HARALD DICKSON. Ekonomiska principer bakom svensk skogsvårdslagstiftning. Sthm 1956. Svenska skogsvårdsföreningens förlag. 189 s. Kr. 25,00.

    Domstolarna ha då och då anledning att tillämpa skogsvårdslagen. Det kan vara fråga om att utmäta straff och konfiskationspåföljder för olaga avverkning eller att föreskriva vilka skogskulturåtgärder som i ett givet fall skola vidtagas. Skogsvårdslagen är emellertid icke en lag som är lätt att tillämpa. Dess bestämmelser äro ofta rätt vaga blankettstadganden och dessutom bygga de på skogsekonomiska kalkylprinciper, som äro omstridda, ibland kanske oklara och framför allt svåra att föra ut i praktisk tillämpning.
    De domare, som önska att självständigt bedöma uttalanden av skogligt sakkunniga i dessa mål — och det äro domstolarna ju principiellt skyldiga till eftersom tillämpningen anförtrotts dem — ha nu fått ett värdefullt hjälpmedel i prof. DICKSONS ovan angivna bok. Boken ger först i ett inledningskapitel en översikt över våra viktigaste skogsvårdsförfattningar. I de två följande kapitlena behandlas så den skogsekonomiska diskussionen, givetvis även den som fördes under förarbetena till de olika skogsvårdslagarna, alltifrån 1800-talets senare del och till år 1939. Denna diskussion präglades av motsättningen mellan två skogsekonomiska huvudprinciper, skogsränteprincipen och lönsamhetsprincipen (eller markränteprincipen). Skillnaden dem emellan låg främst däri, att den senare i motsats till den förra i de skogliga kalkylerna tog hänsyn till tidsfaktorn, alltså beräknade ränta på de skilda, starkt oliktidiga posterna i kalkylerna, vilket t. ex. i avverkningskalkylen leder till kortare omloppstider. Genom 1948 års skogsvårdslag har som bekant lönsamhetsprincipen segrat men det är delvis en formell seger, ty man räknar med en särskild »skoglig räntefot» som är lägre än marknadsräntan (3 % i avverkningskalkyler, 2,5 % i skogskulturkalkyler). Dickson analyserar ingående de olika ståndpunkterna i diskussionen och framvisar de invändningar man kan göra mot var och en av dem. Man har emellertid en stark känsla av att sista ordet icke blivit sagt i denna diskussion, att en del oklarheter och kanske historiska tillfälligheter ännu dölja sig i utgångspunkterna. Man vill därför gärna beklaga, att Dickson inte fört framställningen så långt som till ett försök att utarbeta ett eget ståndpunktstagande; säkerligen skulle en viss hyfsning av diskussionen blivit ett resultat därav.
    Det fjärde och största kapitlet har fått formen av ett slags kommentar till de viktigaste paragraferna i den nu gällande skogsvårdslagen, vilka alla icke kunna förstås utan den skogsekonomiska bakgrunden. Sålunda behandlas de allmänna riktlinjerna för skogsbruket (1 §), begreppet skogsmark (2 §), avverkningsreglerna (6—8 §§) samt reglerna om skyldighet att sörja för att skogsväxt kommer till stånd (14—17 §§). En mängd upplysande material har där blivit sammanställt och kritiskt förklarat. Det är icke möjligt att här ingå på enskildheter. Man förvånas emellertid något över den kategoriska uppgift författaren erhållit från ledande håll inom skogsstyrelsen, att de vägledande kalkylerna i skogsstyrelsens anvisningar rörande tillämpningen av skogsvårdslagen »kommit nästan ur bruk» i praktiken. Detta förefaller vara en bankruttförklaring av försöken att generellt reglera och rationellt motivera skogsvårdsarbetet.

P. S-t