lag. För bedömningen i föreliggande fall bör måhända understrykas att enligt tillgängliga uppgifter de intagna mängderna icke överstigit de dagsdoser, som vanligen ordineras.» —»De ifrågavarande preparaten kunna förstärka verkan av intagen alkohol, och verkan av dessa båda i förening skulle vid viss tidpunkt efter intagandet kunna framkalla sådana symptom, som iakttagits hos NN. Dock uppges förtäringen av 10 cl alkohol + 1 pilsner ha ägt rum så lång tid som omkring sex timmar före anmärkningstillfället, varför, om NN:s uppgifter om förtäring av medicin och alkohol äro riktiga, de iakttagna symtomen ej med säkerhet kunde förklaras enbart härav. Det förefaller emellertid ej orimligt, att antasten i förening med alkohol och psykisk stress (gräl med hustrun, sen tid på dygnet) kunnat medföra observerade verkningar å NN. De i handlingarna uppgivna doserna tabletter och alkohol äro enligt min mening under rådande omständigheter tillräckliga för att ge den effekt, som iakttagits. »Frågan om den intagna kvantiteten kunde medföra sådan påverkan, att föraren icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet ansåg Lindgren för närvarande icke kunna besvaras ur rent medicinsk synpunkt.
    Som svar på de framställda frågorna överlämnade medicinalstyrelsen ovannämnda promemoria, till vilken sytrelsen anslöt sig.
    Åklagaren avstod härefter från väckande av åtal enligt TL 4 §, utan åberopade 1 §.
    Fall 19. D :nr 405/1953. På grund av reumatisk värk hade en förare, som uppmärksammats därför att han kört med öppen bildörr, och befunnits tala sluddrande, gå osäkert, och »ha trötta och dimmiga ögon», förtärt cirka 30 magnecylkodeintabletter under de sista 13 timmarna före anmärkningstillfället. Alkoholblodprovet gav ett värde, som föll inom gränserna för organismens fysiologiska alkoholhalt. Åklagaren frågade, om ovannämnda symtom kunde ha uppkommit på grund av den påstådda tablettförtäringen. Medicinalstyrelsen anslöt sig till professor Wolffs uppfattning, att det ej kunde uteslutas, att tabletterna förorsakat ett rusliknande tillstånd. — Åklagaren fann det icke tillförlitligen styrkt, att bilföraren på grund av tablettförtäring befunnit sig i ett sådant tillstånd etc. och ej heller att han på grund av uttröttning med tablettförtäring saknat nödiga förutsättningar för fordonsframförande, varför ärendet avskrevs.
    Fall 20. D:nr 605/1952. Vid utredning i samband med en dikeskörning strax efter kl. 14.30 framkom, att föraren på morgonen och förmiddagen samma dag förtärt 4 pentymaltabletter och vid 14-tiden ytterligare 7 á 8 sådana tabletter. Åklagaren frågade med anledning av denna uppgift dels om tabletterna vore att hänföra till de diskuterade berusningsmedlen, dels om konsumtionen kunde anses ge tydliga berusningstecken. Professor von Euler besvarade båda frågorna jakande, och medicinalstyrelsen överlämnade detta svar till frågeställaren, vilken stämde bilföraren för rattfylleri och vårdslöshet i trafik. Rådhusrätten fann det styrkt, att han gjort sig skyldig till båda brotten och dömde den tilltalade jämlikt 1 § 1 st. och 4 §

172 BERTIL FALCONER1 mom. TL samt 4 kap. 1 och 2 §§ SL till fängelsestraff i en månad och femton dagar. Domen överklagades ej.

    Vid en sammanställning av de till medicinalstyrelsen framställda frågorna finner man följande:
    i tio fall har bekräftelse önskats på, att det eller de preparat, som förtärts, kunnat rubriceras som »annat berusningsmedel» (1, 2, 3, 4, 6, 7, 11, 18, 10, 20);
    i sex fall har det frågats, om den intagna dosen kunnat ha sådan verkan, som kan medföra ansvar (3, 5, 12, 14, 15, 20);
    den aktuella effekten har önskats bedömt i åtta fall (2, 4, 5, 7, 9, 13, 17, 18);
    två gånger har möjligheten av en samverkan mellan påverkan av»annat berusningsmedel» och fysisk samt psykisk påverkan genom sjukdom och skada efterfrågats (14, 16);
    i ett fall har frågan om samverkan mellan alkohol- och »tablett»-förtäring framställts (7);
    slutligen har den eventuella påverkan av intagna preparat på alkoholkoncentrationen efterfrågats i ett fall (10).
    Det sista problemet har berörts i en tidigare artikel (SvJT 1954 s. 217 ff), men det aktuella fallet har, i likhet med ett flertal andra, vid den rättsmedicinska analysen visat sig ha även andra aspekter, vilka torde ha påverkat den slutliga rättsliga bedömningen.
    Av de tjugo fall, för vilka i det föregående redogjorts, har medicinalstyrelsen bedömt tretton såsom fallande under trafikbrottslagens § 41 mom. 2 st. (12 fall av såsom säkert bedömt »tablettfylleri» och 1, där omdömet blev »påverkad av rusgivande ämnen»). Åklagaren har bestämt sin talan att om-(inne-) fatta nämnda lagrum i 11 av de 13 fallen, medan i 1 av fallen styrelsens formulering (»ej uteslutet») ansågs innebära, att tablettfylleri icke kunde bedömas vara tillförlitligt styrkt,(7), och i ett annat av föraren lämnade nya uppgifter ansågs utesluta, att åtal kunde väckas. De sju återstående fallen bedömdes av medicinalstyrelsen såsom icke möjliga att hänföra till det aktuella lagrummet; i ett väcktes ej åtal.
    Domstolarna ha i nio fall av de tretton ur medicinsk synpunkt och elva av åklagaren som tablettfylleri bedömda fallen fällt vederbörande och utdömt fängelse- eller bötesstraff (beroende på att sammanträffande med »vanligt» fylleri och/eller vårdslöshet i trafik förelegat), medan i två fall åtalet icke ansetts tillförlitligen styrkt.
    De sex i nästföregående stycke nämnda fall, där medicinalstyrelsen icke ansett tablettfylleri ha förelegat, ha av domstolarna bedömts på enahanda sätt.
    De sexton »andra berusningsmedel», vilka varit aktuella i de tjugo beskrivna fallen äro:
    isomyl (fall 1), pentymal (fallen 2, 3, 10, 11, 12, 14, 15, 20), sedyl (fall 4), sedisonal (fallen 5, 16), fenemal (fall 6), bromyl (fall 6), idobutal (fall 7), dolordorm (fallen 8, 17), barbitropin (fall 9), tabl. veryl mite (fall 10), Hoffmans droppar (fall 10), nembutal (fall 12), saridon (fall 13), alpydon (fall 16), antasten (fall 18) och magnecyl med kodein (fall 19).

TABLETTFYLLERIETS MEDICINSKA OCH JURIDISKA ASPEKTER 173    Kombination mellan flera sådana medel har förekommit i fyra fall: fenemal + bromyl (fall 6) tabl. veryl mite + pentymal + Hoffmansdroppar (fall 10), pentymal + nembutal (fall 12), sedisonal + alpydon (fall 16).
    Påfallande vanlig är kombinationen mellan de nämnda medlen och alkohol: sålunda har kombinationen ett »annat berusningsmedel» med alkohol med sannolikhet iakttagits nio gånger (fallen 3, 4, 7, 8, 9, 11, 13, 17, 18) och kombinationen flera »andra berusningsmedel» med alkohol i två (fallen 10 och 12). Detta måste anses som anmärkningsvärt, även om sprit i olika former av allmänheten ej sällan betraktas som ett universalmedel mot trötthet och sömnlöshet, smärtor, illamående, förkylning etc. Den misstanken ligger nära till hands, att vad som eftersträvats, varit en berusningseffekt.
    Av de erfarenheter, som hittills framgått av dessa s. k. tablettfyllerifall, synes framgå, att domstolarna iakttagit en tämligen stor återhållsamhet vid bedömningen av den bevisning, som kunnat förebringas. I olikhet mot vad som är fallet vid de flesta rattfyllerimål, saknas det objektiva bevis, som alkoholblodprovet utgör. För att ge samma eller åtminstone liknande möjlighet till bevisning i misstänkt fall av tablettfylleri erfordras, att det genom provtagning på likartat sätt som vid påvisande av alkoholpåverkan och efterföljande undersökning av materialet kan visas, om vederbörande förtärt sådant berusningsmedel som lagen nämner, samt helst även koncentrationen av detta medel.
    Då det bl. a. genom å statens rättskemiska laboratorium utförda arbeten visat sig möjligt att efter provtagning av blod och urin påvisa såväl arten som koncentrationen av förtärda preparat med den verkan, som lagen förutsätter, äro möjligheterna till förbättrad bevisning givna. Med hänsyn till den kritik, som riktats och fortfarande av och till riktas mot alkoholblodprovet, torde den provtagningsteknik, de undersökningsmetoder och alla andra omständigheter, som sammanhänga med påvisandet av »andra berusningsmedel» erfordra ett noggrant övervägande, innan föreskrifter härom kunna utfärdas. Förberedelser härtill ha vidtagits av medicinalstyrelsen.
    För att säkrast möjliga medicinska bedömning av tablettfyllerifallen skall kunna ske, erfordras ytterligare också att kunskaperna om de olika »andra berusningsmedlens» inverkan på organismen under skilda förutsättningar ökas. Härför behövs ytterligare forskning på detta område.