NILS BECKMAN 547T e s t a m e n t s l a g e n   m e d   f ö r k l a r i n g a r, utgiven av BIRGER EKEBERG och HARRY GULDBERG, andra uppl. ombesörjd av GÖSTA WALIN. Sthm 1957. Norstedts. 307 s. Inb. kr. 33,50.

    Kommentaren till testamentslagen (anmäld i SvJT 1932 s. 134) har sedan länge varit utgången. Tanken att ersätta den jämte kommentarerna till arvs- och boutredningslagarna med en gemensam ärvabalkskommentar måste tydligen övergivas, sedan ärvdabalkens antagande uppskjutits på obestämd tid. Ingendera av de båda ursprungliga utgivarna har haft tid att ombesörja en ny upplaga av testamentslagskommentaren, men det länge kända behovet härav har fyllts av justitierådet GÖSTAWALIN.
    Grunddragen i kommentaren äro i stort desamma som förut, men det nya materialet, särskilt det stora antalet rättsfall, har föranlett åtskilliga ändringar och tillägg. Rättsfallsmaterialet har behandlats på ett sätt som i allmänhet överensstämmer men på enstaka punkter avviker från min framställning i Svensk familjerättspraxis. Några sådana punkter må här beröras.
    Beträffande makes rätt enligt arvs- och testamentslagarna intager Walin, vilken liksom jusitierådet Erik Lind deltog i avgörandet NJA 1950 s. 483, samma ståndpunkt som den sistnämnde, låt vara med vitsordande av att min linje nog kan leda till rimliga resultat (s. 143). Jag hänvisar till vad jag anfört i min anmälan av den nya upplagan av arvslagskommentaren.
    Om ett i formlig ordning tillkommet testamente återkallats genom ett icke formenligt, kan det enligt min mening tänkas, att det förra testamentet utesluter legalarvet men att det senare bör gälla testamentstagarna emellan. Skäl kunna nämligen anföras för att anse formföreskrifterna om testamente tillkomna endast till skydd för legalarvingarna; testamentstagarna emellan skulle då formfel icke få åberopas. I kommentaren (noten å s. 45) framhålles emellertid, att lagberedningen icke någonstädes i motiven förklarat formkravet gälla allenast till skydd för legalarvingarna samt att det vore överraskande, om testamentstagare som kan åberopa ett formellt riktigt testamente icke skulle kunna göra invändning om brist i formen mot annan som till sin förmån har allenast ett formellt bristfälligt förordnande. Kommentarförfattaren har otvivelaktigt anfört goda skäl för sin mening, men den av mig tidigare uttalade åsikten synes ej heller orimlig. Jag kan icke finna, att ett kommentaruttalande eller frånvaron av motivuttalanden har auktoritet att lösa tveksamma rättsfrågor. Ehuru det är i rättssäkerhetens intresse att så många frågor som möjligt kunna besvaras på förhand, synes mig denna alltjämt stå öppen för avgörande i rättstillämpningen.
    Jag har ifrågasatt, huruvida det skulle vara möjligt att (annorledes än i testamentes form) återkalla en återkallelse av ett testamente. Att förneka denna möjlighet skulle dock enligt kommentaren (noten å s. 80) kanske te sig verklighetsfrämmande t. ex. när en testator varit vankelmodig men till sist stannat för att det borde förbliva vid det upprättade testamentet; han har kanske ett år med eller utan orsak blivit förtretad på den utsedde testamentstagaren och återkallat förordnandet men nästa år försonats med honom och ändrat sig igen. Den valda för-

548 ANM. AV TESTAMENTSLAGEN MED FÖRKLARINGARsiktiga formuleringen tyder på att kommentarförfattaren i detta fall — i motsats till det förra — icke ställt sig främmande till tanken att överlämna avgörandet åt rättstillämpningen. Måhända kommer det dock att visa sig svårt att här få ett klart prejudikat. Den efterlysta verklighetsbetonade synpunkten komma nog domstolarna att anlägga på det viset att de i sådana fall som det valda exemplet i det längsta förneka att någon återkallelse överhuvud ägt rum. Har testamentet otvivelaktigt återkallats, låter det sig emellertid svårligen teoretiskt förklaras, varför testator skulle kunna upprätta ett nytt testamente helt enkelt genom en formlös förklaring att det gamla testamentet skall gälla igen.
    Några ytterligare, mera bagatellartade meningsskiljaktigheter skola icke här beröras. Det må endast tilläggas, att utgivaren av den nya upplagan fyllt sin uppgift på ett förträffligt sätt.

Nils Beckman