VILHELM LUNDSTEDT. Legal Thinking Revised. My Views on Law. Sthm 1956. Almqvist & Wiksell. 420 s. Inb. kr. 19,00.
    Vid sin död i augusti 1955 hade VILHELM LUNDSTEDT nätt och jämnt avslutat arbetet på det engelska verk, i vilket han ville ge den slutliga sammanfattningen av sin syn på rättsordningen och rättsvetenskapen. Korrektur förelåg, ehuru läsningen av detta icke var färdig. Boken utgavs av juridiska fakulteten i Upsala genom professor EKELÖFS försorg, försedd med ett vackert företal av fakultetens dekanus, professor SUNDBERG.

552 KARL OLIVECRONA    Till största delen utgör boken en översättning av partier ur svenska skrifter. Mest har förf. anlitat sitt arbete »Grundlinjer i skadeståndsrätten. Senare delen. Strikt ansvar. Band II: 2.» (1953). Åtskilliga mindre tillägg och förändringar ha emellertid gjorts. Väsentligen nyskriven är därjämte den ganska omfångsrika framställningen angående nyare engelsk och amerikansk rättsvetenskap.
    Efter en inledning, som handlar om hans eget författarskap, presenterar förf. först sin kritik av rättsvetenskapens traditionella begrepp och metoder. Därefter kommer den största avdelningen, vilken handlar om juridiken som vetenskap. Detta är säkerligen vad förf. själv betraktade som det viktigaste han hade att framföra. Här utvecklar han sin samhällsnytteprincip. En följande, ävenledes ganska stor avdelning ägnas åt att utveckla den med samhällsnytteprincipen nära sammanhängande tesen att det inte finns några rättsregler. Boken avslutas med den redan omnämnda avdelningen om anglosaxisk rättsvetenskap.
    Lundstedts viktigaste insats ligger enligt min mening i kritiken av de juridiska grundbegreppen och av vissa sätt att resonera i rättsvetenskapen samt icke minst i hävdandet av strafflagens allmänpreventiva funktion. Däremot måste jag bestämt ta avstånd från satsen att det inte finns några rättsregler. Med detta avsåg Lundstedt ingalunda blott, såsom man närmast är böjd att tro, att det inte finns några rättsregler i meningen av befallningar eller deklarationer av en mystisk statsvilja. Om blott detta varit åsyftat hade det icke funnits någonan ledning att — vid sidan av kritiken av viljeteorien — ägna över 100 sidor åt att utveckla att det inte finns några rättsregler. Vad Lundstedt egentligen vill säga härmed är icke lätt att fixera. Tesen kan endast förstås i samband med läran om samhällsnyttan såsom den riktiga principen för rättsvetenskapen och rättstillämpningen. Även beträffande denna princip ställer jag mig för min del avvisande.
    När försöken att bestämma rättsreglerna som statsviljans innehåll visat sig vara förfelade, måste ju den närmaste uppgiften bli att utreda varuti de realiteter bestå, som föreligga där vi tala om rättsregler. För sådana undersökningar hade dock Lundstedt föga intresse. Hans livfulla natur kunde aldrig slå sig till ro med rent teoretiska uppgifter. Alltid ville han ha ett praktiskt syfte med vad han gjorde. Det var väl till stor del därför som han kom att omfatta samhällsnytteprincipen med ett så glödande intresse. Ty den skulle vara en princip för handlandet.
    Såvitt jag förstår, kan kritiken av de juridiska begreppen endast leda till att frågeställningarna rensas och att det uppstår en hel del nya frågor, som man tidigare icke kommit att tänka på. För besvarandet av kunskapsfrågor — och detta är ju den egentliga vetenskapliga uppgiften — kan man givetvis aldrig ha någon användning av begreppet samhällsnytta, vad nu detta skall innefatta. Men inte heller vid valet mellan olika handlingsalternativ synes man ha någon användning för detta begrepp. Vad som kan och bör ske är ju endast att de sannolika konsekvenserna av det ena eller andra handlingssättet utredas, varefter valet blir beroende av vilka konsekvenser som te sig mest önskvärda. Det behövs inga långa utläggningar för att påpeka detta enkla förhål-

ANM. AV VILHELM LUNDSTEDT: LEGAL THINKING REVISED 553lande. Att med hjälp av begreppet samhällsnytta finna någon princip för hur valet skall ske synes mig icke möjligt.
    Översättningen har tyvärr icke blivit lyckad. Det är tydligt att den svenska texten ord för ord överflyttats till engelska med påföljd att satsbyggnaden blivit allt annat än engelsk. Boken måste därför vara ganska svårläst för den som har engelska till sitt modersmål. Därtill kommer att ordvalet ej sällan är felaktigt. Något som på svenska förmodligen varit »den avlägsnare bakgrunden för rätten» översättes t. ex. med »the distal background for law» (s. 23). Ordet »distal» är på engelska liksom på svenska en anatomisk term, som betyder »avlägsnare från kroppens mittlinje» (motsatsen till proximal). Det talas om criminal resp. civil »process» i stället för procedure (s. 88 f.). Det gärna använda uttrycket »osaklighet» översättes med det hemmagjorda »unobjectivity». (Vad skall en engelsk läsare tänka när han s. 330 finner att det innebär »unobjectivity» att tala om att domaren tillämpar rättsregler?) Uttrycket »man träffar ej verkligheten genom att påstå» (citerade del av »Grundlinjer» s. 142) översättes med »one does not meet reality through maintaining» (s. 323). »Träffa» har alltså tagits i den betydelse som det har i uttrycket »träffa en person» (meet a person). Man kan endast hoppas, att allvarliga forskare skola kunna bortse från de formella bristerna, så att det betydelsefulla i bokens innehåll tillgodogöres i den internationella diskussionen.

Karl Olivecrona