FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET

 

  Förslag till ny lagstiftning om preskription m. m.
    Den sakkunnige för översyn av bestämmelserna rörande preskription av fordran (se SvJT 1951 s. 799) har efter samarbete med delegerade från Danmark, Finland och Norge i avgivet betänkande »Fordringspreskription m. m.» (SOU 1957: 11) framlagt förslag till lag om preskription. Förslaget innehåller åtskilliga nyheter i förhållande till gällande rätt.
    Förslaget har som huvudregel bibehållit den tioåriga preskriptionen, men för det dagliga livets fordringar föreslås en förkortning av preskriptionstiden till tre år. Enligt förslaget skall treårig preskription gälla för fordringar, som härröra från försäljning eller annan överlåtelse av lös egendom, nyttjande av fast eller lös egendom, tillhandahållande av husrum, förtäring eller undervisning, transport av personer eller gods samt utförande av arbete eller personlig verksamhet av vad slag det vara må. Korttidspreskription har även föreslagits bl. a. för fordran på ränta och på vinstutdelning i aktiebolag eller ekonomisk förening, för skadeståndskrav utanför kontraktsförhållande samt för vissa förfallna periodiska prestationer (livräntor, underhållsbidrag etc.). För att undvika olägenheterna av den generella treåriga preskriptionen för utomobligatoriska skadeståndsfordringar har föreslagits, att ett preskriberat skadeståndsanspråk på grund av brott under vissa processuella förutsättningar skall kunna prövas i brottmål, därest den tilltalade förklaras saker till brottet.
    Som utgångspunkt för preskriptionen har förslaget valt fordringens förfallodag. Huvudregeln härom har emellertid underkastats den begränsningen, att preskriptionstiden för fordringar, som förfalla vid anfordran eller efter uppsägning eller liknande åtgärd från borgenärens sida, beräknas från en tidigare tidpunkt än den verkliga förfallodagen, nämligen från den dag till vilken borgenären tidigast kunnat bringa fordringen att förfalla. Sistnämnda dag sammanfaller i regel med fordringens tillkomstdag. För skadeståndsfordringar i utomobligatoriska rättsförhållanden har det vidare ansetts motiverat att som utgångspunkt för preskriptionen icke taga fordringens verkliga förfallodag utan den ofta senare tidpunkt, då borgenären bör ha erhållit sådan kunskap om skadan och den för skadan ansvarige, att han kan göra fordringen gällande. Även för vissa andra fordringar ha i förslaget givits särskilda bestämmelser om preskriptionstidens utgångspunkt.
    Med hänsyn särskilt till den föreslagna korttidspreskriptionen har i vissa fall, då fara eljest skulle föreligga för att borgenären icke skulle få tillräckligt rådrum, denne medgivits möjlighet att utkräva sin fordran även efter preskriptionstidens utgång. Detta har lagtekniskt anordnats på sådant sätt, att preskriptionstiden för fordringen förlänges, d. v. s. borgenären får en i lagen närmare bestämd tilläggsfrist, under vilken han kan avbryta preskriptionen. Bestämmelse om förlängning av preskriptionstid har till en början givits, när gäldenären uppsåtligen

lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter rörande omständigheter, varav fordringens tillvaro eller förfallotid beror. Förlängning av preskriptionstiden kan vidare komma i fråga, när gäldenären uppehåller sig utom riket eller hans uppehållsort är okänd. Fråga om tilläggsfrist blir även aktuell, bl. a. när borgenären eller gäldenären dör eller borgenären finnes vara borta eller förklaras omyndig eller försättes i konkurs. Och enligt förslaget, som härutinnan överensstämmer med rådande rättsuppfattning, kan preskription icke inträda, medan ett förmynderskap består, för myndlingens fordringar mot förmyndaren, utan borgenären-myndlingen har beretts tillfälle att under en kortare tid efter förmynderskapets upphörande göra gällande sin fordran även om den då enligt allmänna regler skulle vara preskriberad.
    För att undvika att fordringar, för vilka bestämd förfallodag icke blivit fastställd, skola bli för all framtid bestående, har bestämmelse i förslaget givits om att dylika fordringar med vissa begränsade undantag i allt fall skola vara preskriberade, när tjugu år förflutit från fordringens tillkomst. Bestämmelsen tager främst sikte på skadeståndsfordringar utanför kontraktsförhållande samt på vissa garantiförpliktelser, som varken borgenären eller gäldenären kunna bringa att förfalla. Bankfordringar äro enbart underkastade den tjuguåriga preskriptionen.
    Förslagets bestämmelser om preskriptionsavbrott avvika från gällande rätt såtillvida, att enskilda krav och därmed jämförliga åtgärder avses icke vidare skola verka preskriptionsavbrytande. Preskriptionsavbrott kan enligt förslaget ske — förutom genom gäldenärens erkännande — i princip endast genom sådana åtgärder av borgenären, som kräva offentlig myndighets medverkan. Förslaget nämner särskilt anhängiggörande av talan, bevakning av fordran i konkurs och ansökan om verkställighet. I rättegång anses enligt förslaget preskriptionen avbruten genom talans väckande, icke såsom enligt gällande rätt först genom delgivningen. Preskription inträder icke, medan ett av borgenären igångsatt förfarande pågår. Ny preskriptionstid löper från förfarandets avslutning under förutsättning att förfarandet lett till att fordringens tillvaro och storlek däri blivit konstaterad. Avstannar förfarandet utan att den av borgenären vidtagna åtgärden lett till positivt resultat, börjar icke ny preskriptionstid att löpa, men borgenären har under vissa förutsättningar medgivits en tilläggsfrist, under vilken han kan begagna andra honom till buds stående rättsmedel för att bevara sin rätt.
    I förslaget har liksom i 1862 års preskriptionsförordning upptagits bestämmelse om verkan i solidariska gäldsförhållanden av att fordringen mot en gäldenär preskriberas. Förslaget utgår från det naturliga förhållandet, att den omständigheten att borgenärens fordran mot en av gäldenärerna preskriberas icke skall inverka på borgenärens rätt gentemot de övriga gäldenärerna på sådant sätt, att borgenären går förlustig en del av sin ursprungliga fordran. I förslaget har därför föreskrivits, att preskription i förhållande till en av flera solidariskt ansvariga gäldenärer skall vara utan verkan i avseende å borgenärens fordran mot de övriga. Bestämmelsen avses skola tillämpas vid alla former av solidariska gäldsförhållanden således jämväl vid borgen i fråga om huvudmannens och löftesmannens ansvar. Då borgenären enligt för-

slaget sålunda icke ålagts att i solidariska gäldsförhållanden bevara regressrätten, ha särskilda preskriptionsregler för återgångskrav blivit erforderliga. Som huvudregel har lagfästs en på subrogationsprincipen grundad bestämmelse innebärande att infriande gäldenär i avseende å preskription av återgångskrav inträder i borgenärens rätt mot medgäldenär. Till denna regel har knutits en hjälpregel, som medger den regressberättigade gäldenären tilläggsfrist i de fall, då risk föreligger för att återgångskravet blir preskriberat, innan gäldenären hinner göra kravet gällande. Vidare har i de gäldsförhållanden, där flera solidariskt ansvara för gäld, som de samfällt åtagit sig, stadgats en generell preskriptionstid för återgångskrav om tre år, vilken tid räknas från infriandet.
    Ett flertal allmänna bestämmelser ha intagits i förslaget. Sålunda ha föreskrifter givits om verkan av avtal om preskription, vilka bl. a. innebära, att avtal om att preskription icke skall inträda jämlikt bestämmelserna i den föreslagna lagen i princip icke få träffas. Förslaget medger dock parterna i ett fordringsförhållande rätt att efter fordringens tillkomst träffa tidsbegränsade avtal om att förlänga preskriptionstiden. Vidare har förslaget anslutit sig till gällande rätts uppfattning att i fordringsförhållanden i allmänhet avtal om kortare preskriptionstid än den lagbestämda äro tillåtna. Beträffande förhållandet till främmande lag har förslaget medgivit svensk domstol rätt att tillämpa ordre publicprincipen gentemot utländsk lagstiftning, om gäldenären haft hemvist eller uppehållit sig i Sverige hela den tid, som enligt förslaget erfordras för inträde av preskription. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas, då främmande lag stadgar längre preskriptionstid än förslaget. Och i fråga om förhållandet till speciallagstiftningen har föreskrivits, att genom den föreslagna lagen ej göres ändring i vad i annan lag eller författning kan vara stadgat om preskription av fordran men att — i avsaknad av särskilda bestämmelser — den föreslagna lagen skall gälla, såvida icke annat följer av grunderna för specialförfattningen.
    Betänkandet innehåller även förslag till lag om preklusion, vari upptagits vad i 1862 års preskriptionsförordning utgöres av preklusionsbestämmelser. I samband härmed ha bestämmelserna, med bibehållande av grundtanken i gällande rätt, underkastats en viss revision.
    Slutligen har i betänkandet föreslagits ändring i lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar och i lagen den 29 maj 1942 om preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet av innebörd, att tiden för kronans ansvar för deponerade belopp förkortats från nu gällande tjugu år till tio år. Samtidigt har den frist, inom vilken klagande enligt 1942 års lag skall anmäla sin fordran på nedsatt fullföljdsavgift, förkortats från tjuguett år till elva år.
    Sakkunnig har varit hovrättspresidenten Mauritz Wijnbladh. Som sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorn Stig Marcus.

Stig Marcus