FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 

 

   Lagstiftningsfrågor vid 1957 års riksdags vårsession
    Föreliggande redogörelse avser att lämna en översikt över de viktigaste lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen. Redogörelsen är utarbetad efter samma principer som tidigare år. Fullständighet har sålunda icke eftersträvats. Tyngdpunkten har lagts på frågor som kunna antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skattelagstiftningen har icke medtagits, liksom ej heller annan med den aktuella ekonomiska politiken sammanhängande lagstiftning närmare berörts.

    Trots sedvanlig forcering av arbetet under slutskedet av riksdagens vårsession ha vissa ärenden måst uppskjutas till höstsessionen. Häribland äro även två större lagstiftningsärenden nämligen proposition med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. innefattande förslag till ändrad sammansättning av rådhusrätt i brottmål och proposition med förslag till lag om utlämning för brott.

 

    S t a t s r ä t t. Årets riksdag är den första inom nu löpande mandatperiod för andra kammaren och har således haft att taga ställning till vilande grundlagsfrågor. Då redogörelse för dessa lämnats i denna tidskrift vid de tidigare tillfällen, då förslagen antagits såsom vilande, må här endast nämnas, att samtliga vilande förslag, med undantag för ändrade bestämmelser angående folkomröstning och angående domförhet i regeringsrätten, blivit av riksdagen slutligt antagna. Grundlagsförslaget angående folkomröstning har uppskjutits till 1960 års riksdag för att författningsutredningen skall få tillfälle att i samband med utredningens tidigare erhållna uppdrag jämväl överväga frågan om användningen av folkomröstningsinstitutet och pröva på vad sätt detsamma bör ingå som ett komplement till det parlamentariska statsskicket. Vad beträffar det vilande grundlagsförslaget om ändrade domförhetsregler för regeringsrätten syftar detta till att möjliggöra införande av någon form av fullföljdstillstånd såsom förutsättning för att taxeringsmål skola få bringas under regeringsrättens prövning. Enligt förslaget skall prövningen av fullföljdsfrågorna kunna uppdras åt en avdelning av regeringsrätten, bestående av tre regeringsråd. Prövningen av detta grundlagsförslag har uppskjutits till 1958 års riksdag för att kunna behandlas samtidigt som då väntad proposition på grundval av ett år 1956 avlämnat betänkande angående fullföljdsbegränsning i skattemål.
    Genom den ändring av 96 § regeringsformen som nu slutligt antagits har riksdagens ombudsmäns tillsyn utsträckts till dem, som i allo äro underkastade ämbetsansvar d. v. s. även till kommunala befattningshavare, förutsatt att de ha fullständigt ämbetsansvar. Genom en av riksdagen samtidigt antagen instruktion för riksdagens ombudsmän har deras verksamhet närmare reglerats. Beträffande övervakningen av det kommunala området gäller därvid, att tillsynen över kommunala myndigheter och befattningshavare skall ske med beaktande av de särskilda betingelser, under vilka den folkliga självstyrelsen arbetar, och med iakttagande av att den kommunala verksamheten ej onödigt hämmas. I

sådana fall, då fråga ej är om frihetsberövande eller uppenbart övergrepp, bör ombudsman enligt instruktionen ej ingripa, innan möjligheten till rättelse genom hänvändelse till kommunal myndighet eller överklagande av sådan myndighets beslut prövats. Den ståndpunkt som instruktionen sålunda intar till den omstridda frågan om ombudsmännens (d. v. s. i praktiken JO:s) tillsyn på det kommunala området kan betecknas som en kompromiss mellan olika uppfattningar. Genom förslaget har tillgodosetts önskemålet att ombudsman bör ingripa mot allvarligare fel av kommunala myndigheter och befattningshavare. Samtidigt ger förslaget JO avsevärd frihet att efter eget omdöme begränsa sin tillsyn på det kommunala området. Det har ej ansetts möjligt att i instruktionen i detalj reglera de fall då JO bör och de fall då han icke bör ingripa. Utformningen av instruktionen avser enligt motiven dock att klargöra, att missnöjda icke få tillåtas missbruka tillsynen till att diskreditera politiska motståndare eller att i skandaliseringssyfte angripa förtroendemän eller tjänstemän. — En nyhet i den nu antagna ombudsmannainstruktionen utgör vidare den ombudsman ålagda skyldigheten att till behörig åklagarmyndighet överlämna handlingar i ärende, vari anmälan eller påstående gjorts eller misstanke eljest yppats om av tjänsteman utom tjänsten förövat brott. Sådan skyldighet att ingripa inträder emellertid enligt instruktionen endast därest vederbörande, om han skulle vara skyldig till brottet, kan anses i avsevärd mån ha skadat det anseende som innehavaren av tjänsten bör äga. Den sålunda antagna regeln kommer att för JO:s del medföra en omläggning av praxis. JO har nämligen ej till allmän åklagare överlämnat till honom inkomna klagomål som icke avsett tjänstemäns förhållanden i tjänsten, medan däremot, åtminstone under senare militieombudsmäns ämbetstid, MO i motsvarande fall brukat underrätta vederbörande åklagare. — Från riksdagsbehandlingen av instruktionsförslaget må vidare nämnas, att riksdagen hade att taga ställning till en motion, vari påyrkades sådan ändring av instruktionen, att tjänsteman, som icke åtnöjdes med ombudsmans anmärkning, finge rätt att besvära sig hos första lagutskottet. I sitt av riksdagen godkända utlåtande avstyrkte nämnda utskott motionsförslaget under framhållande av att det icke syntes lämpligt eller förenligt med ombudsmannaämbetenas natur att i nu förevarande hänseende såsom besvärsinstans införa ett riksdagsutskott. Utskottet tillade emellertid, att det självfallet vore envar obetaget att fästa första lagutskottets uppmärksamhet på förment felaktigt avgörande av ombudsman. En sådan framställning beaktades då av utskottet vid dess årliga grundlagsenliga granskning av ombudsmännens ämbetsförvaltning.

 

    F ö r v a l t n i n g s r ä t t. En omfattande lagstiftningsuppgift har fullbordats genom att 1957 års riksdag antagit en luftfartslag att träda i kraft den dag Konungen förordnar. Den nya luftfartslagen kommer att på ett mera tidsenligt sätt ersätta nu gällande, delvis föråldrade bestämmelser rörande luftfarten och omfattar hela den offentliga lufträtten jämte vissa anslutande privaträttsliga förhållanden. Ehuru redan enligt gällande rätt den svenska luftfartslagstiftningen i stort sett står i överensstämmelse med den internationella regleringen av den civila luftfarten, innebär vidare luftfartslagen en närmare anslutning till den år 1944 i Chicago avslutade konventionen angående internationell civil

luftfart jämte vissa med konventionen sammanhörande överenskommelser.
    Luftfartslagen är delad i två huvudavdelningar, den första avseende civil luftfart samt den andra avseende militär luftfart och annan luftfart för statsändamål. Den sistnämnda avdelningen, som omfattar endast ett kort kapitel, upptar vissa grundläggande bestämmelser rörande luftfart för statsändamål, vilka för sammanhangets skull ansetts böra upptagas i en sammanfattande luftfartslag. Beträffande gränsdragningen mellan avdelningarna i lagen är f. ö. att märka, att luftfart med statliga luftfartyg för affärsdrift eller annat icke statligt ändamål faller under lagens första avdelning rörande civil luftfart. Reglerna angående sådan luftfart, som fördela sig på fjorton kapitel i lagen, kunna i stora delar sägas innebära en modernisering av nu gällande rätt. I flera viktiga avseenden särskilt i fråga om luftfartygs befälhavare och om tjänsten ombord liksom i fråga om markorganisationen och om undersökning av luftfartsolyckor ha emellertid givits bestämmelser vartill motsvarighet nu saknas.
    Genom ändring i polislagen som trätt i kraft d. 1 juli 1957 ges möjlighet att å annan personal än polis överföra vissa enklare med trafikkontrollen sammanhängande uppgifter. Härigenom möjliggöres att särskilda snabbutbildade trafikövervakarkårer överta en del av åligganden som eljest ingå i den allmänna polisverksamheten. De uppgifter som sålunda skola kunna överföras begränsas enligt vad i lagstiftningsärendet uttalats till övervakning av parkerings- och stoppförbudsbestämmelsernas efterlevnad, rapportering av förseelser häremot samt upplysningsverksamhet rörande dessa bestämmelser och tillgängliga parkeringsutrymmen. Den genomförda lagändringen har framdrivits av svårigheterna att rekrytera tillräckligt med polispersonal för att kunna upprätthålla en effektiv trafikkontroll och tanken är att de särskilda trafikövervakarna väsentligen skola rekryteras bland kvinnor, ehuru hinder i och för sig ej skall möta att även män anställas i sådan befattning. Vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget framhölls i det sedermera godkända utskottsutlåtandet, att det syntes möta vissa principiella betänkligheter att utbryta vissa uppgifter från den av polislagen angivna allmänna polisverksamheten och överföra dessa å mindre kvalificerad personal. I stället syntes i första hand polisrekryteringen böra stimuleras. Därvid visades på möjligheten att utnyttja kvinnlig arbetskraft på så sätt, att kvinnorna rekryterades såsom vanliga poliser och erhöllo den vanliga fullständiga polisutbildningen. Den föreslagna lagändringen ansågs emellertid dock böra godtagas, då härigenom kunde vinnas en mera omedelbar ökning av tillgången på övervakningspersonal.
    Lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar har genomgått åtskilliga ändringar, vilka främst syfta till att göra det möjligt att ingripa mot de svagheter och brister, som vidlåda landsbygdens elkraftförsörjning. Den nya lagstiftningen avses skola underlätta skapandet av bärkraftiga distributionsföretag, som kunna själva svara för den behövliga upprustningen av elkraftdistributionen.
    För att ge staten ökat inflytande på utformningen av distributionsnäten har skyldigheten att söka koncession å elektriska ledningar utvidgats. Genom ändring av 2 § 1 mom. omfattar koncessionsskyldighe-

ten nu i princip alla starkströmsledningar. Tillstånd kan ges som linjekoncession eller områdeskoncession. K. M:t äger emellertid enligt samma lagrum i administrativ ordning lämna vissa generella ledningstillstånd. Sådana tillstånd avses enligt motiven skola givas, där koncessionsprövning icke är erforderlig vare sig ur behovs- eller planmässighetssynpunkt eller för att tillgodose säkerhetskrav.
    Reglerna om vidgad koncessionsskyldighet ha samordnats med bestämmelser om distributionsplikt. Enligt 2 § 4 mom. skall sådan plikt i princip föreligga för den som innehar områdeskoncession för yrkesmässig distribution. Skyldighetens omfattning anges som en plikt att tillhandahålla ström åt envar inom området som har behov därav för normalt förbrukningsändamål. Vad beträffar linjekoncession föreligger distributionsplikt endast om det är förenligt med koncessionens ändamål och efter särskild prövning. Spörsmål härom prövas av kommerskollegium, och dess beslut överklagas hos K. M:t i statsrådet.
    Som en konsekvens av bestämmelserna om distributionsskyldighet har även i 2 § 2 mom. införts föreskrift om prövning av sökandens lämplighet, innan koncession meddelas för yrkesmässig distribution. Koncession får icke heller i fortsättningen överlåtas utan tillstånd.
    I fråga om möjligheterna att häva beviljad koncession ha väsentliga utvidgningar gjorts, i det att koncession kan återkallas helt eller delvis, om koncessionshavaren i väsentlig mån åsidosätter föreskrift, som givits vid koncessionens meddelande, eller sin distributionsplikt. Stadgandet härom återfinnes nu i 2 § 6 mom. Som förut kan koncession också återkallas, om ledningen icke under tre år tagits i bruk. Fråga om återkallelse prövas av kommerskollegium, och talan över dess beslut föres jämlikt samtidigt företagen ändring i regeringsrättslagen i regeringsrätten.
    Jämlikt 2 § 5 mom. kan koncessionsmyndigheten föreskriva ändring av gränserna för områdeskoncession under koncessionstiden, om detta kan ske utan synnerlig olägenhet för koncessionshavaren.
    Med hänsyn till distributionsföretagens förstärkta monopolposition har lagstiftningen i syfte att stärka kraftförbrukarnas ställning i 2 § 7 mom. kompletterats med en prisreglering, vilken skall omfatta ej blott som hittills själva prissättningen utan även alla villkor i övrigt. Prisregleringsfrågan skall även i fortsättningen handhas av statens prisregleringsnämnd för elektrisk ström. Regleringen skall utöver vad som förut varit fallet avse jämväl statliga och kommunala myndigheters elkrafttaxor.
    Interimistiskt tillstånd att framdraga starkströmsledning innan koncession beviljas, kan enligt 2 § 8 mom. icke ges för längre tid än tre år.
    Härutöver ha i 3 § genomförts vissa ändringar i ansökningsförfarandet.
    Lagen träder i kraft d. 1 jan. 1958 men gäller i princip ej, där tillstånd meddelats eller anläggning eljest i laga ordning utförts dessförinnan; dock skola bestämmelserna om hävande av koncession, prisreglering samt i allmänhet även distributionsplikt tillämpas jämväl i dessa fall.
    På  k o m m u n a l r ä t t e n s  område har tillkommit viss ny lagstiftning. I första hand märkes en ny lag om kommunalförbund, vilken skall träda i kraft den 1 januari 1958. Den nya lagen avser främst att så långt som möjligt anpassa förbundens organisation efter den vanliga kommunala organisationen samt att stärka medlemskommunernas inflytande

på förbundens verksamhet och att tillgodose kravet på offentlighetskontroll i fråga om förbunden. Lagen skiljer sig från nu gällande lagstiftning i ämnet främst därutinnan, att för kommunalförbund skall finnas dels ett beslutande organ, kallat förbundsfullmäktige dels ett verkställande organ, kallat förbundsstyrelse. Förbundsfullmäktige skola utses av medlemskommunernas fullmäktige och valbarheten inskränkes till ledamöterna av dessa. Antalet förbundsfullmäktige får bestämmas av medlemskommunerna själva. Förbundsstyrelsen skall utses av förbundsfullmäktige. För valbarhet till ledamot och suppleant i förbundsstyrelsen skall ej gälla annan inskränkning än som följer av kommunallagens motsvarande bestämmelser om kommuns styrelse. Även antalet ledamöter i förbundsstyrelsen få kommunerna i regel själva bestämma. På ett och samma kommunalförbund skall enligt förslaget få läggas flera angelägenheter, under förutsättning att de äro gemensamma för samtliga medlemskommuner.
    Den omstridda frågan om kommuns rätt att uttaga avgift för upplåtelser av allmän plats för försäljningsändamål och liknande har vunnit laglig reglering genom antagande av lag om rätt för kommun att uttaga avgift för vissa upplåtelser å allmän plats, m. m. Då allmän plats, som står under kommunens förvaltning, tages i anspråk för ex. försäljningsändamål, medger den nya lagen att avgift för upplåtelsen uttas. Avgiften skall vara skälig och utgå enligt av kommunens fullmäktige beslutade grunder. Beträffande själva tillståndsprövningen och upplåtelseförfarandet anknyter lagen till den nya allmänna ordningsstadgan. Vidare må avgift uttagas för rätt att under begränsad tid begagna av kommun upplåten allmän parkeringsplats. Förutsättningen härför är dock att så finnes påkallat för trafikens ordnande. Beräkningsgrunder även för sådan avgift beslutas av kommunens fullmäktige. Vid båda avgiftstyperna skola de kommunala beräkningsgrunderna underställas länsstyrelsen för fastställelse.
    En ny kommunallag för Stockholm har antagits syftande till att så långt möjligt åstadkomma överensstämmelse mellan kommunallagstiftningen i Stockholm och den år 1953 antagna allmänna kommunallagen. På grund av de särskilda förhållandena i Stockholm skiljer sig emellertid den föreslagna lagen i vissa avseenden från den allmänna kommunallagen. Den nya kommunallagen för Stockholm skall träda i kraft d. 1 jan. 1958.

 

    K y r k o r ä t t. 1957 års riksdag har på kyrkorättens område haft att taga ställning till flera lagförslag, avsedda att innevarande år framläggas för allmänt kyrkomöte. En ny lag om jordfästning m. m., avsedd att ersätta gällande jordfästningslag av år 1894 har sålunda antagits av riksdagen. I motsats till nuvarande lag, som i huvudsak avser endast medlemmar av svenska kyrkan, upptager det av riksdagen antagna lagförslaget allmänna regler, gällande för envar oberoende av samfundstillhörighet. Såsom allmän grundsats gäller enligt det nya förslaget, att avgörande för begravningens utformning skall vara den avlidnes vilja. Vid utrönande av denna skall särskilt beaktas, om den avlidne uttryckt önskemål i skriftligt förordnande eller varit ansluten till visst trossamfund. Medlem i svenska kyrkan skall — om någon särskild önskan i annan riktning ej uttryckts — jordfästas i svenska kyrkans ordning dock

att i fråga om minderåriga avlidna vårdnadshavaren har att avgöra om sådan jordfästning skall förrättas. Vid riksdagsbehandlingen ägnades särskild uppmärksamhet åt reglerna angående upplåtande av kyrka för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans och angående förfarandet efter eldbegängelse med avlidens aska. På den förra punkten föreslogs i propositionen bibehållande av den nuvarande bestämmelsen, att för jordfästning i annan ordning än svenska kyrkans må kyrkorum som invigts för svenska kyrkans gudstjänst kunna upplåtas, om särskilda skäl därtill äro. I sitt av riksdagen godkända utlåtande underströk första lagutskottet, att den citerade bestämmelsen borde tillämpas i en generös anda och att kyrka i allmänhet borde upplåtas för efterlevande, som av särskilda skäl önskade fira den dödes minne på ett värdigt och allvarligt sätt vid en högtid i kyrkan även om de ej därvid önskade följa den kyrkliga jordfästningsritualen. Samtidigt framhölls emellertid att det vore självfallet, att om en sådan jordfästningsakt ägde rum i kyrka, intet finge förekomma som strede mot förrättningsrummets helgd och därigenom för församlingen tedde sig stötande. — Beträffande förfarandet efter eldbegängelse med avlidens aska stadgas i förslaget till jordfästningslag, att med avlidens aska må förfaras på sätt Konungen bestämmer. Genom administrativ författning avses ett sådant stadgande skola ges det innehållet, att även utspridande i naturen av avlidens aska tillåtes. Sådant utspridande förutsättes skola kräva särskild dispens och tänkes kunna äga rum såväl inom begravningsplats som på annat ställe.
    Riksdagen har vidare på kyrkorättens område antagit av K. M:t framlagda förslag till ändringar i kyrkolagen och lagen om domkapitel. Ändringsförslagen äro föranledda av den år 1956 antagna skolstyrelselagen. Då genom denna lag det administrativa sambandet mellan kyrka och skola upplöses, har nämligen det ålderdomliga stadgandet i 24 kap. 3 § kyrkolagen, att »biskoparna skola hava uppsikt med gymnasier och skolor» ansetts böra upphävas. För att emellertid markera att genom denna lagändring ej avses att göra någon inskränkning i kyrkans uppgift att främja de ungas religiösa utveckling har samtidigt föreslagits och av riksdagen antagits det tillägget till domkapitlets uppgifter enligt domkapitellagen, att domkapitel skall »befrämja barnens kristna fostran inom stiftet». Då domkapitel efter skolstyrelselagens ikraftträdande ej kommer att vidare handlägga skolfrågor, avses den skolsakkunnige ledamot, som f. n. ingår i domkapitel, skola ersättas av en i allmänna värv förfaren lekman.
    Ett förslag till lag om prästval avseende tillsättning av domprost-,kyrkoherde- och komministertjänster har antagits av riksdagen. Enligt detta lagförslag skola kyrkoherdar och komministrar alltjämt i flertalet fall utses genom val av pastoratsmenigheten. Nuvarande avvägning mellan menighetens, domkapitlets och K. M:ts inflytande vid tillsättningarna förskjutes dock något i syfte att prästernas intresse av rättvis befordran efter förtjänst och skicklighet skall bli bättre tillgodosett. Liksom hittills skall kyrkoherdetjänst var tredje gång den är ledig tillsättas av K. M:t. Något val skall emellertid därvid icke förrättas; i stället skola församlingskyrkoråden få tillfälle att yttra sig om de sökande. S. k. tredjegångstillsättning föreslås införd även beträffande komministertjänster. Utnämningsrätten skall i dessa fall tillkomma domkapitlen. Tillsättningen skall icke föregås av val, men också här skall yttranden

inhämtas från församlingskyrkoråden. Vid tillsättning av kyrkoherdetjänst efter val skola de röstberättigade alltjämt äga rätt att kalla »fjärde provpredikant». Utnämningsrätten övergår då till K. M:t men tjänsten skall icke få sökas direkt hos K. M:t. — En väsentlig och avsevärt omstridd nyhet i det nya lagförslaget är att det s. k. stiftsbandet föreslås upphävt. En viss motsvarighet härtill bibehålles dock genom att präst under de fem första åren efter sitt inträde i prästerlig verksamhet som regel icke skall få söka sig till annat stift. Provpredikningarna skola enligt förslaget bibehållas som ett normalt led vid tillsättningar som föregås av val, men något tvång att fullgöra predikoprov skall icke finnas. Vidare medger det av riksdagen antagna förslaget att det införes möjlighet att tillsätta ordinarie församlingsprästtjänst genom att dit förflytta präst, som redan innehar sådan tjänst i samma eller högre tjänstegrad. Tillsättning genom förflyttning får emellertid tillgripas endast om åtgärden påkallas av att annan tjänst indrages eller eljest synnerliga skäl föreligga. Förslaget innebär i denna del att i prästvalslagstiftningen införas regler svarande mot prästlönereglementets bestämmelser om prästs förflyttningsskyldighet.

 

    F a s t i g h e t s r ä t t. Genom en av riksdagen för sin del antagen ny lag om fiskearrenden har man sökt bereda ökad trygghet för fiskearrendatorer. Lagen gäller icke för alla personer, som arrendera fiske, utan endast yrkesfiskare och andra fiskare, för vilka det arrenderade fisket är av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Det har ansetts att den hittills på området gällande lagstiftningen endast ofullständigt reglerar förhållandet mellan upplåtare och fiskearrendator, särskilt gäller detta det materiella rättsförhållandet. I den mån denna brist icke utfylles i avtal är man hänvisad till allmänna rättsgrundsatser. Dessa få sålunda tillgripas bl. a. beträffande frågan, huruvida fiskearrendatorn utan samtycke av upplåtaren får överlåta sin rätt på annan och beträffande frågan vilka åtgärder från fiskearrendatorns sida som medföra att avtalet förverkas. Bestämmelser av tvingande natur saknas i stort sett. Arrende av skattlagt fiske eller »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad» liksom av annan fiskefastighet har ansetts utgöra lägenhetsarrende, medan övriga fall av fiskearrende ansetts utgöra en partiell nyttjanderätt, som i regel icke hänföres under det juridiskt-tekniska arrendebegreppet.
    För att tillgodose syftet att ge fiskearrendatorerna ökad trygghet innehåller den nya lagen åtskilliga bestämmelser, som komma att medföra att de regler som gälla för s. k. sociala jordbruksarrenden komma att — oberoende av vad parterna själva avtalat — tillämpas också på fiskearrenden. Här må särskilt nämnas bestämmelserna om minimitid och optionsrätt. Upplåtelse av fiskerätt skall sålunda ske antingen för viss tid, dock minst fem år, eller för arrendatorns livstid. Vid utgången av arrende som gäller för viss tid skall arrendatorn äga rätt till nytt arrende för fem år. Sådan optionsrätt skall tillkomma arrendatorn ånyo vid utgången av vart femte år. Rätten till nytt arrende skall dock såsom vid sociala jordbruksarrenden i vissa fall kunna förfalla, bl. a. då upplåtaren avser, att han själv eller nära anhörig skall utöva fisket. Även i fråga om bl. a. avtalets form, arrendets bestånd mot ny ägare av fastigheten, ändring av arrendevillkoren, förverkandeanledningar och möj-

lighet att hos arrendenämnd begära dispens från tvingande föreskrifter i lagen innehåller lagen bestämmelser liknande dem som gälla för sociala jordbruksarrenden. Lagen blir ej tillämplig om fiskerätt t. ex. i samband med jordbruksarrende upplåtits genom avtal, som huvudsakligen har annat ändamål än fiske. Lagen skall träda i kraft d. 1 okt, 1957. I likhet med vad som stadgades för motsvarande fall vid den sociala jordbruksarrendelagstiftningens tillkomst skall lagen i viss utsträckning kunna tillämpas på avtal, som träffats före lagens ikraftträdande, om fiskearrendatorn eller denne och före honom någon av hans föräldrar vid upplåtelsetidens utgång innehaft fiskerätten under sammanlagt minst tio år.
    I det genom propositionen framlagda lagförslaget upptogs intet undantag från lagens tillämpning med hänsyn till upplåtarens person. Vid riksdagsbehandlingen hemställdes emellertid i åtskilliga motioner, att från lagens tillämpningsområde skulle undantagas kronans fisken. Tredje lagutskottet tillstyrkte bifall till propositionen med den ändringen att kronans fisken undantoges. Till stöd härför åberopades bl. a. önskvärdheten att på kronans vatten kunna upplåta för fritidsfiskare lämpliga fisken. Sedan kamrarna stannat i olika beslut i denna fråga, godkändes ett av utskottet framlagt sammanjämkningsförslag, enligt vilket undantaget för kronans fisken begränsas i tiden till fem år. Därefter skall lagen — om frågan ej dessförinnan tas upp på nytt — komma att omfatta även kronans fisken.
    I lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt m. m. har den ändringen genomförts, att kronan får samma rätt som ersättningssökande att väcka talan vid domstol i anledning av fiskevärderingsnämnds avgörande.
    Samtidigt har rättegångskostnadsfrågan reglerats på ett för de ersättningssökande gynnsammare sätt, genom att kronan i princip ålagts skyldighet att ersätta motparten hans kostnader å målet i underrätten. Genom hänvisning till 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken har dock i likhet med vad som gäller enligt expropriationslagen gjorts undantag för fall av rättegångsmissbruk o. d. I fråga om rättegången i överinstanserna i dessa mål skall däremot principiellt gälla, att ersättningssökande, som tappar målet, skall vara berättigad till gottgörelse för kostnader å detsamma endast i den utsträckning kostnaderna föranletts av fullföljd talan från kronans sida. I övrigt skola allmänna regler tillämpas beträffande rättegångskostnaderna i högre rätt.
    Jämkade regler om förskottsersättningar avses skola meddelas i administrativ ordning.
    Lagändringarna äga ej tillämpning beträffande ärende, i vilket fiskevärderingsnämnd meddelat beslut före ikraftträdandet.
    Hyresregleringslagstiftningen har förlängts två år, genom att lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen), lagen den 19 juni 1942 om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. (bostadsrättskontrollagen) samt lagen den 7 juni 1956 med vissa bestämmelser om hyresrätt vid äktenskaps upplösning m. m. erhållit giltighet t. o. m. d. 30 sept. 1959.
    I hyresregleringslagen ha därjämte vidtagits vissa ändringar för fortsättning av den successiva avveckling av hyresregleringen, som påbörjades föregående år.

    Genom ändring av 1 § hyresregleringslagen har K. M:t meddelats befogenhet att bringa hyresregleringslagen att upphöra — ej blott i sin helhet å viss ort vartill K. M:t redan äger möjlighet — utan även i fråga om allenast visst eller vissa slag av lägenheter (samordnad regional och kategorimässig avveckling). Om det visar sig behövligt kan K. M:t senare åter införa hyresregleringen i erforderlig utsträckning.
    26 § andra stycket hyresregleringslagen har ändrats så att bestämmelserna i hyresregleringslagen om hyreskontroll — men ej stadgandena om uppsägningsskydd — upphöra att vara tillämpliga på upplåtelse i första hand av lägenhet i sådant av kommun eller av kommunalt eller därmed jämställt bostadsföretag förvaltat hus, som Konungen bestämmer, d. v. s. beträffande i huvudsak sådana bostadsföretag som f. n. av bostadsstyrelsen erkännas såsom allmännyttiga. I anslutning härtill har den i samma lagrum förut upptagna bestämmelsen, att reglerna om hyreskontroll icke skola tillämpas för upplåtelse av bostad i sådant pensionärshem eller sådan pensionärslägenhet som Konungen bestämmer ansetts kunna utgå.
    Ändringarna i 1 och 26 §§ hyresregleringslagen träda i kraft d. 1 jan. 1958.
    I kungörelse den 12 april 1957 (SFS nr 96) bestämmas de långivare, å vilka lagen den 6 juni 1930 om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet (begränsningslagen) skall äga tillämpning. Enär denna lag numera anses obehövlig som skydd för bottenlångivningen och av föga betydelse för den icke statsgaranterade långivningen i övrigt har begränsningslagens tillämplighet inskränkts, genom att K. M:t i sagda tillämpningskungörelse, vilken ersätter en förut gällande (KK den 30 juni 1943; SFS nr 515), endast medtagit sådana långivare, som meddela statsgaranterad kredit. Begränsningslagen är i fortsättningen blott tillämplig beträffande den belåning, som utövas av lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna samt bostadsstyrelsen och länsbostadsnämnderna, och i avseende å övriga långivare allenast beträffande lån mot statlig garanti.
    I stället har den ändringen genomförts i förordningen den 30 maj 1941 (nr 350) angående skogsvårdsstyrelser, att skogsvårdsstyrelserna vid stämpling eller avverkning i strid med lånevillkor ålagts viss rapportskyldighet till banker, hypoteksföreningar, försäkringsbolag m. m. och statliga myndigheter, som lämnat lån mot inteckning i fastighet med växande skog under villkor, att avverkning av skogen icke skall ske annat än efter stämpling genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Härigenom och genom gällande krav på inteckningssäkerhet och skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser anses tillräckligt skydd föreligga för dessa långivare.
    I samband med denna ändring i skogsvårdsstyrelseförordningen har i förordningen om Sveriges allmänna hypoteksbank och om landshypoteksföreningar upphävts den föreskrift, som medger rätt för styrelse för landshypoteksförening att tillämpa begränsningslagen.
    Vidare ha införts disciplinära bestraffningsregler för skogsvårdsstyrelserna, som i stort sett överensstämma med motsvarande bestämmelser i 1955 års allmänna verksstadga.
    Ändringarna ha trätt i kraft d. 1 juli 1957.

 

32—573004. Svensk Juristtidning 1957

Från fastighetsrättens område må vidare nämnas, att riksdagen i anledning av väckta motioner hemställt hos K. M:t, att lagen om bysamfälligheter måtte göras till föremål för en allmän och snar översyn, samt vidare, att vattenlagens regler om torrläggning av mark måtte moderniseras för att bättre svara mot dagens i många avseenden ändrade uppfattning om dessa frågor.

 

    I m m a t e r i a l r ä t t. Den senast år 1951 vidtagna, provisoriska förlängningen av skyddet för litterära och musikaliska verk har genom ny lag om tillfällig förlängning av skyddstid för litterära och musikaliska verk utsträckts att gälla intill utgången av år 1962.

 

    F a m i l j e r ä t t. Med giltighet från d. 1 juli 1957 ha vissa betydelsefulla ändringar vidtagits i 1 och 2 §§ lagen den 6 juni 1952 om höjning av vissa underhållsbidrag. Genom denna lag bestämdes att familjerättsliga, periodiska underhållsbidrag skulle med hänsyn till penningvärdets fall utgå med förhöjning efter vissa angivna procentsatser. De ändringar som nu genomförts betingas av den efter 1952 fortsatta försämringen av penningvärdet. På grund härav skall enligt de ändrade bestämmelserna ytterligare generell höjning av bidragen ske så att sammanlagda förhöjningen skall utgöra för bidrag, som blivit bestämt genom dom som meddelats eller avtal som slutits under år 1940 eller tidigare, nittio procent, under något av åren 1941—1946 femtiofem procent, under något av åren 1947—1950 fyrtiofem procent, under år 1951 tjugu procent och under något av åren 1952—1954 tio procent.

 

    S t r a f f r ä t t   m. m. I 1 kap. 1 och 2 §§ strafflagen ha med giltighet från den 1 januari 1958 föreslagits vissa ändringar, innebärande utvidgning på några punkter av den svenska domsrätten. De frågor som här upptagits ha behandlats och föranlett förslag av straffrättskommittén i dess förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) men av olika skäl ha deras lösning ansetts icke böra anstå till dess den nuvarande strafflagen ersättes med en helt ny brottsbalk. Den svenska domsrätten har redan tidigare omfattat brott som begås ombord å svenskt fartyg utom riket. Spörsmålet om domsrätten över brott, begångna å svenska luftfartyg utom riket, har blivit aktuellt i samband med att åtskilliga lufträttsliga frågor vunnit sin lösning genom antagandet av luftfartslagen. De angivna lagrummen ha därför ändrats så att brott å svenskt luftfartyg i fråga om domsrätten jämställes med brott å svenskt fartyg. — När det eljest gäller brott begångna utom riket av utländsk man föreligger enligt gällande rätt icke svensk domsrätt i andra fall än då brottet begåtts emot Sverige eller svensk man. Den nu genomförda lagändringen innebär att även brott utomlands med annat angreppsobjekt än nyss sagts skall omfattas av svensk domsrätt. Som förutsättning härför skall emellertid gälla att å gärningen kan enligt svensk lag följa straffarbete och att gärningen ej var fri från straff enligt den lag, som gällde på gärningsorten. För åtal kräves förordnande av Konungen. Liknande vidsträckta kompetensregler finnas redan i åtskilliga utländska strafflagar. Den nu genomförda utvidgningen har ansetts främja strävandena att i avseende å jurisdiktionen i möjligaste mån utplåna gränserna mellan de nordiska länderna. Lagändringen får betydelse främst i sådana

fall då en utlänning efter att ha begått brott i främmande stat tager sin tillflykt till Sverige och utlämning av vederbörande av någon anledning icke kommer till stånd. Det har ansetts att det stundom skulle framstå som stötande om i en dylik situation ett grovt brott icke bleve beivrat. Det må här anmärkas att enligt det förslag till ny lag om utlämning för brott, som förelagts årets riksdag och som enligt vad ovan angivits uppskjutits till riksdagens höstsession, uppställas vissa hinder för utlämning, vilka ej återfinnas i den gällande utlämningslagen.
    I avseende å förhållandet mellan misshandel och kroppsaga har företagits en likaledes av straffrättskommittén föreslagen, betydelsefull ändring i strafflagen genom att stadgandet i 14 kap. 16 § upphävts fr. o. m. d. 1 juli 1957. Detta lagrum, vilket stadgar frihet från straff för den som under utövande av laga rättighet att aga under hans lydnad stående person tillfogat denne skada av så ringa beskaffenhet som i 13 § av samma kapitel sägs, har såsom det tolkats i teori och praxis ansetts lägga hinder i vägen för beivrande av även upprörande fall av barnmisshandel och därför befunnits icke stå i god samklang med den uppfattning om kroppsaga såsom uppfostringsmedel, vilken kommit till uttryck bl. a. i föräldrabalken. Strafflagens ändring på denna punkt medför alltså att missbruk av aganderätt skall kunna beivras, även då agan blott inneburit lindrig misshandel.
    I lagen om straff för vissa trafikbrott har med giltighet från d. 1 juli 1957 ändring vidtagits så till vida att den i 4 § 2 mom. angivna nedre promillegränsen sänkts från 0,8 till 0,5 promille. Den genomförda ändringen går tillbaka på förslag av 1949 års trafiknykterhetsutredning. Lagändringen bygger på uppfattningen att tiden nu är mogen att i lagstiftningen ge uttryck åt att alkoholförtäring och förande av motorfordon i princip är oförenliga med varandra och att därför ganska långtgående krav på motorförarna äro befogade för att ge effekt åt strävandena att på lång sikt förbättra trafiksäkerheten. Samtidigt har det emellertid ansetts nödvändigt att bibehålla en viss marginal för praktiskt betydelselösa blodalkoholhalter. Den meningen har uttalats att, då fråga vore om förseelse inom området 0,5—0,8 promille, användningen av annat straff än böter i praktiken finge anses utesluten. I samband med antagandet av denna lagändring har riksdagen uttalat sig för vissa ändringar i reglerna i vägtrafikförordningen om åtgärder i anledning av trafiknykterhetsbrott beträffande den felandes körkort. Enligt nuvarande bestämmelser i 33 § i förordningen är återkallelse av körkortet obligatorisk vid trafiknykterhetsbrott, sålunda även vid det ringare brottet enligt 4 § 2 mom. trafikbrottslagen. Riksdagen har nu förordat att reglerna om återkallelse av körkort ändras så att det blir möjligt att vid förstagångsförseelser mot sistnämnda lagrum av förhållandevis lindrigt slag meddela varning i stället för återkallelse av körkortet. Samtidigt har riksdagen uttalat att 35 § i förordningen, enligt vilket stadgande i dess nuvarande lydelse åklagarmyndighet kan interimistiskt omhändertaga körkort från den som uppvisat en blodalkoholhalt av 0,8 promille eller däröver, bör ändras så att gränsen sänkes till 0,5 promille men att vid förseelse av lindrigare slag omhändertagande icke må äga rum i andra fall än då den felande tidigare brutit mot 4 § trafikbrottslagen.
    Den företagna lagändringen i trafikbrottslagen torde böra ses som en

etapp i ett mera omfattande reformarbete avseende hela trafiknykterhetslagstiftningen. Från K. M:ts sida har nämligen, såsom förklaring till varför icke ytterligare reformfrågor på detta område redan nu upptagits till behandling, framhållits angelägenheten av att först vissa vetenskapliga undersökningar komme till stånd bl. a. över alkoholens omsättning i människokroppen och att därefter i anslutning till undersökningsresultaten trafiknykterhetslagstiftningen i sin helhet gjordes till föremål för översyn. I anslutning till vad sålunda uttalats har första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande utvecklat några allmänna synpunkter på inriktningen av det kommande reformarbetet. Till en början må i detta hänseende nämnas att det ansetts önskvärt att för lindriga fall tillskapa en brottstyp av karaktären ordningsförseelse, beträffande vilken det straffbara områdets nedre gräns skulle liksom f. n. angivas med en promilleregel upptagande en viss lägre gräns, då enligt forskningens rön regelmässigt avsevärt nedsatt körskicklighet inträder. Det har emellertid också uttalats att man borde överväga att, i stället för att anknyta straffbarheten till blodalkoholhalten vid körningen, låta straffbarheten bliva beroende av det faktum att föraren vid färden i sin kropp har en alkoholmängd, som leder till uppnående eller överskridande av den angivna gränsen, oavsett om detta sker under körningen eller först efter det denna avslutats. Vad gäller det mera kvalificerade brottet har man ansett tiden vara mogen att överväga huruvida icke, för åstadkommande av en rättstillämpning av mindre schablonmässig karaktär än den nuvarande, regleringen med straffbarhetens direkta anknytning till blodalkoholvärdena borde slopas och ersättas av fri bevisprövning från domstolarnas sida och en straffmätning under hänsynstagande till samtliga i det enskilda fallet föreliggande omständigheter. I samband härmed borde även straffskalornas omfång upptagas till övervägande. Vidare har framhållits angelägenheten av att en översyn göres av utformningen av den kliniska undersökning, som regelmässigt företages i samband med blodprovstagning. Denna undersökning anses nämligen vid införande av ett system med fri bevisprövning komma att erhålla ökad betydelse. Slutligen har också kommit till synes den uppfattningen att möjlighet borde öppnas för domstol att vid bestämmandet av straffrättslig påföljd för trafiknykterhetsbrott kunna beakta det men en motorförare lider genom att hans körkort återkallas.

 

    P r o c e s s r ä t t. Genom ändringar i 23 kap. 3 och 20 §§ rättegångsbalken har viss uppmjukning skett av gällande föreskrift att åklagare, så snart någon skäligen kan misstänkas för brott, skall övertaga ledningen av förundersökning, som inletts av polismyndighet. Lagändringen innebär att polismyndigheten, om förundersökningen är av enkel beskaffenhet, skall kunna fullfölja densamma ända till dess beslut i åtalsfrågan skall meddelas. Bestämmelsen i 3 § att åklagaren skall övertaga ledningen av förundersökningen, när det finnes påkallat av särskilda skäl, har med viss redaktionell jämkning bibehållits oförändrad. Lagändringen träder i kraft d. 1 jan. 1958. Såsom exempel på förundersökning av enkel beskaffenhet i den mening som här avses har under lagstiftningsarbetet angivits mål, vari utredningen verkställes av ordningspolisen. Även åtskilliga andra mål, i vilka utredningen väsentligen är av rutinmässig karaktär och vilka ej heller erbjuda svårigheter ur juri-

disk synpunkt, såsom exempelvis enklare stöldmål, ha ansetts vara av sådan beskaffenhet att anstånd med åklagarens övertagande av ledningen av förundersökningen bör kunna äga rum. Emellertid har också framhållits att, även om själva brottet är av beskaffenhet att anstånd i och för sig kunde ifrågakomma, omständigheterna i övrigt stundom kunna vara sådana att åklagaren bör övertaga ledningen av förundersökningen. Såsom omständigheter av angiven art har nämnts att i målet uppkommer fråga om användandet av mera ingripande tvångsmedeleller om målet rör ungdomsbrottsling eller misstänkt, beträffande vilken det finns anledning antaga att han vid brottets begående till sin sinnesbeskaffenhet avvikit från det normala. När förundersökningen gäller brott, som för åtal kräver statsåklagares med givande, har anstånd medåklagarens inträde ansetts i regel ej böra ske.
    Under riksdagens vårsession har behandlats en motion, vari hemställts att riksdagen måtte hos K. M:t hemställa om en översyn av riksåklagarämbetets instruktion med särskilt iakttagande av behovet att närmare reglera den i 3 § i instruktionen omförmälda anvisningsrätten.
    I sitt av riksdagen godkända utlåtande över motionen har första lagutskottet efter att ha redogjort för vissa från riksåklagarämbetet inhämtade upplysningar rörande praxis för anvisningsrättens utövande och ämbetets rådgivande verksamhet uttalat att den ordning, som enligt dessa upplysningar numera tillämpades, syntes i stort sett tillfredsställande och överensstämmande med ämbetets allmänna ställning och att utskottet, som förutsatte att ämbetet framdeles komme att fasthålla vid angivna praxis, icke vore berett att tillstyrka motionens förslag. Emellertid ville utskottet vad gällde formerna för anvisningsrättens utövande på några punkter understryka angelägenheten av att det enligt ämbetet redan nu tillämpade förfarandet noggrant iakttoges i fortsättningen. Sålunda borde bindande anvisningar alltid utfärdas skriftligen eller i varje fall medföra skriftlig bekräftelse. Dylika anvisningar måste också utformas så att icke någon tvekan kunde råda om deras bindande karaktär. Vid utövande av rent rådgivande verksamhet borde iakttagas att det klart komme till uttryck att meddelade råd icke vore bindande. På utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till K. M:t som sin mening giva till känna de sålunda framförda synpunkterna.
    Som ett led i den beredskapslagstiftning, vilken på skilda områden skall möjliggöra samhällets omställning i ett krigsläge har på rättegångsväsendets område antagits en lag med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Lagen är uppbyggd efter mönster av den lagstiftning i ämnet, som gällde under senaste världskriget, och innehåller vissa särregler rörande domstolsorganisationen och rättegångsförfarandet vid krig eller krigsfara. Vad domstolsorganisationen beträffar har K. M:t givits befogenhet att vid krig eller krigsfara förordna om överflyttning av rättsskipningsuppgifter från en domstol till annan likställd domstol samt att inom närmare angivna gränser besluta om förflyttning av domare och andra befattningshavare vid domstol. Beträffande rättegångsförfarandet ger lagen bl. a. möjlighet för domstol att under vissa förutsättningar förordna ombud för part, som på grund av krigsförhållandena är ur stånd att bevaka sin rätt. Vidare föreslås en viss uppmjukning av kraven på parts personliga inställelse. Lagen medger vidare förlängning av vissa

fatalietider vid krig eller liknande lägen samt vidgad tillämpning i sådana situationer av reglerna om återställande av försutten tid. Efter förebild av 1952 års särskilda tvångsmedelslag ha vidare införts vissa speciella regler rörande användningen av straffprocessuella tvångsmedel.
    Genom ändring i lagen om personundersökning, vilken lagändring trätt i kraft den 1 juli 1957, har i nådeärenden chefen för justitiedepartementet eller den han därtill bemyndigar fått möjlighet att förordna om personundersökning eller om anskaffande av läkarintyg enligt personundersökningslagen. Sådant förordnande må också meddelas av högsta domstolen. I propositionen med förslag till den verkställda ändringen i personundersökningslagen lämnades även en redogörelse för vissa planerade organisationsändringar i fråga om beredningen och föredragningen av nådeärenden. Det uppgavs vara avsikten, att dessa ärenden skola sammanföras till ett litet antal revisionssekreterare såsom specialföredragande. Dessa skola redan innan ärendena föredragits i högsta domstolen bereda nådeärendena enligt de anvisningar som lämnas av byråchefen för nådeärenden i justitiedepartementet. Därvid förutsättes bl. a. att den vidtagna ändringen i personundersökningslagen utnyttjas på sådant sätt, att i förekommande fall förordnande om personundersökning gives av byråchefen. Med en sådan ordning kommer det kompletterande material som infordras i nådeärenden att föreligga vid föredragningen i högsta domstolen och härigenom kommer att tillgodoses ett tidigare från riksdagens sida uttalat önskemål om att hela materialet i nådeärenden skall komma under högsta domstolens bedömande.

 

    På   k o n k u r s r ä t t e n s   område ha beträffande det processuella förfarandet genomförts vissa praktiskt betydelsefulla ändringar. Genom lag om ändring i konkurslagen uppmjukas sålunda den nuvarande regeln om att mål om egendomsavträde skall på landet utsättas att förekomma inom tio dagar. Konkursdomaren får sålunda möjlighet att låta anstå med målet senast till det ting som hålles närmast efter tiodagarsfristens utgång. För sådant anstånd förutsättes dock att varken borgenären eller gäldenären begär att målet skall tagas upp inom tio dagar. Genom denna lagändring vinnes att extrating i allmänhet ej vidare torde behöva utsättas för behandling av konkursansökningar, vilka ofta ej äro avsedda att fullföljas. Vid utskottsbehandlingen av lagförslaget framhölls i det av riksdagen sedermera godkända utskottsutlåtandet, att den nya regeln komme att i visst fall uppskjuta avgörandet av en konkursansökning under mera avsevärd tid. Om nämligen hänskjutandet till rätten skedde vid den tid då häradsrätternas sommarferier taga sin början kan prövningen av ansökan komma att uppskjutas i omkring två månader. Visserligen få parterna möjlighet att förhindra detta genom att påkalla upptagande inom tio dagar, men om parterna förbise det uppehåll i tingen som föranledes av sommarferierna syntes det utskottet möjligt att den snabbare prövningen ej komme att begäras oaktat skäl därför förelåge. Utskottet sade sig därför ha övervägt att förorda en sådan jämkning av den föreslagna regeln, att borgenären och gäldenären finge en otvetydig rätt att även efter målets utsättande påkalla, att detta, med ändring av tidigare utsatt tid, upptoges till huvudförhandling inom tio dagar efter framställning därom. På grund av lag-

tekniska svårigheter fann sig emellertid utskottet böra avstå härifrån men underströk i sitt av riksdagen godkända utlåtande, att det vore angeläget att häradsrätterna även efter det att en konkursansökning utsatts till huvudförhandling beaktade önskemål från part om ett skyndsamt avgörande. — Genom de antagna ändringarna i konkurslagen införes vidare muntlig förberedelse före huvudförhandlingen i alla mål om tvistiga fordringar och om klander av utdelningsförslag. Samtidigt öppnas möjlighet att låta förberedelsesammanträdet övergå i omedelbar huvudförhandling om samtliga närvarande lämna sitt samtycke därtill eller saken finnes uppenbar. Härigenom kommer även det nya systemet med obligatorisk förberedelse att ge möjlighet till avgörande av de enkla målen vid det ursprungligen utsatta, första sammanträdet. Samtidigt vinnes för de mera komplicerade målens del att tvisteläget blir före huvudförhandlingen klarlagt genom en förberedande handläggning. —Ändringarna i konkurslagen innebära vidare att de f. n. tvingande bestämmelserna om specialforum för konkursförbrytelser göras fakultativa. Åtal för dessa brott komma sålunda att kunna upptas, förutom vid konkursdomstolen, även vid de domstolar som enligt rättegångsbalkens allmänna regler om forum i brottmål kunna komma i fråga. Härigenom synes det bli möjligt att alltid välja den domstol för åtalsprövningen som med hänsyn till de särskilda förhållandena framstår som den mest lämpliga. — Ändringarna i konkurslagen träda i kraft d. 1 jan. 1958.

 

    S o c i a l r ä t t. Pensionsfrågan har vid årets riksdag särskilt stått i blickpunkten. Det förslag till förbättring av det grundläggande pensionsskyddet, som allmänna pensionsberedningen framlagt i sitt i februari innevarande år offentliggjorda principbetänkande, samt de i betänkandet angivna förslagen rörande tilläggspensioneringen ha visserligen icke föranlett framläggande av någon proposition till vårriksdagen. Däremot har som bekant beslutats att en rådgivande allmän folkomröstning i pensionsfrågan skall anordnas d. 13 okt. 1957. Vidare har, i syfte att undvika att den höjning av taxeringsvärdena, som blir en följd av 1957 års allmänna fastighetstaxering, skall leda till en minskning av de inkomstprövade folkpensionsförmånerna, i lagen om folkpensionering beslutats den ändringen av reglerna om s. k. skärpning av inkomst på grund av förmögenhetsinnehav att de skärpningsfria förmögenhetsbeloppen höjas från 7 500 kronor till 15 000 kronor för gift och från 10 000 kronor till 20 000 kronor för ensamstående samt skärpningsprocenten ökas från 10 till 20. Ändringen, som är att betrakta som ett provisorium i avvaktan på en reformering av hela pensionsväsendet, har trätt i kraft d. 1 juli 1957.
    De enligt lagen om allmänna barnbidrag utgående barnbidragen höjas fr. o. m. d. 1 jan. 1958 från 290 till 400 kronor för år. Vidare har maximibeloppet för bidragsförskott enligt lagen d. 11 juni 1943 om förskottering av underhållsbidrag till barn (bidragsförskottslag) fr. o. m. d. 1 juli 1957 höjts från 600 till 720 kronor för barn och år. Vid årets riksdag har även antagits en lag om utfyllnad av vissa underhållsbidrag. Enligt denna lag äga vissa kategorier av barn, beträffande vilka familjerättsligt underhållsbidrag å belopp understigande 720 kronor för år fastställts före d. 1 april 1957, att av allmänna medel erhålla vad som brister i nämnda belopp, s. k. utfyllnadsbidrag. Lagen har trätt i kraft d. 1 juli 1957.

    Riksdagen har även beslutat en praktiskt betydelsefull komplettering av de i lagen om socialhjälp upptagna reglerna om kommuners inbördes ersättningsskyldighet för utgiven socialhjälp. Genom den beslutade ändringen uppnås att ersättningsskyldighet för obligatorisk socialhjälp, som utgivits under tid, då hjälptagaren på grund av vistelse eller inackordering under närmare angivna förutsättningar i enskilt hem eller vårdhem mantalsskrivits i den kommun där hemmet är beläget, icke i något fall kommer att åvila denna kommun. Motsvarande gäller i fråga om ersättningsskyldighet för utgift för enligt barnavårdslagen omhändertaget barn. Lagändringen har trätt i kraft d. 1 juli 1957 och skall äga tillämpning även med avseende å kostnader för socialhjälp och barnavård under första halvåret 1957.

 

    A r b e t s r ä t t. Betydelsefulla ändringar i arbetstidslagstiftningen ha genomförts vid 1957 års riksdag. Sålunda ha beslutats sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna om begränsningsperiod (en eller flera veckor) om dygnsmaximum, ha, om man undantar lantarbetstidslagen, lämnats i huvudsak oförändrade. Beträffande lantarbetstidslagen bibehålles viss möjlighet till säsongvariation av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar. Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som sysselsättas med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upptas inte i den ändrade lantarbetstidslagen. En principiell nyhet i lagarna är, att reglerna om den ordinarie arbetstidens begränsning bli på visst sätt dispositiva. Det blir sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollektivavtal träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund). Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna bli i sak oförändrade. Lagändringarna träda i kraft d. 1 jan. 1958. Övergången till 45-timmarsvecka skall dock ske successivt, så att den ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme fr. o. m. d. 1 jan. 1958, med ytterligare en timme fr. o. m. d. 1 jan. 1959 och med ännu en timme fr. o. m. d. 1 jan. 1960, då 45-timmarsveckan således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna äro emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

 

    N ä r i n g s r ä t t. De bestämmelser, som reglera detaljhandeln med tobaksvaror, återfinnas i lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror och i K. M:ts instruktion samma dag, nr 350, för statens tobaksnämnd samt vidare i butikstängningslagen den 21 juli 1948 (nr 608). Riksdagen har nu antagit ett av K. M:t framlagt förslag innebärande att de nuvarande

begränsningarna i den fria konkurrensen inom detaljhandeln med tobaksvaror undanröjas. Sålunda avskaffas den av Aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet i samråd med statens tobaksnämnd upprätthållna nyetableringskontrollen. Beträffande handeln utom vanlig affärstid innebär den beslutade reformen, att tobaksvaror upptagas bland de s. k. kioskvarorna samt att restriktionerna med avseende på försäljning från tobaksautomat upphävas. Vidare möjliggöres för näringsställen att sälja tobaksvaror även till andra än serverade gäster. Systemet med fasta priser skall vidare upphöra. I dess ställe skall gälla en ordning innebärande att monopolbolaget åsätter varuförpackningarna riktpriser, vilka utan bindande verkan skola tjäna till ledning vid försäljning till allmänheten. Riktpriserna skola ligga till grund för beräkningen av tobaksskatt. För att möjliggöra för den s. k. specialtobakshandeln att under relativt lugna förhållanden anpassa sig inför det nya konkurrensläget skall den nuvarande detaljhandelsregleringen tillämpas även under åren 1958 och 1959. Den nya ordningen skall följaktligen tillämpas först från och med den 1 jan. 1960. Den av riksdagen beslutade övergångstiden innebär en utsträckning med ett år i förhållande till propositionens förslag. Hänsyn har även tagits till att en övergång till fria konkurrensförhållanden för vissa detaljister, vilka ha oproportionerligt stora omkostnader eller eljest mindre goda förutsättningar att hävda sig i konkurrens med andra, kan innebära sådant ekonomiskt avbräck att de se sig nödgade att nedlägga sin rörelse. Genom en särskild förordning om ersättning i vissa fall åt tobakshandlare beredes möjlighet för tobakshandlare, som i följd av reformen tvingas upphöra med sin rörelse, att i särskilda fall erhålla visst ekonomiskt bistånd. Härav föranledda kostnader skola bestridas av monopolbolagets medel.

 

    B e r e d s k a p s l a g s t i f t n i n g.   Mot bakgrunden av erfarenheterna från Suez-krisen har med omedelbar verkan beslutats sådan ändring i allmänna ransoneringslagen, att K. M:t — som tidigare i fredstid kunnat sätta lagens bestämmelser i tillämpning endast med riksdagens i förväg lämnade samtycke — i brådskande fall skall i fredstid kunna införa ransonering och andra regleringar enligt 2 § nämnda lag utan att begära riksdagens godkännande förrän efteråt. Vidare har genomförts vissa moderniseringar av formerna för förordnande om tillämpning av tre andra beredskapslagar, nämligen lagen d. 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter, lagen d. 22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m. samt lagen d. 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Även dessa lagändringar ha trätt i kraft omedelbart.
    Riksdagen har även haft att taga ställning till ett i proposition framlagt program för ökad lagring av mineraloljor under femårsperioden 1958—1962. De i programmet uppställda lagringsmålen ha bestämts under beaktande av behoven dels under viss krigsperiod, dels vid olika avbrott i oljetillförseln i fred. De bestämmelser, som erfordras för att få till stånd den förutsedda lagerutbyggnaden, upptagas i en av riksdagen antagen förordning om oljelagring m. m. Enligt denna skall lagringsskyldighet åvila förutom oljehandeln och oljeraffinaderierna, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser äro lagringspliktiga, även dem

som importera olja för egen förbrukning samt vissa större, huvudsakligen industriella förbrukare. Förordningen ger möjlighet föreskriva att viss del av lagren skall förvaras i skyddade utrymmen. Enligt en särskild förordning om oljeavgift m. m. skall sådan avgift erläggas av den, som icke fullgör sin lagringsskyldighet. Bestämmelserna skola träda i kraft d. 1 jan. 1958.

    Vissa lagar med tidsbegränsad giltighet ha förlängts. Lagen med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har sålunda förlängts till och med den 30 juni 1958 och lagen om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. till och med den 30 juni 1959. Av den s. k. tyskmedelslagstiftningen ha, sedan överenskommelse träffats mellan Sverige och Förbundsrepubliken Tyskland rörande tyska tillgångar i Sverige, lagen om dödande av vissa utanför Sverige befintliga handlingar och lagen om återställande av viss från ockuperat land härrörande egendom upphävts. Lagarna om kontroll å viss utländsk egendom och om administration av vissa bolag m. m. ha däremot — bl. a. med hänsyn till att uppgörelse ännu ej träffats även rörande de japanska tillgångarna i Sverige — fått förlängd giltighet till och med den 30 juni 1958.

Åke Gustafsson¹