UTLÄNDSK CIVILDOM

 

AV PROFESSOR HILDING EEK

 

Det traditionella fakultetsförordet till RIADS avhandling, vilket författats av ingen mindre än BATIFFOL, avslutas med följande ovanligt smickrande omdöme: »Le premier ouvrage de M. Riad est celui d'un maître. Les juristes sont en droit d'attendre beaucoup de lui. »Mognad, reda och mångkunnighet prägla otvivelaktigt arbetet. Dess författare har inte bara Parisuniversitetet bakom sig. Han har också studerat i Cambridge och han föreläser numera vid universitetet i Kairo. Det kosmopolitiska intrycket understrykes av att bokens motto hämtats från KANT: »Wenn die Gerechtigkeit untergeht, so hat es keinen Wert mehr, dass Menschen auf Erden leben.»
    Riads arbete innehåller först en analytisk del, som redogör för hur fransk, engelsk, nordamerikansk, tysk och italiensk rätt ställer sig till utländska domar. Därefter följer en »essai de synthese», som mynnar ut i ett rättspolitiskt program. Framställningen har i sin helhet betydande intresse också för en svensk läsare.
    Bortsett från vissa utländska domar »relatifs à l'état et la capacité des personnes», vilka enligt Cour de Cassation »produisent leurs effets en France indépendamment de toute déclaration d'exequatur sauf lescas où ces jugements doivent donner lieu à des actes d'exécution matérielle sur les biens ou de coercition sur les personnes» (Riad s. 37), är principen i den franska rätten, att utländska domar sakna all omedelbar verkan. De kunna emellertid åberopas i ny, fransk rättegång (»action directe»), varvid en viss presumtion till förmån för riktigheten av det främmande domsavgörandet föreligger. Dessutom kan den, som vunnit dom i utlandet, inför fransk domstol inleda en »action en exequatur». Denna rättegångsform är såtillvida förenklad som bevisbördan här ligger på svaranden i stället för på käranden, nya yrkanden eller invändningar icke få förekomma och den franska domstolen endast har att pröva anspråket på exekvatur. »Bref, le röle du juge de l'exequatur consiste à juger le jugement étranger qui lui est soumis et non pas à le reformer» (Riad s. 25). Men detta att »juger le jugement étranger» innefattar faktiskt en revision, en omprövning av det främmande avgörandet i alla dess aspekter i syfte att efterforska, om en fransk domstol skulle dömt i saken på samma sätt som den utländska. Härtill ansluta sig nu en rad villkor för att fransk domstol överhuvudtaget skall göra utländsk dom effektiv. Den utländska domstolen skall ha haft »internationell kompetens» enligt fransk internationell processrätt (varvid till utlandets nackdel bortses från de främlingsfientliga franska forumregler i code civil, artt. 14 och 15); den

 

FOUAD ABDEL MONEIM RIAD. La valeur internationale des jugements en droit comparé. Préface de M. HENRI BATIFFOL. Paris 1955. Recueil Sirey. III + 214 s.Fr. 1200.

UTLÄNDSK CIVILDOM 175skall också ha utgjort laga domstol enligt domstolslandets interna foraregler. Den främmande domen får icke med hänsyn till innehåll, motiv eller tillkomstsätt strida mot ordre public. Slutligen måste det främmande avgörandet stå i överensstämmelse med franska internationellt privaträttsliga regler. Här fordras dock icke, att den utländska domstolen tillämpat kollisionsnormer, som överensstämma med de franska. Det räcker, att avgörandet materiellt sett överensstämmer med det slut, som skulle uppnåtts genom tillämpning av den lag, som de franska kollisionsnormerna anvisa. Att den främmande domen vunnit laga kraft erfordras icke.
    I stark kontrast mot de franska reglerna står den engelska princip, som i lord NOTTINGHAM'S formulering lyder sålunda: »It is against the law of nations not to give credit to judgments and sentences of foreign countries till they be reversed by the law and according to the form of those countries where in they were given» (Riad s. 53). Emellertid är utländsk dom icke exigibel i England och något exekvaturförfarande står icke till buds.1 Ny rättegång måste inledas; så kan dock ske bland annat genom en »action on assumpsit» och detta förfarande kan enligt Riad (s. 56) betecknas som en »procédure expéditive et simplifiée». Det är i denna nya rättegång som den nyss citerade principen får betydelse, i det att den främmande domen betraktas som »conclusive evidence» och »it lies upon the defendant to impeach the justice thereof» (Riad s. 57). Utländsk dom har också res judicata-verkan såtillvida som den förhindrar ny rättegång i England mot vinnande part; den vinnande parten anses däremot på vissa villkor kunna inleda rättegång mot den tappande utan att åberopa den utländska domen t. ex. för att uppnå bättre utgång än enligt denna. Den främmande domens bevisvärde i en »action on assumpsit» eller dess res judicataverkan i nyss angivna mening förutsätta emellertid, att den främmande domen uppfyller vissa krav. Domen skall ha vunnit laga kraft. Den främmande domstolen skall ha besuttit »internationell kompetens» enligt engelsk internationell processrätt. Domen får icke vara »obtained by fraud». Den får icke vara »contrary to natural justice», ett villkor som blir aktuellt exempelvis då den förlorande parten icke givits tillfälle att bli hörd i målet. Icke heller får den strida mot »English public policy». Till Riads uppräkning kan läggas det av engelska författare i allmänhet som en kategori för sig uppställda villkoret för erkännande av en »judgment in personam», att den måste lyda på visst i domen angivet eller eljest på grundval av domen uträkningsbart belopp. Om brister icke föreligga i fråga om nu angivna villkor medför principenom »conclusive evidence», att engelsk dom skall ges till kärandens favör. Någon revision, såsom i Frankrike, förekommer icke. Svaranden är, för att citera CHESIRE, »not at liberty to show that the court mistook either the facts or the law upon which its judgment was founded».2 I Förenta staterna torde i stort sett samma regler tillämpas som i England. Rättsläget är emellertid i vissa avseenden svårbedömbart3 och

 

1 Här bortses från möjligheten enligt lagstiftning att genom registrering vinna erkännande åt domar från vissa länder eller områden. Se nedan s. 177.

2 CHESIRE, Private International Law, 4: e uppl., Oxford 1952, s. 520.

3 Jfr NUSSBAUM, Principles of Private International Law. London 1943, s.229 ff.

176 HILDING EEKRiad (s. 79 ff.) uttalar sig med välmotiverad försiktighet därom. Till de engelska villkoren har den amerikanska högsta domstolen i Hiltonv. Guyot (1895) fogat ett krav på reciprocitet; detta torde innebära, att erkännande av utländsk dom förutsätter, att domstolslandet icke underkastar amerikanska domar strängare kontroll än den som i Förentastaterna tillämpas i fråga om utländska domar.
    I Tyskland regleras frågan om utländska domars verkan, ehuru icke uttömmande, av Zivilprozessordnung § 328. Dess regler innebära, att lagakraftvunna utländska domar i princip äro bindande för tyska domstolar. För verkställighet måste dock exekutionstitel särskilt utverkas. Förutsättningarna för att utländsk dom skall betraktas som bindande och i enlighet härmed på begäran skall förses med exekutionstitel är, att domstolslandet haft »internationell kompetens» enligt tyska regler härom, att den utländska processen varit i sin ordning (t. ex. att svaranden blivit rätteligen instämd), att domens erkännande icke strider mot »gute Sitten» eller »den Zweck eines deutschen Gesetzes» samt att reciprocitet föreligger. Däremot krävs icke, att den främmande domstolen tillämpat saknormer, vilka tyska kollisionsnormer skulle anvisat. Reciprocitetskravet gäller dock icke för domar i icke förmögenhetsrättsliga mål, som tysk domstol icke haft behörighet att upptaga. I detta system finnes icke utrymme för inledande av ny rättegång med bortseende från rättskraftig utländsk dom. Denna medför, om de nämnda villkoren äro uppfyllda, verkan av res judicata. — Den italienska processlagen av 1865 krävde för att främmande dom skulle förlänas exekutionstitel endast, att domstolen haft »internationell kompetens», att förfarandet inför densamma varit reguljärt och att hinder icke förelåg enligt italiensk ordre public. Denna liberala lagstiftning har år 1940 ersatts med strängare regler, vilka i vissa fall synas liksom den franska rätten möjliggöra revision. Den italienska rätten kräver emellertid icke för bifall till en talan om »dichiarazione di efficacia», att den främmande domstolen tillämpat kollisionsnormer, som överensstämma med de italienska. Icke heller synes något villkor om reciprocitet uppställas.
    Det nu gjorda referatet av Riads framställning, i vilket bortsetts från särskilda regler om familjerättsliga statusdomar och konkursdomar, torde visa, att, vare sig som i Frankrike en främmande dom i princip anses sakna verkan eller som i England eller Tyskland utgöra en rättstitel, det är restriktionerna som dominera. Särskilt villkoren om domstolens »internationella kompetens» enligt högst varierande grundsatser och om beaktande av ordre public, public policy, gute Sitten m. m., äro ägnade att stapla svårigheter i den rättssökandes väg. Man påträffar överallt en så att säga instinktiv misstro mot resultaten av utländsk rättskipning och denna misstro har vunnit legitimation både i lagstiftning, i skolastisk rättsvetenskap och i traditionsbundna och traditionsskapande prejudikat. En modern forskare kunde efter att ha konstaterat detta vara frestad att omedelbart ställa arbetshypotesen, att den internationella samfärdselns krav påkallar, att utländska civildomar i princip jämställas med inländska och att begränsade villkor böra uppställas endast om deras behövlighet kan motiveras med rationella resonemang. Riad (s. 133 ff) ingår emellertid

UTLÄNDSK CIVILDOM 177till att börja med i en diskussion av »grunden» till att främmande domar böra erkännas. Det är först efter att ha avvisat skilda teorier härom som han i sammanhanget inför den internationella samfärdselns krav (s. 163 ff). Vilket intresse hotas, frågar han, av att utländska domar icke respekteras? »C'est la sécurité, condition primordiale de la stabilité et de la continuité du commerce international, qui se trouverait menacée sinon détruite» (s. 164).
    Därefter skisserar Riad, ganska kortfattat, de grundsatser, som enligt hans mening böra följas. »Importlandet» måste utöva viss kontroll, men i princip allenast, om part påkallar att främmande dom skall förklaras utan verkan. Undantag böra emellertid enligt Riad göras i fråga om Leistungsurteile (hans språkbruk och tänkesätt äro i viss mån påverkade av tysk processdoktrin), enär ett lands exekutiva myndigheter icke sägas kunna ha att åtlyda främmande domstolars befallningar. Argumentet är skolastiskt; en form av kontroll kan givetvis inlemmas i exekutionsförfarandet med utgångspunkt från en grundsats, att främmande fullgörelsedomar utgöra laga exekutionstitel. Kontrollen skall enligt Riad endast åsyfta att tillse, att den främmande domstolen varit »internationellt kompetent» i den mening, att den icke tagit befattning med en sak som (exklusivt?) tillhör importlandets kompetens enligt dess internationellt processrättsliga regler, samt att erkännandet av domen icke strider mot importlandets ordre public. Domen måste också i exportlandet utgöra chose jugée. Däremot avvisar Riad reciprocitetsvillkoret och han ställer sig även kritisk mot kravet på tillämpning från den främmande domstolens sida av de av importlandets kollisionsnormer anvisade saknormerna. Vad detta krav i realiteten innebär är förtjänt av utredning.4 Riad påpekar till sist (s. 195), att internationellt samarbete på området är påkallat. Härtill må anmärkas, att likartade allmänna regler torde vara svåra att uppnå. Skälet är icke minst de anglosaxiska rättssystemens ståndpunkt till frågor om »internationell kompetens», som de icke lära vilja uppge, trots att ordre public-grundsatsen, som alla länder torde slå vakt om på förutvarande område, ju borde utgöra en tillräckligt effektiv säkerhetsventil. Däremot borde det väl vara tänkbart att genom på reciprocitetsprincipen byggda konventioner formulera vissa grundsatser för erkännande av främmande domar. Visserligen är reciprocitetsvillkoret icke sakligt grundat; kvaliteten hos ett visst lands domar påverkas icke av dess regler om erkännande av andra länders domar. Men reciprocitetstekniken är ett medel att draga in länderna i samarbete. Den ligger ju också till grund för den engelska Foreign Judgments Act, 1933, som möjliggör erkännande av domar genom registrering i England, sedan genom en »Order in Council» förevaron av reciprocitet konstaterats.
    Men bortsett från det, som kan åstadkommas genom internationellt samarbete, borde en rättsvetenskaplig diskussion sådan som den Riad upptagit vara ägnad att främja en mer liberal eller åtminstone en genomtänkt och mindre irrationell lagstiftning och rättspraxis i olika länder. Analys av vad de nuvarande restriktionerna i praktiken inne-

 

4 Villkoret gillas av KALLENBERG, Svensk Civilprocessrätt, I (andra uppl.), Lund 1923, s. 118 not 33, men han synes betrakta det som identiskt med det vida blygsammare kravet, att domslandet har en internationell privaträtt.

12-573004. Svensk Juristtidning 1957

178 HILDING EEKbära och av de reala intressen, som betinga dem eller påkalla deras avskaffande, borde kunna medföra några resultat.
    När man läser Riads arbete kan man inte undgå att reflektera över hur en främmande forskare skulle bära sig åt, om han ställde uppgiften att skildra gällande svensk rätt på detta område. Han skulle finna, att rättspraxis icke är omfattande, att doktrinen är osäker och att bortsett från konventionsregleringarna lagstiftning saknas. Den »härskande» uppfattningen är väl alltjämt den, åt vilken MARKS V. WÜRTEM BERG gav uttryck i SOU 1932:2. Den går som bekant ut på, att »konstitutiva» domar »erkännas såsom giltiga, för såvitt de meddelas av domstol i stat, där jämväl enligt svensk uppfattning frågan kunnat upptagas, och de materiella rättsregler, som enligt här i landet antagna principer bort ligga till grund för frågans prövning, blivit tillämpade», medan icke konstitutiv utländsk dom i princip »icke här i landet äger materiell rättskraft och följaktligen icke kan exekveras». Termen »konstitutiv» dom är emellertid oklar och distinktionen mellan deklarativa och rättsskapande domar har i processrättsdoktrinen karakteriserats som ohållbar.5 Forskaren möter också problemet om svensk rätts inställning till exempelvis främmande expropriations- eller konfiskationsdomar, som väl enligt Marks' terminologi vore att beteckna som konstitutiva. Han skulle förgäves finna hållbart stöd för ett undantagslöst upprätthållande av de restriktioner, som av Marks uppställas som villkor för erkännande av familjerättsliga statusdomar. Han kunde också finna anledning reflektera över, att en främmande dom, som konstituerar t. ex. ett adoptivförhållande och som skall »gälla» i Sverige och vara bindande för svenska domstolar, faktiskt leder till att krav på t. ex. utgivande av underhåll måste bifallas av svenska domstolar, såvitt tillämpliga saknormer knyta underhållsplikt till adoptionsförhållandet.6 Här framträder realiteten i adoptionsdomens »rättkraftsverkan».
    Än svårare är det att vinna visshet i fråga om svensk rätts ställningstagande till civildomar av annat slag, t. ex. sådana som ålägga tappande part att utge visst belopp i penningar. I doktrinen har Marks' uppfattning kritiserats av UNDÉN och KARLGREN,7 men i rättspraxis synes man icke ha nått längre än att främmande dom ansetts böra presumeras vara riktig (NJA 1935 s. 611), vilket väl att märka icke är detsamma som den engelska rättens lära om »conclusive evidence». Presumtionen försvagas eller försvinner f. ö., om den främmande domstolen icke tillämpat sin egen lag som lex causae eller överhuvudtaget tilllämpat andra saknormer än dem, som enligt svensk rätt äro tillämpliga.8 Det torde i allmänhet anses, att under alla förhållanden den, som

 

5 Se OLIVECRONA, Domen i tvistemål, Lund 1943, s. 62 ff. Jfr KARLGREN, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, Lund 1950, s. 181 ff.

6 Målet NJA 1950 s. 464 avsåg jurisdiktion; svenskt forum ansågs tillgängligt. Fråga var om frånskild makas krav på underhållsbidrag. Äktenskapet hade upplösts av en amerikansk domstol, som icke förordnat om underhållsbidrag. Svensk domstol hade att betrakta den amerikanska skilsmässodomen som gällande och att på saken tillämpa de regler i lex causae som avse underhållsskyldighet åt frånskild maka.

7 Se härom KARLGREN a. s. 179 ff.

8 Jfr AGGE, Bidrag till läran om civildomens rättskraft, Lund 1932, s. 117 ff.

UTLÄNDSK CIVILDOM 179vunnit dom i utlandet, måste stämma på nytt i Sverige. Den främmande domen saknar ju rättskraft. Men skulle då en part, som tappat i utlandet, där måhända även exekution skett kunna stämma på nytt i Sverige, om svenskt forum är tillgängligt, och därigenom uppnå att den avgjorda saken prövas de novo med måhända annan utgång? Den traditionella läran måste väl lämna jakande svar.9 Kanske skulle dock, om verkställighet skett i domslandet, skal anses tala för accepterande av fait accompli, liksom då en främmande konfiskationsdom, som verkställts i konfiskationslandet, i den internationella ordningens intresserespekteras. Men resonemanget skulle väl icke anses motivera avvisning utan allenast talans ogillande.
    Särskilt intressanta äro fall, då t. ex. på grund av prorogation en tvist icke kunnat upptagas vid svensk domstol. I rättsfallet NJA 1949 s. 724 har prorogation till främmande jurisdiktion ansetts medföra rättegångshinder i Sverige.10 Låt oss nu antaga, att den avvisade käranden skaffar sig dom inom den främmande jurisdiktionen, vilken vinnerlaga kraft, och därefter söker verkställighet i Sverige. Har han då att stämma på nytt? Om han så gör, hur skall domstolen ställa sig?
    Göteborgs rådhusrätt dömde den 17 december 1954 i ett mål mellan fransk kärande (»Federationen») — som vunnit lagakraft ägande dom i Frankrike efter stämning till det forum, till vilken i det avtal, som tvisten avsåg, prorogation skett — och svensk svarande (»Transfrukt»). Käranden yrkade dels, att rådhusrätten måtte »fastställa att genomden av Cour d'Appel i Paris d. 2 juni 1953 avkunnande domen med verkan här i riket rättskraftigt avgjorts att Federationen berättigatstill ett i domen omförmält skadestånd», och dels, att svaranden måtte förpliktas genast utgiva skadeståndet. Rådhusrätten beslöt, att särskild dom skulle givas över fastställelsetalan. Domen fick följande lydelse:

 

Domskäl

    Verkställighet av den franska domen har på grund av att Transfrukt saknade utmätningsbara tillgångar i Frankrike, ej kunnat ske därstädes, men sådant binder påstås icke föreligga i Sverige. Detta är orsaken till att man under åberopande av rättskraften sökt få svensk dom på grund av den franska domens innehåll.
    Den dom det gäller har tillkommit på grund av ett prorogationsavtal mellan parterna. Därest dessa i stället från början sökt föra rättegång vid svensk domstol skulle säkerligen denna med hänsyn till utgången i rättsfallet NJA 1949 s. 724 funnit rättegångshinder föreligga.
    Svensk lag stadgar icke något angående rättskraft i Sverige av fransk dom i allmänhet. Svensk rättspraxis ger icke stöd för att fransk dom här har sådan rättskraft.
    Rådhusrätten, som icke avser att ingå på spörsmålet om fransk civildomsrättskraft överhuvud här i landet, anser emellertid att det i föreliggande fall skulle strida mot rättvisa och billighet att icke tillerkänna den dom det nu är fråga om sådan rättskraft. Med gällande svensk rättsuppfattning skulle såsom förut framhållits det förelegat hinder att omedelbart föra rättegång om ursprungliga tvisten vid svensk domstol. På grund av det faktiska hindret i Frankrike har verkställighet där ej kunnat ske. Ett avvisande av Federationens fastställelsetalan skulle få till följd antingen att rättegång alls icke skulle få äga rum här i landet eller att en ny omfattande rättegång skulle föras. Den förstnämnda utgången skulle vara direkt obillig och den

 

9 Jfr dock AGGE a. a. s. 115 not 3.

10 Förutsättningarna härför lämnas i detta sammanhang därhän.

180 HILDING EEKsistnämnda otillfredsställande. Den franska överdomstolens dom har vunnit laga kraft. Parterna ha haft tillfälle att utföra sin talan vid de franska domstolarna och det är ej någon anledning antaga att den franska rätten icke vederbörligen tillämpats. Rådhusrätten finner därför på anförda grunder, att överdomstolens dom skall tillerkännas rättskraft i Sverige.

Domslut.

    Rådhusrätten fastställer, att genom den av Cour d'Appel de Paris den 2 juni 1953 avkunnade domen med verkan här i riket rättskraftigt avgjorts, att Federationen berättigats till ett i domen omförmält skadestånd.

    Därefter förliktes tråkigt nog parterna och någon prövning i högre instans kom icke till stånd.
    Här kunde nu sägas, att avgörandet11 strider mot äldre doktrin och praxis, mot uttalanden i förarbeten till lagstiftning på området och mot grunderna för den ordning, enligt vilken civildomar, som vi erkänna, t. ex. de schweiziska, skola erhålla »fastställelse» av sin rättskraft genom exekvaturförfarande inför Svea hovrätt. Rådhusrätten kunde måhända ha avvisat kärandens talan, enär till följd av prorogationsklausulen parterna så att säga förklarat sig nöjda med det rättsskydd, som franska judiciella och exekutiva myndigheter kunde ge. Den kunde också tagit upp rättegången de novo och till följd av i domskälen angivna omständigheter tillerkänt bevispresumtionen till käranden förmån särskild styrka samt bifallit betalningsyrkandet. Men en utväg hade också varit att avvisa kärandens talan om fastställelse med en motivering av vilken hade framgått, att till följd av prorogationsklausulen svensk domstol icke varit behörig upptaga tvisten och att den franska domen till följd härav vore att betrakta som gällande i Sverige. Käranden skulle härigenom ha hänvisats till de exekutivamyndigheterna. I rättsfallet NT 1871 s. 495 gjordes ansökan till överexekutor, då det gällde att vinna verkställighet på en lagakraftvunnen rysk dom; saken hänsköts emellertid till domstol i det att frågan om förevaron av prorogation till främmande jurisdiktion ansågs vara av tvistig beskaffenhet. Detta var icke förhållandet i Göteborgsfallet.
    Någon monografisk behandling av ämneskomplexet har icke förekommit i vårt land efter LUNDSTEDTS »Utländsk civildoms rättskraft i Sverige» (1915). I våra dagar anmäler sig, såsom framgår av Riads arbete och illustreras av Göteborgsfallet, en rad både praktiskt viktigaoch teoretiskt intressanta frågeställningar. För vår nu så livaktiga svenska processrättsvetenskap borde undersökningen av dem te sig som en mycket lockande uppgift.

 

11 Om domen avsett fullgörelsetalan hade bifall till denna måhända kunnat bättre motiveras. Jfr WELAMSON i SvJT 1953 s. 687: »Det står ... i god överesstämmelse med såväl prorogationens avsedda funktion som modern uppfattning om rättskraftens innebörd att avtalet icke kan hindra ett yrkande om förpliktande i enlighet med ett utländskt rättskraftigt avgörande».