Kriminalvård eller socialvård för 18—20-åringar?
Genom 1924 års barnavårdslag (BVL) försköts den övre åldersgränsen för barnavårdsnämnds ingripande vid vanart från 15 till 18 år (22 § c). Något försök till gränsdragning mellan den sociala barnavården och kriminalvården gjordes inte, lagstiftarna synes inte ha räknat med annat än att brott, bortsett från rena bagatellförseelser, skulle leda till åtal och dom och barnavårdsnämnderna sålunda i allt väsentligt omhänderta för skyddsuppfostran (sku) endast på grund av sådan vanart som inte var kriminaliserad. Den faktiska utvecklingen kom emellertid efterhand att innebära något helt annat, vilket bristen på gränsdragning möjliggjorde, och i tidens fullbordan godtog lagstiftarna denna utvecklings resultat och reglerade den genom lagstiftning dels om åtalseftergift, dels om villkorlig dom, innebärande att den unge åtalade brottslingen av domstolen överlämnades till barnavårdsnämnd för sku. Denna lagstiftning trädde i kraft 1944.
Tio år tidigare eller 1934 hade barnavårdsnämnds befogenhet att omhänderta för skyddsuppfostran utvidgats till en högre åldersgrupp,
nämligen 18—20-åringarna, men inte för alla vanartade utan för en speciell grupp, nämligen dem som var hemfallna åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt. Denna speciella grupp inrymdes i ett tillägg till BVL 22 §, alltså 22 § d). Sammanhanget var helt enkelt det att man efter många fåfänga försök att nå enighet om vad som borde sättas i stället för 1885 års lösdrivarlag dock kunnat enas om att de yngsta årgångarna borde lösgöras från denna lagstiftning och omhändertas av den sociala barnavården. Däremot söker man förgäves i samband med denna reform någon antydan om att man avsåg att ge möjlighet att överflytta brottslingar i nämnda ålder till barnavårdsnämnderna.
År 1944 blev denna bestämmelse i BVL i viss mån utvidgad. Det skedde i samband med att homosexuellt beteende i princip avkriminaliserades. Man ville dock inte avhända sig möjligheten att ingripa »med syfte att tillrättaföra ungdomar, vilka hemfallit åt homosexuella vanor »(prop. nr 13, 1944). Detta borde därför fortfarande kunna ske meninte enligt SL utan enligt BVL. Barnavårdsnämnds åtgärd borde inte följa »såsom ett slags straff med anledning av viss handling.» För den som var under 18 år kunde ingripande ske enligt gällande lydelse av 22 § c), för personer mellan 18 och 21 år kunde däremot ingripande inte ske utan att 22 § d) utvidgades. Detta skedde genom att man tillfogade orden »eljest visat svår oart» varvid ordvalet avsiktligt inte band tillämpningen enbart vid homosexuella vanor men uppenbart därutöver avsåg enbart därmed jämförliga beteenden. Till samma riksdag hade av motionärer yrkats att ordalagen i 22 § d) skulle uppmjukas särskilti det avseendet att kravet på hemfallenhet skulle försvinna. Man stödde sig på bl. a. ett kommittéuttalande, att det vore ur principiell synpunkt förkastligt att uppskjuta samhällets åtgärder till dess personens hela livsföring och därmed hans karaktär präglades av lastbarhet. Vid utskottsbehandlingen samarbetades propositionen och motionerna och utskottet anslöt sig både till den ena och den andra föreslagna ändringen. I utskottsutlåtandet finns ingen antydan om att utskottet därvid avsåg annat än vad resp. Kungl. Maj:t och motionärerna åsyftat. Förgäves söker man efter något uttalande som skulle kunna innebära att man med den nya formuleringen avsåg att ge barnavårdsnämnderna rätt att omhänderta för sku t. ex. vid egendomsbrott eller överhuvudtaget vid kriminalitet av annat slag än de fortfarande kriminaliserade formerna av homosexualitet (SL 18 kap. i detta sammanhang främst 10 §), vilka senare brott självfallet inrymdes i »svår oart». Däremot var manfullt på det klara med att kriminalitet och asocial livsföring ofta uppträder hos samma person och att det sålunda väl kunde förekomma sku för 18—20-åring som står under åtal och att även för person i denna ålder villkorlig dom med överlämnande till barnavårdsnämnd för sku kunde förekomma, men detta innebar ju på intet sätt att 22 § d) fick en förändrad innebörd i avseende på kriminalitet. Riksdagen godkände utskottets förslag och 22 § d) kom därigenom att innebära, att sku kan tillgripas mot 18—20-åring, »som befinnes föra ett oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.» Bestämmelsen har alltjämt samma lydelse.
Lagstiftarna intog sålunda principiellt klart den ståndpunkten att
överförandet av ungdomsbrottslingar från kriminalvården till socialvården borde tämligen konsekvent ske för dem som inte fyllt 18 år men däremot inte för 18—20-åringar. Detta kom till uttryck även däri att den möjlighet att döma till tvångsuppfostran som domstolarna alltsedan 1902 haft i fråga om 15—18-åringarna avskaffades 1947, under det att man för den äldre kategorien byggde ut och förbättrade den redan 1935 skapade strafformen ungdomsfängelse.
Trots detta började snart en praxis sticka upp huvudet som syntes innebära en liknande utveckling för 18—20-åringar som tidigare för 15—18-åringar. Domstolar hemställde i fråga om rent kriminella fall i åldern 18—20 år, vilka inte hade någonting med SL 18 kap. att göra, om yttrande av barnavårdsnämnd angående sku och barnavårdsnämnderna stod snällt till tjänst därmed. Nämndens beslut måste underställas länsstyrelsens prövning men även länsstyrelserna visade sig benägna att acceptera en tillämpning av 22 § d), som enligt det föregående saknade all grund. Man ansåg sig kunna sätta likhetstecken mellan »oart», i vissa fall »oordentligt liv», och kriminalitet i allmänhet, vanligen egendomsbrott som förekommit upprepade gånger. Tyvärr hände det inte såvitt jag vet i något enda fall att frågan fördes upp till högsta instans, alltså regeringsrätten (RR). Förmodligen sammanhänger detta med att vederbörande själv i regel föredrog — eller trodde att han borde föredra — att få sku och komma på ungdomsvårdsskola i stället för att få ungdomsfängelse. Myndigheternas bevekelsegrunder kanske man får anta har varit att sku med ungdomsvårdsskola skulle vara lyckligare för vederbörande än ungdomsfängelse, en föreställning som visarmera av sentimental än verklighetsbetonad omtanke. I ett mål där skolbyråchefen vägrat att på ungdomsvårdsskola ta emot en rent kriminell 20-åring, som omhändertagits av barnavårdsnämnd med länsstyrelsens godkännande, yttrade socialstyrelsen i remissvar till Kungl. Maj:t angående ungdomsvårdsskolornas uppgifter i fråga om den här aktuella ålderskategorien att där borde intagas »arbetsovilliga personer, vagabonder, lösdrivare, prostituerade och alkoholister». Gör man verkligen en ung rent kriminell människa någon tjänst genom att föra ihop henne med detta klientel? Det bör erinras om att socialstyrelsen disponerar en enda skola för dem som omhändertagits efter fyllda 18 år (Långanäs).
Beträffande 15—18-åringarna togs det sista steget från kriminalvård till barnavård genom 1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, varvid bl. a. omvägen över den villkorliga domen undanröjdes och domstolarna fick befogenhet att utan dylik dom överlämna vederbörande till barnavårdsnämnd. De kommittéer som gemensamt utarbetade förslaget hade begränsat sig helt till dessa årsklasser och alltså satt åldersgränsen 18 år för den nya lagens tillämpning. I remisserna påpekades att överlämnande ju dock kunde ifrågakomma även för dem som fyllt 18 år och att även för dem omvägen över den villkorliga domen borde undvikas. Med hänsyn härtill borttogs åldersgränsen ur lagen och dess tillämplighet är sålunda i fråga om den som fyllt 18 år helt beroende av om BVL 22 § d) kan tillämpas. Någon ändring av denna paragraf vidtogs inte och inte heller gjordes i propositionen något uttalande om att paragrafen borde få en vidare till-
lämpning än lagstiftarna tidigare givit grund för. Departementschefen fann ett borttagande av 18-årsgränsen »icke ha någon större praktisk betydelse», eftersom den som vore över 18 år ju kunde dömas till ungdomsfängelse, men gick med på förslaget om gränsens borttagande, eftersom dock i vissa fall ungdomsvårdsskola vore att föredra, varvid som exempel nämndes att den åtalade redan vore elev vid sådan skola och borde få återgå dit.
Inte heller i detta sammanhang har alltså lämnats något stöd för den vidsträckta tolkning av 22 § d) som här behandlats. Trots detta syntes denna tolkning, sedan 1952 års lag antagits, alltmera gripa omkring sig, varvid man tydligen trodde sig genom denna få ett stöd för den sociala barnavårdens fortsatta frammarsch på kriminalvårdens område. För min del fann jag denna utveckling inte endast lagstridig utan därjämte praktiskt olycklig. Den stod i klar motsats till statsmakternas strävanden att bygga ut och förbättra anstaltsväsendet för de till ungdomsfängelse dömda, under det att intet gjordes för att öka utrymmet på ungdomsvårdsskolor för 18—20-åringar. På grund härav skrev jag i Sociala meddelanden 1954, häfte 7 (s. 407) en utförlig artikel om innebörden av 22 § d), utmynnande i att den rådande förvirringen på området vore ur såväl de åtalades som samhällets synpunkt en allvarlig olägenhet och att man antingen borde göra om lagstiftningen eller också få till stånd en tillämpning som stämde med lagstiftarnas avsikter. Intresserade hänvisas till denna utförligare framställning.
Följande år erhölls ett prejudikat från RR (refererat i Barnavård och ungdomsskydd 1955 h. 2 s. 65 och numera intaget i regeringsrättens årsbok 1955 ref. nr 8). Här kan endast plats beredas för ett kort sammandrag. Målet gällde en yngling T i Göteborg som redan före 18-årsåldern gjort sig skyldig till en serie brott, nämligen grovt egenmäktigtförfarande, vårdslöshet i trafik, snatteri och åverkan samt i ett sista stadium grov stöld. I regel hade han arbete som han skötte, brottsligheten var s. a. s. fritidsverksamhet. Han fick åtalseftergift och blev efter försök med övervakning m. m. omhändertagen för sku enligt 22 § c) och intagen på barnavårdsnämndens upptagningshem. Sedan T i början av juni 1954 fyllt 18 år måste han enligt BVL:s dåvarande lydelse utskrivas. Kort därefter gjorde han sig skyldig till försök till grov stöld och åtalades. Innan målet förevarit vid rådhusrätten gjorde han sig den 2/10 ånyo skyldig till grov stöld och häktades den 7/10. Rådhusrätten remitterade ärendet för yttrande till barnavårdsnämnden, som befanns redan den 2/10 under åberopande av 22 § d) ha genom sin ordförande omhändertagit T för sku. Beslutet fastställdes av nämnden som gjorde framställning hos skolbyråchefen om plats för honom på ungdomsvårdsskola. Om denna situation blev alltså rådhusrätten underrättad i nämndens yttrande. Skolbyråchefen meddelade att plats på skola skulle beredas, sedan länsstyrelsen fastställt nämndens beslut. Därefter följde rådhusrättens dom den 21/10, som innebar sakerförklaring samt överlämnande till barnavårdsnämnden för fortsatt sku; domen vann laga kraft. T sattes på fri fot och intogs av barnavårdsnämnden på dess upptagningshem. Först därefter kom länsstyrelsens utslag: Länsstyrelsen har tagit handlingarnas innehåll i övervägande; och enär sådana omständigheter, varom förmäles i 22 § d) BVL, icke
kunna anses föreligga beträffande T, finner länsstyrelsen det underställda beslutet icke kunna fastställas. Barnavårdsnämnden måste nu låta omhändertagandet upphöra och T återvände till föräldrahemmet men nämnden anförde besvär hos RR. Innan målet varit före blev T d. 5 febr. 1955 ånyo häktad för ny grov stöld. Utslag av RR följde d. 22 febr. 1955: I målet är väl upplyst, att T vid olika tillfällen under 1954 gjort sig skyldig till stölder och andra brott, men enär vad sålunda mot T förekommit icke kan anses i och för sig utgöra laga grund för hans omhändertagande för skyddsuppfostran jämlikt 22 § d) BVL samt vad i övrigt i målet blivit utrett rörande T ej innefattar tillräcklig anledning för sådant omhändertagande finner RR ej skäl att göra ändring i det slut, länsstyrelsens utslag innehåller. Beslutet fattades med fyra röster mot en: reservanten uttalade att då domstolen överlämnat åt nämnden att vidta åtgärd för hans fortsatta omhändertagande för sku och han därför skulle tagas till sku, såframt laga hinder däremot ej mötte, och enär laga hinder för sku ej kunde anses föreligga ville reservanten med undanröjande av länsstyrelsens beslut fastställa barnavårdsnämndens omhändertagande. Resultatet blev sålunda att T varken omhändertogs för sku eller erhöll straff för de 1954 begångna brotten.
Genom detta utslag av RR får det anses vara definitivt fastslaget att den som fyllt 18 år och begår brott inte för den skull, inte heller om det förekommer upprepade brott, kan omhändertas för sku, (undantag för brott som faller under begreppet »svår oart» i 22 § d), jfr SL 18 kap. 10, 10 a och 11 §§). Såsom berörts i det föregående kan ju sku ifrågakomma för den unge brottslingen av annat skäl, nämligen om hans kriminalitet är kombinerad med en asocial livsföring i den mening som åsyftas i 22 § d). Vidare kan ett överlämnande till barnavårdsnämnd böra ske av den orsak att han redan vid brottets begående var omhändertagen för sku (i regel ungdomsvårdsskoleelev); omhändertagande enligt 22 § c) kan fortsätta upp till 21 års ålder. Men i övriga fall får alltså sku anses utesluten. Det måste då sägas verka direkt vilseledande för barnavårdsnämnderna om en domstol begär yttrande om villighet att omhänderta för sku. Låter nämnden locka sig utpå den hala isen och förklarar sig villig besluta sku och domstolen därefter överlämnar den åtalade för sådan åtgärd, kan efter sagda utslag av RR det från länsstyrelsens sida ej gärna följa annat än en vägran att fastställa nämndens beslut. Resultatet blir att samhällets reaktion på brottet helt uteblir.
Jag har även under den sista tiden iakttagit att domstolar begärt yttrande av barnavårdsnämnder i fall av den aktuella arten. Detta kan ej gärna bero på annat än att dessa domstolar ej observerat ifrågavarande utslag och därför räknat med att barnavårdsnämnder och länsstyrelser skulle vara villiga att ge 22 § d) samma vidsträckta innehåll som man understundom tidigare givit den. Min avsikt med denna artikel har varit att sprida kännedom om nämnda rättsfall och samtidigt ge en bakgrund till detsamma.
Karl J. Höjer