LITTERATUR

 

ÅKE MALMSTRÖM. Föräldrarätt. Institutet för rättsvetenskaplig forskning (XIV). Sthm 1956. Norstedts. 172 s. Kr. 17,50, inb. 22,00.

    Professor MALMSTRÖMS framställning av föräldrarätten skall till ämnesområde och syftning ungefärligen motsvara UNDÉNS kortfattade men innehållsrika Föräldrar och barn. Förf. har dock ansett det riktigast att göra framställningen något fylligare, i förhoppning att den därigenom skulle vinna i intresse såväl teoretiskt som praktiskt.
    Boken är späckad med fakta och det förefaller kanske som om den härigenom blivit väl tungläst för de juris studerande. Den innehåller emellertid — jämte en sammanträngd framställning av föräldrabalkens bestämmelser — intressanta tillbakablickar, utvikningar med kortfattade redogörelser för blodgruppsundersökningar m. m., antydningar om aktuella lagförslag och vissa huvuddrag av hithörande sociallagstiftning.
    Vid läsning av den historiska översikten frapperas man ånyo av hur nyligen det är som en mänsklig syn på de utomäktenskapliga barnen trängt igenom. Inte ens efter modern och mödernefränderna fingo de hos oss vanlig arvsrätt förrän ett stycke in på detta århundrade.
    Förf. kommer vid behandlingen av de grundläggande bördsreglerna bl. a. in på de rättsliga spörsmål som äro förenade med artificiell insemination. Det är glädjande, att han (s. 37 och 38) ansett sig kunna godtaga ärvdabalkssakkunnigas ståndpunkt i fråga om dessa problem. Han uttalar sålunda att, om med äkta makes samtycke heterolog insemination skett på gift kvinna, det torde bäst stämma med grunderna för FB 2: 1 andra stycket att antaga att mannen förlorat sin talerätt, samt att sädgivaren icke kan enbart i denna sin egenskap anses som fader i rättslig bemärkelse med därav följande förpliktelser men att i vissa fall dock ett rättsligt faderskap kan inträda, framför allt om parterna avsett att dylikt faderskap skall uppkomma.
    I avhandlingens andra avsnitt, som handlar om talan angående äktenskaplig börd, redogör M. först för positiv bördstalan och diskuterar huruvida det är tänkbart att välja mellan att föra talan som går ut på en definitiv fastställelse att barnet har äktenskaplig börd och att väcka talan som är inskränkt till att söka vinna ett konstaterande av att förutsättningarna för äktabördspresumtionen föreligga. M. finner (s. 43) — trots av lagrådet uttalad tvekan — naturligast att godtaga möjligheten av en sådan presumtionstalan som sist nämnts. Eftersom han i en not synes efterlysa anm:s åsikt i frågan vill jag begagna tillfället deklarera, att jag delar den uppfattningen att positiv presumtionstalan kan föras. Det förefaller mig också ligga närmast till hands, att man, såsom ärvdabalkssakkunniga föreslogo, stannar härvid. Eftersom rättsverkningarna inträda redan när förutsättningarna för presumtionen föreligga borde domstolen ej gå längre än till att konstatera sådant förhållande. Det förefaller en smula tveksamt, om man verkligen genom en mera vittgående talan skulle kunna beröva part som står å andra sidan möjligheten att inom vederbörlig tid väcka talan

med anledning av omständighet som först framdeles blir känd. Men invändningarna mot en mera vittgående positiv faderskapstalan ligga ganska mycket på det teoretiska planet, och resningsinstitutet ger ju vissa möjligheter att efteråt åberopa nya omständigheter. Det huvudsakliga argumentet mot att tillåta ett sådant alternativ synes mig vara det även av M. anmärkta förhållandet att det blir ganska förvillande att behöva räkna med två former av positiv talan. Jag vill tillägga, att enligt min mening en presumtionstalan som bifalles bör utmynna i förklaring att barnet har äktenskaplig börd (jfr 1:1 FB) ehuru detta ej innebär mer än om presumtionsförutsättningarna varit ostridiga.
    Beträffande de praktiskt särskilt viktiga reglerna om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap uttalar M., att konceptionstiden icke bör utmätas för snävt. Han nämner (s. 67), att medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd synts låta en sannolikhet av 10 % utgöra steget mellan sannolikt och icke sannolikt beträffande ett samlags hänförande under konceptionstiden, samt tillägger att denna 10 %-gräns förmodligen måste ur rättslig synpunkt anses vara väl snäv. Anm. vill på det livligaste; instämma häri. Genom en 10 %-gräns åt vartdera hållet skär man ju av 20 % av hela det statistiska material på vilket beräkningarna bygga. De fall som ligga utanför dessa gränser äro ju mera ovanliga men ingalunda osannolika i rättslig bemärkelse, jfr NJA 1956 s. 329. Förf. framhåller längre fram (s. 71), att man icke kan bortse från en utredning som visar att en annan man haft samlag med modern å sådan tid att hans faderskap är väsentligt sannolikare samt att, om man vet att det kan vara fråga endast om den ene eller den andre och sannolikhetsdifferensen är mycket stor, detta syntes vara tillräcklig grund för att ogilla en talan mot den som är mindre sannolik som fader. Detta är en mycket viktig synpunkt. Anm. vill emellertid göra den reservationen att, om det verkligen är fråga om förhållanden som göra faderskapet mera sannolikt för den ene än för den andre, man ej synes böra kräva för stor sannolikhetsdifferens. Det förefaller också svårt att förstå, varför man skulle underlåta att beakta den större sannolikheten för den ene eller den andre därför att det tilläventyrs kan vara en tredje okänd man med i spelet. En annan sak är, att det är möjligt att komma längre i sannolikhetsberäkningar på grundval av blodgruppsundersökningar m. m. när man endast har två alternativ att välja mellan.
    I fråga om exceptio plurium säger M. (s. 72) att den i regel bör avvisas och endast i undantagsfall tillåtas. Denna ståndpunkt är enligt anm:s mening ohållbar, och motivuttalandena torde knappast hindra en mera ändamålsenlig tillämpning. Såvitt anm. förstår rikta de sig endast mot att man alltför flitigt skulle få föra bevisning om att modern haft samlag med andra när den ej kunde leda till något praktiskt resultat. Vetenskapen har numera kommit väsentligt längre än när ärvdabalkssakkunniga avgåvo sitt betänkande med förslag till ny FB.
    Förf. har även ganska utförligt (s. 130 ff) uppehållit sig vid frågan om handräckning för att utfå barn som annan har omhänder. Det hade varit önskvärt att klarare riktlinjer fastslagits, även om rättspraxis ej är så lättolkad. Enligt anm:s mening måste det alltjämt förhålla sig så, att det är vårdnadshavaren som bestämmer var barnet skall vistas. Exekutiv myndighet eller domstol har således icke rätt att fritt bedöma

vilket som är lämpligast för barnet. För tillämpning av 191 § UL krävs dessutom, att den mot vilken talan riktas kan sägas ha själv tagit sig rätt. Denna förutsättning kan möjligen ibland sägas brista, om vårdnadshavaren (eller hans företrädare i vårdnaden) överlämnat barnet till vederbörande på längre sikt. I övrigt bör handräckning endast vägras om hinder däremot möter. Till hinder bör ej räknas endast fysiskt hinder utan även att barnet kan taga psykisk skada. Man handskas ju med människor och de kunna ej behandlas som kollin. Sedan blir det en omdömesfråga, hur stor risk för psykisk skada som man kan få taga. Ytterligare bör emellertid anmärkas, att ansökan om handräckning är en åtgärd riktad mot den som vägrar att utlämna barnet. Däremot riktas den ej mot barnet. Om barnet bereder svårigheter, kan ingripande ske enligt barnavårdslagstiftningen. Vägran av barnet att låta sig förflyttas borde därför strängt taget ej anses utgöra hinder mot bifall till ansökan om handräckning. Av praktiska skäl synes man emellertid böra godtaga, att även sådan vägran, om barnet har viss mognad, beaktas i handräckningsprocessen och föranleder ogillande av handräckningsyrkandet. Det nu sagda har i allt väsentligt sin tillämplighet även om frågan går till domstol, frånsett att den särskilda förutsättningen för handräckning — att vederbörande själv tagit sig rätt — saknar motsvarighet. Genom att domstolsprocessen tar längre tid kan tillfälle ges till en ändring i fråga om vårdnaden, men om sådan ej kommer till stånd torde även domstolen få respektera vårdnadshavarens bestämmanderätt, om ej något av förut nämnda hinder mot överflyttning finnes möta. Anm. vill i detta sammanhang uttala tvivel om lämpligheten av förf:s rekommendation att använda domstolsvägen. Det synes vara av stor vikt, att hithörande frågor ej draga ut på tiden.
    I en avdelning som rör underhållsskyldighet behandlas innebörden av att underhåll skall bestämmas med hänsyn till båda föräldrarnas villkor (s. 143). M. anmärker, att lagen alltså icke upptagit principen om underhåll enbart efter den bäst situerades villkor, och uttalar att lagens regel kan leda till olika underhållsbidrag för barn till samma fader, antingen nu barnen äro barn i skilda äktenskap eller barn utom äktenskap. FB kan, säger M., icke sägas garantera att ett utomäktenskapligt barn skall få samma underhåll som ett äktenskapligt barn till samma fader. Det förefaller som om förf. här låtit det skönsmässiga bedömandet dominera alltför mycket. Sett ur barnets synvinkel får man väl säga, att barnet visserligen får nöja sig med ett ringa bidrag av en fattig moder men i princip har rätt till fullt bidrag av en välsituerad fader. Summan blir kanske mindre än om båda föräldrarna varit välsituerade, men det förefaller anm. som om fadern hade full skyldighet efter sina förhållanden att sörja för att barnet får all den utbildning som svarar mot dess anlag. Härmed skall ej förnekas att, om barnet finnes hos modern och hon lever i blygsamma omständigheter, det kanske kan vara opåkallat att barnet får ett alltför stort underhållsbidrag i yngre år, eftersom barnet ej gärna kan leva på en annan standard än modern och underhållet skall vara avpassat efter förbrukningen.
    Om bidragsbeloppen säger M. (s. 144), att de äro barnets tillhörighet och skola förvaltas som förmyndarmedel. Vårdnadshavaren anses dock

 

26—573004. Svensk Juristtidning 1957

ej skyldig att närmare redovisa för vad han mottager. Dessutom må erinras om att beloppen torde tillkomma vårdnadshavaren personligen, i den mån denne förskotterat mera än han själv var skyldig att svara för.
    Med tillfredsställelse konstaterar anm. att M. (s. 152) anslutit sig till anm:s uppfattning i fråga om möjligheten att höja underhållsbidrag på grund av normal kostnadsökning. I detta sammanhang erinras om att förslag föreligger om ytterligare automatisk höjning av underhållsbidrag för att i görlig mån hålla jämna steg med den hastiga inflationen.
    M:s avhandling är i sin helhet präglad av välavvägda omdömen. Det kan dock ifrågasättas, om icke M. (s. 148) varit onödigt reserverad beträffande Högsta domstolens ståndpunkt när fråga prövats om bidragsskyldighet efter abort. Enligt anm:s mening rörde det här en fråga av den speciella natur och den begränsade räckvidd att den synnerligen väl lämpade sig för att besvaras i praxis. Att varje slag av familjerättslig förpliktelse måste ha uttryckligt stöd i lag kan svårligen krävas och varför skulle i så fall högsta domstolen ej kunna, om den fann det välmotiverat, utfylla en befintlig lucka i lagstiftningen.

Gösta Walin