L e s   c o d e s   p é n a u x   e u r o p é e n s. Par MARC ANGEL avec collaboration de YVONNE MARX. T. I, II. Paris 1956, 1957. Publié par le Centre français de droit comparé. LXXI + 1013 s. — Nouvelle collection du Comité de législation étrangére et de droit internanational.

    Det livliga intresset för internationellt samarbete på straffrättens område har naturligt nog gjort det till en angelägen uppgift att underlätta studiet av främmande länders strafflagar och straffrätt.
    Sedan länge utges strafflagar i översättning till tyska under titeln Sammlung ausserdeutscher Strafgesetzbücher in deutscher Übersetzung. I denna serie, som numera utges av Institut für ausländisches und internationales Strafrecht, Freiburg i. Br., har senast utkommit den argentinska strafflagen. En samling redogörelser på tyska för straffrätten i olika länder utges under redaktion av professorerna MEZGER, SCHÖNKE (t) och JESCHECK med titeln Das ausländische Strafrecht der Gegenwart. Av verket ha hittills två band kommit ut.
    Nyligen har den livaktiga Centre francais de droit comparé i Paris börjat utge europeiska strafflagar i översättning till franska. Det första bandet i denna serie, vilkens titel läses här ovan, innehåller de tyska, österrikiska, belgiska, bulgariska, danska och grönländska strafflagarna, det andra bandet de spanska, finska, franska, grekiska, ungerska, isländska och italienska. Det är meningen, att alla europeiska strafflagar skola utkomma i serien.
    Det första bandet innehåller också en mästerlig historisk och rättskomparativ inledning. I raska drag, men med en mångfald av sakupplysningar som till dels annars skulle vara svåråtkomliga, tecknas där den europeiska strafflagsstiftningens historia från 1700-talet, då man började mera målmedvetet sysselsätta sig med straffrättens problem, till våra dagar. Inledningen torde vara författad av den bl. a. såsom framstående rättskomparatist kände ledamoten av franska kassationsdomstolen ANCEL med biträde av mademoiselle MARX, sous-directeur vid Centre national de la Recherche scientifique.
    Till en början skildras upplysningstidens reaktion mot dåtidens grymma och godtyckliga straffrättsskipning. I upplysningsmännens programin gick ett krav på att straffrätten skulle vara reglerad i lag med straff i proportion till brottets svårhet. Såsom resultat av deras strävanden tillkom ett flertal strafflagar, vid periodens slut Napoleons i åtskilliga länder införda och i Frankrike ännu gällande Code pénal av år 1810 och den bayerska strafflagen av 1813 som i det väsentliga präglades av FEUERBACHS tankar.
    Därmed hade lagts en grundval för strafflagstiftningarna under den följande perioden. Efter revolutionstidens och Napoleonstidens stormar sökte man stabilisera samhällsförhållandena och var därvid underkastad ett dominerande inflytande av dessa båda strafflagar. Den straffrätt man hade nått fram till brukar betecknas som klassisk. Den bygger på tanken att individen är moraliskt ansvarig för sina gärningar. Han har, menade man, innanför de gränser lagen uppställer frihet att göra vad han behagar, men om han missbrukar sin frihet genom att begå vad i lag angivits vara ett brott, drabbar honom med rätta ett straff, ut-

dömt av domstol i enlighet med lag. Straffet uppfattades såsom ett lidande och ansågs kunna och böra vara tillräckligt strängt för att hålla medborgarna i gemen till laglydnad. Denna lära svarade väl mot uppfattningen hos borgarklassen, vilken under 1800-talet blev den politiskt tongivande. Med fred och ordnade förhållanden kunde också humaniseringssträvanden göra sig gällande.
    Dessa strävanden framträdde starkare ju längre tiden led. Med dem sammanhängde ökat intresse för frihetsstraffen. Man ogillade kroppsstraffen från humanitär synpunkt och övergick till frihetsstraff, vilka man strävade att göra till medel för brottslingarnas förbättring. Cellstraff infördes i detta syfte. Dessa strävanden stå väl samman med den liberala åskådning som präglade mitten av 1800-talet. Liberalismens personlighetsprincip ledde sålunda på straffrättens område till större hänsyn för individen. Men enligt den liberala åskådningen skulle individen vara fri innanför en rättslig reglering som gåve honom bestämda rättigheter och skyldigheter. Det ingick därför också i denna åskådning, att man borde noga precisera de straffrättsliga reglerna: var och en borde få vad han genom sitt brott förtjänat, varken mer eller mindre. Straffrätten utbildades i enlighet med denna tankegång till ett tekniskt fulländat rättsligt system. Straffrättens allmänna del blev en sinnrik lärobyggnad och brottsbeskrivningarna i speciella delen finslipades till allt större precision. Bland vetenskapsmän som gjorde särskilt betydande insatser i denna riktning märkas tysken BINDING och italienaren CARRARA.
    I den refererade skildringen av strafflagstiftningens historia räknas denna senast karakteriserade period fr. o. m. tillkomsten av den belgiska strafflagen år 1867 till sekelskiftet. Såsom representativ för skedet framhålles särskilt den italienska strafflagen av år 1889, den s. k. Codice Zanardelli. Författaren kallar perioden la grande période néo-classique. Enligt den hos oss och i Tyskland gängse terminologien skulle man hellre tala om den klassiska lärans kulminationsperiod. Såsom den klassiska straffrätten bruka emellertid fransmännen beteckna den av upplysningsfilosofien präglade straffrätten.
    Mot slutet av 1800-talet framträdde opposition mot den på några få enkla principer byggda men till ett sinnrikt juridiskt-tekniskt system utvecklade klassiska eller neo-klassiska läran. Intresset för brottslingen såsom människa med individuella egenskaper — till skillnad från den klassiska lärans abstrakta individ, dess homo delinquens jämförlig med den liberala nationalekonomiens homo oeconomicus — stimulerades genom LOMBROSOS insats. Brottslingen och brottsligheten såsom empiriskt givna fenomen tilldrogo sig uppmärksamhet, och man ställde kravet att samhällets åtgärder till bekämpande av brottsligheten, liksom samhällets åtgärder på andra områden, skulle anpassas efter vad som kunde utrönas genom empirisk forskning. De praktiska reformkraven avsågo särskilt större anpassning av de straffrättsliga påföljderna efter brottslingens person. Medan den klassiska läran såg brottslingen såsom han framträdde i brottet, ville man indraga brottslingens hela personlighet inom straffrättsskipningens synkrets. Vad den straffrättsliga reaktionen borde rikta sig mot vore hans farlighet. Men präglade slagordet, att det gällde att bestraffa icke brottet utan brottslingen.
    I opposition mot den härskande straffrättsläran framträdde dels den

radikala italienska eller positiva skolan med italienarna FERRI och GAROFALO såsom förgrundsgestalter, dels den mera moderata riktning som samlades kring den av tysken Von LISZT, belgaren PRINS och holländaren VAN HAMEL grundade Internationale Kriminalistische Vereinigung. Till den krets som slöt upp kring föreningen hörde i vårt land THYRÉN. Under livliga skolstrider vunno individualpreventivt inriktadeinstitut, till vilka uppslag ofta hämtades från anglosachsisk rätt, insteg på många håll, såväl institut genom vilka den straffrättsliga reaktionen mildrades, framför allt villkorlig dom och villkorlig frigivning, som ock frihetsberövande skyddsåtgärder på lång eller obestämd tid avsedda för brottslingar som ansågos särskilt farliga. Dessa reformer infördes emellertid genom lagar vid sidan av strafflagarna. I det av STOOSS år 1893 framlagda schweiziska strafflagsförslaget, vilket skulle komma att antagas först år 1937 och då med vissa ändringar, voro emellertid påföljder sådana som de nämnda infogade i strafflagens system.
    I början av vårt århundrade, år 1902, tillkom den första europeiska strafflag i vilken de nya idéerna fått insteg, nämligen den norska. Denna var nästan den enda strafflag som tillkom i Europa under tiden från århundradets början fram till första världskriget. Den utveckling, varigenom individualpreventivt inriktade påföljder sådana som de nämnda infördes vid sidan av de traditionella straffen, fortsatte emellertid genom separata lagar på många håll. Flerstädes inrättades särskilda organ och särskilda behandlingsformer för unga lagöverträdare.
    Under mellankrigstiden tillkom ett icke ringa antal strafflagar, bland dem den danska av år 1930, i vilka de nya rättsinstituten äro accepterade såsom integrerande delar av straffrätten. Motsättningarna mellan skolorna ha utjämnats. De nya instituten motiveras med den nytta man finner dem göra, men kvar står uppfattningen om individens moraliska ansvarighet såsom en grundval för straffrättssystemet och såsom en princip för måttet av straffet, vilket bevarar sin traditionella karaktär av vedergällning för eller ekvivalent till brottet och liksom förut anses ägnat att genom avskräckning fylla en allmänpreventiv uppgift.
    Även de totalitära staterna följde detta schema. De använde emellertid straffrätten för sina politiska mål. Omsorgen om statsmaktens auktoritet sattes i förgrunden. Därmed följde en skärpning av straffen för politiska och ekonomiska brott, men diktaturerna anammade också villigt tanken att använda frihetsberövande skyddsåtgärder såsom reaktion där de vanliga straffen ansågos otillräckliga.
    Från tiden efter andra världskriget märkes särskilt en energisk strävan att reformera behandlingen av den brottsliga individen. Målet är hans resocialisering, och för att nå detta mål strävar man att individualisera behandlingen efter den dömdes personliga förutsättningar och att låta honom leva under förhållanden som göra honom skickad att i fortsättningen försörja sig på hederligt sätt och bli accepterad i samhällsgemenskapen. Bland lagstiftningar med detta syfte märkas den franska lagstiftningen angående ungdomsbrottsligheten av åren 1945 och 1951, den svenska straffverkställighetslagen av år 1945 och den engelska Criminal Justice Act av år 1948.
    Den yngsta strafflagen, den grönländska av år 1954, går längre än alla andra i att låta domstolen bestämma påföljden efter brottslingens person. Lagen innehåller nämligen icke straffsatser för de särskilda

brotten. Att man kunnat intaga denna radikala ståndpunkt sammanhänger med att landet, i sin isolering och med sina outvecklade förhållanden, aldrig varit underkastat den klassiska straffrätten. Den nya lagen anknyter till den inhemska, mycket milda rättstraditionen och har därmed också kunnat anknyta till de modernaste straffrättsliga strömningarna (se SvJT 1955 s. 69).
    Denna korta, och ganska fria, resumé av exposén över den europeiska strafflagstiftningens historia kan måhända ge en föreställning om värdet av historiska och komparativa studier inom straffrätten. Det är tydligt, att vi i vårt straffrättsliga tänkande äro starkt beroende av vår plats i ett utvecklingsförlopp som är gemensamt för hela vår kulturkrets. Vi kunna i vår mån påverka de idéer som ligga i tiden, men vi kunna icke undandraga oss deras inflytande. Vi förstå därför bättre, varför vår straffrätt fått sin nuvarande gestalt, om vi betrakta den idess sammanhang med andra tiders och andra länders straffrätt, och från andra länder kunna vi hämta impulser av värde för vår egen rätt.
    Straffrättens utveckling är i själva verket resultatet av ett för hela kulturkretsen gemensamt arbete. I detta intaga de nordiska länderna en plats, som icke är helt undanskymd. Ancel, som dock måhända låtit förleda sig av sina sympatier för Norden, ger åt de nordiska länderna betyget att de, trots skillnader i detaljer som icke böra förbises, erbjuda bilden av en grupp av lagstiftningar vilka från kriminalpolitisk synpunkt förete stor enhetlighet och som i många hänseenden kunna ge exempel, för att icke säga föredömen, för andra länders lagstiftning.

Ivar Strahl