NORDISKT OCH INTERNATIONELLT 

 

   Finlands lagstiftning 1956¹
    Redan en snabb genomgång av Finlands författningssamling för år 1956 ger en klar uppfattning om, vilka frågor som under året i främsta rummet sysselsatt de lagstiftande myndigheterna i landet. Av författningssamlingens 706 nummer angår nämligen icke mindre än ett hundratal tjänstemännens löner och pensioner, som i flera omgångar höjts och justerats. Till följd av dessa och många andra förhöjningar av statens utgifter — författningssamlingen innehåller t. ex. 37 författningar angående stödpremier för lantbruket — har man varit tvungen att höja en hel del skatter och avgifter; härom ingår föreskrifter i sammanlagt över etthundra av författningssamlingens nummer. Statens budget, som fastställdes d. 10 febr. (86)², balanserade på något över 215 miljarder mark, men under året fastställdes tre tilläggsbudgeter (358, 359 och 650) på sammanlagt över 78 miljarder och dessutom tillkom ett tillägg (564) på en halv miljard för bestridande av kostnaderna för Finlands FN-kompani. Statens utgifter under året uppgick alltså, enligt budgeterna, till i det närmaste 300 miljarder mark, vilket grovt räknat motsvarar ungefär 6 miljarder svenska kronor.
    Lagstiftaren har emellertid icke sysslat uteslutande med stora belopp. Genom en ändring i myntlagen (350, se även 423) har nämligen två nya skiljemynt tillkommit, lydande på 200 resp. 100 mark. Tidigare var det största skiljemyntet av 50 marks valör. De nyskapade skiljemynten präglas i silver, vilket också är en nyhet, då silvermynt icke präglats i Finland på flera decennier, frånsett en liten upplaga av 500 marks mynt, som utgavs i samband med olympiska spelen i Helsingfors 1952.
    Porkalaområdets återbördande har givit upphov åt ett flertal lagar, förordningar och statsrådsbeslut. Den viktigaste av dessa lagar, lagen av d. 8 juni 1956 om Porkalaområdets återförening (341), har redan tidigare presenterats för denna tidskrifts läsare (SvJT 1956 s. 663 f.) och kan därför förbigås i detta sammanhang. De övriga författningarna i ämnet har avsett områdets judiciella indelning (37), åklagarväsendets organisation (69), den kamerala indelningen (436) och den kommunala indelningen (670). I dessa författningar har man strävat till att såvitt möjligt återupprätta de förhållanden, som var rådande vid utarrenderingen år 1944. En lag av d. 21 dec. (628) stadgar om vissa undantag från skattelagstiftningen, vilka föranletts av Porkalaområdets återlämnande. Enligt denna lag skall arvsskatt icke utgå för sådan egendom på Porkalaområdet, som någon under arrendetiden erhållit genom arv eller testamente. Lagen innehåller också regler om befrielse från erläggande av stämpelskatt — lagfartsstämpel — för egendom på området.

 

    ¹ Närmast föregående översikt, avseende år 1955, ingick i denna tidskrift 1956 s. 601 ff.

   ² Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numren i författningssamlingen, där icke annat klart framgår av sammanhanget.

28—573004. Svensk Juristtidning 1957

    Sedan FN:s generalförsamling d. 14 dec. 1955 antagit Finland såsom medlem i Förenta Nationerna, utfärdades d. 13 jan. 1956 en förordning (51) angående grundstadgans ikraftträdande för Finlands del och genom en förordning av d. 2 nov. (549) trädde också stadgan för FN:s organisation för uppfostran, vetenskap och kultur i kraft i Finland.
    Såsom känt fick Finland mycket snart erfara, att det nyvunna medlemskapet i FN icke medförde enbart fördelar utan också förpliktelser. En kort tid efter det landet godkänts som medlem, uppmanades det att delta i de övervakningsstyrkor, som FN beslöt upprätta i Främre orienten med anledning av den s. k. Suezkrisen. Finland beslöt mottaga uppdraget och d. 7 dec. utfärdades en lag (584) angående den finländska övervakningsstyrkan i Främre orienten. Enligt denna lag skall övervakningstruppen bestå av frivilliga, som förbundit sig att tjänstgöra i förbandet. Truppen tillhör icke Finlands försvarsmakt, men de som tjänstgör i truppen är dock underkastade strafflagen för krigsmakten och ordningsstadgan för krigsmakten. Åtal mot underbefäl och manskap skall väckas vid krigsrätt i Helsingfors; officerare åtalas vid Helsingfors hovrätt.
    Regeringsformen har genom en lag av d. 9 nov. (588) undergått ett par mindre förändringar. Tidigare stadgades i RF § 39 att statsministern är ordförande i statsrådet (regeringen) och att vid förfall för honom »den främste närvarande ledamoten» fungerar som ordförande. Genom ifrågavarande lag infördes den förändringen, att såsom ordförande i statsrådet, vid förfall för statsministern, skall fungera den ledamot av statsrådet, som presidenten förordnat till statsministerns ställföreträdare. Är också denna ställföreträdare förhindrad, fungerar den främste närvarande ministern som ordförande. I anslutning härtill föreskrives numera i RF § 25, att presidentens åligganden, vid förfall för presidenten, utövas av statsministern och, vid förfall jämväl för statsministern, av statsministerns ställföreträdare.
    D. 8 juni gavs en ny lag om folkpension (347). Denna lag gäller envar i Finland bosatt person, som fyllt 16 år, med undantag för sådana utländska medborgare, som tillhör personalen vid främmande makts beskickning eller konsulat. Folkpensionen kan utgå antingen som ålderdomspension eller som invaliditetspension. I vissa fall utges även ett särskilt begravningsbidrag och ogift kvinna i åldern 63—64 år kan erhålla s. k. ålderdomsstöd. Ålderdomspension utbetalas till envar pensionstagare, som fyllt 65 år, invaliditetspension till den, som före 65 års ålder blivit varaktigt arbetsoförmögen. Såväl ålderdoms- som invaliditetspensionen består av en grunddel och en understödsdel. Grunddelen utbetalas till envar pensionstagare, medan rätten till understödsdel är beroende av, hur stora pensionstagarens övriga inkomster är .Grunddelen uppgår f. n. till 24.000 mark per år, men den, som uppnått 65 års ålder och alltså skulle vara berättigad till sådan grunddel, kan uppskjuta tiden för sin pensionering, varvid grunddelen ökas med 12 1/2 % för varje år, dock högst med 62 1/2 %. Understödsdelens belopp varierar mellan 54.000 och 72.000 mark per år och är beroende dels av pensionstagarens familjeförhållanden, dels av till vilken dyrortsgrupp pensionstagarens boningsort hör.
    Sjömännens rätt till pension har reglerats i en lag av d. 26 jan. (72). Lagen, som inför ett slags obligatorisk pensionsförsäkring, gäller —

med vissa undantag — alla, som tjänstgör såsom sjömän på finländskt handelsfartyg i utrikesfart eller på bärgnings- eller fiskefartyg eller på annan isbrytare än hamnisbrytare. Den försäkringsverksamhet som lagen avser utövas av sjömanspensionskassan, som står under socialministeriets kontroll. Den försäkrade och hans arbetsgivare erlägger en lika stor premie, vars belopp socialministeriet skall fastställa (i procent av bruttolönen). Den premie, som den försäkrade skall erlägga, innehålles i samband med löneutbetalningen och skall jämte arbetsgivarens andel av arbetsgivaren inbetalas till pensionskassan. Pensionens belopp är beroende av anställningstidens (försäkringstidens) längd. Pensionsåldern är för manskap 60 (i vissa fall 55) år och för befäl 65 (resp. 60) år. Invaliditetspension kan erläggas redan tidigare, om den försäkrades arbetsförmåga nedgått med minst en tredjedel. Pensionskassan förestås av en styrelse, som består av fem personer. Styrelsen utses av socialministeriet för tre år åt gången. Ordföranden skall samtidigt fungera som statens representant i styrelsen. Av ledamöterna skall två representera arbetsgivarna och två arbetstagarna. På styrelsen ankommer bl. a. att handlägga och avgöra de försäkrades pensionsansökningar. Styrelsens verksamhet övervakas av en delegation, som består av 15 personer. Också delegationen utses av socialministeriet för en tid av tre år. På delegationen ankommer bl. a. att fastställa pensionskassans bokslut. Ändring i styrelsens beslut sökes hos försäkringsdomstolen (se härom vidare 382) inom 30 dagar från dagen för delfåendet, som presumeras ha skett på fjortonde dagen efter det beslutet överlämnats till postbefordran under uppgiven adress. Också styrelsemedlem, som icke biträtt styrelsens beslut, har rätt att draga beslutet under försäkringsdomstolens prövning. En annan intressant detalj är, att försäkringsdomstolen givits befogenhet att sakligt pröva också sådana besvär, som inkommit efter fataljetidens utgång, »därest vägande skäl till förseningen föreligga». Detta ovanliga stadgande motiveras av, att delgivning med sjöfolk inte alltid är så lätt, varför ett strängt fasthållande vid den ovan omtalade 14-dagarspresumtionen i många fall kunde leda till obilliga resultat eller onödig omgång. Principiellt intressant är också föreskriften, att pensionskassan kan avstå från att återkräva obehörigen erlagt pensionsbelopp, om pensionens beviljande icke kan anses ha föranletts av svikligt förfarande eller grov vårdslöshet från pensionstagarens sida. — Närmare föreskrifter om lagens tillämpning ingår i en förordning av d. 28 mars (191).
    Den gamla fattigvårdslagen av år 1922 ersattes d. 17 febr. med en ny lag om socialvård (116). Den nya lagen bygger i allt väsentligt på samma principer som den tidigare lagen. Den viktiga förändringen har dock genomförts, att de tidigare reglerna om hemortsrätt avskaffats. Tidigare kunde kommun, som utgivit fattigvård, under vissa förutsättningar kräva ersättning av den kommun, där vårdtagaren hade hemortsrätt, varmed i allmänhet avsågs den kommun, där vårdtagaren senast varit mantalsskriven i ett års tid utan att under denna tid erhålla fattigvård. En annan förändring är, att en del stadganden, som tidigare ingått i lagen om barn utom äktenskap, överförts till den nya socialvårdslagen, nämligen de stadganden, som reglerar kommuns skyldighet att i vissa fall utge understöd åt ogift moder och hennes barn. — I detta sammanhang må nämnas, att konventionen mellan de nordiska

länderna om social trygghet bringats i kraft i Finland genom en förordning av d. 28 sept. (496) och att i ett statsrådsbeslut av d. 18 okt. (539) föreskrives, att isländsk, norsk, svensk och dansk medborgare äger rätt att inträda som medlem i arbetslöshetskassa, som erhåller statsunderstöd; dessa kassor är annars öppna endast för finländska medborgare.
    Sjukhusväsendet har under året undergått en avsevärd nyordning. Enligt sjukhuslagen av d. 20 jan. (49) skall hela landet indelas i centralsjukhusdistrikt. I varje distrikt skall finnas ett centralsjukhus med minst tre specialavdelningar och en epidemiavdelning. Centralsjukhusen uppförs av staten och kommunerna gemensamt, men överlämnas sedan till ett kommunalförbund, bestående av samtliga kommuner i distriktet. Utöver centralsjukhusen kan i landet finnas, förutom privata sjukhus, av kommunalförbund inrättade och upprätthållna distriktssjukhus samt lokala kommunala sjukhus. Universitetssjukhusen i Helsingfors och Åbo har placerats i en särställning genom en lag av d. 15 juni (392). Dessa sjukhus, som lagen benämner universitetscentralsjukhus, utgör centralsjukhus i de distrikt, där de är belägna, och ägs av särskilda centralsjukhusförbund, i vilka också universiteten är medlemmar. — Till de nämnda lagarna ansluter sig sjukhusförordningen av d. 25 maj (316) och förordningen om universitetscentralsjukhus av d. 26 okt. (541).
    Emigrationen från Finland har på senare år visat en ständigt stigande tendens. Ofta har emigranterna emellertid råkat ut för mindre tillförlitliga agenter, som givit sina klienter vilseledande uppgifter om förhållandena och utkomstmöjligheterna i främmande länder. I en del fall har det varit fråga om rena bedrägerier, som gått ut på, att agenten emigrerat med de förskott han uppburit av sina klienter, medan klienterna fått stanna kvar i hemlandet. Lagen av d. 5 jan. 1956 om emigrantförmedling (11) och lagens verkställighetsförordning av samma dag (12) avser att förhindra slik trafik. Enligt dessa författningar får emigrantförmedling utövas endast av person, sammanslutning eller inrättning, som erhållit tillstånd därtill av det ministerium, som handlägger arbetskraftsärenden (f. n. ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena). Den, som icke erhållit sådant tillstånd, får icke bedriva emigrantförmedling och icke heller i tidningspressen eller på annat sätt för allmänheten annonsera om passanskaffning för emigranter eller om andra omständigheter, som äger samband medemigrationen. överträdelse av lagens eller förordningens föreskrifter straffas med böter eller, om brottet skett i vinningssyfte eller om omständigheterna eljest är försvårande, med minst 100 dagsböter eller med fängelse i högst ett år. Dessutom skall den ekonomiska nytta brottet medfört förklaras förverkad.
    D. 11 maj utfärdades en ny förordning om domsagornas kansli- och tingslokaler (289). I förordningen stadgas nu uttryckligen, att för varje domsaga skall finnas ett domsagokansli, som anskaffas på justitieministeriets försorg. Tidigare var denna fråga icke reglerad på annat sätt än att länsstyrelsen, om häradshövdingen anskaffat särskild lokal för kansliet, skulle bevilja honom ersättning av statsmedel för den hyra han erlagt för kansliet. Angående tingslokaler stadgas nu, att det ankommer på justitieministeriet att hyra sådan lokal för ettvart tingslag, för den

händelse utrymme icke kan beredas i statens hus. Tidigare ankom det på länsstyrelserna att ingå hyresavtal med hugade spekulanter — för tre år åt gången — efter det länsmännen utbjudit skyldigheten att hålla tingslokal på entreprenad.
    Redan år 1945 stiftades en lag om handläggning av lagfarts- och inteckningsärenden å domsagas arkiv (arkivhandläggningslagen). Enligt denna lag kunde häradshövdingen, då ting icke pågick, handlägga och avgöra inskrivningsärenden på arkivet utan nämnd. Denna lag medförde redan en avsevärd förbättring, då man beaktar, att alla inskrivningsärenden tidigare måste handläggas på tinget, alltså av fullsutten rätt. Men reformen av år 1945 var dock icke tillräckligt genomgripande. Särskilt olyckligt var det, att inskrivningsärendena alltjämt måste handläggas vid tinget, för den händelse ansökan ingavs på sådan dag, då ting pågick. Denna olägenhet har nu avhjälpts genom en lag av d. 16 nov. (562). Numera kan inskrivningsärenden alltså handläggas som s. k. arkivärenden också under sådan tid, då ting hålles. Häradshövdingen kan för den tid han själv förrättar ting och också annars förordna lämplig person att emottaga lagfarts- och inteckningsansökningar och vidta en del andra inskrivningsåtgärder på arkivet. — I anslutning till den nu omtalade ändringen i arkivhandläggningslagen ändrades också lagfartslagen d. 16 nov. (563; se även 643) sålunda, att lagfart skall sökas i stad inom tre och på landet inom sex månader från dagen för fånget. Tidigare skulle lagfart på landet sökas senast vid det lagtima ting, som inföll »näst efter tre månader sedan fånget skedde».
    Lärdomsprov, som avlagts vid universitet och högskolor i de övriga nordiska länderna, kan hädanefter under vissa förutsättningar tillgodoräknas den, som bedriver studier vid Helsingfors universitet. Denna viktiga princip fastslås i en förordning av d. 8 juni (338). Den närmare beslutanderätten tillkommer universitetets kansler. — I detta sammanhang kan nämnas, att examensfordringarna för juris kandidatexamen undergått en mindre förändring genom en förordning av d. 7 dec. (595). Numera fordras för sådan examen vitsordet approbatur i nationalekonomi och företagsekonomins huvudpunkter, allmän rättslära och romersk privaträtt, civilrättens allmänna del, handelsrätt, civilrättens speciella del, jord- och vattenrätt, arbetsrätt, statsförfattningsrätt, straffrätt, processrätt, internationell rätt, förvaltningsrätt och finansrätt. I allmän eller speciell civilrätt, straffrätt, processrätt eller förvaltningsrätt skall examinandens kunskaper motsvara vitsordet cum laude approbatur. Närmare föreskrifter om examensfordringarna utfärdas av juridiska fakulteten.
    Genom fyra förordningar av d. 12 okt. (505—508) har de överenskommelser, som Finland ingått med Sverige, Norge och Danmark om ömsesidigt godkännande av körkort m. m. bringats i kraft för Finlands del fr. o. m. d. 1 nov. — Dubbelbeskattningsavtal har under året slutits med Danmark (angående arvsskatt; 431—432), Nederländerna (661), Belgien (662) och Norge (663). Med Danmark har dessutom ingåtts avtal om handräckning i skatteärenden (429—430).
    Slutligen kan nämnas, att Finland genom en förordning av d. 13 april (197) erhållit ett nytt biskopsstift, Lappo stift. Det nya stiftet har bildats av församlingar, som tidigare tillhört Åbo ärkestift samt Tammerfors och Kuopio stift.

Henrik Grönqvist