Konferens i Barcelona om lagsamarbete. Rominstitutet för privaträttens unifiering anordnade 17—20 sept. 1956 en internationell konferens i Barcelona om metoder för unifieringsarbete på lagstiftningens område. I konferensen deltog företrädare för sådana internationella organisationer, vilka har till uppgift att verka för interstatligt förenhetligande och utjämnande, såsom Europarådet, EEC, UNESCO, Bernbyrån och Beneluxstaternas unifikationskommission, ävensom representanter för ett 20-tal stater. Sverige och Nordiska rådet företräddes av prof. Åke Malmström. Andra skandinaver var f. d. landsdommer N. V. Boeg och f. d. høyesterettsdommer Sverre Dæhli, vilka representerade International Law Association, samt hovrättsrådet Gunnar Lagergren såsom ombud för Internationella handelskammaren. Vid överläggningarna bekräftades att de nordiska staternas gynnsamma förutsättningar för ett resultatrikt lagsamarbete under relativt fria former — i stort sett samstämmig rättsuppfattning, geografisk och viss historisk samhörighet samt språklikhet — saknar motsvarighet på annat håll. I allmänhet kan på det internationella planet enighet nås endast konventionsvägen, något som med nödvändighet verkar hämmande. De anglosachiska staternas obenägenhet för lagkodifiering försvårar även ett internationellt lagsamarbete i vidsträcktaste bemärkelse.

S. F.

 

    Svensk förklaring i enlighet med den s. k. fakultativa klausulen i den internationella domstolens stadga. Den internationella domstolens stadga innehåller i art. 36 mom. 2 en bestämmelse, den s. k. fakultativa klausulen, enligt vilken medlemsstaterna i FN genom avgivande av en särskild förklaring

kan ikläda sig förpliktelsen att svara inför domstolen i internationella tvister rörande vissa uppräknade ämnen av rättslig natur. En sådan förklaring, gällande för tio år, avgavs av svenska regeringen d. 6 april 1947.
    Inför dess utlöpande avgav regeringen d. 6 april efter riksdagens hörande (jfr K. M:ts prop. nr 87/1957) en förnyad förklaring, enligt vilken regeringen förklarar sig erkänna för en tid av fem år, vilken period automatiskt förlänges för nya femårsperioder därest ej uppsägning sker inom viss tid, internationella domstolens behörighet gentemot andra stater, om dessa åtager sig samma förpliktelse i fråga om rättstvister, som kan uppkomma beträffande förhållanden eller fakta som ligger i tiden efter d. 6 april 1947.

A. E.