Sättet att polemisera
    Med de följande raderna vill jag vädja till mina yrkesbröder att i diskussioner inför offentligheten söka undvika att tillvita sina meningsmotståndare klandervärda motiv.
    Vad som föranlett mig till denna vädjan är två inlägg i dagspressen denna sommar.
    Det ena är en artikel av hovrättsrådet PER-ERIK FURST i Dagens Nyheter för d. 3 aug. Artikeln utgör en replik till mig, sedan jag sökt bemöta ett av honom i samma tidning framställt påstående att hos människan skulle finnas en vedergällningsdrift, som han karakteriserade såsom »en ursprunglig, självbevarande drift» och jämförde med sexualdriften. I den ifrågavarande artikeln heter det:
    »Jag är på det klara med att parallellen sexualdrift-vedergällningsdrift är tacksam att angripa. Jag gav den en så tillspetsad form huvudsakligen därför att jag tyckte det fanns skäl att äntligen försöka rycka av de ledande kriminalpolitikerna den radikala glorian. Ivar Strahls genmäle ger mig intrycket att parallellen gott och väl håller, i varje fall för detta ändamål och antagligen en bra bit längre. Ivar Strahl avfärdar hämndbegäret med att det är vanligt men därför icke aktningsvärt. Han tror. Och han fördömer, såsom det anstår en god viktorian. Men han vet tydligen föga. Och det verkar som om han inte vill (spärrat i DN) veta. Varför? Antagligen gäller den i dylika fall sedvanliga förklaringen att vetandet skulle kunna visa att tron är felaktig.»

    Denna offentligen framförda beskyllning, att jag, professor i straffrätt, icke skulle önska kunskap i en fråga som hör till mitt ämne, emedan sanningen skulle kunna visa att mina åsikter äro felaktiga, har jag svårt att bemöta. Det är ju mera sällan som man kan visa att man har god vilja om också förmåga skulle saknas. Jag kan emellertid icke se, att jag i någon mån givit anledning till beskyllningen.

    Det andra inlägget är en artikel av prof. KARL OLIVECRONA i Svenska Dagbladet för d. 29 juli. Han anför där angående strafflagberedningens betänkande Skyddslag:

    »Beredningen har i sin redogörelse för brottslighetens utveckling lagt särskild vikt vid brottslighetens storlek i förhållande till medelfolkmängden i åldern över 15 år. Om jämförelsetalet sättes till 100 för år 1913, blir det 116,4 för år 1952 och 112,6 för år 1953, vilket ju icke låter särskilt oroande. Man får det intrycket att beredningen anfört dessa siffror i lugnande syfte. I varje fall äro de ägnade att hos läsaren försvaga intrycket av siffrorna för de senaste åren.
    Vissa förhållanden måste dock observeras när man talar om brottslighetens relativa storlek under en så lång tidrymd som 40 år. Å ena sidan har brottsvolymens sammansättning ändrats betydligt under perioden. Vissa brott av mindre intresse i detta sammanhang, såsom våldsamt motstånd mot polis, ha minskat mycket starkt. Å andra sidan har folkmängdens sammansättning ändrats högst väsentligt. De åldersklasser, inom vilka kriminaliteten är störst, alltså de mellan 15 och 30 år, utgjorde en mycket mindre del av folkmängden vid periodens slut än vid dess början. Utan korrigering för dylika faktorer bli jämförelsetalen föga signifikativa. Vad som borde framhållas är att vi ha en mycket kraftig stegring trots (spärrat i SvD) att de årsklasser, inom vilka kriminaliteten mest florerar, varit ovanligt små.»

    Denna beskyllning mot strafflagberedningen, att den skulle ha anfört missvisande statistik i visst syfte, tycker jag mig däremot kunna gendriva.
    På s. 17 i beredningens statistiska utredning har nämligen uttryckligen nämnts, att folkmängden inom åldersklasserna 15—17 och 18—20 år, där brottsligheten är allra störst, minskat under tiden 1917—1953. På detta ställe har införts en tablå avseende nämnda tidsskede, vilken visar att, trots att brottsligheten inom dessa åldersklasser ökat starkt i förhållande till folkmängden inom åldersklasserna, dessas andel i straffregisterbrottsligheten icke undergått i någon ökning, något som i texten förklaras bero på att folkmängden inom dessa åldersklasser minskats.
    Detta har nu visserligen icke sagts i den korta sammanfattning av statistiken som gjorts i början av betänkandet. Men allt kan ju icke sägas överallt. I sammanfattningen har beredningen nöjt sig med att redovisa, hur brottslingsantalet varierat under tiden fr. o. m. 1913, dels om brottslingarna räknas under ett, dels med fördelning på de två åldersgrupper som det statistiska materialet tillåtit att särskilja, nämligen grupperna under och över 18 år, varvid talen satts i förhållande till medelfolkmängden i vardera åldersgruppen. Därtill har beredningen kraftigt understrukit och med siffror hämtade från den statistiska utredningen belyst den starka ökningen av förmögenhetsbrottsligheten, särskilt bland de yngsta, samt anfört siffror från polisstatistiken så långt denna varit tillgänglig. Slutligen har beredningen framhållit, att man, bl. a. emedan antalet unga är statt i tillväxt, måste befara en kraftig ökning av brottsligheten under den närmaste framtiden. Det är möjligt, att det hade varit bättre att icke göra någon sammanfattning, men skall en sådan göras måste den ju vara kort.
    För den därav intresserade må nämnas, att åldersgruppen 15—30 år vid slutet av vart och ett av åren 1920, 1930, 1940, 1950 och 1955 utgjorde resp. 364, 351, 316, 260 och 243 ‰ av hela den straffmyndiga folkmängden vid samma tidpunkter. Talen äro hämtade ur den officiella befolkningsstatistiken.

Ivar Strahl