LITTERATUR
G. A. BOUVENG. Jakträtt och viltvård. Lagen om rätt till jakt, jaktstadgan och övrig lagstiftning rörande jaktutövning, djurskydd, naturskydd m. m. Sthm 1956. Norstedts. 404 s. Inb. kr. 24,50.
Justitierådet P. Von SETHS edition av jaktlagstiftningen har under decennier varit välbekant för alla jurister och juris studerande, kanske inte minst på grund av sitt säregna format. Anledningen till att man på sin tid valde att utge kommentaren i psalmboksformat var den, att man ville underlätta för jägarna att medtaga boken i skog och mark. Även om den onekligen utan större besvär kunnat stoppas ned i en rockficka eller ryggsäck, är det säkerligen mycket sällan som detta skett. En jägare under jaktutövning råkar förvisso ofta i situationer, där han är tveksam vilket handlingssätt, som är lagligen riktigt. Emellertid utvecklar sig i regel händelseförloppet så pass hastigt, att tiden icke medger några jakträttsliga studier ute i terrängen, även om till äventyrs förmågan att tillgodogöra sig sådana skulle finnas. Det måste nog därför konstateras, att jaktlagens psalmboksformat icke fyllt någon praktisk uppgift.
När nu överdirektören G. A. BOUVENG — vilken tidigare svarat för den år 1945 tryckta, reviderade upplagan av von Seths arbete — i samråd med förläggaren funnit lämpligt att bryta traditionen och ge kommentaren till jaktlagstiftningen en utstyrsel, som överensstämmer med den för dylika böcker vanliga, måste detta anses vara ett riktigt grepp. Bouveng har emellertid även i mera väsentliga avseenden frångått den von Sethska traditionen. Författningsmaterialet har systematiserats så gott sig göra låter och uppdelats på fem avdelningar: A. Allmänna stadganden rörande jakträtt, viltvård och jaktutövning. B. Särskilda frednings- och skyddsbestämmelser. C. Jaktkort, älgavgifter, skottpengar, vapen. D. Införsel av villebråd m. m. E. Hundar, transporter, djurskydd, naturskydd m. m. Genom denna uppdelning av det tämligen svåröverskådliga och omfattande författningsmaterialet har Bouveng i hög grad underlättat för läsaren att snabbt finna den bestämmelse han söker. Sökandet skulle ytterligare ha underlättats, om överst på varje sida angivits ej blott vilken författning utan även vilka författningsrum som där avhandlades. Läsaren har emellertid även hjälp av ett alfabetiskt sakregister. Mot detta kan dock anmärkas, att det är väl knapphändigt. Med hänsyn till den läsekrets, vartill boken vänder sig, hade det varit önskvärt med ett synnerligen utförligt sakregister. Vad själva kommentarerna till de skilda författningsrummen beträffar, skiljer sig Bouvengs teknik helt och hållet från von Seths. Den senares kommentarer voro visserligen i sak mycket innehållsrika och för juristen upplysande, men själva uppställningen och de i texten insprängda hänvisningarna till rättsfall gjorde dem säkerligen svårlästa för lekmannen. Bouvengs kommentarer bygga i huvudsak på von Seths men ha givits en mera lättflytande form. Hänvisningarna till
rättsfall ha strukits. Där Bouveng ansett det nödvändigt att redovisa den ståndpunkt rättspraxis intagit, har han i samband med den allmänna redogörelsen för rättsläget lämnat ett kort referat för aktuella prejudikat eller åtminstone angivit, hur domstolarna bedömt saken. Bouvengs förfaringssätt gör att hans kommentarer äro både upplysande och lättlästa. För den som önskar svar på ett visst detaljspörsmål kan det emellertid vara svårare att hitta vad han söker hos Bouveng än hos von Seth, vars framställning var mera kasuistisk. För juristen minskas också givetvis arbetets värde genom att någon fullständig redovisning av rättsfallsmaterialet icke framlägges. Det vore därför önskvärt att en kommande upplaga utökades med ett rättsfallsregister. Intill detta skett torde de vid domstolarna verksamma juristerna ävensom åklagarna icke helt kunna undvara 1945 års jaktlagsedition, därest de icke hava tillgång till en komplett samling av Svenska Jägareförbundets Rättsfallsredogörelser.
Till grund för 1938 års jaktlagstiftning låg som bekant ett av Bouveng år 1936 i egenskap av särskild utredningsman avgivet betänkande. Bouveng följde därefter under många år såsom K. M:ts ombud verksamheten inom Svenska Jägareförbundet och handlade dessutom under sin tid som expeditionschef i jordbruksdepartementet där anhängiga jaktvårdsärenden. Hans sakkunskap på det område varom nu är fråga är därför mycket stor, och den förenas med ett livligt intresse för jaktvård och naturskydd. Detta gör att han aldrig fastnar i ett formalistiskt betraktelsesätt och att han, i sådana fall där ur rent juridisk synpunkt olika tolkningar kunna ifrågakomma, alltid väljer den som är mest förenlig med lagstiftningens syfte. Att så är fallet framgår icke minst av det sätt på vilket han behandlar de stundom mycket intrikata frågor, som uppkomma i samband med bildande av jaktvårdsområden och verksamheten inom dylika områden. Såsom exempel kan anföras hans bedömning av de spörsmål, som voro föremål för HD:s prövningi det d. 7 febr. 1951 avgjorda s. k. Han sjömålet samt redogörelsen förde år 1951 vidtagna ändringarna i jaktlagen.
Det kan nämnas, att Bouvengs tolkning av 23 § jaktlagen (»kattparagrafen») vinner stöd av en år 1956 meddelad hovrättsdom; riksåklagareämbetet, som föranstaltat om åtal i målet, har icke fulltföljt talan mot domen.
Det för denna recension begränsade utrymmet ger icke möjlighet att till närmare behandling upptaga aktuella tvistefrågor inom jaktlagstiftningen. I allmänhet torde man inom jaktvårdskretsar instämma i de åsikter och ståndpunktstaganden, som Bouveng hävdar. Personligen vill jag i detta sammanhang blott framföra ett par erinringar.
I sin kommentar till 24 § jaktlagen har Bouveng icke medtagit de uttalanden rörande ersättningsskyldighet för viltskador, som återfinnas hos von Seth. Man får närmast det intrycket, att Bouveng anser att lagstiftaren genom att införa bestämmelser om tvångsavjagning velat i princip utsäga, att uppkomsten av viltskador icke föranleder skadeståndsskyldighet för jakträttsinnehavaren. Enligt allmänna rättsgrundsatser lärer dock sådan skadeståndsskyldighet, såsom von Seth påpekat, kunna inträda, då särskild skuld till skadan kan anses åvila jakträttsinnehavaren. Har denne till exempel på sina marker ett fast be-
stånd av dovhjort, och håller han icke stammen inom rimliga gränser, torde nog — även om jordägaren respektive jordbruksarrendatorn måste finna sig i viss skadegörelse — omständigheterna kunna vara sådana, att ersättningsskyldighet föreligger. Det ansvar som här ålägges jakträttsinnehavaren korresponderar mot den rätt till gottgörelse ävenför villebråds avelsvärde, som numera tillerkännes den som har en fast villebrådsstam på sitt jaktområde. Såväl när det gäller skadeståndsskyldigheten som rätten till skadestånd torde böra fordras, att det skadegörande, respektive fällda djuret tillhört den fasta stammen av dylika djur på området i fråga. Har emellertid tvångsavjagning i någon form förekommit, torde jakträttsinnehavaren icke kunna lastas för under samma år ändock uppkommen skada.
I sin kommentar till KK om älgavgifter m. m. har Bouveng på ett mycket förtjänstfullt sätt behandlat vissa besvärliga tillämpningsfrågor. Jag skall här endast beröra ett fall, där min uppfattning avviker från Bouvengs. En älg såras dödligt på e. m. sista jaktdagen, men den jagande lyckas ej påträffa den förrän morgonen därpå, alltså sedan fridlysningstiden inträtt. Jämlikt 18 § jaktlagen skall djuret då tillfalla Kronan. Jag anser till skillnad från Bouveng, att älgavgift icke skall utgå, detta därför att skyldigheten att erlägga dylik avgift, såsom Bouveng framhåller, grundas på det förhållandet, att älgen utgör ett jämväl ekonomiskt så värdefullt villebråd, att den som fäller älg bör kunna lämna ett bidrag till regleringen av de skador som älgstammen åsamkar vissa odlingar. Jag medger gärna, att formuleringen av 1 §nämnda KK kan anses stöda en strängare tolkning, men ej heller Bouveng har velat hävda, att lagtexten bör läsas så efter bokstaven, att älgavgift skall utgå i alla andra fall då älg fällts än de som avses i 16 § sista stycket jaktstadgan.
Till sist må framhållas, att 1949 års jaktutredning har under övervägande förslag till förenkling och effektivisering av bestämmelserna rörande bildande av jaktvårdsområde samt ändring av dylikt områdesomfattning och grunderna för jaktutövningen inom sådant område. Jaktutredningen har även under behandling förslag om slopande av den s. k. förföljningsrätten samt om särskilda straffbestämmelser för vad som tidigare skulle kallats efterföljande delaktighet i olovlig och olagajakt. Kommer sistnämnda förslag att föranleda lagstiftning blir följden, att häleristraff icke längre kommer att drabba den, som till exempel mottagit kött av ett olovligen på annans mark skjutet villebråd, och att den, som gjort sig skyldig till samma handlingssätt beträffande villebråd, som skjutits på tillåten mark men under förbjuden tid, i fortsättningen icke kommer att undgå ansvar.
Sven Nordell