KRING ETT
FAKULTETSJUBILEUM
AV PROFESSOR EMERITUS ÅKE HOLMBÄCK
Till högtidlighållande av sitt femtioårsjubileum i år har juridiska fakulteten vid Stockholms högskola offentliggjort en minnesskrift,1 som redigerats av professorerna Agge, Eek och Hellner och innehåller bidrag av samtliga fakultetens tio professorer och av två av dess emeriti, Eberstein och Herlitz. Minnesskriften avser, som fakultetens dekanus professor Nial omtalar i ett förord, att skildra rättsutvecklingen på några viktiga områden särskilt under de sistförflutna femtio åren. Detta program realiseras så, att, med ett undantag, de särskilda författarna behandla utvecklingen eller vissa faser därav inom sina egna ämnen. Inom denna ram ha de emellertid fritt valt föremålet för sin framställning.
Det följande skall försöka ge en antydan om innehållet i minnesskriften, som vittnar högt om det vetenskapliga livet inom fakulteten. Jag skall även nämna några punkter, där jag vid genomläsning av boken fått ett önskemål eller gjort en fråga. Om professor SVENNILSONS bidrag »Några utvecklingstendenser inom modern nationalekonomi» anser jag mig dock icke kunna säga mera än att dess författare söker motivera ett så intressant påstående som att svensk nationalekonomi i sin utveckling för en tid kom att ligga ett årtionde före den eljest dominerande anglosachsiska, och att författaren även söker ange vad nutidens nationalekonomer se som sin uppgift i jämförelse med nationalekonomerna för femtio år sedan.
I minnesskriften förekomma i stort sett bidragen efter författarnas namn i alfabetisk följd. Jag följer minnesskriftens ordning.
AGGES uppsats »Från straffrätt till kriminalvetenskap» har karaktär av en bred idéhistorisk översikt, som går vida längre tillbaka i tiden än femtio år. Han startar med upplysningstidens män, med MONTESqUIEU, BECCARIA och BENTHAM, och går vidare över utländska och svenska filosofer och juridiska författare under 1800-talet fram till tiden omkring sekelskiftet, där LISZT blir huvudföremålet för hans framställning. Till slut behandlar Agge den svenska utvecklingen under de
sista femtio åren och ställer därvid THYRÉN, STJERNBERG och KINBERG i förgrunden. Mycket av vad Agge omtalar är naturligen känt även av den, som måst nöja sig med att söka få kunskap blott om konturerna i utvecklingen, men uppsatsen ger honom också åtskilligt nytt och överhuvud finnes icke på svenska någon så utförlig och givande framställning över ämnet som Agges. En enda fråga har jag ställt. Har icke Agge dragit gränserna för begreppet kriminalvetenskap för snävt, när han bland de svenskar, som bidragit till dess utveckling under det förflutna halvseklet, icke tagit med ANDREAS BJERRE, Stockholms högskolas första juris doktor? I varje fall på mig gjorde Bjerres »Bidrag till mordets psykologi» ett fascinerande intryck.
Även ALMQUISTS uppsats »Den moderna romanistikens metoder och deras genombrott i Sverige vid början av 1900-talet» sysslar till sin huvuddel med företeelser, som ligga före det sista halvseklet. Själv karakteriserar han denna del »närmast som en tredje upplaga av» sinbl. a. för många juris studerande välbekanta skrift »Den moderna romanistikens betydelse för studiet av romersk rätt». Almquist har nu något förkortat och beträffande litteraturuppgifter moderniserat sitt lättlästa och mycket instruktiva arbete. Han avslutar emellertid sitt bidrag till minnesskriften med ett ämne från de sista femtio åren, nämligen huru kritiken bedömt de romersk-rättsliga arbeten, som i början av innevarande sekel offentliggjordes av REUTERSKIÖLD, DELIN och FEHR. Dessa författare ha nämligen, enligt Almquist, i motsats mot de äldre tillämpat eller velat tillämpa de nya metoder i romersk-rättslig forskning, som utvecklingen anvisat. De romersk-rättsliga arbeten av svenska författare, som offentliggjorts under senare skeden av innevarande sekel, falla däremot utanför Almquists framställning, som alltså icke behandlar de uttalanden som gjorts t. ex. om HÄGERSTRÖMS stora produktion i romersk rätt. Almquist visar att Reuterskiöld, Delin och Fehr samtliga bedömts omilt. Även beträffande Almquists bidrag skall jag blott ställa en fråga. Ha icke de moderna riktningarna i den romersk-rättsliga forskningen brutit igenom något tidigare i Sverige än i början av 1900-talet? Var icke i varje fall redan WILHELM SJÖGREN fullt modern i behandlingen av de problem, med vilka han sysslar? Jag har icke varit i tillfälle att ingående studera Sjögrens skrift »Ueber die römische Conventionalstrafe und die Strafklauseln der fränkischen Urkunden» (1896) i vad gäller avhandlingens romersk-rättsliga del, men det framgår direkt av boken (se s. 53), att Sjögren mycket väl känner interpolationsforskningen, som då länge bedrivits. I den synnerligen kritiska anmälan av arbetets nyssnämnda del, som M. PERGAMENT offentliggjorde i Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte (del 18, Rom. Abt., 1897, s. 299), finnes icke någon anmärkning för bristande hänsynstagande till interpolationsforskningen. Pergaments kritik tog Sjögren lätt; det är nämligen från hans recension, Sjögren fått uppslaget till det skämsamma uttryck »Mit Unrecht: Sjögren» som Almquist så effektfullt använder.
EBERSTEINS bidrag till minnesskriften »Immaterialrätten under senaste halvseklet» sysslar till en början med benämningen immaterialrätt, som nu helt slagit igenom i Sverige, och övergår sedermera till en framställning av det reformarbete på immaterialrättens område, som
pågår eller som man hoppas under den närmaste tiden skall komma i gång. Redogörelse lämnas för några huvudpunkter i det förslag till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk, som framlades i augusti 1956, och framställningen tar därefter upp frågan om patenträttens objekt, drar en parallell mellan känneteckensrätten och auktorrätten m. m. Uppsatsen präglas av författarens eminenta sakkunskap på området.
EEKS innehållsrika uppsats »Sverige och den internationella rätten» redogör — efter data av historisk art — för skiljedomstankens historia i Sverige, för skiljedomar rörande svenska förhållanden eller avkunnade av svenskar samt för svensk litteratur, som behandlar internationella rättsliga förhållanden. I samband därmed tagas upp vissa större frågor såsom om folkrättens natur och vissa specialspörsmål såsom om innebörden av stadgandet i 24 kap. 3 § av rättegångsbalken av 1734 års lag, att utländsk lag icke fick tillämpas eller främmande språk brukas i svensk dom. En anteckning har jag gjort vid läsningen. På s. 110—111 säger Eek om rättsfallet NJA 1895 s. 208 att »det ser ut som om högsta domstolen på en fråga om giltigheten av äganderättsförbehåll gentemot köparens borgenär tillämpat engelsk rätt såsom lex rei sitæ, men denna läsning är icke helt säker». I likhet med Reuterskiöld i ett av Eek citerat yttrande (Handbok i svensk privat internationell rätt s. 124 not 2) tror jag att samtliga domstolar, som dömde i målet, samt nedre justitierevisionen i dess förslag till dom utgingo från svensk rätt. Skiljaktigheten mellan å ena sidan häradsrätten, två av hovrättens ledamöter, nedre revisionen och högsta domstolen, som var enhällig, och å andra sidan de tre ledamöter av hovrätten, som bestämde hovrättens dom, bestod icke i olika meningar om vilket lands rättsordning skulle tillämpas utan i olika uppfattningar om vad som var svensk rätts ställning till ett äganderättsförbehåll. Den segrande uppfattningen härutinnan står i full enlighet med den ännu gällande svenska rätten. Köplagen knyter ju icke sakrättsliga verkningar till ett avlämnande av det köpta godset och lagen om avbetalningsköp förutsätter, att ett äganderättsförbehåll är principiellt giltigt (märk det mycket tydliga uttalandet i förarbetena i NJA II 1915 s. 304 och att därvid just NJA 1895 s. 208 citeras).
HELLNER följer i sitt bidrag »Några huvudlinjer i diskussionen om skadeståndsansvaret under 1900-talet» den svenska skadeståndsrättsliga diskussionen från Nordling framåt. Framställningen består av tre avsnitt vartdera på 10 à 12 sidor. I det första analyseras NORDLINGS »Föreläsningar i svensk civilrätt, allmänna delen», WILHELM SJÖGRENS »Om rättsstridighetens former» och THYRÉNS »Culpa legis Aquiliæ» ;det andra avsnittet behandlar LUNDSTEDTS arbeten och det tredje skrifter av ALEXANDERSON, EKELÖF, GRÖNFORS, HULT och STRAHL. Skadeståndsrätten har blivit älsklingstemat inom vår nutida juridiska litteratur, och tanken att göra debatten till föremål för en sammanfattande behandling är mycket lyckad. Ett önskemål må det tillåtas att framföra, nämligen att Hellner i sin framstående skrift också tagit med den författare från vilken en stor del av den nuvarande juristgenerationen fått sina första kunskaper om skadestånd i utomobligatoriska förhållanden, nämligen WINROTH. I anledning av Hellners skrift har jag kastat
en blick på de arbeten, han behandlar, och har därvid slagits av en omständighet av intresse, som ligger på sidan av hans framställning: att just dessa arbeten ge en god uppfattning om vilka utländska rättsområden vid skiftande tider inverkat på svensk doktrin. I en så vägande bok som »Om rättsstridighetens former», vilken i allt väsentligt är byggd på utländsk doktrin, dominera helt romerska och tyskspråkiga författare; de icke-svenska nordiska länderna spela mycket liten roll, code civil citeras blott på fyra ställen, franska arbeten blott i en enda not och engelsk rätt och engelska författare icke alls. Hur annan modern rätt än tysk sedan kommer in kan man avläsa t. ex. i Lundstedts skrifter.
HERLITZ' framställning »Svensk stats- och förvaltningsrättslig forskning under 50 år» är en brett upplagd exposé över vad som faktiskt gjorts inom stats- och förvaltningsrätt under det gångna halvseklet: vilken utgångspunkten varit, huru i stigande skala ämbetsmän, som äro verksamma inom administrationen, trätt in som författare inom sina resp. verksamhetsområden, vilka arbeten som publicerats, vilken målsättning och vilka arbetssätt som präglat forskningen o. s. v. Bidraget, som är skrivet med opartiskhet och genomförd fullständighet, ger en livlig känsla av vilken omfattande verksamhet under det flydda halvseklet bedrivits på stats- och förvaltningsrättens fält. En mycket stor del av denna verksamhet är Herlitz' förtjänst. Hans uppsats blir utan fråga till stor nytta för den, som vill snabbt orientera sig i litteraturen på de båda områdena.
En liten trevlig uppsats är LJUNGMANS »Gränsdragningen mellan privat och offentlig rätt på fastighetsrättens område». Författaren behandlar först tillkomsten av det äldre uttrycket speciell privaträtt och därefter den ändring i gränsdragningen på 1930-talet mellan de juridiska ämnena, genom vilken nyssnämnda term försvinner ur benämningen på juridiska professurer och man i stället får ytterligare en professur i civilrätt vid varje juridisk fakultet. Ljungman ställer sig frågande till att vid de omändringar, som skedde samtidigt med borttagandet av termen speciell privaträtt, man valde benämningen professurer i civilrätt i stället för professurer i privaträtt; det torde berott på att civilrätt blivit en i Sverige hävdvunnen term för professurer, som behandlade det privaträttsliga stoffet. Till slut diskuterar Ljungman, om rättsvetenskapen dragit de fulla konsekvenserna av det starka offentligrättsliga inslaget i utvecklingen under de sista årtiondena inom fastighetsrätten. Hans slutsats är att så icke är fallet.
NIAL anger som syfte med sitt bidrag »Från individualism till kollektivism — en utvecklingslinje i avtalsrätten under ett halvt sekel» »att i mycket korta drag skildra huru parallellt med det senaste halvseklets utveckling från en individualistisk till en mera kollektivistisk samhällsuppfattning och samhällsordning avtalsrätten förändrats genom en anpassning efter kollektivistiska idéer, vilken särskilt tagit sig uttryck i en fortgående beskärning av de enskildas avtalsfrihet». Nial börjar med stadganden inom den centrala avtalsrätten: med 1901 års ockerlagstiftning, reglerna i avtalslagen om jämkningar av obilliga avtalsföreskrifter om vite, förverkande m. m., stadganden i lagen om avbetalningsköp, vissa stadganden i 1927 års lag om försäk
ringsavtal och reglerna t. ex. i skuldebrevslagen om rätt för domstol att jämka eller lämna utan avseende avtalsvillkor, vilkas tillämpning skulle strida mot gott affärsskick eller eljest vara otillbörlig. »Även den förändring i avtalsrätten» säger han i detta sammanhang, »som skett genom att den tidigare härskande 'viljeteorien' fått vika för 'tillitsteorien' är ett utslag för en förskjutning från en individualistisk till en mera kollektivistisk uppfattning av avtalsrättens grund och syfte.» Ytterligare går han igenom ett stort antal stadganden från det sista halvseklet, genom vilka avtalsfriheten begränsats, t. ex. i nyttjanderättslagen. Mot Nials intressanta framställning har jag i sak ingen invändning men ställer mig frågande till hans terminologi. Nial använder ordet kollektivism i en mera omfattande betydelse än som eljest brukas och kommer därigenom att som kollektivistiska beteckna företeelser, som, med den vanliga uppfattningen av ordet kollektivism, icke äro det. Enligt allmänt språkbruk är kollektivism ett uttryck för en åskådning, som vill genom ömsesidig samverkan stävja individens strävan att egoistiskt tillgodose blott sina egna intressen. Ofta brukar man emellertid ordet i en snävare betydelse: man fordrar att samverkan skall äga rum genom ett samfällt ägande eller brukande av produktionsmedel. Även med utgångspunkt från den mera vidsträckta av nu angivna definitioner faller åtskilligt av vad Nial anser vara av kollektivistisk natur utanför detta begrepp. Ett exempel: Antag att ett avtal slutits mellan A och B. A har gjort sin viljeförklaring trots att han i själva verket icke velat det, B har tagit emot den i god tro och litat på den. Vilken skall då rättsordningen gynna: A, som icke velat men dock avgivit viljeförklaringen (viljeteorien), eller B, som mottagit den i god tro och litat på den (tillitsteorien)? Vilkendera linjen man än ger företräde, så är det fråga om att gynna en av två individer, vilka båda skulle kunna åberopa goda skäl för att bli skyddade, däremot icke om något stävjande av den enas strävan att egoistiskt tillgodose sina egna intressen. Det »kollektivistiska» i tillitsteorien består blott i att den är mera fördelaktig för den allmänna samfärdseln än viljeteorien. I andra av de av Nial angivna fallen finns — om man fortfarande använder samma definition — ett »kollektivistiskt» drag men det är ytterligt litet och av förarbetena till vederbörande stadganden framgår ej att man rört sig med begreppet kollektivism vid stadgandenas utarbetande. Även här ett exempel: Antag att A och B slutit ett vitesavtal, som är uppenbart obilligt mot A. Vilken skall rättsordningen skydda: A, som gått in på ett avtal, vilket är uppenbart obilligt mot honom, eller B, som fått A att sluta detta avtal med sig?Den moderna rättsåskådningens svar att A skall skyddas innebär, att man stävjar B:s strävan att egoistiskt tillgodose sina egna intressen, men den ömsesidiga samverkan, som här sker, äger rum blott genom en mycket allmän lagstiftningsakt. Icke heller liberalismen har haft något att invända mot att övergrepp från enskilda individer hindras.
SCHMIDTS artikel »Kring tjänsteavtalets rättskällor» är ett välkommet bidrag till vår arbetsavtalsrättsliga litteratur, som under sista årtiondet fått flera goda tillskott. Uppsatsen är emellertid delvis kontroversiell och jag vill taga ställning blott till en detalj av mindre betydelse. På s. 206 ff behandlar Schmidt arbetstagarens krav på ersättning för obehörigt avskedande och nämner att därvid två principer gjort sig gällande:
den ena att arbetstagaren skall ha den lön, om vilken han gått miste, och den andra att han skall ha ersättning enligt skadeståndsgrundsatser. Han påpekar att skadeståndsprincipen segrade i NJA 1904 s. 556, som rör en tvist mellan en godsägare och en förvaltare, och fortsätter därefter: »Anhängarna av skadeståndsprincipen var dock i detta mål endast tre av sju justitieråd. De övriga fyra hävdade löneprincipen. Att utgången likväl blev den angivna berodde på att en av anhängarna av lönelinjen kom till samma slut som sina principmotståndare. Lön borde icke utgå därför att förvaltaren under tiden i fråga utövat verksamhet av beskaffenhet att den utgjort hinder för honom att återinträda i sin anställning hos Bolle (godsägaren), därest denne så påfordrat». Jag tror icke att man ur vota i högsta domstolen kan utläsa, att domstolens majoritet hävdade löneprincipen. Endast ett av justitieråden, som Schmidt särskilt apostroferar, är klar anhängare av denna princip, som han emellertid icke vill låta gälla, om arbetstagaren icke hela tiden varit beredd och oförhindrad att inträda i tjänst. De tre övriga ledamöter av högsta domstolen, som enligt Schmidt varit anhängare av samma princip, anse sig böra lägga till grund för sitt avgörande en laga kraftvunnen hovrättsdom parterna emellan, i vilken löneprincipen segrat. Därmed är klart, att de icke göra något uttalande om vilken ställning de skulle intagit, om de ansett sig ha fullt fria händer.
WESTERBERGS bidrag »Debatten om rättssäkerheten i förvaltningen», som är den största uppsatsen i minnesskriften, går in på ett av de problem, som just nu livligt diskuteras. Först behandlas frågan, om rätt bör införas för enskilda att i större omfattning än nu få beslut, som fattats av administrativa myndigheter, prövade av allmän domstol; därvid uppmärksammas särskilt spörsmålet, om en eventuell reform bör avse endast en utvidgning av de nuvarande möjligheterna för enskilda att få förvaltningsmyndigheternas avgörande av rättsfrågor prövade av domstolarna, eller dessutom bör syfta till att införa rätt för enskilda att få avgöranden prövade av domstol, vilka administrativa myndigheter fattat efter fritt omdöme (»skönsmässiga beslut»). För författaren ter sig »domstolsvägen» föga lovande. Så övergår han till frågan om anordnandet av en vidgad kontroll över administrativa beslut genom reformer inom området för de administrativa besvären. Här anknyter framställningen till men står oberoende av det principbetänkande om administrativt rättsskydd, som 1955 avgivits av besvärssakkunniga (SOU 1955: 19) under ordförandeskap av Nils Herlitz, Westerbergs företrädare i professuren. Till slut behandlar författaren några frågor om förfarandet i förvaltningen, likaledes i viss anslutning till besvärssakkunniga. Bl. a. sysslar Westerberg med spörsmålet, i vilken utsträckning förvaltningsmyndigheter böra motivera sina avgöranden; han går i detta hänseende in för att utvidgningar av motiveringen böra ske. överhuvud torde uppsatsen komma att bli mycket citerad i den debatt i hithörande frågor som säkerligen ännu länge kommer att fortsätta.
Det bidrag, som har en ställning för sig, står sist i minnesskriften, är författat av HASSLER och behandlar fakultetens tillkomst och verksamhet. På ett tjugotal sidor ger Hassler en sakrik och lättillgänglig framställning, delvis parallellt med ett avsnitt av SVEN TUNBERGS Stockholms högskolas historia före 1950, om de initiativ, som förde fram till fakul-
teten, om dess grundande, dess lokaler, om lärostolarna och deras innehavare (varvid redogörelse även lämnas för vilka som varit docenter vid fakulteten), om examensrätt och examensformer, undervisning och forskning, institutioner och särskilda kurser. Statistiska uppgifter ges om antalet lärjungar vid fakulteten och om antalet examina, som avlagts därstädes, och en förteckning bifogas på dem, som vid fakulteten promoverats till juris doktorer.
Med vad jag nu sagt hoppas jag ha givit en uppfattning av de särskilda bidragen till minnesskriftens rika och skiftande innehåll. Utanför planen för minnesskriften har tydligen fallit att ge mera personligt färgade skildringar från fakultetens verksamhet eller av de av fakultetens lärare, som nu icke mera äro i livet, en framställning av huru systemet med stencilerade kompendier vuxit upp eller en teckning av verksamheten inom högskolans juridiska förening. Kanske har man ansett att dylika framställningar icke stode i god överensstämmelse med den karaktär, minnesskriften i övrigt skulle få. Svensk Juristtidning är emellertid icke bunden, och med redaktionens tillstånd skall jag såsom en av fakultetens forna elever söka ge några minnesbilder från fakultetens första tid. Jag koncentrerar min framställning på den mest särpräglade av de bortgångna lärarna vid fakulteten, dess professor i civilrätt Alfred Ossian Winroth. I ett akademiskt minnestal har Thyrén — med sin lysande förmåga — givit en teckning av Winroth ur vännens och kollegans synvinkel.2 Trots de stora insatser Winroth gjort i svensk juridisk undervisning och trots hans intressanta personlighet finnes däremot icke, mig veterligt, någon skildring av honom som han tedde sig för sina elever, alltså sådan han framträdde som akademisk lärare.
Min studenttid vid fakulteten räckte från 1908 till 1914; den börjar alltså redan då föreläsningarna höllos i Lundbergska huset mitt emot Oscarsteatern och i Arbetarinstitutet vid Klara norra kyrkogata och den fortsätter fem år av den period, då juridiska fakultetens undervisning ägde rum i vad nu kallas gamla högskolan — jag kan ännu se för mig, huru vid invigningen av denna byggnad professor MITTAG LEFFLER klädd i frack och värja trädde in i dess aula för att förrätta den glansfulla promotion, som ingick i invigningshögtidligheterna. Elev till Winroth var jag dock blott från 1908 till 1911, och det är alltså från dessa år jag företrädesvis minns honom.
När Winroth 1907 som en 55 års man kallades till högskolan hade han från 1880 varit professor vid båda de äldre universite
ten, först i Lund och därefter i Uppsala. Redan i Lund hade han framhållit önskvärdheten av en juridisk fakultet i huvudstaden. Stockholm var hans ungdomsstad, dit han alltid torde längtat; då han fick transport till Uppsala bosatte han sig i Stockholm, där han hade en våning vid Hamngatan mellan Norrmalmstorg och Birger jarlsgatan. Vid högskolan mötte de juris studerande honom redan vid början av sina studier; han förestod nämligen den civilrättsliga delen av den propedeutiska kursen. Till det sätt, på vilket han skötte den, fick jag förklaringen först efter många år, när jag som lärare vid juridiska fakulteten i Uppsala kom att studera några av dess protokoll från Winroths tid.
Propedeutiska kursen tillhör icke de äldre delarna av det juridiska undervisningsschemat; kursen föreslogs först 1903 av universitetsexamenskommittén. Såsom ledamot av Uppsalafakulteten hade Winroth att yttra sig över kommitténs förslag och han avstyrkte därvid att kursen skulle införas. Den skulle få en benägenhet att svälla ut, att förvandlas till en encyklopedisk framställning av abstrakta definitioner, den skulle bli »ett slags vetenskapligt smörgåsbord, tillfredsställande nationell smak men skäligen rörig och lätteligen föranledande osmak för en mera substantiell kost». Endast om den hölles på sätt som han själv skisserade kunde den bli till nytta. Hans avstyrkande övertygade dock icke de styrande utan i 1904 års stadga för juridiska examina föreskrevs att en juris studerande innan han fick avlägga tentamen i något ämne måste ha bevistat en propedeutisk kurs, som skulle omfatta civilrätt och vissa grunder av straff- och processrätt samt borde sluta med ett förhör. Troligen för att få gestalta kursen på det sätt, han själv ansåg riktigt, anmälde sig då Winroth att få ge den, men fakulteten, som hade bestämmanderätten, anförtrodde kursen åt docenten ELSA ESCHELSSON. Det låg icke för Winroths natur att ge vika; han överklagade fakultetsbeslutet och nu började en långvarig strid mellan den viljekraftige Winroth och fakulteten. Denna var emellertid orubblig, och Winroth led ett nederlag, så stort att han — dock utan att få bifall — ansökte om avsked med förtidspension.
Sin negativa inställning till de tankar, som lågo bakom den propedeutiska kursen, hade Winroth tydligen kvar, då han gav den i Stockholm. Han organiserade i varje fall icke sin del av kursen så, att den skulle ge oss mera avsevärda kunskaper i civilrätt, utan fastmera så, att den skulle lägga så små hinder som möjligt för vårt arbete på de första ämnena i examen. Hela den civilrättsliga delen av kursen gick han igenom på blott 11 dubbelföreläsningar,
som han förlade till mellan kl. 1/2 6 och 7 på kvällen — han tog ej någon hänsyn till att föreläsningarna lågo vid tiden för studenternas och deras familjers middagsmål. Varje dubbelföreläsning började han med att lägga ut närvarolistor, som skulle cirkulera bland åhörarna; kl. 6.15 gjorde han en minutslång paus, då åhörare kunde gå eller komma och då han tog igen listorna och lade ut nya. Den övriga tiden stod han i katedern och talade, snabbt och i ett. Möjlighet att förbereda oss genom att läsa någon lärobok hade vi icke; Elsa Eschelssons hektograferade kollegium kände vi icke till och BJÖRLINGS lärobok i civilrätt för nybörjare hade ännu icke utkommit. Något försök att anpassa framställningen till en nybörjares stadium torde föreläsaren icke ha gjort; då det för oss, som voro otränade i att höra på juridiska föreläsningar, var svårt eller omöjligt att hinna göra anteckningar eller att ens följa med, kopplade många av och försjönko i slöhet — i varje fall var detta fallet med mig. Uppgift om att vi skulle undergå förhör gavs icke och än mindre om vad förhöret skulle omfatta. Men förhör hölls. Under sista minuten av den sista timmen såg Winroth nämligen ett ögonblick på en av de närvarolistor, som cirkulerat timmen förut, tog på måfå ett namn och yttrade: »Enligt examensstadgan bör kursen avslutas med ett förhör. Kan herr Andersson säga mig vad som menas med en korrealobligation?» Då han icke fick något svar, fortsatte han: »Det är bra, herr Andersson. Kursen är avslutad.» På denna punkt satte han sig alltså utan vidare över en av examensstadgans föreskrifter.
När vi kommo fram till civilrätten, skulle vi emellertid få se, att vi hade en lärare, som ville ge oss kunskaper.
Civilrätten, som under mina år som juris studerande var ett enda ämne i examen, hade Winroth fördelat i två hälfter, den ena omfattande obligationsrätt och den andra sakrätt och familjerätt. Tentamen ägde rum i varje hälft för sig men naturligen gavs betyg endast i ämnet som helhet. För varje hälft gav han undervisning under två terminer, så att alltså hela undervisningen skulle räcka två år. Han gav tre enskilda kurser av översiktlig natur, vardera på 40 timmar eller mer, en i allmän obligationsrätt,en i speciell obligationsrätt och en i sakrätt. Kurs i familjerätt gavs icke men offentliga föreläsningar höllos över valda familjerättsliga ämnen (äktenskaps rättsverkningar, testamente). Både vid kurserna och föreläsningarna tillälmpades samma system som på den propedeutiska kursen: man hade dubbeltimmar, förlagda till 1/2 6—7, med endast en minuts paus mellan timmarna och med närvarolistor för varje timme. Nu hörde vi emellertid en
briljant föreläsare. Hans målande framställning och hans starka stämma med dess auktoritativa tonfall tvang oss att lyssna. Att han talade så länge och i sträck gjorde nu ingenting och undervisningen jämte de anteckningar, vi gjorde,3 kom oss att inhämta grundvalarna av ämnet vida snabbare och bättre än som skulle kunnat ske endast genom självstudier.
Utom genom undervisningen och genom lagtext skulle man inhämta ämnet genom juridisk litteratur. Winroth betonade att »var och en har sin egen civilrätt» och menade därmed att var och en, som sysslar med civilrätt, skapar sina egna åsikter om dess innehåll, vilka kunna strida mot andras. Han ville lära oss sin civilrätt, icke någon annans. Kanske ansåg han att vad andra uttalat endast kunde förvilla. Jag kan ej påminna mig, att han rekommenderade någon annan juridisk författare än KNUT OLIVECRONA, vars arbete över testamentsrätten sysslade med en materia, som Winroth icke själv behandlat. Olivecronas liksom JOHAN PHILIP PALMÉNS undersökningar betecknas också som värdefulla i förordet till en av delarna av »Svensk civilrätt». Vad Winroth uppskattade var att de båda författarna brutit väg för ett studium av 1734 års lag i ljuset av dess förarbeten — själv var Winroth den förste, som av trycket utgav förarbeten till lagen.4 Från att läsa Nordling blev man avrådd. Kanske ansåg han att Nordling icke höll sig tillräckligt nära den juridiska praxis, kanske låg orsaken till hans avrådan också i det filosofiska, man skulle kunna säga transcendentala, draget i Nordlings »allmänna del», där ju Nordling sysslar icke blott med människan i vår värld utan även med människorna i förhållande till varandra i deras eviga tillvaro. För mig och säkert också för många av mina kamrater blev resultatet, att Nordling, trots sin stora produktion och trots det inflytande han utövat, blev en okänd författare. Jag erinrar mig ej om Winroth fällde något omdöme om ALMÉN, men att denne icke godkändes torde vara tydligt av att Winroth småningom skrev en egen framställning av läran om köp av lös egendom.
I överensstämmelse med Winroths nu angivna uppfattning upptog studiehandbokens avdelning för civilrätt arbeten endast av honom själv — det var först när EKEBERG blivit civilrättsprofes-
sor, som andra verk än av Winroth infördes under nyssnämnda avdelning. Vi skulle genom första delen av Winroths »Handbok i Svensk civilrätt» och genom delarna II till V av hans »Svensk civilrätt» inhämta det mesta av de kunskaper i familjerätt, han fordrade. Vi läste också dessa böcker, även om nog de flesta dispenserade sig från Winroths stora och svårförståeliga framställning av äktenskaps rättsverkningar (Svensk civilrätt II). Vid sidan av de böcker som nu berörts skulle vi blott läsa hans »Strödda uppsatser», i vilken serie dock endast ett arbete av större tyngd förekom, nämligen hans skadeståndsbok. Med undantag av detta verk skulle vi alltså icke studera praktiskt taget någon litteratur i obligationsrätt och överhuvud nästan ingen i sakrätt, utan våra kunskaper i dessa ämnen skulle nästan uteslutande vila på lagtext och Winroths undervisning. Genom inriktningen av hans författarskap kommo vi att allt för mycket syssla med familjerätt med undanskjutande av sakrätt och obligationsrätt, men vi lärde oss mycket av hans böcker. För Winroth var svensk civilrätt vad som föreskrivits i lag och utbildats i praxis. Kanske särskilt genom sitt betonande av praxis' betydelse lärde han oss att vid diskussion av juridiska problem icke förirra oss i teoretiska spekulationer utan hålla oss på jorden. Värdet av hans böcker kunde vi unga naturligen icke bedöma men vi hade djup vördnad för den fond av kunskaper de rymde. Han torde överhuvud känt till allt publicerat historiskt och aktuellt material av vikt för de delar av den svenska rätten, vilka hans böcker behandlade.
Tentamina skedde alltid offentligt och med två tentander på en gång. Början av en tentamen kunde vara säregen. Det fastställda beloppet för att bevista en av hans enskilda kurser var trettio kronor, men till den, som efter en viss beräkning per timme (om jag ej missminner mig 75 öre) icke bevistat undervisning för denna summa, betalade han igen mellanskillnaden, innan han framställde den första frågan. Ingen torde emellertid ha vågat sig upp i tentamen, om han skulle få igen en större del av kursavgiften. Oavsett huru dåligt tentamen gick fortsatte den tills en timme förflutit. Systemet med offentliga tentamina lär han ha motiverat med att tentamenstillfällena då bleve lektioner för åhörarna, och som skäl för att en tentamen alltid skulle räcka en viss minimitid lär han ha anfört, att han ville ge åhörarna valuta för att de kommit. Åhörarna voro dock i regel mycket få, varför tentamina i mycket liten utsträckning kunde verka som lektioner. Hans fordringar voro icke överdrivna.
Bilden av Winroth som han framstod för oss bleve emellertid
ofullständig, om jag stannade vid hans undervisning och hans tentamina. Att Stockholm borde ha en juridisk fakultet, att han själv ville bo där hade han motiverat bl. a. med att huvudstaden var huvudsätet för den praktiska juridiken. Själv fick han dock icke i Stockholm kontakt med lagstiftning eller lagskipning, och det enda möte han kunde ha med tillämpad juridik var, att han då och då skrev utlåtanden åt enskilda i juridiska frågor. Han hade ingen familj, deltog icke i sällskapsliv och var uppenbarligen en mycket ensam man. Man mötte honom ofta då han tog sin kvällspromenad på Strandvägen bortåt Djurgårdsbron, med hållning och utseende som en överste, alltid i rask takt och gärna med paraply, med dess krycka i en rockficka och spetsen uppåt. Thyrén säger i sitt minnestal, att i samma mån Winroth drog sig undan från mänskligt umgänge i övrigt, han koncentrerade människans behov av människor på sina lärjungar. Såvida i detta yttrande skulle ligga mera än att han lade ner kraft i sin undervisning, kan jag icke bekräfta det. Vi hade ingen personlig kontakt med honom. I hans undervisning kunde visserligen komma fram något bon mot som uttryck för en personlig uppfattning, men under kurser och på föreläsningar berörde han aldrig sina åsikter i något hänseende, som icke direkt föll in under ämnet, och än mindre sina egna angelägenheter. Med yttervärlden meddelade han sig i stället genom sina framställningar med allmänt innehåll.
Under min studenttid offentliggjorde han två dylika skrifter av större omfång: 1910 det långa företalet till femte delen av »Svensk civilrätt» och 1912 »Mig också litet att döma lyster». I dessa skrifter, som vi naturligtvis läste, gör han uttalanden i lagstiftningsfrågor, riktar satir mot förhållanden, händelser och personer, som han ogillar, föreslår reformer i undervisningsväsendet, söker karaktärisera det svenska folket och dess styrelse och ger sig in på utrikespolitiska spekulationer. Däremot tar han icke sida i de partipolitiska striderna; med tanke på försvarsfrågan, som stod i partipolitikens centrum, förklarar han tvärtom, att de moderatas fosterland, liberalernas utredning och socialdemokraternas sparsamhet tilltalade olika sidor av hans väsen. Den tankevärld, i vilken han småningom kommit att leva, framstår klarast i slutkapitlen av »Mig också litet att döma lyster». De innehålla en mycket hård kritik av det dåtida samhället med drastiga förslag till avhjälpande av dess brister samt — efter en nästan lekfullt gjord jämförelse mellan den utrikespolitiska utvecklingen i antikens Grekland och i modern tid — ett skarpt avståndstagande från tanken, att Sverige borde gå i allians med Tyskland. Vi bor-
de behålla vår neutralitet; skulle vi tvingas till en förening, vore Ryssland bättre än Tyskland.
Särskild uppmärksamhet förtjänar den form, han gav åt de skrifter, på vilka jag nu är inne. I dem har han bytt ut den tunga stil, som kunde prägla hans juridiska arbeten, mot en lättläst, spirituell och sarkastisk prosa — både i sina föreläsningar och eljest var han en mästare i sarkasmens konst. Måhända var hans stil nu påverkad av August Strindberg, som han beundrade. Vid början av 1900-talet hade ju mången ansett att Strindberg hörde hemma på ett sinnessjukhus; enligt Winroth hade det varit bättre både för Strindberg och det svenska samhället, om han i stället valt sin i Svenska akademien. »Den utsträckta handen skulle alltid hava varit till en heder för samhället.» Parallellerna med Strindberg äro emellertid flera än de stilistiska. Ett självbiografiskt drag är genomgående i de skrifter, varom nu är fråga. De låta läsaren följa författaren från det han gick i Klara skola och slogs med kamraterna på gravhällarna utanför kyrkan till då han blivit en ensam sextio års man, som står vid sina fönster och fantiserar över utsikten mot Nybroviken och Berzelii park. Liksom Strindberg i »Det nya riket» riktar sig Winroth också mot de svenska judarna, men detta så att man måste använda beteckningen antisemitism. På samma sätt som Strindberg kunde han sätta löjets prägel på en vän. En av de personer, som möter i »Mig också litet att döma lyster» är »min gamla vän hovrättsrådet», som »var en stolt kännare av det ädla romarspråket och visste till och med att forma det till klangfulla verser» och som dessutom var »en minnesgod botanist, som på latin kunde nämna markens växter vid namn och redogöra för deras familjeförhållanden». Hela juristvärlden måste efter denna beskrivning ha förstått att Winroth syftade på hovrättsrådet Knut Almgren i Svea hovrätt, en man med stor historisk och litterär bildning och en road amatörbotanist. Hovrättsrådet får betyg på att sakna juridiska kunskaper; när han skulle döma gjorde han »som rådstuvurättens ledamöter och slog i lagboken. Kanske han också då och då slog i registren till samlingarna rättsfall i känslan av sitt högre ämbetes ansvar». En gång skulle hovrättsrådet ha bett Winroth giva anvisning på något arbete i den romerska rätten men hålla tyst därmed ty något åtlöje för sina kamrater ville han icke bliva. För Almgren, vars stora klassiska språkkunskaper också fört honom djupt in i den romerska rätten, framstod Winroths skildring som ett egenartat tack för att Almgren med svårighet lyckats skaffa Winroth hovrättsadjunktion.
Till slut må ännu ett drag beröras i Winroths skrifter med allmänt innehåll. Genom hans kritik och hans satir går ett omisskänligt bittert drag. Vilka voro orsakerna härtill? På ett ställe framhåller han att han under årens lopp med uppoffring av tid och hälsa lagt bok till bok och sökt få till stånd en sammanhängande vetenskaplig bearbetning av sitt lands civilrätt, på ett annat, att han med föga hjälp i föregångares arbete skrivit mer än någon annan levande eller död svensk jurist. Men ett omdöme över hans författarskap, ett erkännande hade icke kommit. Det är möjligt att en orsak till hans bitterhet låg i en uppfattning, att det samtida Sverige icke höll honom räkning för vad hans författarskap var: ett storstilat försök att skapa en framställning över delvis mycket svårbehärskade områden av den svenska rätten. Men kanske fanns det även andra orsaker. Under 1880-talet hade Winroth förordnanden som adjungerad ledamot i landets samtliga hovrätter under sammanlagt 2 1/2 års tid, och han tjänstgjorde då också som revisionssekreterare. Då han i denna stora omfattning sökte sig ut i juridisk praktik avsåg han kanske icke endast att för sin undervisning och sitt skriftställarskap skaffa sig större kännedom om hur den svenska rätten faktiskt tillämpades utan kanske även att komma över från sin professur till en ställning vid domstolarna eller i statsförvaltningen. Hans tjänstgöring i hovrätter och revision lär emellertid ha resulterat i att han, trots sina utomordentliga kunskaper och sin stora begåvning, icke ansågs lämplig som medlem av eller föredragande i en kollegial domstol. Hans vetenskapliga arbete, som först på 1890-talet drevs med den stora kraft, som sedermera präglade det, var då måhända ett surrogat för något annat, som han högre önskat. Har så varit förhållandet, tangera vi här ett tragiskt drag i hans liv.5
I Winroths vetenskapliga verksamhet gjorde de skrifter med allmänt innehåll, som nämnts i det föregående, icke något avbrott. Den fortsatte oavbrutet: hans sista bok »Köp av lös egendom», som utgavs posthumt, författades i dess helhet under eller efter 1912.6 Jag känner icke, om hans undervisning då stod på samma höjd som några år tidigare. 1913 utgav han emellertid en ny, denna gång mindre omfattande skrift med allmänt innehåll, »Om fakultetens vaktmästare», som ger läsaren det intrycket, att författaren råkat ur balans. På hösten 1914 drabbades han av en hjärnblödning, som efter blott några dagar följdes av döden. Naturligtvis hade det varit mycket i hans skrifter, mot vilket vi reagerat. På den tiden tog man bland ungdomen lättare på antisemitismen än nu — dess fara skulle först ett par årtionden senare träda verkligt fram — men vi förstodo, att Winroth både i sina antisemitiska utfall och i andra av sina uttalanden tecknade vrångbilder av personer och förhållanden. Emellertid — ungdomen älskar det skarpskurna och det originella, vi hade beundrat honom som lärare och som litterär talang, vi hyste vördnad för hans storajuridiska skriftställarskap och det var därför många av oss, som följde honom till graven den sennovemberdag, då han jordfästes.