MOGENS MUNCH. Formueforholdet mellem ægtefæller. En undersøgelse af, hvorledes de nye principper i ægteskabsloven af 1925 har virket i praksis. Kbhvn 1955. Gads. 239 s. Dkr. 16,50.

    Författarens avhandling har tillkommit i anledning av en av Anders Sandøe Ørstedske Prismedaille-Legat utsatt prisuppgift och har belönats med det utfästa priset.
    Avhandlingen har ur svensk synpunkt fått ökad aktualitet sedan justitieministern d. 3 jan. i år tillkallat sakkunniga att »efter samråd med motsvarande sakkunniga från övriga nordiska länder verkställa en översyn av äktenskapslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor» (se SvJT 1957 s. 56).
    Förf:s uppgift har avsett endast de principer i fråga om makars förmögenhetsförhållanden, som utgjorde nyheter i 1925 års lag om ægteskabets retsvirkninger, nämligen förvaltningsreglerna, alltså icke de regler, som ge uttryck åt likadelningsprincipen. I sista kapitlet gör förf. en sammanfattning och berör då även något likadelningsprincipen, om vilken han uttalar: »Den fra den ældre lovgivning overtagne delingsnorm formenes på flere punkter at virke for stift og skematisk, og væsentlige modifikationer bør antagelig optages til overvejelse.» Förvaltningsreglerna bedömas sålunda: »Efter forfatterens mening må hovedprincipperne i reformen fra 1925 stå fast, og sikker støtte for ændringer synes der kun at være på mindre væsentlige punkter».
    Ehuru man vid läsandet av dessa slutord gärna tänker att det skulle varit synnerligen intressant om förf:s uppgift avsett erfarenheterna av likadelningsprincipen, erbjuder den verkställda utredningen tillräckligt av intresse för att man från svensk sida måste uppskatta detta danska initiativ och det sätt varpå utredningen genomförts.

ANM. AV MOGENS MUNCH: FORMUEFORHOLDET MELLEM ÆGTEFÆLLER 407    Förf. har ifråga om rådighets- och gäldsreglerna kommit till detr esultatet, att under det att människor i Danmark i allmänhet numera ha klart för sig att hustrun har rätt att råda över sin egendom, så skulle samma icke gälla gäldsreglerna. Hos lekmän mötte man sålunda enligt förf:s uppfattning ej sällan uppfattningen, att skulle t. ex. hustruns egendom skyddas mot mannens fordringsägare måste äktenskapsförord upprättas. Anmälaren vågar förmoda, att samma gäller för Sverige, och finner det ganska naturligt, så invecklat som resultatet av lagens gäldsregler kombinerade med likadelningsregeln måste te sig för lekmän.
    Förf:s material har förutom domstolsprejudikat varit bland annat praxis även hos andra myndigheter, så att man t. ex. får upplysning om utmätningspraxis, frekvensen av gåvor mellan makar m. m.
    Två kapitel av boken ägnas åt äktenskapsförordspraxis och förf. redovisar bl. a. en av honom i vissa rättsområden gjord utredning om innehåll i äktenskapsförord, förordens fördelning på olika yrkesgrupper m. m. Av alla äktenskapsförord synas ungefär två tredjedelar vara upprättade före äktenskapet och motsvara ungefär 5 à 6 äktenskapsförord på 100 ingångna äktenskap — en med hänsyn till den höga skilsmässofrekvensen i Danmark lägre procent än man skulle tänkt sig. Förf. har konstaterat ett samband mellan antalet äktenskapsförord och de ekonomiska konjunkturerna.
    Av statistik som förf. anför synes givares respektive arvlåtares förordnande att egendom skall vara enskild spela avsevärd roll, då det är fråga om förmögenheter. Förf. uttalar, att man av siffrorna förmodligen dock kan sluta, att egendomsgemenskap även då det är fråga om betydande förmögenheter är vanligare än egendomsskillnad.
    För den kommande översynen av den nordiska äktenskapslagstiftningen blir förf :s avhandling av värde, men den bör ha intresse även för dem som syssla med frågorna rent praktiskt. Överhuvudtaget är det både stimulerande och värdefullt som jämförelsematerial att se hur man i övriga nordiska länder tillämpat en samnordisk lagstiftning.

Sigrid Beckman