FRÅN PRAKTISKA RÄTTSLIVET
Några frågor beträffande avveckling av förlagsintecknad rörelse utan konkurs
Om den situationen inträffar, att ett industriföretag måste avvecklas genom försäljning, torde det ofta förhålla sig så, att en försäljning utan konkurs — därest sådan försäljning kan åstadkommas — kan ge ett bättre resultat än en försäljning genom konkursförvaltares försorg i samband med konkurs. Stundom torde skillnaden i fråga om det ekonomiska resultatet kunna vara avsevärd. Både i säljarens och i hans borgenärers intresse kan det därför i många fall vara i hög grad önskvärt, att man såvitt möjligt undviker en realisation av företagets tillgångar och rörelse i samband med konkurs och i stället omsorgsfullt undersöker möjligheterna att på bästa möjliga sätt sälja egendomen under hand.
Då det är fråga om att avveckla en förlagsintecknad rörelse genom underhandsförsäljning utan konkurs, uppkomma emellertid ofta åtskilliga intrikata frågor, icke minst beträffande sakens juridiska utformning. Både för det företag, vars rörelse skall övergå i nya händer, och för de kreditgivare, som inneha förlagsinteckningar, kan det vara mycket brydsamt att avgöra, hur de erforderliga transaktionerna skola gestaltas för att en försäljning skall komma till stånd utan rubbning av det bestående förmånsrättsläget mellan säljarens borgenärer inbördes. Särskilt brydsamt måste läget te sig i sådana — vid ogynnsamma konjunkturförhållanden tyvärr icke alltför sällsynta — fall, då avvecklingen sker av den anledningen, att det företag, som säljer sin rörelse, har råkat i en sådan ekonomisk situation, att man måste räkna med att konkurs måhända icke kan undvikas trots alla ansträngningar att göra avvecklingen så gynnsam som möjligt.
Här nedan behandlas några av de rättsliga spörsmål, som uppkomma i det ovan beskrivna läget, framför allt frågan om det är möjligt att på betryggande sätt — med bevarande av borgenärernas befintliga förmånsrättsläge — utan konkurs avveckla ett industriföretag, vars ekonomiska ställning är osäker. En av de svårigheter som uppkommer är den, att bestämmelserna i förlagsinteckningsförordningen innebära, att om säljaren överlåter förlagsegendom (maskiner och övriga inventarier samt lager av råvaror och tillverkade produkter) mot kontantbetalning till säljaren, den inflytande likviden — om ej särskilda åtgärder vidtagas — kommer att ingå bland företagets tillgångar, vari särskild förmånsrätt icke äger rum. Förlagsinteckningshavarens förmånsrätt till ifrågavarande värden skulle alltså försvinna vid en sådan försäljning, sedan besittningen av egendomen överförts till köparen. En möjlighet, som lagen i detta läge anvisar åt förlagsinteckningshavaren, för att denne skall kunna tillvarataga sin rätt, är att han efter sådan försäljning äger rätt att kräva omedelbar betalning för sin intecknade fordran, även om denna icke eljest skulle vara förfallen. Denna rätt till omedelbar betalning är dock i det nu förutsatta läget möjligen icke så mycket värd, med hänsyn till säljarens ekonomiska situation. Om säljaren råkar i
konkurs, kan nämligen, på de villkor som stadgas i konkurslagen, återvinning äga rum beträffande sådan betalning, som gäldenären fullgjort under viss kortare tid före konkursen.
Det är att märka, att, såsom ovan berörts, det i regel bör vara ett borgenärernas gemensamma intresse, att en underhandsförsäljning på bästa möjliga villkor kommer till stånd, under tillgodoseende av i första hand de borgenärer, som ha särskild förmånsrätt i den försålda egendomen, och därnäst av alla övriga borgenärer. En rubbning av förmånsrättsläget skulle innebära en opåräknad förlust för vissa borgenärer och en opåräknad vinst för andra borgenärer.
Emellertid må framhållas, att åsikterna bland juristerna torde bryta sig något beträffande frågan om de rättsliga konsekvenserna av en underhandsförsäljning i det ovan skisserade läget, med ty åtföljande riskför återvinning. En del jurister torde — med utgångspunkt från att förmånsrätt enligt HB 17:7 ej föreligger utom konkurs — anse, att man har att bedöma återvinningsfrågan med en strikt tillämpning av konkurslagens bokstav sålunda, att under de angivna omständigheterna återvinning av en utav säljaren-gäldenären till förlagsinteckningshavaren medelst den uppburna köpeskillingen fullgjord betalning utan vidare skall äga rum på konkursboets yrkande, därest försäljningen och den åtföljande betalningen till förlagsinteckningshavaren sker inom 30 resp. 60 dagar före konkursansökningen. Eftersom all återvinningenligt konkurslagen förutsätter, att skada tillskyndats övriga borgenärer, skulle från denna utgångspunkt undantag från rätten till återvinning kunna föreligga endast för det fallet, att vid konkursutbrottet till boet hör annan förlagsegendom (eller utestående köpeskillingsfordran för sådan egendom) motsvarande det uppburna beloppet. Andra jurister, till vilka artikelförfattaren ber att få ansluta sig, anse att det nu beskrivna betraktelsesättet är alltför formellt och att — alldeles oavsett i vad mån vid konkursutbrottet annan förlagsegendom (eller utestående köpeskilling för sådan) finnes kvar — återvinning icke bör äga rum, därest i samband med företagets försäljning förlagsinteckningshavaren gottgöres för sin förmånsberättigade fordran med belopp, ej överstigande vad han skulle fått, om han i stället hade försatt gäldenären i konkurs. I så fall ha ju övriga borgenärers ekonomiska ställning icke försämrats genom betalningen. Rörande vissa i detta sammanhang uppkommande bevisfrågor hänvisas till det följande.
Tyvärr finns det icke något rättsfall, som lämnar en klar upplysningom hur domstolarna skulle tillämpa konkurslagens återvinningsregler i ett sådant fall, som här avses. Härvid bör dock framhållas, att rättsfallet NJA 1945 s. 552 behandlar frågor, som befinna sig mycket närade här aktuella principfrågorna. Eftersom detta rättsfall är det enda, som vi f. n. ha tillgång till, och då dess tolkning i den ena eller andra riktningen är av mycket stor betydelse för de aktuella spörsmålen, lämnas här en kort redogörelse för detta rättsfall.
A. Pettersson försattes i konkurs på grund av ansökan d. 21 mars 1940. D. 20 febr. 1940 — således inom 30 dagar innan konkursansökningen gjordes— verkställdes utmätning av lös egendom. Utmätningssökande var en ekonomisk förening, vilken till säkerhet för sin fordran hade inteckning i de Pettersson tillhöriga jordbruksinventarierna. I utmätningsärendet inflöt en likvid å c:a 3 000 kr. till föreningen.
Konkursboet stämde föreningen och yrkade återvinning jämlikt 31 § konkurslagen och åläggande för föreningen att i enlighet härmed till konkursboet utgiva den av föreningen uppburna likviden å c:a 3 000 kr. I andra hand åberopades 30 § konkurslagen.
Föreningen invände bl. a., att konkursboets talan borde lämnas utan bifall, enär utmätningen icke länt konkursborgenärerna till förfång, eftersom föreningens fordran var förenad med förmånsrätt enligt HB 17: 7.
I konkursboet upptogos tillgångar å kr. 729: 79, därav lösören till ett värde av 727 kr. Efter annan återvinningstalan ökades tillgångarna till c:a 2 650 kr. Skulderna utgjorde enligt konkursbouppteckningen c:a 30 000 kr. Bland de bevakade fordringarna fanns dels en fordran å 215 kr., som avsåg kostnaderna för Petterssons försättande i konkurs och som följaktligen hade förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken, alltså en bättre förmånsrätt änden, som kunde tillkomma föreningen på grund av dess inteckningsinnehav, dels ock oprioriterade fordringar å c:a 23 000 kr.
I målet framhöll konkursboet bl. a., att med de belopp, som kunde komma att återvinnas till konkursboet, skulle, innan det över huvud kunde bli tal om någon förmånsberättigad utdelning till föreningen, gäldas — förutom fordringen å 215 kr. — konkursdomarens utgifter och kostnaderna för själva konkursförvaltningen.
Vad angår den lösegendom, som såldes å auktion, framgick det av utredningen i målet, att vissa kreatur hade inköpts av Pettersson genom avbetalningskontrakt med ägareförbehåll för säljaren samt att vissa djur utgjorde avkastning av kreatur, som inköpts med sådant ägareförbehåll. Likviden hade kommit föreningen till godo på det sättet, att en av Pettersson anlitad auktionsförrättare, som skulle hålla frivillig auktion beträffande Petterssons lösegendom, i förskott inbetalat 3 000 kr. till utmätningsmannen, för att den redan tidigare utlysta frivilliga auktionen skulle kunna fullföljas utan hinder av den verkställda utmätningen.
Rådhusrätten framhöll i sin dom bl. a. följande: Om föreningen icke hade fått betalning för sin fordran på sätt som skett, skulle konkursboet vid konkursens inträdande haft en fordran hos auktionsförrättaren å c:a 3 400 kr.; i denna fordran skulle föreningen haft förmånsrätt. I varje fall måste föreningen, om den till föreningen erlagda betalningen skulle återgå, jämliktgrunderna för 37 § konkurslagen anses berättigad njuta förmånsrätt i det återbetalade beloppet. De befintliga tillgångarna i konkursen måste antagas förslå till gäldande av fordringen å 215 kr. »frånsett den inverkan de av förevarande rättegång föranledda kostnaderna kunna hava å konkursboets ställning». Rådhusrättens dom utmynnade därför i att rätten ansåg, att den av föreningen mottagna betalningen icke hade länt borgenärerna till förfång, varför Rådhusrätten ogillade konkursboets talan.
Svea Hovrätt fann icke skäl att göra ändring i Rådhusrättens dom.
HD beslöt emellertid enhälligt att ändra de lägre instansernas dom. HD motiverade sin dom i huvudsak enligt följande: Enär utmätningen hade ägt rum inom 30 dagar innan konkursansökningen gjordes och betalning hade tillförts föreningen genom utmätningen, »ty och som — oansett i vilken utsträckning föreningens fordran må vara förenad med sådan förmånsrätt i jordbruksinventarierna som avses i 17 kap. 7 § handelsbalken — utmätningen, då annat ej ådagalagts, måste anses hava länt konkursborgenärerna till förfång» prövade Högsta Domstolen »jämlikt 31 § konkurslagen samt under erinran om innehållet i 37 § fjärde stycket första punkten och 40 § samma lag» rättvist att förplikta föreningen att till konkursboet betala det uppburna beloppet å c:a 3 000 kr. jämte ränta.
Det är att märka, att rättegången enbart behandlade frågan om återvinning. Under de föreliggande, i rättsfallet beskrivna omständigheterna hade HD däremot icke i detta mål att taga ställning till frågan, huruvida föreningen — efter att ha fullgjort återbäringen — jämlikt grunderna för konkurslagen 37 § andra stycket första punkten skulle vara berättigad att, sedan fordringen å 215 kr. med bättre förmånsrätt samt de å förlagsegendomen belöpande konkurskostnaderna blivit täckta,
med orubbad förmånsrätt enligt handelsbalken 17: 7 utbekomma vad som därefter till äventyrs återstode av det uppburna beloppet. HD gjorde i målet allenast en — förmodligen rent rutinmässig — hänvisning till konkurslagen 37 § fjärde stycket första punkten, som endast innehåller regeln, att då betalning återgår, borgenären äger bevaka sin fordran i konkursen, samt till konkurslagen 40 §, som innehåller den regeln, att borgenär, som utsatts för återvinning, är berättigad att på vad han till konkursboet skall återbära avräkna så mycket, som bort belöpa på fordringen i form av utdelning, därest den bevakats inom behörig tid. Däremot uttalade HD sig icke om frågan, huruvida borgenärens förmånsrätt skulle kvarstå, visserligen måhända utan direkt stöd av lag men jämlikt grunderna för konkurslagen 37 § andra stycket första punkten. Sistnämnda lagrum lyder sålunda: »Har den, med vilken gäldenären ingått avtal, lämnat vederlag för egendom, som han erhållit genom avtalet, äge han, där konkursboet återvinner egendomen, av boet återfå vad han utgivit.» Själva grundtanken i lagbestämmelsen bör anses vara, att borgenären icke genom återvinningen skall försättas i ett sämre läge än det som förelåg, då betalningen ägde rum.— Den nu berörda frågan, huruvida borgenärens förmånsrätt skall kvarstå, blir av betydelse dels för bestämmande av den ordning, i vilken det återvunna beloppet skall tagas i anspråk för bestridande av konkurskostnaderna (81 § konkurslagen) och dels för avgörande, hur det skall gå om det visar sig, att det återvunna beloppet icke i sin helhet behöver tagas i anspråk för dessa kostnader.
I detta sammanhang må särskilt framhållas, att det refererade rättsfallet icke innehåller något som ger vid handen, att det skulle vara nödvändigt att under alla omständigheter tillämpa ett så krångligt förfaringssätt som följande: Först återvinning av en betalning, som tillförtsen förlagsinteckningshavare i samband med försäljning av egendom, som han i händelse av konkurs har förmånsrätt till, varvid förlagsinteckningshavaren skulle ha att inbetala ifrågavarande belopp till konkursboet, vidare bevakning av förlagsinteckningshavaren med yrkande om förmånsrätt i det inbetalade beloppet och därefter utdelning av vad som med förmånsrätt skall tillfalla borgenären ur det av honom till konkursboet inbetalade beloppet. Högsta Domstolen säger i sina domskäl, att utmätningen »då annat ej ådagalagts, måste anses hava länt konkursborgenärerna till förfång». Alltså framhåller Högsta Domstolen uttryckligen, att annat kan ådagaläggas, i vilket fall återvinning över huvud taget ej skall äga rum och det beskrivna krångliga förfaringssättet ej behöver tillämpas. Avgörandet i förevarande mål har alltså berott på att bevisningen icke var tillräcklig i det erforderliga hänseendet. Och i den delen måste beaktas att — såsom framgår av referatet i NJA — konkurskostnadernas storlek var omstridd.
Vad som skulle ha bevisats, för att en annan utgång i det ovan refererade målet skulle ha varit möjlig — d. v. s. för att återvinningskravet skulle ha ogillats — synes vara följande: Föreningen skulle ha styrkt, att oavsett det värde, om vars återvinning man tvistade, fanns det tillräckliga tillgångar i konkursboet för att täcka dels den fordranå 215 kr., som hade bättre förmånsrätt än föreningens fordran, dels också stor del av konkurskostnaderna, som skulle belöpa å förlagsegen-
domen. Man synes böra förstå HD:s domskäl sålunda, att om dessa omständigheter hade styrkts, är det möjligt att utgången kunde ha bliviten annan. Någon skada för övriga borgenärer hade nämligen då icke kunnat anses föreligga i den mån betalningen härrörde av förlagsegendomen. I detta läge hade HD varit nödsakad att taga under bedömande frågan om i vilken utsträckning föreningens fordran härrört ur förlagsegendomen, vilket också var tvistigt i målet. Men HD ansåg sig under de förefintliga omständigheterna icke ha skäl att taga ställning till denna särskilda tvistefråga, enär utgången i målet måste bli densamma, vare sig denna tvistefråga bedömdes i ena eller andra riktningen, eftersom det dock icke förelåg tillfredsställande bevisning om att konkurskostnaderna komme att stanna vid ett belopp, som kunde av boet täckas utan återvinning. HD utgick i detta läge från presumtionen att skada förelåg. Liknande bevisfrågor kunna för övrigt uppkomma i andra avseenden än i fråga om konkurskostnader, t. ex. i fråga om värdet av den återstående egendomen.
Det förefaller, som om rättegången i det refererade målet möjligen skulle ha kunnat undvikas av föreningen på det tämligen enkla sättet, att föreningen vid krav från konkursboets sida ställt fullgod säkerhet för betalningen av dels den i konkursen bevakade fordringen å 215 kr. med bättre förmånsrätt än jordbruksinventarieinteckningen, dels ock den del av konkurskostnaderna, som enligt konkursdomstolens blivande bestämmande skulle komma att belöpa å de gäldenären tillhöriga jordbruksinventarierna. Om denna åtgärd hade vidtagits, skulle konkursboet ha saknat befogad anledning till återvinningstalan.
Även om man — enligt artikelförfattarens mening — rimligen måste begränsa räckvidden av HD:s dom NJA 1945 s. 552 i enlighet med vad här ovan framhållits, kvarstår dock det intrycket, att rättsläget på det här omtalade området icke är så klart, som önskvärt vore. Den affärsjurist, som har att biträda säljare och förlagsinteckningshavare i det i början av denna artikel beskrivna fallet, måste säga sig, att i varje fallen risk för process kan föreligga. Visserligen torde han ha berättigad anledning att utgå från att en eventuell process skall utmynna i det för rättsägarna tillfredsställande resultatet, att återvinningskravet avvisas, därest av de inflytande medlen erforderlig täckning reserveras för borgenärer med bättre förmånsrätt samt för eventuella konkurskostnader. I sådant fall har nämligen någon skada icke inträtt för borgenärerna i en eventuell konkurs. Högsta Domstolens motivering av domen i det refererade rättsfallet innehåller icke något som talar emot denna uppfattning; snarare synes motiveringen bestyrka, att denna möjlighet står öppen för rättsägarna.
Emellertid är att märka, att en kreditgivare — framför allt en bank— i princip torde vara mycket obenägen att över huvud deltaga i en transaktion, som man befarar kan föranleda en tidsödande och kanske kostsam process. Man önskar, att affärstransaktioner skola kunna ordnas så, att rättsläget blir klart och att risken för rättegång är eliminerad. Den fråga, som ovan har berörts, är också av ömtålig beskaffenhet på det sättet, att en bank såsom kreditgivare i det beskrivna läget skulle vara mycket obenägen att godkänna ett köpeavtal, därest det finns anledning befara, att det kan bli fråga om en rättegång, som in-
nefattar ett yrkande om återvinning, något som — på grund av själva detta ords makt över tanken — skulle kunna ge en ytlig betraktare det intrycket, att kreditgivaren skulle ha medverkat i ett avtal, som gått ut på att övriga borgenärer skulle undanhållas något som borde tillkomma dem. Det måste därför för en bank såsom förlagsinteckningshavare framstå såsom i hög grad önskvärt, att de affärstransaktioner, som bli aktuella i samband med en avveckling av ett insolvent företag, utformas på sådant sätt, att det över huvud taget icke finns risk för rättegång beträffande frågan, huruvida bestämmelserna om återvinning i konkurs skulle vara tillämpliga. Endast under denna förutsättning torde en bank såsom förlagsinteckningshavare vara villig att godkänna försäljningen.
I detta sammanhang må kraftigt understrykas, att det synes vara ett befogat och angeläget önskemål, att lagstiftningen utformas så, att affärslivet erhåller full klarhet beträffande de rättsliga spörsmål, som det här är fråga om. Det gäller ofta mycket stora värden vid de ifrågakommande transaktionerna och det gäller att verkställa en realisation av tillgångarna på det ur affärsmässig synpunkt bästa möjliga sättet, för att värdena skola tillvaratagas. En underhandsförsäljning till vederhäftig köpare på bästa möjliga köpevillkor bör kunna ske under sådana former, att icke någons rättighet trampas under fötterna, vare sig förlagsinteckningshavarnas eller övriga borgenärers. Man får hoppas, att det här framlagda, för den ekonomiska samfärdseln mycket betydelsefulla spörsmålet beaktas i samband med den översyn av förlagsinteckningsförordningen, som sedan länge har ansetts önskvärd. Jämför artikeln med rubriken »Förlagsinteckningsförordningen» Ekonomisk Revy, häfte 8, okt. 1956, s. 430.
Tyvärr torde det vara ofrånkomligt, att det dröjer åtskillig tid, innan den i hög grad önskvärda översynen av förlagsinteckningsförordningen jämte hithörande bestämmelser i konkurslagen blivit verkställd. I avbidan på detta måste en affärsjurist söka lösa de uppkommande spörsmålen inom ifrågavarande rättsområde på det för alla berörda parter mest ändamålsenliga sättet, med eliminering i görligaste mån av risken för att någon borgenärs rättsläge försämras och risken att en tvist beträffande återvinningsfrågan kan uppkomma.
De faktiska förutsättningarna kunna ju vara i hög grad skiftande, varför en i alla lägen användbar mall för ifrågavarande affärstransaktioner givetvis icke kan framläggas. Enligt min uppfattning skulle emellertid de affärstransaktioner, som det nu är fråga om, i avbidan på att rättsläget genom ny lagstiftning blivit klarare, i åtskilliga fall lämpligen kunna ordnas enligt följande:
Säljaren — som ju i de aktuella fallen förutsättes ha betalningssvårigheter, varför konkurs ej kan anses vara utesluten — tecknar med förlagsinteckningshavarens godkännande ett köpeavtal med en vederhäftig köpare. Givetvis fixeras köpeskillingen och övriga villkor så, att bästa möjliga resultat för säljaren och dennes borgenärer åstadkommes. I köpevillkoren stipuleras dessutom uttryckligen, i förlagsinteckningshavarens intresse, att köpeskillingen icke skall få erläggas av köparen förrän efter 60 dagar, sålunda sedan den längsta härvidlag ifrågakommande återvinningsfristen har utgått. — Här anmärkes, att det
emellertid ingalunda är nödvändigt, att tillträdesdagen skall fixeras med ett motsvarande uppskov. Tillträdesdagen kan bestämmas med utgångspunkt från de rent praktiska synpunkter, som må föreligga i det särskilda fallet. I regel torde det ur avvecklingssynpunkt vara angeläget, att tillträde sker snarast möjligt, så att köparen utan dröjsmål kan övertaga företagets kapitalförsörjning och ansvaret i övrigt för rörelsens bedrivande utan driftsavbrott. — På grund av det uppskov med betalningen, som man sålunda nödgas stipulera, kräves, att köparen på lämpligt sätt skall säkerställa sin betalningsskyldighet. Detta kan ev. ske på det sättet, att hela beloppet av honom insättes å bankräkning, varvid han pantförskriver tillgodohavandet på denna räkning till säljaren. Det torde emellertid vara givet, att förlagsinteckningshavaren för att kunna godkänna denna försäljning jämväl måste ha skälig trygghet för att hans förmånsrätt i den utestående oguldna köpeskillingen icke efteråt rubbas, genom uppgörelse direkt mellan säljare och köpare. Därför bör förlagsinteckningshavaren i sitt intresse stipulera, att säljarens fordran å hela den utestående köpeskillingen jämte därtill hörande säkerhet pantförskrives till förlagsinteckningshavaren. Om banken själv är förlagsinteckningshavare, blir det alltså en pant i egenskuld. (Jfr NJA 1953 s. 60.) Köparen skall givetvis delgivas denna pantförskrivning i vederbörlig ordning, så att varje risk för direktbetalning från köparen till säljaren elimineras. En sådan betalning skulle ju kunna medföra, att den försålda egendomens värde icke bevarades åt förlagsinteckningshavaren, som före försäljningen hade förmånsrätt i egendomen, utan i stället komme alla oprioriterade borgenärer till godo. Sedan det nu beskrivna arrangemanget genomförts, kan avvecklingen av företaget i övrigt slutföras. Man kan på så sätt i borgenärernas och säljarens gemensamma intresse få fram det bästa möjliga realisationsresultatet, såvitt möjligt utan konkurs. — Vid avveckling enligt ovan är det dock ej nödvändigt, att uppskov äger rum beträffande betalningenav den betingade köpeskillingen i dess helhet. Tvärtom kan det av olika skäl vara lämpligt, att en del av köpeskillingen erlägges kontant. Detta gäller först och främst beträffande så stort belopp, som erfordras för att säljaren omedelbart skall kunna betala fordringar å honom med bättre förmånsrätt än förlagsinteckningarna, t. ex. lönefordringar medförmånsrätt enligt HB 17:4. I vissa fall kan det måhända även vara erforderligt eller lämpligt, att säljaren får kontant uppbära ytterligare belopp, som erfordras för fullföljande av övriga åtgärder för avveckling av företaget. Det viktiga är emellertid, att förlagsinteckningshavaren tillser, att det i köpekontraktet stipuleras, att den del av köpeskillingen, som efter nu berörda kontantbetalning återstår, icke skaller läggas förrän efter 60 dagar och att hela den sålunda utestående köpeskillingsfordringen jämte därtill hörande säkerhet pantförskrives till förlagsinteckningshavaren.
Om det likväl skulle visa sig, att konkurs icke kan undvikas i det beskrivna fallet, har konkursförvaltningen att taga ställning till frågan, huruvida återvinningstalan bör anställas på grund av avtalet. Emellertid bör det saknas all anledning för konkursboet att anhängiggöra en både besvärlig och tidsödande process eller att eljest påyrka återvinning, därest förlagsinteckningshavaren omedelbart bekräftar,
att han är beredd att av köpeskillingen avskilja och till konkursboet redovisa så stort belopp, som erfordras för att täcka dels ev. återstående fordringar med bättre förmånsrätt än förlagsinteckningshavarens fordran dels ock de konkurskostnader, som enligt konkursdomstolensbeslut skola belöpa å förlagsegendomen, och vidtager därför erforderliga åtgärder i form av betalning respektive säkerställande.
Om konkursförvaltaren av någon anledning likväl skulle vidhålla ett krav på återvinning, kan han påfordra återvinning endast beträffandeden säkerhet, som lämnades förlagsinteckningshavaren i samband med den ovan beskrivna affärsuppgörelsen. Denna säkerhet utgjordes avs äljarens utestående köpeskillingsfordran jämte den för nämnda fordran av köparen deponerade säkerheten. Förlagsinteckningshavaren har i detta läge icke någon anledning att tvista med konkursboet härom; han kan utan olägenhet avstå från denna säkerhet, sedan konkursen inträtt. Konkursboet har då att av köparen indriva den utestående fordringen, varvid konkursboet om så erfordras kan taga i anspråk den av köparen deponerade säkerheten. Men eftersom köpeskillingen för den försålda förlagsegendomen var utestående, då konkursen inträdde, har förlagsinteckningshavaren klar och obestridlig förmånsrätt enligtHB 17: 7 i fordringen och vad som inflyter för den. Slutresultatet blir alltså, att den latenta förmånsrätt, som i försäljningsögonblicket tillkom förlagsinteckningshavaren, är bevarad åt denne även för det fall, att konkurs skulle inträda.
Genom det ovan skisserade förfaringssättet har man — enligt artikelförfattarens mening — på ett betryggande sätt förhindrat en opåräknad förlust för vissa borgenärer och en lika opåräknad vinst för andra. Det synes därför böra övervägas, att det föreslagna förfaringssättet kommer till användning i förekommande fall, i avbidan på att den blivande översynen av förlagsinteckningsförordningen och hithörande bestämmelser i konkurslagen har lett till sådana resultat, att ett något enklare förfaringssätt kan användas beträffande här ifrågavarande affärstransaktioner.
Erik Burling