Det tjuguförsta nordiska juristmötet hölls i Helsingfors d. 22—24 aug. 1957 under stor anslutning; antalet deltagare och medföljande damer översteg 1 000. Vid det i samband med mötet förrättade valet av svensk lokalstyrelse för juristmötena valdes professorn Ragnar Bergendal till ordförande efter riksmarskalken Ekeberg, som undanbett sig återval. En närmare redogörelse för mötet lämnas i nästa häfte av SvJT.        

                                    S. R.

 

 

DÖDSFALL

    Tore Strandberg †
    Justitierådet Tore Strandbergs bortgång, långt innan hans ämbetstid enligt åldersbestämmelserna skulle varit ute, innebar en svår förlust för rättskipningen i den högsta instansen och därmed för rättsvården över huvud. Utrustad med ett fint intellekt, ett redigt och välbalanserat omdöme, en stark och djup rättskänsla var han från början väl skickad för domarkallet, när han valde detta som sin livsuppgift. Tidigt gjorde han sig ock uppmärksammad som en förmåga, vilken borde tillvaratagas för betydelsefulla poster inom lagstiftning och lagskipning. I överensstämmelse härmed tecknade sig hans bana på juridikens arbetsfält såsom ett lugnt och jämnt fortskridande mot allt viktigare uppdrag och befattningar fram till slutmålet, ledamotskapet i Konungens högsta domstol. Under de femton år som det förunnades honom att göra sin insats inom den kollektiva verksamhetssfären bland rikets översta domare var han från första stunden till den sista en markant personlighet, till hela sin läggning präglad av redbarhet utan vank, av osviklig plikttrohet, ett arbetsnit utan gräns och omutlig rättfärdighetslidelse. Av naturen försynt och fjärran från varje åstundan att framhålla sig själv sade han sin mening med stillsam och besinningsfull värdighet, utan åthävor, städse klar och klok, trygg i styrkan av gedigna juridiska insikter, av grundlighet och ansvarsmedvetande. Härmed hörde även samman hans fullständiga frihet från polemiska känsloutbrott. Visst sågs ibland färgen stiga på hans kinder, när han — förankrad som han var i rättsarvets traditioner och en miljö av fullödig etisk och moralisk halt — kunde tycka sig i tidsandans benägenhet för överdrifter och de ytligt bestickande slagorden, stämningarnas snabba växlingar under de spänningsfyllda skiften som vi genomlevat skönja faror för rättsordningen och dess upprätthållande. Någon principiell nejsägare i fråga om de moderna uppfattningarnas krav på rättsutvecklingen var han emellertid icke. Med det varma och ädelsinnade i hans väsen, hans ideella inriktning och därmed förbundna strävan efter san-

522 RAGNAR GYLLENSWÄRDning, förnuft och rättvisa, hans starka tro på de goda krafterna i livet var det naturligt, att hans sinne skulle stå öppet för de sociala samvetsbuden, för nutidens humanitära idéer och strömningar, där de syntes livsdugliga och bärande.
    Den respekt och den tillit Tore Strandberg kom att åtnjuta från arbetskamraternas sida voro självfallet i ej ringa grad betingade också av den särskilda sakkunskap han efter inträdet i Högsta domstolen representerade i egenskap av förutvarande medlem av den krets utav högt förtjänta jurister vars förnämliga lagstiftningsarbete gav oss vår nya rättegångsbalk. Såsom utläggare och tolkare av dennas regler var han — tillika en av författarna till den förträffliga kommentaren i ämnet — alltid lika beredvillig som säker, en sann auktoritet av största betydelse ej minst under den tid då Högsta domstolen först ställdes inför de intrikata och ömtåliga problem som kunde yppa sig vid reformens konfrontation med den praktiska verkligheten.
    Känslan av domarvärvets höghet, ansvar och vikt var hos Tore Strandberg utpräglad och djup. Därför älskade han också sitt arbete i Högsta domstolen; det var hans fröjd och hans lycka. Måhända var det ur denna synpunkt för honom själv gott, att den svåra kroniska hjärtåkomma som ändade hans liv dessförinnan icke hann bryta honom, att han ej behövde känna sig tagen åt sidan utan fick sluta mitt uppe i sin gärning, full av hängivenhet för denna och för den institution som han tillhörde. Beundransvärd var i själva verket hans förmåga att alltfort med okuvlig energi och verksamhetsiver ägna sig åt ämbetsuppgifterna, trots att detta i vart fall den senaste perioden måste ha inneburit en påfrestning av betydande mått. Utåt märktes härav för övrigt föga; hans kraft till behärskning var stor, och någon klagan lät han aldrig undslippa sig.
    Starkt betonad var likaså hos Tore Strandberg känslan för samhörighetens och kamratskapets skyldigheter med avseende på det personliga umgänget mellan kolleger. Hänsynsfullhet och solidaritet utmärkte honom här liksom eljes i allt hans uppträdande. Öppen och förtroendeingivande tedde sig hans hållning, grundad i karaktärens stadga och pålitlighet, vänsällt och harmoniskt hans sinnelag. Uppvuxen i ett prästhem samt av en släkt med vida kulturella intressen och ambitioner framstod han som en alltigenom helgjuten och principfast gestalt, rakryggad och trogen sin övertygelse, innerlig i sin livsåskådning. Av sina ämbetsbröder inom Högsta domstolen skall han i all tid ihågkommas som en ljus och god människa, vänfast, nobel och flärdfri.
    För den som nedskriver dessa minnesord föreligger härförutom en speciell anledning att med vemod, tacksamhet och saknad tänka tillbaka på Tore Strandberg såsom en fulländad medarbetare och vän. Under betydligt mer än ett decenniums nära kontakt i de intensiva mödorna vid utgivandet av Nytt Juridiskt Arkivs avdelning för lagskipning uppstod och utvecklades hos den äldre av de båda redaktörerna en uppriktig och livlig uppskattning av den yngres framstående insatser även på detta verksamhetsfält. Också här framträdde hans goda vett, hans medfödda taktkänsla. Samtidigt var han sorgfälligheten och samvetsgrannheten, vederhäftigheten och exaktheten personifierade, därtill med en aldrig sviktande lojalitet, en förtroendefull samarbets-

TORE STRANDBERG † 523vilja, högsint fri från tankar på den egna prestigen och ständigt besjälad av önskan att nå bästa möjliga resultat. Parade med dessa egenskaper funnos härjämte hos honom en hjärtats okonstlade välvilja, återspeglad vid de överläggningar och tankeutbyten som arbetet förde med sig, gåvan och en föredömlig traktan att i gemenskapen alstra behaglig trivsel. Det har synts på sin plats att här bringa en gärd av aktning och erkänsla även för den del av Tore Strandbergs livsgärning som bestod i medarbetarskapet uti nämnda periodiska juristpublikation, ett tack för trofast vakthållning också inom detta område av rättslivet.

Ragnar Gyllenswärd

 

    Tore Wilhelm Olof Strandberg var född den 14 febr. 1896 samt son till kontraktsprosten Carl Strandberg och dennes maka Ellen Hellström, en syster till Carl Abraham Hellström, justitieråd åren 1897—1905. Även farfadern var på sin tid justitieråd. Efter avlagd examen i Uppsala inträdde Strandberg, sedan han fullgjort sedvanlig tingstjänstgöring, i Svea hovrätt där han, efter att ha innehaft förordnanden såsom fiskal och adjungerad ledamot, avancerade till assessor 1927 och hovrättsråd 1935. Befordran till revisionssekreterare erhöll han 1936. Såsom sekreterare hos processakkunniga tjänstgjorde han år 1931 och övergick följande år till enahanda syssla i processlagberedningen. Ledamot där var han sedermera under åren 1935—1942. Sistnämnda år utnämndes han till justitieråd. Åren 1939—1942 innehade han jämväl uppdraget som ordförande uti interneringsnämnden. Under år 1942 var han tillika sekreterare i det särskilda riksdagsutskott som hade att behandla rättegångsreformen. Medutgivarskap i Nytt Juridisk Arkivs Avd. I tillträdde han med dess årgång 1943 och lämnade det — av hälsoskäl — med årgången 1955. Han avled den 28 juli i år.