TORSTEN GIHL. Huvuddragen av den allmänna folkrätten. Sthm 1956. Norstedts. VIII + 295 s. Kr. 11,50.

    Professor TORSTEN GIHL har genom en lång rad av vetenskapliga arbeten dokumenterat sig som vår kanske främste författare på såväl folkrättens som den internationella privaträttens område. Med en solid historisk skolning samt djupgående rättsteoretiska insikter och intressen har han förenat en för svenska förhållanden ovanlig och långvarig erfarenhet av praktisk folkrätt, om rättslivets realiteter, om aktuella problemställningar och deras lösning. Det är därför med stora förväntningar man mottager den senaste produkten av hans penna: »Huvuddragen av den allmänna folkrätten», som nu utkommit.
    Förf. säger själv, att han avsett att arbetet skall kunna tjäna som lärobok vid universitetsstudier. Otvivelaktigt fyller den som sådan ett stort och känt behov. Vi ha nämligen icke på svenskt språk en till sin omfattning rimlig lärobok i ämnet, som genomgående bygger på modern forskning och åt eleverna kan förmedla en kontakt med denna och dess problematik.
    Framställningen inledes med en analys av de klassiska centrala debattämnena inom folkrätten: dess rättskaraktär och dess grund. Gihl har här, som var att vänta, beträtt den, såvitt även jag kunnat finna, enda framkomliga vägen för att klara begreppen och förstå de många skiftande teoretiska konstruktionerna: han har rättshistoriskt klarlagt utvecklingens huvuddrag. Gihls slutresultat är, att problemet om folkrättens rättskaraktär är ett skenproblem. Folkrättsregler finnas och verka som andra rättsregler. Folkrätten är en sedvanerätt och någon nödvändighet att spåra en bakomliggande »statsvilja» finnes icke. De problem, varmed generationer brottats sedan naturrättens sammanfattande konstruktion på i och för sig goda kunskapsteoretiska grunder raserades, synas moderna rättsvetenskapsmän av någon orientering felaktigt ställda. Gihl avvisar här naturligtvis såväl den från HOBBES härledda statsviljeteorin — som leder till ett orimligt principiellt förnekande av folkrätten — men ock senare system, vilka härleda folkrätten från någon högsta norm, såsom KELSENS rena rättslära, VERDROSS neo-naturrätt, DUGUITS sociala solidaritet el. dyl.

    Realistisk är förf. även i sina påpekanden, att folkrätt ingalunda skapas allenast av domstolar. Folkrätt, liksom f. ö. annan rätt, bildas av enskilda, myndigheter och statsledare; och folkrätten utbildades långt före de mellanfolkliga domstolarna. Att allenast beakta domstolars praxis är därför orealistiskt, ty det är ohistoriskt. En annan mening, som understundom hävdas i amerikansk doktrin och i andra länder (jag har tidigare anmält avvikande mening på denna punkt från ALF Ross och MAX SØRENSEN) synes även mig vittna om alltför begränsade perspektiv på folkrättens grundproblem — men här har ju Gihl ock sin historiska skolning och sina humanistiska intressen att falla tillbaka på som hjälpande faktorer i den rättsvetenskapliga forskningen.
    Det kanske må tillåtas rec. att härtill anknyta några reflexioner och iakttagelser, som trängt sig på vid läsningen av Gihls framställning — liksom vid studiet av andra nyligen utgivna framställningar i ämnet avsedda för svensk publik. När man i dag debatterar frågan om folkrättens natur och då icke kan undgå att beröra de förlegade statsviljekonstruktionerna och folkrättsförnekarna, kan det kanske vara värt att även observera viljeteorins maktpolitiska och tidsmässiga samband. Den rättsliga konstruktionens relativa värde blir då lättare begripligt än om den allenast dryftas ur juridisk — rättsfilosofisk — synvinkel. Statsviljekonstruktionen var ju ett led i de europeiska furstemakternas konsolideringssträvanden. Den ersatte äldre åskådningar, där rätten härleddes ur religiöst eller eljest givna postulat eller där rätten var domarens skapelse — som den framträder hos oss t. ex. i VgL:s lagbegrepp. Renässansens och barockens furstar frigjorde sig från hämmande band genom att i olika omfattning proklamera oberoende av andra rättskällor än furstens vilja — i vårt land lämnade bl. a. Karl IX i sina, som bekant icke sällsynta, mera upphetsade stunder åtskilliga uttalanden av dylik folkrättsfientlig karaktär, andra exempel att förtiga. Sedan rättsteoretikerna frigjort sig från dessa av maktdyrkan bestämda konstruktioner, har perspektivet på folkrätten blivit riktigare — men detta kräver ock en uppgörelse med den senare rättspositivismen, som likaledes markerade en övertro på den interna lagstiftningsmaktens möjligheter, om ock ofta från andra utgångspunkter än maktfilosofiska.
    Naturligtvis är jämväl kritiken av Kelsens, Verdross, Duguits konstruktioner i sak riktig och nödvändig. Men man kanske kan skänka dem det erkännandet, att den syn på rättsordningen, som här ytterst möter, i sak sammanfaller med den analys av den sociala verklighet, som folkrätten utgör och som Gihl, ehuru med fullt vederhäftig teknik, genomför. Kelsens högsta norm, Verdross naturrättsliga fundament och Duguits solidaritet äro ju försök att motivera — låt vara felaktigt — den verklighet, vi se, nämligen att folkrättsregler gälla.
    I anslutning till bestämningen av folkrättens begrepp, som Gihl sålunda företager, redovisar han även för debatten om folkrättens »källor» och tager ställning till de centrala frågorna, särskilt till tolkningen av den kända art. 38 i stadgan för Haag-domstolen. Författaren redovisar här ytterligare sin uppfattning om folkrätten som en sedvanerätt. Folkrätten uppkommer, utvecklas och accepteras som sedvanerätt. Den positivistiska konstruktionen, att folkrätten framgår ur avtal mellan staterna — som knappt är verifierbar — bliver härmed helt överflödig,

och vi kunna därmed ock undvika de olyckliga följderna av denna lära.
    Lärorik och vittnande om grundlig rättsvetenskaplig lärdom är även det följande kapitlet om folkrättens historia.
    Till de likaledes centrala — men så ofta missuppfattade — frågorna om förhållandet mellan folkrätt och inomstatlig rätt tager förf. ställning i ett avsnitt om »stater och statssamfundet», där i övrigt behandlas starkt kontroversiella frågor om folkrättens subjekt — allenast stater eller ock individer — staters uppkomst och undergång, erkännandet och dess verkningar. I fråga om relationen mellan folkrätt och intern rätt kommer Gihl — liksom i tidigare skrifter — till det resultatet, att en dualistisk konstruktion, d. v. s. en genomförd åtskillnad mellan folkrätt och inomstatlig rätt som olika system, är den mest rättvisande. Blott därmed överensstämmer statspraxis och staternas egen uppfattning (s. 128). Självfallet beaktar Gihl härvid, att staterna internt söka undvika folkrättskränkningar, såväl i administrativ mening som vid domstolsavgöranden och i exekutiva förfaranden. Man kunde härtill foga, att de mera nyanserade lagtolkningsmetoder, som särskilt sedan JHERINGS dagar tämligen allmänt godtagits, öppnat särskilda möjligheter att bringa intern lagstiftning och folkrätt i samklang genom friare rättspraxis. De medvetna folkrättsbrotten på detta plan av samhällslivet äro icke många i västerns stater. — I ett hänseende blir förf:s framställning emellertid här, till skillnad från vad den i övrigt är, alltför teoretisk. Det synes mig nämligen vara en onödig konstruktion att betrakta interna — t. ex. svenska — domstolars tillämpning av folkrättsregler som en tillämpning av svensk rätt. Domstolen måste, i vart fall är det uppenbart första gången en folkrättsprincip är aktuell, hämta normen för sitt handlande icke ur en svensk rättskälla, om ordet skall ha någon reell mening, utan från en internationell. Den myckna debatt i saken, som förts härom i svensk litteratur (jfr senast HILDING EEK, Studiet av folkrätt, 1956), synes mig tämligen onödig och vara ett överflödigt arv från positivismens dagar.
    Framställningen följer härefter de viktigaste folkrättsliga ämnena. Under rubriken staternas »grundrättigheter» behandlas — med given kritik av den i termen ytterst liggande naturrättsliga konstruktionen — frågor om suveräniteten och dess innebörd, självförsvar, repressalier, nödrätt, allt under anläggande av vida perspektiv och full uppmärksamhet av även de senaste årens utveckling. Förf. behandlar därefter reglerna om statsterritorium, de nu högaktuella frågorna om territorialvatten och dess gränser, luftterritoriet och utvecklingen av staternas anspråk, samt ockupation som folkrättsinstitut.
    Kapitlet om organ för internationella förbindelser (IV) och därefter (IX) om fredlig lösning av internationella tvister giver i första hand en för studerande mycket väl avvägd, klar skildring av dessa, under de senaste årtiondena så rikt utvecklade områden. Men det präglas även av förf:s egen praktiska erfarenhet. Enahanda värde ligger i kapitlet (V) om internationella rättshandlingar. Här analyseras traktatsrättens utveckling under aktgivande även av dess statsrättsliga samband. På traktaträttens område ha som känt under senaste tid svåra problem ställts ej minst i fråga om anslutning till multilaterala konventioner, där frågan om de enskilda staternas möjligheter att för anslutning ställa villkor

ivrigt debatterats under så starkt betonande av »suveränitetsrätten» att man å andra sidan förnekat, att anslutning till en flersidig konvention då äger någon mening och icke bör få förekomma. Ej minst intressant är förf:s framställning av traktattolkningsprinciper och dessas utveckling. Förf:s iakttagelse, att en bokstavstolkning varit vanligast skulle kanske kunna ytterligare styrkas och sättas i samband med anglosachsisk rättsutveckling på avtalsrättens område och anglosachsisk tolkningslära överhuvud (s. 204 f).
    Med tillfredsställelse tager man del av författarens kritik av den särskilt inom viss tysk folkrättsdoktrin till överdrift hävdade läran om clausula rebus sic stantibus. Läran öppnar ju möjlighet för stater att vid behov befria sig från folkrättsliga åtaganden och förpliktelser. Här som eljest kräves ett balanserat omdöme, och förf. giver prov därpå.
    Även i övrigt är framställningen fylld av förf:s egna iakttagelser och forskningsresultat. Skarp och klarläggande är analysen av staternas expropriationsrätt och ersättningsskyldighet gentemot utländska medborgare. Boken vittnar även i denna del om en, vid andra förf:s behandling av det ömtåliga ämnet icke alltid iaktagen, välgörande realism (s. 231). Med rätta konstaterar förf., att mellanfolklig instans allenast kan utdöma ersättning, ej förplikta till restitutio in integrum, därest icke till äventyrs i något särskilt fall grund för en mera vittgående dom skulle hava skapats, t. ex. genom traktat, något som förklarar Haag-domen i det kända Chorzów-fallet (jfr härom mitt inlägg i SvJT 1956 s. 333).
    Klargörande är ytterligare analysen av begreppet »déni de justice» (s. 234) och den s. k. Calvo-doktrinen, liksom överhuvud redovisningen för utlänningars ställning i folkrätten. En höjdpunkt i framställningen är otvivelaktigt det avsnitt, vari staternas folkrättsliga ansvar och ersättningsplikt behandlas, där ock den folkrättsliga betydelsen av skiftningar i den inrestatliga organisationen redovisas (Kap VIII).
    Arbetet avslutas med en välkommen orientering i den folkrättsliga litteraturen.
    Denna rec. har helt säkert icke kunnat förmedla annat än ett starkt begränsat intryck av Gihls framställning. Det må därför till slut än en gång sägas, att man efter läsningen av hans bok känner sig tillfreds med en vägledare, som genom egna iakttagelser, vidsträckt lärdom, kritisk sans och måtta, lång reflektion och erfarenhet skaffat sig förutsättning för sin uppgift och gjort sig mödan att på ett rimligt utrymme meddela läsaren frukten härav.

Stig Jägerskiöld