FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET
Förslag till ny barnavårdslag
I ett till chefen för socialdepartementet avgivet betänkande (SOU 1956: 61) har 1950 års barnavårdskommitté (ordf. generaldirektören Ernst Bexelius, huvudsekreterare hovrättsrådet Rutger Nyman) framlagt förslag till ny barnavårdslag.
Den föreslagna lagen bygger på samma huvudprinciper som gällande barnavårdslag — BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisation, verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördelning. Men kommittén har funnit, att ramen för samhällets barna- och ungdomsvård bör i viss mån vidgas samt att verksamhetenbör, bl. a. genom öppnande av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras, allt i ändamål att bättre främja de syften, som uppbära samhällets insatser på detta område. Samtidigt har kommittén velat ytterligare tillgodose de personers rättsskydd, vilka beröras av barnavårdsorganens verksamhet. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforderliga, äro så många och vittgående, att de ansetts icke kunna inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med bevarande av vissa avsnitt.
Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget bl. a. därigenom att barnavårdsnämnd tillägges rätt till och plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden för underårig, som fyllt 16 men ej 18 år, även i fall där den unge icke själv visat sådan brist på anpassning till samhällslivet, som i och för sig bort föranleda ingripande. I visst samband härmed står, att tillsynen över fosterbarnsvården enligt förslaget utsträckes till att avse även fosterbarn, som fyllt 16 men ej 18 år. Samhällets barnavård skall däremot enligt förslaget icke utvidgas på det sättet, att åldersgränsen för omhändertagande av unga personer med asocial livsföring höjes. (Jfr lösdriveriutredningens förslag, berört i SvJT 1949 s. 218 o. f.)
I syfte att befrämja enhetlighet i den praktiska verksamheten, tillkomsten av nöjaktiga utredningar samt förstärkt rättsskydd för de enskilda föreslås mera ingående och fullständiga föreskrifter för barnavårdsärendes behandling hos barnavårdsnämnd. Föreskrifterna gälla bl. a. yttrande-, inställelse- och biträdesrätt, behandlingen och bedömningen av utredningsmaterialet, ersättning för inställelse, skyldighet att komma tillstädes samt anlitande av polismyndighets bistånd. Underställningsinstitutet bibehålles enligt förslaget och regleras i tämligen nära anslutning till vad BvL därom stadgar. Användningsområdet för underställning vidgas emellertid i viss mån. ökad betydelse tillägges den unges egen vilja, om han fyllt 15 år. Den nuvarande obligatoriska underställningen beträffande omhändertagandebeslut, som avse ungdomar i åldern 18—21 år, föreslås skola bortfalla.
De i BvL givna bestämmelser — innebärande tillståndstvång beträffande späda barn och krav på förhandsanmälan i fråga om äldre barn— vilka syfta till att bereda barnvårdsnämnd möjlighet att pröva fosterbarnsplacerings lämplighet, innan den verkställts, ha icke visat sig
effektiva. Kommmittén föreslår därför, att de ersättas av ett enhetligt koncessionstvång beträffande barn under 16 års ålder.
Vad angår förutsättningarna för barnavårdsorgans ingripande i särskilda fall i anledning av underårigs levnadsförhållande eller levnadssätt innebär förslaget betydande avvikelser från BvL i flera hänseenden. De föreslagna reglerna syfta bl. a. till att, särskilt när det gäller s. k. förebyggande åtgärder — d. v. s. åtgärder, avsedda att förebygga att ett omhändertagande blir ofrånkomligt — ingripande skall kunna ske på villkor, som äro något mindre stränga än de i BvL uppställda. Vidare skall ingripande i viss omfattning kunna ske i syfte att förhindra betydelsefulla, avgjort menliga förändringar i barns levnadsförhållanden. Åtgärdsregistret vidgas, särskilt genom bestämmelser om hjälpåtgärder samt om föreskrifter angående underårigs levnadsförhållanden. Sådana föreskrifter äro avsedda att riktas till den underårige själv eller till föräldrarna eller andra, som har den underårige i sin vård. Respekten för meddelade föreskrifter skall enligt förslaget inskärpas bland annat genom vissa ansvarsbestämmelser.
Som en form av föreskrift har i särskilt stadgande upptagits förbud mot att barn utan barnavårdsnämndens tillstånd tages från fosterhem, dit det överlämnats. Förutsättningarna för dylikt förbud har ingående reglerats. Genom detta institut, i förening med föreslagen rätt för nämnden att omhändertaga barn i förebyggande syfte samt att meddela preliminära beslut rörande föreskrifter eller angående omhändertagande, anser sig kommittén ha — i den väg, som anvisats i direktiven förkommitténs arbete — tillskapat erforderliga möjligheter att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar.
Den i gällande lag gjorda uppdelningen i skyddsuppfostran och samhällsvård är delvis historiskt betingad, och skäl kunna anföras både för och emot denna uppdelning. Barnavårdskommittén har funnit de starkaste skälen tala för att i ny barnavårdslag endast bör upptagas en form av omhändertagande för vård, vilken ansetts kunna benämnas samhällsvård. Fall, som ungefärligen motsvara dem som avses i 29 och 55 § § BvL, ha emellertid ansetts böra med avseende å förutsättningarna för omhändertagande m. m. i viss mån hållas isär från övriga fall.
I de föreslagna ingripande-bestämmelsesrna har beaktats frågan omlämpligaste förfarande med de kriminellt belastade underåriga. Förslaget är grundat på den principen, att barnavårdens olika former för ingripande skola stå till buds beträffande alla sådana 15—17-åriga lagbrytare, som med stöd av gällande bestämmelser och i enlighet med den rådande uppfattningen om lämpligaste behandlingssättet överlämnastill barnavårdsmyndigheternas befattning i stället för att erhålla kriminalvård. Men när det gäller de underåriga lagbrytare, som fyllt 18 år, har kommittén funnit det regelmässigt icke böra ankomma på barnavårdsorganen att svara för den erforderliga behandlingen.
Enligt förslaget skall vederbörande barnavårdsnämnds ansvar för behandlingen av den som omhändertagits skärpas. Ansvaret skall i viss mån bestå, även om han blivit elev vid ungdomsvårdsskola. I samband härmed står, att barnavårdsnämnden även beträffande dylik elev skall ha att träffa avgörandet, huruvida samhällsvården skall upphöra.
I förslaget ingår en bestämmelse om tystnadsplikt och en däremot svarande straffbestämmelse. Straffskyddet för barnavårdsmyndigheternas verksamhet — avseende utredning eller verkställighet, behandling av omhändertagen m. m. — har i viss mån utvidgats och förstärkts. Behörighet att anmäla till åtal har tillagts jämväl tillsynsmyndigheten.
Rätten att fullfölja talan mot beslut av barnavårdsnämnd har väsentligt utvidgats, när det gäller sådana beslut angående individuellt inriktade ingripanden, vilka icke avses med underställningsreglerna.
BvL innehåller vissa regler för länsstyrelsens förfarande efter underställning men saknar bestämmelser om förfarandet i besvärsmål. Kommittén har funnit erforderligt att sätta i viss mån ändrade regler istället för de nuvarande, för underställningsmål gällande. Reglerna ha anknutits till bestämmelserna för barnavårdsnämnds förfarande. De innefattar åtskilliga nyheter och fullständiga i viktiga hänseenden vad nu gäller; syftet med dem är bl. a. att befrämja anlitandet av ett övervägande muntligt förfarande. De bygga på nuvarande ordning för utövning av länsstyrelsens beslutanderätt. Då enligt barnavårdskommitténs mening — som närmare utvecklas i betänkandet men icke tagit sig uttryck i förslag till författningsbestämmelser — länsstyrelsens beslutanderätt bl. a. i betydelsefulla barnavårdsärenden framdeles bör anförtros åt ett domstolsmässigt kollegium — äro de föreslagna förfarandebestämmelserna att anse såsom provisoriska.
Kommittén föreslår, att den nya lagen får ersätta BvL från och med den 1 januari 1960. — I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare. Barnavårdskommittén har i annat sammanhang ingående yttrat sig över vad i socialvårdskommitténs betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits beträffande sådana åtgärder. Barnavårdskommittén har därvid uttalat sig för att erforderliga ingripanden mot dylika försörjare även i fortsättningen skola ankomma på administrativ myndighet samt anslutit sig till socialvårdskommitténs mening, att de i hög grad behövliga nya bestämmelserna om sådana ingripanden böra meddelas i en särskild lag.
Slutligen må nämnas, att barnavårdskommittén i betänkandet ingående diskuterat, huruvida — i ändamål främst att förstärka garantierna för tillfredsställande utredning och prövning i första instans av sådana barnavårdsärenden, som gälla betydelsefulla ingripanden i de enskildas förhållnden — det borde stadgas, att en kvalificerad jurist skulle i viss omfattning taga del i barnavårdsnämndens verksamhet, eller den ordningen införas, att barnavårdsnämnden i undantagsfall finge hänskjuta barnavårdsärende till länsstyrelsens omedelbara prövning. Kommittén har emellertid funnit sig icke böra föreslå, att någondera av dessa nya vägar beträdes.
Rutger Nyman