NILS HERLITZ. Svenska statsrättens grunder. Andra uppl. Sthm 1956. Norstedts. 246 s. Inb. kr. 24,00.

    Första upplagan av detta arbete utkom 1948 men blev då icke anmäld i denna tidskrift. Det kan därför vara på sin plats att nu — då en ny överarbetad upplaga föreligger — ägna boken en något utförligare anmälan.

    Det svenska översiktsarbetet på statsrättens område har sedan länge varit ROBERT MALMGRENS verk »Sveriges författning». Det är emellertid upplagt närmast såsom en resonerande kommentar till själva grundlagsstadgandena och ger i mindre grad besked om den omfattande konstitutionella sedvanerätt och den praxis, som utfyller de båda talrika och stora luckorna i vårt skrivna konstitutionella system. HERLITZ' lilla behändiga volym kompletterar på denna punkt på ett mycket förtjänstfullt sätt Malmgrens framställning. Den ger en levande bild av vår statsrättsliga ordning sådan den i verkligheten gestaltar sig och fungerar. Herlitz har ställt sig bl. a. den uppgiften att sätta läsaren in i samspelet mellan de olika samhällskrafterna, att göra en rättssociologisk studie på det konstitutionella området om man så vill. Även om Herlitz här, som han själv inledningsvis påpekar, ofta nog kommer in på gränsområdena till statsvetenskapens marker, lyckas han dock hela framställningen igenom hålla de rättsliga aspekterna i blickfältet och göra dem fruktbringande. Det är med andra ord en mycket nyttig bok och tillika rolig, inte minst för envar, som har något intresse för de former under vilka styrelsen i vårt land fungerar.
    Den jämförelsevis största delen av bokens utrymme har tilldelats riksdagen och vad med dess arbete sammanhänger. Med rik erfarenhet från många år i riksdagen har det icke varit svårt för Herlitz att giva en verkligt ingående skildring av riksdagens roll i det konstitutionella systemet. I mycket har vi här fått en moderniserad sammanfattning av de ämnen, som det stora riksdagsverket avhandlar. Mera styvmoderligt behandlade ha regeringens arbetssätt och -metoder blivit. Den praxis, som utvecklats inom regeringskretsen och i K. M:ts kansli, är förvisso mera svårgripbar för en utomstående än riksdagsarbetet, som bedrives huvudsakligen inför öppen ridå. Särskilt i tider av en stark regeringsmakt är dock dennas arbetsformer av lika stor betydelse som riksdagens.
    Självfallet kan inte Herlitz undgå att komma in på åtskilliga kontroversiella frågor. Han redovisar där i allmänhet olika förekommande meningar. Att i en kort anmälan av detta slag taga upp detaljfrågor till diskussion i större omfattning är ogörligt. Om så skedde, skulle det bli en parad av alla våra konstitutionella tvisteämnen. Det kan blott förtjäna nämnas, att författarens konservativa grundåskådning ofta nog synes ha varit icke utan betydelse vid hans ställningstagande. Några korta randanmärkningar må därutöver vara tillåtna.
    Det synes tveksamt, om det alltjämt kan anses att Konungens personliga uppfattning av situationen i vissa lägen får tillmätas avgörande betydelse för frågan om upplösning av en eller båda av riksdagens kamrar (s. 60). Det förefaller anmälaren osannolikt att Konungen numera skulle intaga någon annan ståndpunkt i en sådan fråga än den hans sittande regering företräder. I allmänhet anses det i ett parlamentariskt styrelseskick vara ett prerogativ för den sittande regeringen att få välja tidpunkten för ett val. Även då Herlitz skildrar, hur avgörandena träffas i konselj, torde han överskatta de möjligheter Konungen har att göra personliga uppfattningar gällande (s. 188—189). Efter en lång övergångstid får man nu i vårt land antagas ha kommit in i ett monarkiskt statsskick, liknande det engelska, där monarkiens företrädare

accepterat sin roll som varande av rent representativt slag. Endast i samband med regeringsbildningen och icke ens alltid då, som vår nyaste historia visar, utövar statschefen andra funktioner än representativa.
    Riktigt påpekar Herlitz, att regeringsformen icke tillerkänner domstolarna — i strid med innehållet i KU:s memorial av 1809 — någon särskild ställning i det konstitutionella systemet. Anmälaren har i andra sammanhang velat hävda, att en viss konstitutionell utveckling med ett ökat inflytande för domstolarna som försiktiga kontrollanter av att även de högsta statsorganen handla inom lagens ram är på väg. Herlitz har i detta arbete liksom eljest varit angelägen framhålla domstolarnas begränsade inflytande på detta område. Även för den som i dessa stycken vill nyansera omdömena annorlunda än Herlitz är det dock angeläget att understryka hans slutreflexion att grundlagstiftaren har det avgörande ordet. Han kan med ett slag beröva domstolarna alla de kontrollbefogenheter, dessa småningom erhållit under det senaste seklets rättsutveckling. Vår rätt uppställer icke några gränser för grundlagstiftarens befogenheter.

Gustaf Petrén