Replik
    Diskussionen gäller barnavårdskommitténs förslag till bestämmelse om tystnadsplikt, som har följande utformning: »Vad i barnavårdsärende förekommit rörande enskilds personliga förhållanden må icke yppas för obehörig». Ett stadgande om straff för den som bryter mot tystnadsplikten föreslås även. Av motiveringen till förslaget framgår att enligt kommitténs mening tystnadsplikten bör gälla för envar, som varaktigt eller tillfälligt är verksam inom samhällets barnavård. Genom kommitténs formulering har emellertid tystnadsplikten icke begränsats till dem som på ett eller annat sätt i tjänsten får kännedom om enskilds personliga förhållanden. Kommittén uttalar härom att »även utomstående underkastas alltså en tystnadsplikt, och denna kommer att omfatta vad honom veterligt i barnavårdsärende förekommit rörande annans personliga förhållanden» (s. 153 i betänkandet). Att kommittén härigenom föreslagit en omfattande straffsanktionerad tystnadsplikt utan klara avgränsningar kan icke bestridas och förnekas för övrigt icke heller i hovrättsrådet NYMANS inlägg.
    Kommittén har som motivering för sitt förslag anfört, att en lika omfattande tystnadsplikt genom socialhjälpslagen införts beträffande socialvårdsärenden. Hur socialhjälpslagen skall tolkas på denna punkt kan man självfallet ha olika meningar om.¹ Jag har för min del uttalat den uppfattningen, att tanken knappast varit att ge tystnadsplikten en så vidsträckt omfattning som barnavårdskommittén antagit. Ett klarläggande av vad som varit lagstiftarens intentioner på denna punkt vore av värde. Det torde annars vara risk för att barnavårdskommitténs

 

    ¹ Se KARL J. HÖJER, Socialförsäkring och socialhjälp, Sthm 1957 s. 350. I sin kommentar till socialhjälp slagen synes Höjer räkna med att tystnadsplikten endast avser socialnämnds ledamöter och tjänstemän.

tolkning av socialhjälpslagen betraktas som auktoritativ, vilket jag åsyftat när jag talat om den av kommittén föreslagna utformningen av tystnadsplikten i barnavårds- och socialvårdsärenden.
    Vad beträffar kommitténs förslag om tystnadsplikt i barnavårdsärenden har jag riktat viss kritik mot detsamma. Jag har framhållit att man i vår lagstiftning regelmässigt begränsat den straffsanktionerade tystnadsplikten till att gälla endast för dem, som i samband med befattning eller uppdrag i det allmännas tjänst fått kännedom om enskilds personliga förhållanden eller andra uppgifter av hemlig natur. Kommitténs förslag innefattar däremot en utsträckning av tystnadsplikt och straffansvar till en på intet sätt klart definierad krets av utomstående personer, som på något sätt fått kunskap om annans personliga förhållanden och vet att dessa förhållanden uppmärksammats av barnavårdsnämnd. Detta måste inge betänkligheter. Jag har också velat framhålla att en grund härigenom kan skapas för omfattande polisiära ingripanden gentemot den enskildes yttrandefrihet. Det bör även erinras om att offentlighet vid behandlingen av allmänna angelägenheter är en grundläggande och värdefull princip i vårt samhällsliv. För varje utsträckning av tystnadsplikt och sekretess krävs därför en mycket stark motivering.
    En saklig diskussion om dessa frågor borde vara av intresse. Kommittén kan nämligen knappast undgå kritik av sitt förslag bara genom att kritiken betecknas som olämplig och missvisande.                                                           Lennart Groll