CARL-FREDRIK CORIN och CARL RUNDQUIST. Stockholms förmyndarkammare 1667—1956. Minnesskrift. Sthm 1956. Norstedts. 79 s.

    Den 31 december 1956 upphörde Stockholms förmyndarkammares nära trehundraåriga verksamhet och kammarens nuvarande uppgifter såsom överförmyndare i Stockholm övertogos av den kommunalt valda Stockholms stads överförmyndarnämnd. I samband med att förmyndarkammaren upphörde hölls inom dess lokaler en högtidlighet, vid vilken en del av kammarens äldsta arkivalier utställdes. Samtidigt framlades ovannämnda minnesskrift. Den har redigerats och för tiden fram till år 1925 författats av förste arkivarien CARL-FREDRIK CORIN vid Stockholms stadsarkiv. Tiden därefter skildras av assessorn CARL RUNDQUIST. Borgmästaren YNGVE KRISTENSSON har skrivit ett förord.
    Minnesskriften utgör en intresseväckande, lärorik och stundom högst roande läsning. En del goda illustrationer höjer dess värde. Framställ-

ningen ger en del intressanta inblickar i gångna tiders ekonomiska liv och visar hurusom förmyndarkammaren särskilt under 1600- och 1700-talen spelade en rätt betydande roll såsom kreditinstitut. Ända fram till 1930-talet förvaltade nämligen förmyndarkammaren själv de omyndigas medel och drev ett slags egen bankrörelse. Låntagare voro under 1600- och 1700-talen i stor utsträckning Kronan och Stockholms stad. Båda visade sig för övrigt som tämligen dåliga gäldenärer och efter fruktlösa försök att indriva vissa från 1600-talet utestående fordringar avskrevos dessa år 1821. En roande upplysning är att, när förmyndarkammaren vissa tider i slutet av 1800-talet tillämpade högre inlåningsräntor än bankerna, detta hade till följd att ogifta kvinnor läto omyndigförklara sig blott för att förskaffa sig högre räntor på sina tillgångar än de eljest skulle fått. När sedan inlåningsräntan sjönk önskade de åter bli myndiga.
    Förmyndarkammaren har under hela sin verksamhetstid varit nära anknuten först till justitiekollegium och sedermera till rådhusrätten genom att samma ledamöter tjänstgjorde såväl i kammaren som i domstolen. Den skilsmässa som nu från och med 1957 års ingång kommit till stånd har gång på gång varit på tal. Redan på 1700-talet betecknades det som ett missförhållande att samma ledamöter sutto i de båda institutionerna, men organisationens försvarare åberopade då att alla arvs- och förmynderskapsärenden ägde »ett beständigt och invecklat sammanhang». Även om man kan beklaga att en gammal ärevördig institution, om vilken det visserligen stundom rått strid icke blott under senare år utan också under gångna århundraden men som dock enligt ett i minnesskriften citerat uttryck »torde ha räddat arvet åt mången faderlös», nu har försvunnit, kan man likväl icke hävda att ett skilsmässobeslut som tillkommit efter en 200-årig prövotid är förhastat.

Birger Brandt