LITTERATUR

 

A r v s l a g e n   m e d   f ö r k l a r i n g a r, utgiven av ARTHUR LINDHAGEN och ERIK LIND, tredje uppl. ombesörjd av ERIK LIND. Sthm 1957. Norstedts. 240 s. Inb. kr. 28,00.

    Av kommentaren till arvslagen, vars första upplaga anmäldes i SvJT 1929 s. 245, har den ene utgivaren, ERIK LIND, som 1939 ombesörjde en andra upplaga, nu utgivit en tredje. Den kan rekommenderas såsom tillförlitlig och framförd till dagens läge.
    Vad som är nytt i den senaste upplagan är framför allt rättsfallsmaterialet, vilket (mestadels i noter) upptagits till ganska utförlig behandling. Samma material har tidigare behandlats i min bok Svensk familjerättspraxis, och meningsskiljaktigheter föreligga endast i undantagsfall. Här skall emellertid beröras en punkt, i vilken kommentarförfattaren kritiserat den åsikt jag förfäktat, nämligen beträffande efterlevande makes rätt enligt arvs- och testamentslagarna.
    Arvslagens 2 kap. handlar »om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken». Den där för makar utan bröstarvingar stadgade ordningen är hämtad från en allmänt bruklig typ av testamenten, nämligen inbördes testamenten med förordnande om sekundosuccession. Med en sådan ordning får efterlevande make i regel fri förfoganderätt, d. v. s. får förfoga fritt över kvarlåtenskapen under sin livstid men ej genom testamente eller därmed likställd rättshandling. Vid sidan härom ha emellertid såväl före som efter arvslagens tillkomst brukats inbördes testamenten utan förordnande om sekundosuccession. Ett sådant testamente medför för efterlevande maken den fördelen, att han får full äganderätt, d. v. s. befogenhet att förordna om kvarlåtenskapen jämväl genom testamente. Att denna testamentstyp det oaktat under förarbetena till arvslagen befanns mindre använd än typen med förordnande om sekundosuccession sammanhängde otvivelaktigt med dess slumpartade verkan beträffande arvet efter båda makarnas död. Eftersom det då icke fanns någon annan legal ordning än att var och en ärvdes av sina släktingar, kom makarnas kvarlåtenskap att slutligen tillfalla den ene eller andre makens släkt alltefter vilkendera maken som råkade leva längst. Genom arvslagen har emellertid såsom legal arvsordning införts hälftendelning mellan släktingarna å ömse sidor vid efterlevande makens död. Om det inbördes testamentet icke stadgar någon annan sekundosuccession och efterlevande maken ej heller gjort det genom eget testamente, skulle man vänta att denna förnuftiga legala ordning numera tillämpades. Enligt rättsfallet NJA 1950 s. 483 skall emellertid i sådant fall all kvarlåtenskap vid efterlevande makens död tillfalla hans släkt. Som förklaring till denna utgång har kommentarförfattaren, som själv deltog i avgörandet, anfört, att den först avlidne makens arvingar visserligen av praktiska skäl gjorts till delägare i den efterlevande makens dödsbo men att det vore

 

    35—573004. Svensk Juristtidning 1957

546 ANM. AV ARVSLAGEN MED FÖRKLARINGARi egenskap av arvingar efter den först avlidne de gjorde sin rätt gällande; de benämndes därför i kapitelrubriken »den först avlidne makens arvingar» (s. 16 noten). Mitt uppslag, att sekundosuccessorerna kunde sägas vara den efterlevande makens arvingar, förkastas i kommentaren såsom stridande mot såväl arvs- och boutredningslagarnas uttryckliga innehåll som förarbetena till dessa lagar (s. 22 not 1).
    Om enligt lag A:s kvarlåtenskap skall tillfalla B och sedan B:s kvarlåtenskap C, synes det mig vara onödigt att kalla C för arvinge efter A och icke efter B. Det är emellertid egentligen icke ur denna terminologiska synpunkt jag tagit upp frågan till diskussion, utan därför att jag anser en materiellt tillfredsställande lösning icke böra hindras av att ordet »arvingar» använts i stället för »skyldemän» i en kapitelrubrik. Varför skulle makar, vilkas inbördes testamente icke innehåller någonting om successionen efter bådas död, därmed åsyfta någon avvikelse från den legala ordningen? Om lagen fastslagit en viss ordning såsom den normalt lämpligaste och förnuftigaste samt testamentet icke uttryckligen stadgar någon avvikelse därifrån, bör man väl ej intolka en sådan avvikelse i testamentet blott för att upprättande av testamente eljest varit obehövligt. Makar liksom andra testatorer sakna ofta kunskap om lagens regler och veta alltså icke om testamente behöves eller ej. För övrgt gör den nuvarande legala ordningen det ingalunda meningslöst att upprätta inbördes testamente utan förordnande om sekundosuccession. Ett sådant testamente medför den avvikelsen från den i 2 kap. arvslagen stadgade ordningen, att efterlevande make får full testationsfrihet, och det är naturligtvis just vad makarna åsyfta. Däremot kommer det, som praktikens män kunna intyga, regelmässigt som en fullständig överraskning för människor i allmänhet att testamentet därjämte utesluter tillämpning av lagens regler om delning mellan båda makarnas skyldemän för det fall att testationsfriheten icke begagnats. Betydande formella svårigheter följa också av att sekundosuccession för den först avlidne makens släkt anses utesluten i detta fall i motsats till det då testamente saknas. Vilketdera fallet som skall anses föreligga beror nämligen på om det inbördes testamentet bevakats eller godkänts vid först avlidne makens död, ty sedan är det för sent att bevaka. Testamentsbevakning är en ordningssak, som kan verkställas av vem som helst utan fullmakt eller uppdrag från efterlevande maken. Det är rimligt att fordra bevakning vid först avlidne makens död som villkor för att den efterlevande skall få begagna sin på det inbördes testamentet grundade frihet att genom testamente föreskriva avvikelse från den legala sekundosuccessionen. Det är icke rimligt att i blotta den omständigheten att bevakning skett inlägga en sådan avvikelse (jfr NJA 1920 s. 413, där en liknande fråga bedömts så som här rekommenderats).
    När nu lagstiftaren — kommentarförfattaren tog verksam del i arvslagens tillkomst — avvisat tanken att frågan blivit tillfredsställande löst genom tillkomsten av arvslagen, återstår blott att lösa den på annat sätt. Att av formella skäl resignera inför en materiellt otillfredsställande ordning kan icke komma i fråga.

Nils Beckman