F o l k e t i n g e t s o m b u d s m a n d s b e r e t n i n g f o r å r e t 1 9 5 5. Kbhvn 1956. J. H. SCHULTZ. 200 s.
Vid jämförelse med andra länders statsrätt företer onekligen vårt konstitutionella system åtskilliga egenheter, som sakna motsvarighet i dessa. Det är emellertid intressant att iakttaga att åtskilliga specifikt svenska anordningar i senare skeden visat sig besitta viss spridningskraft, särskilt som naturligt är inom det nordiska området. Här kan nämnas det intresse, man från dansk och norsk sida lagt i dagen för tanken att införa något av den svenska ordningen med allmänna handlingars offentlighet även i Danmark, respektive Norge. Riksdagens ombudsman är en annan alltjämt livskraftig nyskapelse av 1809 års grundlagsstiftare. I Finland infördes ett justitieombudsmannaämbete motsvarande vårt redan 1919 i den nya republikens regeringsform1. I Norge fick man 1952 — närmast som en motsvarighet till vår MO — en
försvarets ombudsmannanämnd2. I Danmarks nya grundlag av den 5 juni 1953 nyskapades en folketingets ombudsman efter svenskt mönster. Nu meddelas att den västtyska förbundsrepubliken avser att inrätta ett MO-ämbete.
I Danmark hade den nya institutionen åtskilliga svårigheter att övervinna i portgången. Grundlagen var resultatet av en kompromiss mellan de olika partierna och införande av ombudsmannainstitutionen hade varit ett av de krav, som uppställts från radikalernas sida för deras medverkan till grundlagsreformen. Intresset för institutionen bland övriga partier var ganska ljumt, och stämningen inom administrationen var snarast negativ. Först d. 11 juni 1954 kunde lagen om folketingets ombudsman utfärdas, sedermera kompletterad genom instruktionen för denne av d. 22 mars 1956. Vanskligheterna att finna en lämplig person för sysslan voro avsevärda. Efter många och långa förhandlingar valdes d. 29 mars 1955 slutligen professor Stephan Hurwitz till den förste innehavaren av ämbetet med tillträde från och med d. 1 april samma år. Nu föreligger ombudsmannens berättelse för verksamheten under de tre kvartal av 1955, varunder ämbetet fanns till.
Innan berättelsens innehåll närmare presenteras, kan det vara på sin plats att något beröra själva ombudsmannainstitutionen. På grund av att Danmark har utpräglad ministerstyrelse, vilket innebär att ämbetsåtgärder i förvaltningen i stor utsträckning vidtagas på ministerns ansvar, måste regeringsmedlemmarna i första hand vara underkastade ombudsmannens tillsyn, men även övriga statliga administrativa myndigheter tillhöra hans verksamhetsområde. Däremot lyda domarnas ämbetsutövning icke under hans uppsikt, icke heller de kommunala myndigheterna utom såvitt angår frihetsberövanden. Det kan vara av intresse att notera att av under år 1955 inkomna 565 klagomål dock 71 avsågo domares ämbetsutövning och 32 kommunala myndigheter. Dessa klagomål kunde som nämnts icke upptagas till behandling. Ombudsmannens verksamhet har med andra ord redan från början varit inriktad på administrationen. Häri avviker den danske ombudsmannen från sin svenske kollega, som traditionellt haft huvuddelen av sin uppmärksamhet riktad på domstolsväsendet och som först på senare år och ganska dröjande kommit att i större grad intressera sig för förvaltningen.
Liksom den svenske ombudsmannen äger den danske på eget initiativ taga upp ärenden. Denna möjlighet har han dock under sitt första 3/4 verksamhetsår begagnat synnerligen sparsamt. Mot de 565 inkomna klagomålen stå allenast 4 ärenden, till vilka ombudsmannen själv tagit initiativet.
De inkomna klagomålen fördela sig ganska jämnt på myndigheter av olika slag. Av de 315, som kunnat upptagas, ha 134 gällt ministerierna, 60 polis- och åklagarmyndigheter, 22 amten och 99 förvaltningen i övrigt.
Med hänsyn till att det danska straffrättsliga ansvaret för tjänstemän är avsevärt lindrigare utformat än i Sverige, kan åtalet icke, såsom är fallet för den svenske ombudsmannens del, i Danmark bliva
det väsentliga vapnet i ombudsmannens arsenal. Denne har visserligen möjlighet förordna om åtal — beträffande minister äro dock hans befogenheter inskränkta till att för folketingets ombudsutskott anmäla, att han anser ministern bör ställas till straffrättsligt eller civilrättsligt ansvar; endast kungen eller folketinget äger nämligen grundlagsenligt åtala minister för riksrätt — men enligt lagen kan ombudsmannen därjämte verka genom att för vederbörande angiva sin mening i den aktuella frågan. Av den nu avgivna berättelsen framgår, att under 1955 allenast den senare metoden kommit till användning men också den i ganska ringa omfattning. Av de 291 ärenden, som upptagits och slutbehandlats, ha sådana uttalanden gjorts i blott 14 fall. I ytterligare ett 25-tal ärenden ha visserligen förekommit förhållanden, som kunnat föranleda kritik, men då rättelse vidtagits eller ett beklagande framförts eller annan liknande åtgärd förekommit, har ombudsmannen avstått från att göra något uttalande.
Liksom i Sverige har ombudsmannen möjlighet att rikta vederbörande ministers och folketingets ombudsutskotts uppmärksamhet på brister i lagar och författningar. Han får i sådant sammanhang för dem framlägga förslag om författningsändringar till stärkande av rättssäkerheten och till förbättringar i förvaltningen. Med stöd av denna regel har ombudsmannen i några fall påkallat åtgärder, t. ex. införande i offentliga författningssamlingar av bestämmelser, som varit av betydelse för allmänheten, ävensom ändringar i olämpligt avfattade formulär och blanketter.
Berättelsen innehåller redogörelse för 49 olika ärenden. Sånär som på två äro de alla behandlade med föredömlig korthet och med tyngdpunkten lagd på det väsentliga. Halva boken upptages dock av ett akademiskt disputations- och befordringsärende vid veterinärhögskolan, som väckt mycket uppseende. Det andra utförligare refererade ärendet gäller en schism inom personalen vid Tøjhusmuseet.
De återstående 47 referaten spänna över alla områden av dansk förvaltning. Det skulle föra för långt att här söka gå in på särskilda fall. De ge alla en bild av den för danska förhållanden utmärkande strävan att resonera sig fram till lämpliga ståndpunkter. Ombudsmannen framträder här knappast som den stränge uppsyningsmannen utan som en vänlig rådgivare, vilken vill ordna allt till det bästa. Försök att politiskt utnyttja ombudsmannens befogenhet att kritisera ministrar genom att anföra klagomål rörande politiskt mera känsliga frågor, t. ex. frågan om finansministeriets befogenhet att draga över sin checkräkning hos Nationalbanken, ha icke lett till åsyftat resultat. Än så länge synes ombudsmannen sålunda icke ha behövt ge sig ut på ur politisk synpunkt farlig mark.
Sammanfattningsvis kan man våga påståendet att berättelsen ger ett tydligt bevis på att den nya institutionen fått en lyckosam start och att de många farhågor som uttalats, icke minst från ämbetsmannahåll, knappast ha besannats3. Några storverk ha kanske icke uträttats men ett nyttigt vardagsarbete.
Gustaf Petrén