FORSARISTNINGENS TOLKNING

 

AV PROFESSOR GERHARD HAFSTRÖM

 

I SvJT 1955 s. 61 har hovrättsrådet BENGT LASSEN välvilligt anmält min senast i Hälsingerunor (1954) tryckta undersökning angående vår äldsta rättskälla, runristningen från 1100-talet på den stora, smidda järnringen i Forsa kyrka i Hälsingland.¹ Enligt anmälaren har jag »till synes på goda grunder kritiserat den av HOLMBÄCK—WESSÉN i deras edition av Hälsingelagen (1940) meddelade tolkningen av inskriften» enligt vilken densamma skulle innehålla straffbestämmelser för underlåtenhet att utgöra tionde. — »Huruvida hans egen tolkning» fortsätter anm. »enligt vilken inskriften innehåller stadganden om straff för den som trots förbud besöker kyrka och därigenom vållar mässfall, är hållbar vågar anm. ej uttala sig om. Materialet är sprött och ger, ensamt för sig, föga säker ledning.»²
    Då jag emellertid nu funnit ett icke uppmärksammat stöd för hållbarheten av min tolkning torde det vara motiverat att återkomma till frågan just i denna tidskrift. Jag kommer här nedan först att lämna en översiktlig redogörelse för runristningens äldsta plats och dess fornsvenska text samt min tolkning och översättning av runristningen. Därefter redogöres för de två nya stöden, vilka tillkommit sedan jag först framlade min tolkning, och vilka båda bestyrka densammas riktighet.
    I den år 1840 rivna medeltidskyrkan i Forsa socken i Hälsingland fanns fastnitad i dörren mellan vapenhuset och kyrkorummet en stor smidd järnring, försedd med runor på båda sidorna. Den förvaras nu i kyrkans sakristia. Runinskriften anses härröra från 1100-talets förra hälft och är den äldsta bevarade svenska rättsuppteckningen.
    Denna runinskrift har vållat forskningen stora svårigheter att tolka. Anledningen härtill är främst att skriften — utom dennas uppdelning i åtta stycken — saknar mellanrum eller åtskillnad mellan de särskilda orden. Ingen runa är inhuggen två gånger i följd; en runa, som avslutar ett ord, kan sålunda få underförstås såsom första tecken i nästföljande ord.
    Enligt flera sägenuppteckningar från 1700-talet har ringen ursprungligen varit fästad vid Högs kyrkas dörr. Den skulle ha flyttats därifrån, då en ny kyrka byggdes i Forsa. Invid Högs kyrka låg en urgammal tingsplats, där menigheten i Sundeds treding mötte upp till ting. I ome-

 

    ¹ Forsaringens lagbud. — Se även exkursen Forsaringen — Vår äldsta rättskälla, i min avh. Ledung ach marklandsindelning (1949), i vilken de äldre tolkningarna återgivits.

   ² I annat sammanhang har bedömningen varit mindre reserverad. Enligt prof. STIG IUUL har problemet lösts »fraa ret overbevisende maade». — Enligt prof. HENRIK MUNKTELL har övertygande påvisats, att inskriften avser ett kyrkorättsligt stadgande som inehåller straffsatserna för den som är satt i förbud och vållar mässfall, (sakkunnigutlåtanden över sökande till lediga professorsämbetet i rättshistoria vid uiversitetet i Lund, april 1955).

FORSARISTNINGENS TOLKNING 539delbar närhet låg ett av de sex i Hälsingelagen (konungabalken 11: 1) uppräknade Uppsala ödegodsen, nämligen Hög i Sunded (Höghær i Sundhedi), som alltjämt bär namnet Kungsgården. Detta Uppsala öd hade fått sitt namn av en invid gården belägen stor gravhög, kallad Kungshögen, vilken också givit socknen dess namn. I Högs socken låg inte endast centrum för tredingens rättsvård och den kungliga förvaltningen, utan Högs kyrka var ursprungligen huvudkyrka i tredingen, som omfattade trakten kring Hudiksvallsfjärden, Forsavattnen och Dellensjöarna, en rikt befolkad jordbruksbygd med många fornfynd och bygravfält. Enligt en gammal tradition var den också den yppersta i Sunded och moderkyrka inom norra Hälsingland.
    Hälsingland var under medeltiden delat i två prosterier, nämligen Alir eller Bollnäs prostadöme, som omfattade hela Ljusnedalen, och Sundhed eller Forsa prostadöme, som omfattade det i nordöstra delen av landskapet belägna Sunded. I samband med att Forsa blev prostkyrka är det möjligt, att runringen överflyttats dit.
    Vad härefter beträffar runringens placering i en kyrkodörr kan erinras om, att det processuella förfarandet i den äldsta svenska kyrkorätten brukade såväl inledas som fullföljas i själva kyrkodörren. I östgötalagen (kyrkobalken 20:1) stadgades sålunda: »Och i alla mål, som höra till kyrkobot, stämme man den skyldige för kyrkodörren».
    Då kyrkobalkarna i deras utformning i de äldsta bevarade svenska landskapslagarna i de flesta fall innehöllo överensstämmande rättsregler, är det antagligt, att detta ålderdomliga rättsbud också tillämpats i den äldre Hälsingerätten. Det är i så fall antagligt, att inskriftens rättssatser ha samband med »mål, som höra till kyrkobot», eller i varje fall höra till den speciellt kyrkliga straffrätten.
    Återgiven i fornsvensk språkform är inskriften av följande lydelse:

    Oxa tvisgildan ok aura tva staf at fyrsta lagi,
    oxa tva ok aura fiura at aðru lagi,
    en at þriðia lagi oxa fiura ok aura atta staf;
    ok allt äigu i värr, ef hann hafsk äkki rett fyriR,
    svað lärðiR äigu at liuðretti, sva vas innt fyrr ok hälgat.
    En þäiR gärðu sik Þetta Anundr a Tarstaðum
    ok OfagR a Hiortstaðum.
    En Vibiorn faði.

    Det är till en början uppenbart att runinskriften innehåller ett bötesschema i oxar och öre, vilka böter enligt nedan tillföllo biskopen.
    Böter i oxar voro vanliga i forngermansk rätt. Enligt TACITUS' arbete »Germania» utdömdes böterna i allmänhet i hästar eller boskap (kap. 12), och mandråp sonades genom ett visst antal ök eller boskap (kap. 49). Den isländska lagboken Grågås räknade med kugildi, dvs. kovärde, under det att andra folk, bland dem anglosaxarna, utdömde böterna i oxar.
    Det framgår också av de norska och svenska lagarnas terminologi, att det var vanligt gälda böter med boskap; fe användes sålunda allmänt som betalningsmedel (fe = pecus, pecunia = penning). Så förekommer exempelvis i Hälsingelagens kyrkobalk 15:2 uttrycket gifwi wt fæ þæt han took, 'utgiva de böter, som han emottagit'.

540 GERHARD HAFSTRÖM    Ännu vid 1500-talets mitt brukades i Småland böter i brottmål utdömas i såväl oxar som lod silver. Vid en häradssyn i Allbo härad i Värend år 1624 förband sig sålunda en bonde att framdeles icke väcka klander eller kräva »silveroxar» eller penningar.
    Runinskriftens böter skulle utgöras enligt schemat:
    1 oxe (tvegill) + 2 öre

    2 oxar (tvegill) + 4 öre

    4 oxar (tvegill) + 8 öre

    Enligt den laga värderingen under äldre medeltid, exempelvis i äldre Gulatingslagen och äldre Västgötalagen, var laga värdet av en ko vid utgörandet av böter 2 öre silver. Med hänsyn härtill synes laga värdet av en oxe — vilket kan antagas ha varit detsamma som för en ko — under förra hälften av 1100-talet även i Hälsingland ha varit 2 öre silver. Oxa tvistgildan skulle alltså haft ett värde av 4 öre eller 1/2 mark silver. Värdet av runristningens böter i vägt silver var alltså följande:

    4 öre + 2 öre = 6 öre

    8 öre + 4 öre = 12 öre

    16 öre + 8 öre = 24 öre = 3 mark

    Detta resultat är av stort intresse. Det visar, att Forsaringens bötesschema innehåller två ålderdomliga, för den nordiska kyrkorätten typiska kännetecken, nämligen duodecimalräkningen och bötesfördubblingen, med högsta bot 3 mark silver, vilket är biskopsboten vid fullt kyrkofridsbrott.
    Ett motsvarande bötesschema som i Forsaringen (6 öre — 12 öre — 3 mark) återfinnes på ett flertal olika ställen i den äldsta nordiska kyrkorätten, exempelvis i äldre Västgötalagens kyrkobalk (13. flocken) vid underlåtenhet att underhålla kyrkogårdshägnaden, i Tiohäradslagens kyrkobalk (flocken 13:2) vid oskärande av kyrkogård och kyrka samt i yngre Gulatingslagens kristenrätt (10 och 21) vid underlåtenhet att döpa barn och brott mot de för fastan gällande reglerna.
    Vad så beträffar det efter bötessiffrorna förekommande ordet staf torde detta vare en dativform med bortfallet kasusmärke och betyda 'biskopsstav', 'biskopsämbete' i analogi med uttrycket staf ok stol i Västgöta- och östgötalagarna. Vid biskops tillsättande skulle nämligen konungen lämna honom en stav i handen samt en guldring. Härigenom blev staven (kräklan) symbol för biskopens värdighet. Att böta till »staven» är sålunda ett uttryck, analogt med uttrycket att böta till »kronan» (Kk B 12:3 och 5). Uttrycket förekommer även i följande uppländska rättsbud, vilket är äldre än Upplandslagen: Döör utländsker Biscoper, stånde arff ok orff under staaff ok stool.
    Med Forsaristningens uttryck staf angives sålunda, att böterna skola tillfalla biskopen.
    I Hälsingelagen kan dock det ifrågavarande bötesschemat 6 öre — 12 öre — 24 öre icke återfinnas, möjligen på grund av inflytande från Upplandslagens yngre bestämmelser. Vid jämförelse mellan runinskriften och lagens kyrkobalk är det emellertid ett lagrum (Kk 19: 4), som tilldrager sig särskilt intresse, enär enligt detsamma utgår böter till biskopen för resp. första, andra och tredje gången något inträffar, nämligen ett mässfall.

FORSARISTNINGENS TOLKNING 541    I lagrummet angives vidare liksom i runskriften påföljden om den vållande wil æy ræt göræ, motsvarande runinskriftens uttryck ef hann havir äkki rett fyrir.
    Dessa överensstämmelser mellan runinskriftens och flockens innehåll äro givetvis ett stöd för att de avse samma rättsfall. Runinskriften skulle sålunda handla »om Mässfall och förbud» (Vm Mässufall ok forbuþ), vilken rubrik återfinnes på flockar med likartat innehåll i ett flertal av landskapslagarnas kyrkobalker.
    Vad härefter beträffar runinskriftens uttryck ok allt äigu i värr är ordet värr, varr ett verbalsubstantiv till verja. Det förekommer i norsk rätt i sammansättningen skatt(s)varr, vilket betyder 'det som hålles i beredskap för att erläggas som skatt eller dylikt'. Allt äigu i värr kan sålunda översättas med »han håller all (sin) egendom redo att erläggas». När enligt lagen böter blivit utdömda för en gärning, och den dömde ändock vägrade att göra rätt för sig, d. v. s. att erlägga böterna, måste utmätning ske. Hälsingelagens flock om utmätning utsäger sålunda beträffande de bötfällda sum eij rætt wiliæ göræ, att all deras egendom hotades av utmätning. På samma sätt utsäger Forsaringens inskrift beträffande den bötfällde »som icke gör rätt för sig», att allt äigu i värr. Sammanställt med den ovannämnda tolkningen av ordet skatt(s)varr synes betydelsen av nyssnämnda uttryck kunna vara, att all egendom skulle hållas redo för att erläggas vid utmätning.
    Sannolikt har det ifrågavarande uttrycket i värr i inskriften använts såsom en rättsterm med en särskild betydelse, som påminner om det senare institutet kvarstad, d. v. s. all egendom skulle vara kvar på stället.
    Efter uppräkningen av böterna och påföljden för den, som icke ville göra rätt för sig, följer satsen svad lärðiR äigu at liuðretti, sva vas innt fyrr ok hälgat. — Uttrycket lärðiR betyder egentligen 'de lärda', dvs. prästerskapet, närmast i betydelsen av biskopsämbetet, »staven». Den ordagranna betydelsen av at liuðretti är 'enligt folkets rätt'. Hela satsen kan sålunda översättas: »Det som de lärde tillkommer enligt landets lag, det blev förr stadgat och stadfäst». Satsen hänvisar alltså uttryckligen till vad som var gällande rätt enligt landets, d. v. s. Hälsinglands lag.
    Vad slutligen beträffar de två i inskriften omtalade Anund och Ofeg, voro de sannolikt Högs sockens två kyrkovärdar. Sådana omtalas nämligen redan i Hälsingelagen, som ålade dem att utsöka böter vid försummelse vid kyrkobygget (KkB 1:2). Enligt östgötalagen (KkB 3: 1) ålåg det kyrkovärden att vid tvist försvara kyrkans jord och att på söndagen utfärda stämning i kyrkodörren. Enligt sitt namn skulle kyrkovärden, kyrkiuværiandi — egentligen kyrkans försvarare, målsman — försvara kyrkan och dess egendom. Enligt Hälsingelagen (KkB 1: 2) skulle kyrkovärdarna ju också utsöka böter vid kyrkobygget och ursprungligen sannolikt genom nam uttaga de kyrkliga böterna. Det är i full överensstämmelse härmed som socknens två kyrkovärdar namngivas i samband med ett rättsbud, som avsåg att skydda kyrkans frid.
    Enligt den ovanstående utredningen bör alltså Forsaringens runinskrift tolkas sålunda:

542 GERHARD HAFSTRÖMEn tvegill oxe och två öre till biskopsstaven för första mässfallet;

två oxar och fyra öre för andra mässfallet;

men för tredje mässfallet fyra oxar och åtta öre;

och all egendom i kvarstad, om han icke gör rätt för sig.

Det som de lärde tillkommer enligt landets lag,

det blev förr stadgat och stadfäst.

Men de gjorde sig detta, Anund i Tåstaoch Ofeg i Hjorsta.

Men Vibjörn ristade.

 

    Sedan ovanstående tolkning först framlades (1949), kan jag åberopa två ytterligare stöd för densamma, det första av språkligt och det andra av rättshistoriskt innehåll.
    Särskilda tolkningssvårigheter ha uttrycken at fyrsta, aðru, priðia lagi inneburit. Jag har nu ifrågasatt, att inskriftens förra del innehåller en mot bötesstadgandet svarande brottsbeskrivning, och att det fornsvenska lagh här betyder 'liggande' (såsom ännu i bl. a. sam-, sänglag). Det skulle i så fall kunna tänkas vara verbalsubstantiv till en förbindelse, motsvarande isländska och fornnorska liggja nið, ungefär = nysvenska 'ligga nere' eller enbart liggja med samma eller liknande (pregnanta) innebörd. Ordet lag skulle alltså hänföra sig till den efter mässfallet — dvs. efter det mässan fallit ner — liggande mässan. Egentligen 'faller' nämligen mässan allenast en gång och blir sedan »liggande» vid 1, 2 resp. 3 tillfällen, intill dess kyrkan ånyo blir invigd. Man jämföre Olaus Petri uttryck: »När thz (dvs. predikandet) ligger nidhre, thå ligger hela (prest) embetet nidhre». Denna förklaring förutsätter givetvis, att det senare skett en terminologisk förändring till Hälsingelagens mæssu fall, vilket icke innebär någon större osannolikhet — lagen är ju upptecknad omkring tvåhundra år senare.
    Som ovan framhållits är ett motsvarande bötesschema som i Forsaringen (6 öre — 12 öre — 24 öre = 3 mark) vanligt i den äldsta nordiska kyrkorätten. Det förekommer som nämnts även i Tiohäradslagens kyrkobalk (13. flocken) vid oskärande av kyrkogård och kyrka. Om man högg en man vid kyrkogårdsstättan, och han ramlade så, att fötterna föllo ut och huvudet in, då skulle man resa upp kroppen efter fötterna, och gärningsmannen skulle vara saklös för biskopssaken. Om däremot fötterna föllo in och huvudet ut, var biskopssaken 6 öre. — Om man högg en man i kyrkodörren och blod stänkte både ut och in, skulle till biskopen bötas 12 öre. — Vid hugg inne i kyrkan, varvid blod stänkte på båda väggarna, var biskopssaken 3 mark. För hugg framme vid altaret blevo böterna icke högre. Enligt detta lagrum var bötesschemat alltså följande:

För hugg vid kyrkogårdsstättan	— 6 öre
För hugg i kyrkodörren	— 12 öre
För hugg inne i kyrkan	— 24 öre	= 3 mark.

    Det ifrågavarande bötesschemat återfinnes emellertid på ännu ett ställe i Tiohäradslagens kyrkobalk. Enligt 10. flocken skulle, om prästen gjorde mässfall för sin socken, han böta, för en söndag 6 öre, likaså för den andra, och för den tredje 3 mark (=24 öre). Sannolikt ha

FORSARISTNINGENS TOLKNING 543böterna även för det andra mässfallet ursprungligen fördubblats och schemat alltså varit
                    6 öre — 12 öre — 24 öre (= 3 mark),

d. v. s. detsamma som i runristningen. Detta stämmer ju helt med den ovanstående tolkningen, att Forsaringens lagbud innehåller bötessatser för vållande av mässfall. Men de motsvarande bestämmelserna i Tiohäradslagen visa också huru det ursprungliga bötesschemat undergick förvandling beträffande bötessatsernas inbördes storlek. I det nämnda lagrummet har endast den mellersta bötessatsen förändrats, men i Hälsingelagens ovannämnda lagrum (KkB 19:4) kunna båda de två första ha förändrats. I bägge lagrummen har emellertid boten för vållandet av det tredje mässfallet bibehållits vid det ursprungliga beloppet, 3 mark, vilket som nämnts var biskopsboten vid fullt kyrkofridsbrott.
    Som inledningsvis nämnts föreligger alltså härigenom ett nytt stöd för min tolkning av Forsaristningen. Dels har sålunda den ifrågavarande bötesserien just använts vid vållande av mässfall. Dels är det möjligt att bötesserien i det lagrum i Hälsingelagen (KkB 19:4), som enligt min uppfattning motsvarar Forsaristningens lagbud, varit densamma som ristningens. Materialet är förvisso sprött, men det ger ändock tillräcklig ledning för en hållbar tolkning.
    Trots runinskriftens och lagrummets knapphändiga uppgifter är det möjligt att ingående beskriva, huru det tillgått i en hälsingekyrka då en ur kyrkan utstött man försökte komma in i kyrkan.
    Den för hela ärkestiftet, och således även för Hälsingland, grundläggande rättskällan, Upplandslagens kyrkobalk (KkB 14: 7), har nämligen härom bevarat följande målande skildring:
    »Nu kommer till kyrkan en man, som är utstött ur kyrkan (aff kirkiu ær sættær, d. v. s. ordagrant samma uttryck som i HL KkB 19: 4), då mässan läses. Kommer han förr än mässoffret sker, då må prästen kläda av sig mässkläderna, om han ej annars vill gå ur kyrkan. — — — Nu kommer mannen, sedan tysta mässan har börjat; då må ej prästen avbryta, och bönderna må saklöst höra mässan till slut.»
    Förklaringen till dessa bestämmelser är, att enligt romerskkatolsk uppfattning hade nattvarden karaktären av en offerhandling, det s. k. mässoffret. Sedan instiftelseorden lästs, ansågs Kristi lekamen och blod vara kroppsligen närvarande. Detta tillkännagavs för församlingen genom ringning med en liten klocka. Den följande delen av mässan lästes av prästen med låg röst (»tysta mässan», fsv. þighiandi mæssæ) och den fick icke på några villkor avbrytas. Om prästen sålunda under gudstjänsten blev kallad till en döende, skulle han kläda av sig mässkläderna och hjälpa den sjuke, om han icke förrättade tysta mässan (VgLI, KkB 14).
    Enligt den ifrågavarande bestämmelsen i Upplandslagen (KkB 14: 7) ålåg det biskopens länsman att åtala för mässfall, vållat av en man, som var utstött ur kyrkan. Ex analogia böra de i Hälsingelagen (KkB 19: 4) omförmälda brotten också ha åtalats av biskopens länsman. Detta framgår även indirekt av KkB 16, som föreskriver, att om »en man, som har blivit ålagd kyrkobot, har gått uti kyrka» (skriptæþæn man væræ

544 GERHARD HAFSTRÖM. i . kirkiu gangin), skulle detta åtalas av prosten såsom biskopens länsman.
    I denna sin egenskap var prosten alltså åklagare beträffande de i runinskriften åsyftade kyrkliga brotten. Denna omständighet är sannolikt förklaringen till att runringen hade sin ursprungliga plats i dörren till tredingskyrkan, den senare prostkyrkan, belägen omedelbart intill tredingens tingsplats.
    Forsaringens runinskrift innehåller det äldsta svenska bevarade skrivna lagbudet. Det är ett kyrkorättsligt stadgande, som innehåller straffsatserna för den, som är satt i förbud och vållar mässfall. Det innehåller alltså ett för den kyrkorättsliga straffrätten grundläggande lagbud. Detta har av bönderna antagits på tredingstinget i Sunded och med runskrift inristats på den järnring, som fästats i kyrkodörren till den äldsta huvudkyrkan Hög invid tredingens tingsplats och Uppsala öds gård. Genom sin plats innebar den en iögonfallande maning till tingsmenigheten att ej kränka kyrkofriden.
    De äldsta svenska lagbuden från landets kristnande ha nästan alla gått förlorade. Men runinskriften på järnringen i Forsa kyrka har trotsat tidens tand. Genom den utsändes en ljusstråle, som belyser begynnelsen av kyrkans målmedvetna arbete att kristna den fornsvenska rätten och därmed det svenska folket. Detta arbete blev framgångsrikt. Under de två seklerna mellan landets kristnande och de bevarade landskapslagarnas upptecknande förmådde 'de lärde' att låta den kristna åskådningen på ett avgörande sätt omgestalta hela den svenska rätten. Den kristna kyrkan kom i stället för den hedniska kultplatsen. Hämnden och våldet avlöstes av boten och friden. Men även kyrkan måste för att genomföra sina bud lita till olika tvångsmedel, varom Forsaringens inskrift i järn och runor bär vittnesbörd.