Pressdebatt om strafflagberedningens förslag till skyddslag

    Under sommaren och hösten har i dagspressen förts en ganska livlig debatt med anledning av strafflagberedningens slutbetänkande, Skyddslag. Debatten har icke så mycket gällt de åtgärder beredningen föreslagit som fastmera beredningens syn på kriminalitetsproblemet och beredningens anslutning till den under senare tid förda kriminalpolitiken.
    Att sådana frågor debatteras i dagspressen bör i mitt tycke anses tacknämligt. Jag skall tillåta mig att redogöra för debatten i de delar som förefaller mig ha största intresset och att också i korthet ange min egen uppfattning i de däri behandlade spörsmålen. Min avsikt är ej blott att lämna en redogörelse utan också att göra ett debattinlägg. Att jag därvid kommer att försvara beredningen mot den delvis skarpa kritik som förekommit får ses mot bakgrunden av att jag varit ledamot av beredningen och tagit verksam del i författandet av åtskilligt som kritiseras.
    Vad som framkallat kritikerna är framför allt en förklarlig oro och irritation över brottslighetens tillväxt. Såvitt statistiken utvisar är denna, jämfört med nivån år 1913 eller under mellankrigstiden, mycket stark i vad avser förmögenhetsbrotten, i synnerhet bland de unga. Vissa andra brottsgrupper visar en mindre oroande utveckling; misshandelsbrotten har, jämfört med 1913 års tal, minskat bland dem som fyllt 18 år. De senaste årens uppgifter i polisstatistiken visar en kraftig uppgång av tillgreppsbrotten.
    I en artikel i Svenska Dagbladet 29/7 skriver prof. KARL OLIVECRONA:

    »Strafflagberedningen redogör i motiven — på grundval av en utförlig och högst intressant statistisk bilaga — för brottslighetens omfattning och utveckling. Det framhålles att de senaste åren medfört en fortgående stegring av brottsfrekvensen. Men beredningen säger sig icke vilja försöka ge någon förklaring till att brottsligheten utvecklat sig så som skett. Beträffande förhållandena efter kriget framhålles endast en enda omständighet, nämligen den starka förskjutning av befolkningen från landsbygd till stad som ägt rum sedan 1940. Den möjligheten att ökningen av brottsligheten kan sammanhänga med att brott i stor utsträckning icke bestraffas blir ej föremål för något omnämnande. Beredningen bortser alltså helt från denna möjlighet. Häri har man i själva verket att finna en tyst förutsättning för hela förslaget. Om man på allvar räknade med att den kriminalpolitik som bedrivits under senaste decennierna kunde ha bidragit till att brottsligheten ökat så som skett, så kunde man väl icke föreslagit att statsmakterna nu skulle ta ytterligare ett stort steg i samma riktning.
    Här saknas vissa reflexioner, som skulle vara högst naturliga. Tiden borde vara inne att stanna och ägna någon uppmärksamhet åt frågan om följderna av de kriminalpolitiska experiment som bedrivits i vårt land under de senaste decennierna. Ingen förnuftig människa vill väl förorda straff i större omfattning än som är nödvändigt för uppehållande av den allmänna laglydnaden och rättssäkerheten. Men innan man går in för att ytterligare ge efter på straffet, borde man kunna känna sig någorlunda säker på att detta kan ske utan risk för att kriminaliteten avsevärt ökas eller förvärras. I beredningens betänkande finnes emellertid icke den ringaste ansats till någon undersökning av detta problem. Frågan blir inte ens ställd.

 

    36—573004. Svensk Juristtidning 1957

    Vad man i första hand skulle behöva vore en utredning som med någon mera betydande grad av sannolikhet visade, att den ökning av kriminaliteten som inträffat måste förklaras såsom beroende på andra förhållanden än sådana som sammanhänga med den förda kriminalpolitiken. Någon sådan utredning har dock icke presterats och torde icke kunna åstadkommas.»

    Det är sant, att beredningen icke inlåtit sig på ett försök att förklara brottslighetens utveckling. När beredningen i korthet redogjort för denna, har beredningen dock ansett sig böra framhålla en omständighet som säkerligen är av stor betydelse för utvecklingen men som lätt förbises, nämligen förskjutningen i bosättningsförhållandena. Under tiden fr. o. m. 1940 t. o. m. 1954 har städernas befolkning ökat med drygt 1 100 000 invånare, medan landsbygdens befolkning minskat med 300 000. I den statistiska utredningen, vilken utförts av byrådirektör GROTH och mig men tryckts i samma volym som betänkandet i övrigt, diskuteras däremot möjliga orsaker till utvecklingen.
    I anslutning till vad där sägs ber jag att få framhålla följande. Låt mig till en början erinra om att den allvarligare brottsligheten i vårt land till alldeles övervägande del utgöres av brott genom vilka förövaren söker skaffa sig penningar eller vad som kan förvärvas för penningar samt att önskan att förvärva pengar eller pengars värde finns hos så gott som alla människor. Mot bakgrunden av dessa förhållanden har man att beakta vissa påtagliga förändringar i samhället. Anspråken på livets goda har stigit mycket kraftigt bland breda lager. I samband därmed står att föremål värda att tillgripa och lätta att tillgripa samt situationer över huvud som gör det möjligt att rikta sig på annans bekostnad nu förekommer i oerhört mycket större utsträckning än förr. Fritiden, vilken ger tillfälle såväl att spekulera över möjligheterna att bättra på arbetsinkomsten som att göra av med pengar, har ökats högst betydligt. I alla dessa avseenden har förhållandena ändrats mycket under en så kort tidrymd som 20 år. Det ökade välståndet, som man kunde tycka borde ha minskat frestelserna till förmögenhetsbrott, har såvitt jag förstår tvärtom högst avsevärt ökat frestelsetrycket, i vad angår sådana brott, under de senaste decennierna. Ett inflytande i samma riktning har utövats av befolkningens koncentration till tätorter, den ökade rörligheten i bosättningsförhållandena och den större lättheten att förflytta sig. Lägger man samman allt detta, synes det föga underligt, att förmögenhetsbrottsligheten ökat. Det är, med all respekt sagt, den amerikanska livsstilen som här visar en avigsida.
    Beredningen, en kommitté bestående av 14 ledamöter vartill kommit 10 särskilt tillkallade sakkunniga, har knappast varit lämpad att närmare ingå i en analys av dessa och andra faktorer som kan ha påverkat brottslighetens utveckling, men den har givetvis tagit dem i betraktande och har i själva betänkandet i olika sammanhang hänvisat till vissa av dem. Förslaget bygger naturligtvis på en uppfattning som beredningen bildat sig om brottsligheten, dess orsaker och medlen för dess bekämpande.
    I beredningens statistiska utredning ingår, förutom statistik angående brottslighetens omfattning och utveckling, också statistik utvisande användningen av brottspåföljderna såväl på senaste tid som

tidigare. Någon korrelation mellan exempelvis användningen av villkorlig dom och brottslighetens utveckling torde emellertid icke kunna påvisas. Att den förda kriminalpolitiken skulle ha bidragit till att öka brottsligheten torde icke kunna påvisas statistiskt, liksom f. ö. icke heller att brottsligheten skulle ha varit större med annan kriminalpolitik.
    Beredningen har emellertid självfallet måst överväga det nuvarande reaktionssystemets effektivitet såsom medel att bekämpa brottsligheten. Det har ju varit beredningens viktigaste uppgift att undersöka vad däri brister och att föreslå förbättringar. Låt vara att beredningen icke kunnat statistiskt påvisa att kriminaliteten ökat eller minskat genom det sätt varpå reaktionssystemet varit format i lag eller tillämpat, beredningen har dock dels genom allmänna överväganden dels genom överväganden avseende särskilda frågor sökt bilda sig en uppfattning, om vad som bör bibehållas och vad som bör ändras. I stort sett handlar ju betänkandet just om detta. Jag kan därför icke hålla med prof. Olivecrona om att beredningen skulle ha negligerat frågan om sambandet mellan brottslighetens utveckling och den förda kriminalpolitiken.
    Under hänvisning till att förmögenhetsbrottsligheten numerärt helt dominerar inom den allvarligare brottsligheten, att just förmögenhetsbrottsligheten under senare år visat en stark ökning och att motivet till förmögenhetsbrott är ganska allmänmänskligt ställer beredningen (s. 37) frågan, huruvida icke en bättre brottsprevention skulle kunna uppnås genom att öka de risker som är förenade med att begå brott.
    Beredningen uttalar därefter som sin åsikt att det synes höjt över allt tvivel att en ökning av upptäcktsrisken genom höjning av polisväsendets effektivitet skulle ha denna verkan. Beredningen uttalar vidare, att det bör övervägas huruvida icke de åtgärder som följer i händelse av upptäckt bör utformas på ett sätt som gör starkare intryck av att brott icke tolereras och som är bättre ägnat att inskärpa att brott icke lönar sig.
    Detta är en av utgångspunkterna för beredningens förslag, vilket i konsekvens härmed innehåller en rad skärpningar. Med villkorlig dom skall sålunda kunna förenas ovillkorliga böter. För en villkorligt dömd skall kunna föreskrivas tid och sätt för betalning av skadestånd även om han icke blir ställd under övervakning. Förslagets motsvarighet till villkorlig dom med övervakning, kallad skyddstillsyn, skall kunna förenas med intagning på två månader i s. k. tillsynsanstalt. Den till skyddstillsyn dömde skall kunna omhändertagas i anstalt under en vecka eller två, om det finnes erforderligt för hans tillrättaförande. Han skall vid vite kunna tillhållas att iakttaga meddelade föreskrifter. Organisatoriska anordningar föreslås i syfte att göra skyddstillsynen effektiv.
    Beredningen framhåller emellertid, att den allmänpreventiva verkan av kriminallagstiftningen och dess tillämpning säkerligen varierar mycket efter individuella omständigheter och efter brottstypen. I sistnämnda hänseende erinras, att vissa slags brott är sådana, att befolkningens stora flertal sannolikt skulle avhålla sig från dem även om

kriminalrättsskipningen upphörde att fungera men att det icke är säkert att detsamma kan sägas om brott som icke strider mot en utbredd och fast rotad moraluppfattning och som därtill är sådana att icke endast ett fåtal kan frestas att begå dem.
    I anslutning till detta uttalande har prof. OLIVECRONA i en artikel i Svenska Dagbladet för d. 3 okt. påstått, att »man» kommit fram till en klyvning av brotten i två kategorier. Den ena skulle utgöras av ordningsförseelser, rattfylleri, deklarationsbrott och andra brott, »beträffande vilka den moraliska inställningen alls icke kan sägas vara tillräckligt allmän och fast för att garantera att dessa brott inte begås i större omfattning». Beträffande brott tillhörande denna kategori skulle det betraktas såsom »en självklar sak att straffet verkar allmänpreventivt och att det är för den skull man har det». Den andra kategorien skulle omfatta »i stort sett den 'centrala brottsligheten', d. v. s. de klassiska strafflagsbrotten mord, dråp, misshandel, våldtäkt, stöld, bedrägeri, förskingring o. s. v.». Om denna kategori säger han:

    »Här antages det väsentligen vara moralen och inte fruktan för straffet som verkar avhållande. Strafflagens betydelse ter sig därför avlägsen, och allmänpreventionen antages icke spela alls samma roll som beträffande den förra kategorien av brott. Vårdsynpunkten kommer i stället i förgrunden. Intresset koncentreras på resocialiseringsproblemet. Alldeles särskilt gör sig denna tendens gällande beträffande förmögenhetsbrotten (stöld, bedrägeri, förskingring m. m.).»

    Efter denna skildring av vad »man» anser fortsätter prof. Olivecrona:

    »Strafflagberedningens ståndpunkt i den föreliggande frågan framträder icke med någon större klarhet, vilket torde sammanhänga med beredningens lovvärda strävan att ge uttryck åt alla goda åsikter. Beredningen skiljer i sin principiella framställning mellan olika brottstyper allteftersom allmänpreventionen är av större eller mindre vikt. (Att, såsom beredningen tillika framhåller, allmänpreventionen verkar olika starkt på olika människor är ju en självklar sak.) Dock ges härvid icke någon upplysning om vilka brott som skola vara att hänföra till den ena eller andra kategorien. Detta förutsättes vara bekant. Härav föranledes man till den slutsatsen att gränsen skulle dragas på det vanliga, nyss angivna sättet.»

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

    »Det synes knappast vara möjligt att få fram någon enhetlig ståndpunkt ur de olika uttalandena. Huvudintrycket blir emellertid att beredningen i realiteten anslutit sig till den uppfattningen att allmänpreventionen har sin största betydelse vid ordningsförseelserna och de 'nyskapade' brotten (såsom rattfylleri), varemot den skulle spela mindre roll inom området för den centrala brottsligheten, åtminstone beträffande förmögenhetsbrotten.
    Denna uppfattning beror dock på en synvilla. Det ligger i öppen dag att moralen beträffande andras egendom skulle ramla ihop som ett korthus utan stödet av strafflagen. Tänker man sig t. ex. straffen för stöld och rån verkligen avskaffade i en modern storstad (utan att omedelbart ersättas av reaktioner från ett medborgarvärn e. d.), så skulle ju följden utan tvivel bli att en flod av övergrepp mot annans egendom släpptes lös.»

    Jag kan icke finna, att beredningen givit någon anledning till dessa uttalanden. Det är sant, att man kan utpeka t. ex. parkeringsförseelser såsom exempel på brott beträffande vilka kriminalrättsskipningens allmänpreventiva effekt är oomtvistlig, och att det finns andra brott, t. ex. incest, där den är tvivelaktig. Men att indela brotten över huvud i två kategorier efter deras förhållande till allmänpreventionen är uppenbarligen helt ogörligt. Beredningen framhåller också, att det mellan

ytterlighetsfallen finns en mängd övergångsfall. Det är obegripligt, att prof. Olivecrona kan tillägga beredningen tanken att inrangera förmögenhetsbrotten i en kategori för vilken allmänpreventionen skulle spela en underordnad roll. Beredningen framhåller (s. 37) särskilt beträffande detta slags brott med dess allmänmänskliga motiv, att det är angeläget att kriminalrättsskipningen bidrager till att låta dem framstå såsom moraliskt förkastliga, erinrar om att det vid dessa brott ligger närmare till hands än vid många andra att den som frestas att föröva brottet överväger frågan om detta lönar sig och finner med uttrycklig hänvisning till förmögenhetsbrottsligheten att det är anledning att överväga huruvida icke en bättre brottsprevention skulle kunna uppnås genom att öka de risker som är förenade med att begå brott. »Sannolikt», säger beredningen, »är det icke möjligt att i tillräcklig utsträckning avhålla samhällsmedlemmarna från att rikta sig genom brott, om icke vinstchanserna motväges av en risk för nackdelar.»
    Vissa uttalanden i beredningens motiv om att villkorlig dom och skyddstillsyn enligt förslaget blir mera ägnade än den nuvarande villkorliga domen att ersätta frihetsstraff har föranlett prof. OLIVECRONA till att antaga, att förslaget syftar till en avsevärd inskränkning av användningen av frihetsstraff. I sin artikel av den 29 juli skriver han sålunda:

    »Beträffande frihetsstraffet tänker sig tydligen beredningen en inskränkning av dess användning. Detta framgår icke så mycket av de föreslagna stadgandena som av vissa uttalanden i motiven. Det säges sålunda att effektiviseringen av kriminalvården i frihet och de ökade möjligheter som förslaget bereder till att utnyttja olika former av socialvård som brottspåföljder skall medföra en 'begränsning av kriminalvårdens anstaltsklientel och av behandlingen i anstalt', d. v. s. av frihetsstraffet. I fortsättningen framhålles att de ökade kostnaderna för skyddskonsulentorganisationen skola 'kompenseras i rikt mått redan genom inbesparade anstaltskostnader'. Därav måste man dra den slutsatsen, att en ganska radikal inskränkning av frihetsstraffets användning är åsyftad.»

    Detta är emellertid att ställa saken på huvudet. Beredningen har visserligen uttalat sig ungefär så som prof. Olivecrona säger (s. 59 f), och den har tillika uttalat, att enligt dess mening kriminalvård i frihet bör tillämpas i största möjliga utsträckning (s. 141). Men med begränsning avses en begränsning i förhållande till vad eljest skulle ske och genom rekommendationen om största möjliga användning av kriminalvård i frihet framhålles endast vad som också nu bör iakttagas, nämligen att frihetsberövande icke bör tillgripas om, efter prövning av alla på frågan inverkande omständigheter, vård i frihet befinnes vara att föredraga eller vara tillfyllest. Enligt förslaget ankommer det alltjämt på domstolarna att avgöra i vad mån frihetsberövande kan undvaras, och beredningen har icke i något väsentligt hänseende ändrat anvisningarna för domstolarnas prövning av denna fråga, utom möjligen så till vida som beredningen föreslår att för vad enligt förslaget kallas villkorlig dom skall fordras grundad anledning att antaga välförhållande i framtiden, ej endast som nu skälig anledning. Det är givet, att förslagets möjligheter till skärpning av villkorlig dom och skyddstillsyn kan leda till sådan påföljd i fall där en domstol nu icke

skulle meddela villkorlig dom, men beredningen har icke uttalat sig om proportionen mellan totalantalet av å ena sidan villkorliga domar och domar till skyddstillsyn, å andra sidan domar till fängelse.¹ Det vore egendomligt, om man ville mot de föreslagna möjligheterna till skärpning anmärka, att de kunde fresta domstolarna att alltför ofta anse villkorlig dom eller skyddstillsyn indicerad. För min del tror jag, att om förslaget genomföres, domstolarna i ganska stor omfattning kommer att döma till skyddstillsyn med två månaders intagning i tillsynsanstalt i fall som nu skulle föranleda villkorlig dom.
    För fullständighetens skull må tilläggas, att beredningen föreslår avskaffande av de maximigränser beträffande brottets svårhet som nu finns för användningen av villkorlig dom. Att detta skulle kunna leda till någon numerärt betydande ökning förefaller mig uteslutet. Vem vet f. ö., om icke de nuvarande maximigränserna rent av varit ägnade att låta villkorlig dom framstå som indicerad i fall som varit så grova att de hänsyn som må ha talat för villkorlig dom bort vika. Att det icke uppställts något krav på god prognos såsom förutsättning för skyddstillsyn torde också sakna nämnvärd betydelse, emedan praxis icke låter det nuvarande stadgandet därom i lagen om villkorlig dom avhålla sig från att meddela sådan dom i fall där skyddstillsyn är indicerad.
    Jag vill öppet tillstå, att jag är oviss om hur långt det är rådligt att gå i att inskränka användningen av frihetsberövande. En undersökning avseende åren 1948 och 1949 har visat, att av alla som under dessa år i första instans dömdes till annan påföljd än böter för stöld jämlikt SL 20: 1, de inbegripna för vilka på grund av att stölden var återfall 20: 4 och 4: 14 åberopades i domen, nära 85 % erhöll villkorlig dom.² Detta tal förefaller mig oroande högt. Å andra sidan är, såvitt tillgänglig statistik visar, utfallet av villkorlig dom jämförelsevis gynnsamt, särskilt för dem som ej ställs under övervakning.³ En i beredningens betänkande intagen undersökning angående återfall bland unga lagöverträdare ger också vid handen, att frihetsberövande fallit betydligt sämre ut än andra åtgärder. Det är så gott som givet, att detta väsentligen beror på urvalet, men det visar, att många som undsluppit frihetsstraff skött sig väl i fortsättningen, och det finns anledning att förmoda, att åtskilliga av dessa icke skulle ha gjort det efter ett frihetsstraff. Under sådana förhållanden förefaller det mig vanskligt att i lag införa restriktioner mot användningen av villkorlig dom och skyddstillsyn och däremot väl försvarligt, att omfattningen av institutens användning lämnas åt praxis.
    I en artikel i Dagens Nyheter för den 6 september framhåller riksåklagaren MATHS HEUMAN, som var ledamot av beredningen, att eftersom man måste räkna med att domstolarna av både kriminalpolitiska och humanitära skäl kommer att framdeles liksom nu söka undvika frihetsstraff när sådant icke framstår som obetingat påkallat, den cen-

 

    ¹ Fängelse och straffarbete sammanföres enligt förslaget till en enhetlig frihetsberövande påföljd kallad fängelse.

   ² Se GROTH i SvJT 1953 s. 509 tab. 5; även anfört i beredningens statistiska undersökning s. 28.

   ³ Se tabellen på s. 25 i betänkandet och för jämförelse mellan övervakade och icke övervakade GROTH, Återfall i brott åren 1921—1940 (SOU 1947:71) tab. 19 och 20

trala uppgiften vid en reform av reaktionssystemet måste vara att i stället för den nuvarande villkorliga domen skapa en kriminalvård i frihet som samtidigt som den främjar brottslingens anpassning i samhället också utgör ett verksamt medel att påverka andra människor till laglydnad. Enligt hans mening uppfylls dessa krav av den föreslagna nya påföljden skyddstillsyn.
    En anmärkning som ofta göres och som återkommer i den här ifrågavarande pressdebatten är, att åtalseftergift användes för ofta. Att själva termen åtalseftergift är olycklig och vilseledande är givet; i själva verket är det fråga om en gränsdragning mellan kriminalvård och barnavård, offentlig eller privat. Beredningen föreslår, att termen får utgå, men bibehåller, och skärper i viss mån, principen att anstaltsvård för den som är under 18 år så gott som alltid skall förekomma endast i barnavårdens regi. Det är beklagligt, att barnavårdens resurser är otillräckliga, men så är fallet även med fångvårdens, och det måste väl vara riktigt, att i lagförslaget anges var de olika klientelen bör anses höra hemma och alltså var resurserna bör förstärkas.
    Den rikliga användningen av villkorlig dom och åtalseftergift har tilldragit sig uppmärksamhet särskilt beträffande biltillgreppen. I en ledare i Dagens Nyheter den 8 augusti säges under åberopande av ett uttalande av trafiksäkerhetsutredningen:

    »Att vi har omkring tio gånger så många bilstölder per invånare som London och Köpenhamn beror, för att stanna vid detta brott (26.000 bilstölder i Sverige 1956), sannolikt på att biltjuven hos oss i de allra flesta fall inte blir straffad; antingen upptäcks han inte eller får han villkorlig dom. Då landshövding Mossberg i sin utredning om trafiken utgår från detta sammanhang — att brotten blir talrika därför att de ej bestraffas — har han säkert en överväldigande opinion bakom sig.»

    Enligt de uppgifter, som tycks vara de mest tillförlitliga, var antalet fullbordade biltillgrepp per 100 000 invånare år 1955 i Stockholm 430 (1956 var antalet lägre, sannolikt till viss del beroende på förbud mot söndagskörning under en del av året) och i Köpenhamn 65.⁴ Även dessa siffror visar en mycket stark övervikt för Stockholm.⁵ Att denna skulle bero på att det straffas mindre i Sverige är emellertid icke säkert. Såvitt tillgängliga uppgifter ger vid handen, är uppklaringsprocenten vid tillgrepp av motorfordon icke mycket större i Köpenhamn än i Stockholm och straffen icke strängare, dock att ovillkorliga böter lär förekomma där i fall som hos oss skulle föranleda villkorlig dom. I Danmark är det liksom hos oss regel, att frihetsstraff icke användes för personer under 18 år,⁶ en åldersgrupp som är talrikt företrädd bland förövarna av biltillgrepp: enligt en av prof. AGGE och jur. kand. GUNNAR FREDRIKSSON utförd undersökning beträffande Stockholm var av 317 förövare av sådana brott 71 i åldern mellan 15 och 18 år.

 

    ⁴ Talet 26 000 för bilstölder i Sverige 1956 omfattar ej blott fullbordade brott utan även försök, ej blott stölder utan även egenmäktiga förfaranden och ej blott bilar utan även motorcyklar inkl. mopeder.

   ⁵ I kanslirådet GUSTAF PERSSONS artikel i Nordisk tidsskrift for kriminalvidenskab 1957 s. 77 lämnas vissa uppgifter för jämförelse mellan Stockholm och London. Dessa visar likaledes en mycket stark övervikt för Stockholm om än icke så stor som i DN uppgives.

   ⁶ Se WAABEN i NTfK 1957 s. 159.

    Några säkra uppgifter om samhällsreaktionen i Sverige mot förövarna av biltillgrepp finns emellertid icke. Möjligen förhåller det sig olika på skilda håll, vilket skulle kunna förklara förekomsten av motstridiga uppgifter därom. Det är emellertid värt att lägga märke till att gärningsmännen endast till ringa del består av vad man skulle kunna kalla tillfällighetsbrottslingar. Enligt den Agge-Fredrikssonska undersökningen synes endast 1/5 av gärningsmännen ha saknat tidigare kriminell belastning. Med lagstiftningen torde det därför vara väl förenligt, att myndigheterna ingriper med kraft mot de flesta av dem.
    När man ställs inför uppgiften att föreslå lagbestämmelser till bekämpande av brottsligheten, märker man, hur komplicerad uppgiften är. Detta är icke något för strafflagstiftningen egendomligt. Tvärtom är det nog det vanliga beträffande större praktiska uppgifter på det sociala området. Men just straffrätten har lidit och lider av en benägenhet hos många att söka forma den efter en enda eller några få enkla principer, en straffrättsteori. Beredningen har trott det vara av värde att framhålla, att olika hänsyn gör sig gällande och måste vägas mot varandra, och också att framhålla, att det finns beröringspunkter mellan kriminalrättsskipningen och den verksamhet som utövas inom socialvården för att förebygga delvis just det slags handlingar som kriminalrättsskipningen skall bekämpa.
    I en ledare den 6 augusti har Dagens Nyheter vänt sig mot detta parti av betänkandet:

    »Med allt erkännande av beredningens humanitära inställning synes det ofrånkomligt att dess allmänna uppläggning av problemet — som varit den huvudsakliga basen för debatten — inte är tillfredsställande. Den är skriven utan pregnans. Efter ett vagt påstående i en riktning följer i regel en lika vag reservation; det är inte fråga om motsägelser — ty sådana undgås genom bristen på precision — men väl om ett resonerande hit och dit, som inte sällan står det slappa kallpratet nära. Ingen speciell straffrättsteori uppbär betänkandet, vilket kan vara respektabelt men bidrar till oklarheten; ibland synes tanken på individualprevention — att brottslingen skall förändras — dominera, ibland åter tanken på allmänprevention — att straffet skall avhålla andra från att begå brott.»

    Det är alldeles sant, att beredningen icke i denna del av betänkandet når fram till ett bestämt ställningstagande. Tvärtom utmynnar resonemanget i att det möter vissa svårigheter att förena de hänsyn som bör tagas. Det säges rent ut, att lagstiftaren står inför ett dilemma så till vida som det från individualpreventiv synpunkt lämpligaste kan vara olämpligt från allmänpreventiv synpunkt, och det säges att det gäller att vid formandet av reaktionssystemet väga fördelar och nackdelar i olika hänseenden mot varandra för att komma fram till en ordning som i det hela synes så tillfredsställande som möjligt. Konklusionen av resonemanget är beredningens förslag.
    Dagens Nyheter har fått intrycket, att beredningen givit företräde åt individualpreventiva hänsyn. I ledaren den 8 augusti säger tidningen sålunda:

    »För strafflagberedningen framstår individualpreventionen, förbättringen av den enskilde brottslingen, som kriminalpolitikens väsentliga funktion, och denna förbättring tänker man sig vunnen genom vård av efter det särskilda behovet anpassad art.»

    Det är förståeligt, att en läsare kan få detta intryck. Vad som framkallar det torde emellertid vara, att det finns så mycket mera att säga om individualpreventionen än om allmänpreventionen, både i motiv och i lagtext. Att många föreställer sig, att den sedan århundradets början förda kriminalpolitiken i det hela givit individualpreventionen företräde beror också på utgångsläget. Den straffrätt vi hade omkring år 1900 tillgodosåg, såvitt man kan förstå, ganska väl allmänpreventionens krav. Däremot var den från individualpreventiv synpunkt mindre ändamålsenlig. Reformsträvandena har därför till mycket stor del gått ut på dels att till myndigheternas förfogande ställa nya och för individualpreventionen lämpligare påföljder, dels att göra verkställigheten av olika påföljder lämplig från individualpreventiv synpunkt.
    Beredningen har fullföljt denna linje. Men den har starkt framhävt, både att det är möjligt att genom straffrättsskipning åstadkomma en allmänpreventiv effekt och att det är viktigt att denna möjlighet tillvaratages. Beredningen säger klart ifrån, att de kriminalrättsliga ingripandena icke kan begränsas till de fall där ett ingripande är motiverat från vårdsynpunkt och att det icke är möjligt att låta formen för ingripandet helt bestämmas från denna synpunkt.
    Själva frågan vilken som är den mest väsentliga, individualpreventionen eller allmänpreventionen, förefaller mig verklighetsfrämmande. Så till vida är naturligtvis den allmänpreventiva funktionen mera väsentlig som det är viktigare att avhålla de många från brott än att avhålla de få, men förhållandena ligger icke så enkelt till, att man skulle kunna konstatera vad allmänpreventionen kräver för att därefter övergå till att, inom ramen för vad som konstaterats erforderligt från denna synpunkt, söka tillgodose individualpreventionen. Vad allmänpreventionen kräver är så obestämt, att det i praktiken blir ofrånkomligt att tillmäta individualpreventionen betydelse vid dess sida.
    Prof. OLIVECRONA vägrar att tro, att beredningens uttalanden om allmänprevention och individualprevention är uppriktigt menade. Han skriver nämligen i en artikel i Dagens Nyheter för den 26 september:

    »Förslaget till skyddslag vilar, liksom de senaste decenniernas lagstiftning i samma ämnen, inte på någon vetenskaplig undersökning av metoderna att bekämpa brottsligheten. Vad som framför allt varit bestämmande har varit och är ett moraliskt motiv. Den gamla vedergällningsteorin, enligt vilken straffet utan varje hänsyn till dess nytta för samhället rättfärdigades såsom en etiskt nödvändig reaktion mot det onda, har förlorat sitt grepp över sinnena. Men ingenting annat har trätt i stället. Man har då inte längre något riktigt rättfärdigande av straffet. Konsekvensen blir att straffet betraktas såsom någonting orätt i den mån det inte kan motiveras av individualpreventiva skäl, alltså såsom ett lämpligt medel att tillrättaföra brottslingen själv. Att straffa av allmänpreventiva skäl anses förkastligt. När man likväl inte kan komma ifrån nödvändigheten att straffa av allmänpreventiva skäl gör man det med dåligt samvete. Därför söker man tränga tillbaka straffet så långt man vågar, och det förkläds så gott sig göra låter.
    Det är dessa idéer som ligger bakom förslaget till skyddsbalk [sic!].»

    Det är icke lätt att diskutera med personer som tro sig känna de för förslaget bestämmande motiven bättre än upphovsmännen själva. Jag kan icke göra mera än att försäkra, att beredningen talar sanning då den säger att den anser det viktigt att allmänpreventionen tillgodoses.

Beredningen har icke haft anledning att ha dåligt samvete för denna rekommendation. Jag förstår icke, varför icke även den som tager avstånd från prof. Olivecronas åskådning kan anse allmänpreventivt motiverade ingripanden vara moraliskt berättigade. Det förhåller sig icke så, att straffrättsläran, sedan vedergällningstanken avvisats, skulle ha råkat i moraliskt trångmål. Vad som skett är, att man mer än ofta förr betänkt att det från moralisk synpunkt är en allvarlig sak att tillfoga en medmänniska, låt vara en brottsling, lidande för att andra skall avhålla sig från att begå brott samt att man är mindre benägen än förr att utan konfrontation med verkligheten godtaga vid skrivbordet uttänkta teorier om nödvändigheten av stränga sådana ingripanden. I fråga om individualpreventionen åter är det sant, att det enligt beredningen är en bjudande plikt för samhället att taga sig an även dem som begått brott, men beredningen har också ansett, att detta är erforderligt för att förebygga att dessa återfaller i brott. Denna åsikt grundar sig på praktisk erfarenhet. De vetenskapliga undersökningar som företagits talar för den, icke mot den. Det är missvisande att påstå, att framför allt ett moraliskt motiv varit och är bestämmande för reformarbetet.
    Enligt Dagens Nyheter — det säges särskilt i ledaren den 6 augusti — utmärkes beredningens sätt att resonera av en tendens att nedvärdera straffets betydelse för brottsfrekvensen. Om beredningens tänkesätt jämföres med det under 1800-talet vanliga, är detta omdöme otvivelaktigt riktigt. Men ser man det i stället mot bakgrunden av utpräglade individualpreventionisters uppfattning, innebär det en uppvärdering. Det bör erinras öm att en sådan uppfattning finns ej blott bland specialister utan även bland allmänheten. Man har ju icke så sällan hört uttalanden sådana som det att ingen blir bättre av straff, varvid underförstås att straff är meningslöst.
    Att beredningen, under jämförelser mellan kriminalvård och socialvård, har tämligen ingående diskuterat behovet av och möjligheterna för en behandling av brottslingen i individualpreventivt syfte har föranlett följande uttalande i Dagens Nyheters ledare den 8 augusti:

    »Beredningens bild av brottslingen är en människa som visserligen inte är otillräknelig eller helt oansvarig, men som på grund av anlag och framför allt uppfostran har sådana defekter att hon halvt om halvt är predestinerad till brottslighet. Naturligvis återvänder inte beredningen till de gamla sönderskjutna teorierna om brottet som utslag av en psykisk abnormitet, men tendensen är att så kraftigt understryka bristerna och svagheterna hos brottslingen att själva brottet nära nog ter sig ofrånkomligt. På detta sätt och genom den förut diskuterade nedvärderingen av straffet kommer man fram till ett visserligen med reservationer omgivet avvisande av generalpreventionen, av tanken på straffets — eller om man så vill det hotande lidandets — förmåga att avhålla eller avskräcka från brott. En konsekvens härav blir att beredningen i stort sett pläderar för en lindring av ingreppen vid begångna brott.»

    När tidningen fått detta intryck har den emellertid, såvitt jag förstår, icke tillräckligt uppmärksammat, att beredningen klart givit till känna att den tillmätt allmänpreventionen betydelse. Beträffande den starkt dominerande brottsgruppen förmögenhetsbrotten har beredningen, såsom förut erinrats, framhållit att motivet till sådana brott är allmänmänskligt och betonat vikten av att det inskärpes att brott icke lönar sig.

    Beredningen tänker sig emellertid, att allmänpreventionen icke tillgår allenast så att hotet om påföljd verkar avskräckande utan även genom att straffrättsskipningen påverkar moralen. Dagens Nyheter gör i en ledare den 7 augusti några intressanta reflexioner angående möjligheterna att uppnå en sådan verkan:

    »Strafflagsberedningen kommer utan tvivel i vissa sammanhang mycket nära uppfattningen att människorna, brottslingarna, är skuldlösa och oansvariga, även då de inte är i teknisk mening otillräkneliga. Men det synes stå klart för beredningen att denna uppfattning inte alltigenom kan genomföras. Eller också har man menat att den i varje fall inte lämpar sig för allmänheten. Då beredningen gång på gång säger sig ogilla brott — liksom COOLIDGES präst sade sig ogilla synd — får man anta att det är fråga om ett moraliskt ogillande. Det bör inskärpas, säger man exempelvis, 'att det är orätt att begå brott'. Därmed kan inte rimligen menas blott att det bör klargöras att straff — eller viss påföljd enligt den nya terminologin — i vissa fall följer på brott; meningen måste vara att människorna i brottsförebyggandets intresse måste betrakta brottet som omoraliskt. Barnen, som det här särskilt talas om, skulle knappast bli påverkade i önskad riktning om lärarna — såsom beredningen själv — huvudsakligen framhöll att brott beror på dålig miljö och dålig uppfostran, på anpassningssvårigheter osv; då blir det ingen moralisk reaktion mot brottet, utan främst medkänsla med brottslingen. Vill beredningen att en rationell, insiktsfull determinism skall stanna hos de utvalda som skriver straff- eller skyddslagen, medan mera gammaldags och enkla föreställningar i statens och laglydnadens intresse bör spridas bland massan? Sannolikt har problemet inte varit klart reflekterat av beredningen; förmodligen har man skyggat för detta dilemma.
    Riktigheten i beredningens konklusion att människor bör läras 'att det är orätt att begå brott' torde i varje fall inte många förneka. Därmed är tanken på skuld och ansvar accepterad som ofrånkomlig. Vid straff, liksom vid belöningar, måste förutsättas ett drag av personligt ansvar, av fel eller av förtjänst; annars blir systemet orättfärdigt och orimligt.»

    Till detta vill jag för min del svara följande.
    Alla människor handlar, såvitt jag förstår, enligt sina förutsättningar. Så till vida avviker jag icke från den ganska utbredda deterministiska uppfattningen. Men detta hindrar mig alls icke från att anse, att människor bör iakttaga vissa moralregler, icke från att ställa krav på mig själv och på mina medmänniskor. Jag vet väl, att människor är olika och lever under olika förhållanden och att det därför kan vara mer eller mindre svårt att få kraven respekterade. Men praktiskt taget alla människor har dock förmåga att uppfatta kraven och att låta dem, i större eller mindre mån, påverka sitt beteende. Vissa sådana krav, t. ex. att man icke skall stjäla, är från samhällets synpunkt så viktiga, att samhället självt bör ge eftertryck åt dem genom ingripande mot de människor som ej ställer sig kraven till efterrättelse. Sådana ingripanden är ägnade att låta ett avvikande beteende framstå såsom något man bör undvika: beteendet anses orätt. Föreställningen härom är ägnad att påverka människors handlande. De flesta tar nämligen hänsyn till sina egna föreställningar och omgivningens föreställningar om rätt och orätt. Någon grund som rättfärdigar dessa ingripanden förutom den nytta de gör kan jag icke finna, men min egen, helt subjektiva, moraluppfattning bjuder mig att gilla dem på grund av deras nytta, under förutsättning att de är måttfulla. Moralkraven bör riktas ej endast mot samhällets medlemmar utan även mot dess organ.
    Enligt denna uppfattning ställs krav på alla människor. Det finns inga i vanlig mening otillräkneliga, oansvariga eller sådana som icke

rår för sina handlingar. Men människor är som sagt olika, och detta kan böra föranleda olikhet i ingripandena mot dem och även, enligt moralens bud, en utpräglad mildhet gentemot vissa.
    Liksom inga är oansvariga, finns det icke heller ansvariga, i annan mening än den att de underkastas de omtalade ingripandena. Vad som däremot finns är ansvarskänsla. Denna är ett psykologiskt fenomen som sannolikt sammanhänger med att människor faktiskt i allmänhet, eller åtminstone mycket ofta, handlar efter medvetet val mellan olika handlingsalternativ. Att valet utfaller för varje människa efter hennes förutsättningar (hur skulle det annars utfalla?) hindrar icke, att det är ett val. Det är enligt min mening viktigt, att denna ansvarskänsla utvecklas, något som kan ske exempelvis genom uppfostran och som bör eftersträvas inom kriminalvården. Långtifrån att urskulda människorna genom tal om personliga defekter, dålig uppfostran och dålig miljö bör man vädja till var och en att anstränga sig att handla såsom en fullgod samhällsmedlem, under erkännande likvisst att förutsättningarna härför är olika hos olika människor.
    Denna uppfattning är enkel. Själva dess enkelhet gör, att det möter svårigheter att tillägna sig den. Man måste släppa vissa invanda föreställningar, bl. a. att det skulle finnas något i människornas natur som läte oss avgöra om de rår för eller icke rår för vad de gör eller att det över huvud skulle finnas en objektiv norm för värderingen av människornas egenskaper. Om uppfattningen är riktig, är den emellertid ofrånkomlig, och genom lagstiftning kan då ingenting läggas till eller dragas ifrån.
    Ehuru beredningens förslag stämmer väl överens med denna uppfattning, kan jag icke se, att förslaget är beroende av denna. Den punkt där de här berörda filosofiska frågorna träder i dagen är den som angår nuvarande SL 5:5. Men för sitt förslag i den delen åberopar beredningen rent praktiska skäl, som förefaller mig i och för sig övertygande.
    Det är icke nödvändigt att ingå på filosofiska resonemang för att taga avstånd från den beskrivning hovrättsrådet PER-ERIK FüRST i Dagens Nyheter för den 26 juli givit av vad han kallar de radikala experternas syn på brottslingarna. Han säger där, att vissa straffrättsexperter och deras anhängare i humanitetens namn driver idéer som icke kan undgå att oroa allmänheten:
    »Dessa idéer går, kort uttryckt, ut på att brottslingarna skall betraktas som behäftade med sjukliga eller i varje fall onormala egenheter, på vilka deras brott är symtom. Av denna inställning tycks lätt kunna följa att dessa experter intar en allmänt urskuldande hållning till brottslingarna och deras brott. De betraktar brottslingarna som sjuka och olyckliga individer, offer för vidriga omständigheter, och i sin strävan att förklara brottsligheten på ett sätt som inte skall i onödan besvära brottslingarna gör de sådana konstruktioner som att skulden till bilstölderna ligger hos bilägarna, därför att dessa genom sitt ägande av så eftertraktad egendom som bilar utmanar fordonslösa ungdomar och andra körlystna. Sådana konstruktioner — det finns ett ej obetydligt antal av dem — borde utan större ordande kunna avvisas som nonsens. Att de i alla fall håller sig vid liv kan delvis förklaras med att de uppfunnits och drivits från inflytelserikt håll och att de motiverats med önskan att vara human.»
    Jag vet icke, att någon av de i arbetet med kriminalpolitiken eller kriminalvården deltagande hyser dessa åsikter.

    Att människor är olika är emellertid säkert. Alla människor har sina egenheter. Är egenheterna stora och besvärande, kan man tala om defekter. Hos brottslingarna kan sådana påvisas i stor utsträckning. Det förekommer självfallet också att brottslingar är sjuka, fastän det är mindre vanligt. Defekterna kan vara så stora, att de kan kallas abnormiteter men så behöver alls icke vara fallet.
    Det låter sig i allmänhet icke göra att ändra den mänskliga organismen, så att besvärande egenheter därigenom försvinner. Man får i regel nöja sig med en behandling av principiellt samma slag som den vi alla dragit nytta av i hem, skola och på andra platser i livet. Att man inom kriminalvården söker åstadkomma sådan behandling är naturligtvis delvis förestavat av humanitetsskäl men också av önskan att förebygga brott.
    Hovrättsrådet Fürst ser emellertid frågan om brottslingarnas behandling från humanitetssynpunkt och har tyckt sig finna att viljan till humanitet är alltför ensidigt inriktad på brottslingarna. I en replik till mig, som tagit till orda sedan två artiklar av honom publicerats i Dagens Nyheter, preciserar han i nämnda tidning för den 3 augusti vad han anser vara en av huvudpunkterna i hans artiklar på följande sätt:

    »Sedan gav jag uttryck åt uppfattningen att de ledande kriminalpolitikerna endast i begränsad utsträckning lyckats förverkliga sina humana avsikter, och jag uttalade dessutom tvivel på kriminalpolitikens effektivitet. Sålunda fann jag humaniteten så ensidigt inriktad på brottslingarna att målsägarna blivit förbisedda. Jag tyckte att detta ger dålig balans åt målsägarnas och brottslingarnas ställning. Ivar Strahl undrar om jag därmed menar att man för målsägarnas skull 'skall inskränka vården om brottslingarna'. Varför behöver Ivar Strahl undra detta? Det borde vara klart att jag vill ha humaniteten mera allsidig, inte ännu mindre. Den bör alltså inriktas även på målsägarna. — Ivar Strahl lägger ej i dagen intresse för det bl a i Dagens Nyheter diskuterade, påträngande och — det vet alla som engagerat sig för det — juridiskt-tekniskt svårbemästrade problemet om hjälp genom det allmänna åt vissa målsägare. Det är skada.»

    Uppfordrad att visa intresse för sådan ersättning åt målsägarna, en fråga som icke varit nämnd i Fürsts föregående artiklar, tillåter jag mig framhålla följande.
    Alla måste finna det i och för sig önskvärt, att målsägarna erhåller ersättning för den skada de lidit genom brottet. I den mån medel härtill ej kan uttagas av brottslingarna, måste de emellertid tillskjutas av andra, nämligen av ett kollektiv i stort sett bestående av dem som kan råka ut för att lida skada genom brott. Teoretiskt är det tänkbart att taga ut avgifter av olika kategorier av samhällsmedlemmarna avpassade efter den risk dessa löper att skadas av olika slags brott, alltså att anordna obligatorisk stöldförsäkring, brandförsäkring, försäkring mot kroppsskada genom brott o. s. v. Om denna utväg anses alltför opraktisk, erbjuder sig såsom alternativ att anlita allmänna medel. På ena eller andra sättet skulle man kunna uppnå att målsägarna finge ersättning, men det är ofrånkomligt att de, såsom kollektiv betraktade, måste själva betala ersättningarna, och detta även om bötesmedel skulle anlitas eftersom dessa inflyta till statskassan. På grund av skattebördans ojämna fördelning skulle dock, om ersättning utginge av allmänna medel, somliga slippa mycket billigt undan.
    För min del anser jag det så angeläget att ersättning utgår vid

kroppsskada, att jag finner det önskvärt att det allmänna i en eller annan form ikläder sig kostnaderna härför, vilket f. ö. i viss mån redan skett genom den allmänna sjukförsäkringen. Däremot måste jag ställa mig tvivlande till frågan om det allmänna bör ersätta stulna saker, förskingrade medel och skada som någon lidit genom att han låtit lura sig av en bedragare.
    Om det allmänna skulle ge ersättning för kroppsskada, förefaller det mig egendomligt, att dess skyldighet skulle vara begränsad till fall där skadan tillfogats genom brott. Det skulle nog ganska snart uppstå missnöje, om den som skadas genom annans uppsåtliga eller brottsligt vårdslösa handling skulle erhålla ersättning, medan en skada finge vara utan ersättning om den skadande blir frikänd eller om skadan orsakats t. ex. av ett djur eller av en naturhändelse. Vad slagsmål beträffar är nog därvid uppkomna skador ganska ofta mindre att ömma för än skador som åstadkommits av en sådan händelse.
    Från kriminalpolitisk synpunkt finns det emellertid, såvitt jag kan se, intet att invända mot att målsägarna får ersättning av allmänna medel, och för domare, åklagare och advokater skulle det onekligen många gånger kännas tillfredsställande om så skedde. Vid förskingring är det ett kännbart missförhållande, att själva åtalet ofta försämrar utsikterna för målsägaren att återfå något. Genom hot om åtal kan han ej sällan få förskingringen helt eller delvis täckt, men när åtal anställts är den möjligheten borta.
    Från ensidig juristsynpunkt skulle det därför i mitt tycke vara välkommet om det allmänna ville ge ersättning åt målsägarna. Huruvida allmänheten vore betjänt därmed förefaller mig däremot mycket tvivelaktigt. Att begränsa kostnaderna genom att inskränka ersättningarna till fall som är särskilt ömmande är naturligtvis möjligt, men då krävs en prövning som blir grannlaga och dyrbar.
    Från teknisk synpunkt vore det enkelt att av allmänna medel utbetala till målsägarna vad som tilldömts dem i brottmålen, varvid det allmänna skulle få regressrätt mot brottslingen. Vad kostnaden skulle bli kan jag icke ange i kronor, men jag är tämligen säker på att administrationen kunde göras så enkel att det allmännas kostnad icke behövde överstiga vad målsägarna förlorat genom brotten. När man säger att problemet är tekniskt svårlöst, måste man mena, att det allmänna icke bör hålla alla målsägarna skadeslösa. Omfattar man den meningen, uppstår onekligen tekniska problem, men icke heller dessa ter sig särskilt svårlösta, blott man bestämmer sig för åt vilka kategorier av målsägare man vill ge ersättning, accepterar att i praktiken kanske också några andra målsägare får ersättning och, slutligen, verkligen vill betala vad det kostar.⁷
    Jag har därför svårt att hålla med ombudsman ROLF MOBERG, när han i Dagens Nyheter för den 24 augusti å ena sidan framställer frågan om ersättning åt målsägaren som en huvudfråga för vår rättsskipning, å andra sidan anser dess lösning vara förbunden med stora tekniska svårigheter. Frågan är väsentligen en fråga om man — d. v. s. i realiteten, grovt räknat, kollektivet av potentiella målsägare — vill betala;

 

    ⁷ Se i ämnet min Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område (SOU 1950: 16) s. 82 ff, jfr s. 154 ff.

den som anser frågans lösning så viktig som ombudsman Moberg gör borde kräva, att de potentiella målsägarna förpliktas att betala. Ombudsman Moberg skriver:

    »Det är allmänt omvittnat att det möter oerhörda tekniska svårigheter att från samhällets sida göra något för en målsägare som ej kan få ut fastställd ersättning därför att gärningsmannen saknar tillgångar. Detta får dock inte avhålla oss från att öppet erkänna att målsägarens lottlöshet har en stor demoraliserande betydelse. Vi befinner oss i det läget att det för målsägaren i flertalet fall icke lönar sig att söka sin rätt. Detta är en moralkris med verkan långt utöver straffrättens domäner: rättvisan ter sig värdelös för många. Den finns formellt fastslagen i domens uttalande att målsägaren har rätt till en summa pengar av gärningsmannen. Men den är sakligt obefintlig, därför att gärningsmannen inte kan betala. Den för dagen brännande frågan för rättsskipningen som moralbildande faktor är icke humanitet och vård kontra vedergällning och straff, utan vad man kan kalla sakens baksida: att ge den av gärningen kränkte en rätt med sakligt och ej blott formellt innehåll.»

 

    I strafflagberedningens uppdrag har icke ingått att söka lösa denna fråga. Beredningen har emellertid pekat på möjligheten att effektivisera indrivningen av skadestånd i brottmål genom att tillåta införsel, och beredningen har framkastat tanken att böter i första hand skulle gå till skadeståndsberättigad målsägande (s. 61 f). I detta sammanhang har beredningen också fäst uppmärksamheten vid möjligheten att låta influtna böter bilda en kassa, från vilken skulle utgå ersättning till målsägare.
    Beredningens ordförande, presidenten KARL SCHLYTER, har i en artikel i Dagens Nyheter för den 27 augusti understrukit, att det icke endast för målsägandens skull är av vikt att den som begår brott förmås att så långt det är honom möjligt ersätta den skada som han har orsakat genom brottet. Såsom uttalas i beredningens betänkande är det även från kriminalpolitisk synpunkt av stor betydelse, att hos lagöverträdarna inskärpes att de måste taga de ekonomiska konsekvenserna av sitt handlande. Beredningen har bemödat sig om att konstruera både villkorlig dom och skyddstillsyn så, att myndigheterna skall kunna göra vad rimligen kan göras för att förmå den dömde att betala.
    Vad beträffar de åtgärder beredningen föreslår beträffande brottslingarna har hovrättsrådet FURST i en artikel i Dagens Nyheter för den 19 juli funnit, att förslaget »fått ett innehåll som förefaller att i sak ganska väl tillgodose både individualpreventiva och allmänpreventiva synpunkter» men att förslagets terminologi lämnar rum för erinringar.
    Bl. a. opponerar han mot att ordet straff icke förekommer i den föreslagna lagtexten. Ett skäl för förslagets ståndpunkt i detta hänseende har varit svårigheten att draga en gräns mellan straff och icke straff. Det är icke lyckligt, att såsom nu är fallet förvaring, en påföljd som är avsedd för de värsta brottslingarna, icke kallas straff, medan böter, vilken påföljd årligen drabbar inemot 200 000 merendels säkerligen ganska hyggliga medborgare, kallas för straff. Förslaget bibehåller emellertid beteckningarna böter och fängelse, och även om dessa icke skulle i lagar och domar betecknas som straff, står det naturligtvis var och en fritt att kalla dem så.
    Likaså finns ett rent praktiskt skäl för att döpa om fångvårdsstyrel-

sen till skyddsvårdsstyrelsen. Det är av värde att betona, att detta ämbetsverk skall syssla med kriminalvård både i och utanför anstalt. Den föreslagna lagrubriken Skyddslag försvinner, om lagen fogas till den föreslagna Brottsbalken såsom en andra avdelning av denna.
    För mig är terminologien ingen huvudsak. Hovrättsrådet Fürst ser emellertid allvarligt på de terminologiska frågorna. Han skriver i Dagens Nyheter för den 19 juli:

    »Orsaken till de terminologiska egendomligheterna i förslaget torde nämligen vara att de utredningsledamöter som inspirerat den föreslagna terminologin hoppas att med språkets hjälp bryta de hittills gängse föreställningarna om intimt samband mellan brott och straff. I de kretsar dit dessa ledamöter hör, anser man att en brottspåföljd vilken betecknas som straff språkligt och begreppsmässigt bygger på att påföljden av brott för brottslingens del grundas på att vedergällning, dvs hämnd, skall träffa den brottslige. Den uppfattningen vill de med alla medel bekämpa.»

    Han befarar, att den föreslagna terminologien skall få olyckligaverkningar.

    »Genomför man skyddslagsförslagets terminologi, tror jag att man, tvärtemot vad förslagsställarna hoppas, kommer att utmana folkmeningen, förlora kontakten med allmänt omfattade föreställningar och därmed också att försämra möjligheten att ansa och hyfsa vedergällningsinstinkterna. Vill man behålla denna möjlighet och slippa riskera ett verkligt bakslag, lär man nödgas fortsätta att använda gamla och i medvetandet djupt rotade termer och begrepp som 'straff' m. fl.»

    Det skall icke förnekas, att inom beredningen hävdats att dess val av terminologi innebär ett framsteg så till vida som det är ägnat att bidraga till att frigöra kriminalrättsskipningen från vedergällningsföreställningar. Det har förefallit önskvärt att ur det officiella språkbruket borttaga ord som är ägnade att inge föreställningen att det allmänna reagerar mot brott i något annat syfte än att förebygga sådana. Att ett vedergällningsbegär — eller hämndbegär, vilket är detsamma — är så vanligt, att knappast någon lyckas helt befria sig därifrån, gör, att kriminalrättsskipningen lätt uppfattas som åtminstone delvis motiverad av en önskan att vedergälla.
    Denna synpunkt har beredningens ordförande, presidenten SCHLYTER, för länge sedan framhållit som viktig. Andra ledamöter av beredningen har, såsom framgår av riksåklagaren HEUMANS artikel i Dagens Nyheter för den 6 september, icke tillmätt synpunkten lika stor betydelse. En sådan olikhet i uppskattningen av vikten av ett motiv utgör icke tillräcklig grund för följande uttalande av hovrättsrådet FÜRST iDagens Nyheter för den 18 september:

    »För andra ledamöter — Maths Heuman är inte ensam — har saken enligt vad de säger varit tämligen likgiltig [Riksåklagaren har icke uttryckt sig så], men av terminologiska och liknande skäl har de tyckt att straffnamnet kan slopas. Deras likgiltighet borde väl betyda att de inte alls reflekterat över straffnamnets makt över tanken och hela det stora problemkomplex som Karl Schlyter har haft klart för sig.»

    Efter att i artikeln av den 19 juli ha talat om en instinkt att vedergälla lidna oförrätter som skulle vara »en ursprunglig, självbevarande drift hos människan», jämförlig med sexualdriften, har hovrättsrådet Fürst i en senare artikel i Dagens Nyheter, för den 3 augusti, precise-

rat sin ståndpunkt genom att framhålla följande såsom en huvudsynpunkt i hans artiklar:

    »En (huvudsynpunkt) var att staten nog, såsom företrädarna för kriminalpolitiken vill, huvudsakligen bör grunda sin brottsbekämpning på skydds och vårdsynpunkter. Men, var frågan, bör inte staten också ta skälig hänsyn till att vedergällningsinstinkterna — dvs hämndbegäret — finns där och att all erfarenhet säger att de faktiskt spelar en stor roll i de kriminalpolitiska sammanhangen och i sammanlevnaden mellan människor över huvud taget? Det räcker inte med att fördöma vedergällningsfenomenet, menade jag, man måste väl helst försöka att med vetenskapliga metoder utforska det så att man får en på fakta grundad uppfattning hur man skall kunna hålla det inom rimliga gränser. Och vill man motverka hämndbegäret, t ex genom att ur lagar och domar ta bort det centrala ordet straff, bör man väl ägna någon tanke åt om åtgärden får denna verkan eller den rent motsatta?»

    För min del har jag svårt att tro, att den terminologiska förändring som beredningen föreslår skall medföra ett bakslag sådant som det hovrättsrådet Fürst fruktar. I England har man sedan länge haft beteckningar på olika påföljder utan att, såvitt jag kunnat finna, i lag ange vilka av dessa som är att beteckna som straff. Forskningar angående hämnd- eller vedergällningsbegäret kan ha sitt intresse, men enligt min mening vet man tillräckligt om detta begär för att inrikta kriminalpolitiken icke huvudsakligen utan helt på den praktiska uppgiften att skydda mot brottslighet.
    Ombudsman MOBERG, som i inledningen av sin artikel bekänner sig »till dem som tror att vårdprincipen bör vara bestämmande för kriminalpolitiken», säger i slutet av sin artikel:

    »Den kränktes av materiella skäl väckta harm eller rent ut vedergällningskrav får icke ens den mättnaden att han får se gärningsmannen bokstavligen straffad, eftersom ordet straff skall avföras ur rättslivets ordbok. Skyddsprincipen fråntar på detta sätt den kränkte den minimitillfredsställelse han anser sig ha rätt till, eftersom samhället förespeglat honom att det är straffvärt att stjäla. Det som såras är således icke bara en högst privat vedergällningsinstinkt. Det är en av samhället under den kränktes livstid intrumfad samlevnadsnorm som åsidosättes. Vedergällningskravet kan därför icke utan riskabla konsekvenser förnekas så långt att ordet straff helt skall försvinna. Det är alltför tidigt att driva den vackra tanken på ogillandets avskaffande som moralbildare så långt — det resulterar i uppfattningen att det icke lönar sig att söka rättvisa.»

    Såsom jag strax skall söka förklara, är det icke fråga om att avskaffa något ogillande. Däremot är det sant, att man önskar motarbeta föreställningen att rättvisan kräver att ont skall följas av ont.
    I en artikel i Svenska Dagbladet för den 20 augusti ansluter sig prof. OLIVECRONA till åsikten att kriminalpolitiken bör helt inriktas på att skydda mot brott. Han skriver:

    »För hämnden är hämndbegäret väsentligt. Men straffet är ingalunda dirigerat av något hämndbegär. De myndigheter, som ha hand om rättskipning och straffverkställighet, göra helt enkelt sin plikt och försöka göra det med objektivitet. Skulle de handla under inflytande av någon hämndkänsla, som de skulle hysa å samhällets eller egna vägnar, så vore detta ett stort fel. Vid lagstiftningen åter, när de och de handlingarna beläggas med straff, är motivet ingalunda ett anteciperat hämndbegär visavi dessa handlingar. Det enda betydelsefulla motivet är att man vill påverka folks beteende: man vill undertrycka våldshandlingar, stölder m. m., man vill få folk att iaktta vissa regler i trafiken o. s. v.»

 

    37—573004. Svensk Juristtidning 1957

    Ja, så bör det enligt beredningens mening vara. Att det verkligen är så är nog icke så säkert. Beredningens terminologi är emellertid ägnad att bidraga till att lagstiftande och rättsskipande myndigheter fatta sin uppgift på detta sätt.
    Utgående från sin distinktion anför prof. Olivecrona om den psykologiska verkan av straffet:

    »Förhållandet mellan den enskildes vedergällningsbegär och straffet torde i största korthet kunna karakteriseras så, att straffet fungerar som en dämpare och avledare för vedergällningsbegäret utan att bestämmas av detta; ja, till mycket stor del förebygger medvetandet om straffrättens regelbundna tillämpning själva uppkomsten av vedergällningsbegär. Straffet är visserligen ett lidande, som avsiktligt tillfogas en människa. Men det är väl att skilja från hämnden, eftersom det är bestämt av ett praktiskt ändamål. Man straffar icke för att utlösa ett hämndbegär utan därför att man måste eftertryckligt inprägla det förkastliga i vissa handlingssätt. Detta sker genom att dylika handlingar konsekvent förknippas med det moraliska fördömande av handlingen, som straffdomen uttrycker, och det lidande, som straffet innebär.
    Strafflagberedningens ängslan för att använda ordet straff är alldeles omotiverad. Den beror på den vanliga förväxlingen mellan straff och vedergällning eller hämnd.»

 

    Att människor är benägna att i straffet se en vedergällning eller hämnd — eller enligt prof. Olivecrona att det rent av är vanligt att förväxla straff med vedergällning eller hämnd — är, såsom jag förut nämnt, ett skäl som anförts för att undvika att i lagtext upptaga ordet straff. En sådan benägenhet förefaller mig ganska naturlig, om det förhåller sig så att människor önskar att hämnd tages därest det icke straffas. Ty orsaken härtill måste väl vara, att straffet, om ett sådant drabbar brottslingen, tillfredsställer det begär som förmår dem att önska hämnd.
    Att straff ådömes och verkställes oberoende av om domstolar och verkställighetsmyndigheter önskar hämnas är ju klart, men lika klart borde vara att straffet ådömes och verkställes oberoende av om domstolar och verkställighetsmyndigheter därmed vilja moraliskt fördöma den brottslige eller hans handling. Det är därför icke lätt att se, hur prof. Olivecrona kan påstå å ena sidan att straffet icke är någon hämnd, å andra sidan att det uttrycker ett moraliskt fördömande.
    Den sistnämnda föreställningen är emellertid för honom viktig:

    »Det är vidare själva straffidén man vill komma åt genom att eliminera ordet. Att dömas till fängelse skall icke ha större moralisk betydelse än att få vård på en alkoholistanstalt eller på ett sinnessjukhus. Man misstar sig säkerligen om man tror, att utbredandet av en dylik uppfattning icke skulle verka försvagande på strafflagens allmänpreventiva effekt.»

    För min del tror jag icke, att en dom till fängelse får större moralisk betydelse om detta kallas ett straff. Jag vill tillägga den retoriska frågan: Kan man verkligen begära att allmänheten skall uppfatta en fängelsedom såsom ett auktoritativt betyg över den brottsliga gärningens moraliska halt? Och borde icke domstolarna betacka sig för uppgiften att sätta sådana betyg? Betygskalan skulle vara angiven i månader och år!
    Bör icke domstolarnas uppgift hellre vara att i varje fall välja den påföljd som i betraktande av alla omständigheter — allmänpreventiva

såväl som individualpreventiva — synes vara den bästa? Från denna synpunkt sett är det icke fullt tillfredsställande att göra en skillnad mellan straff och icke straff. En sådan skillnad inger lätt föreställningen, att det egentligen bör vara straff och att andra påföljder ha karaktären av surrogat. Dessa andra påföljder kan emellertid vara lika kännbara och kan ge lika starkt intryck av att den brottsliga handlingen anses klandervärd. Det bör ej vara svårt att finna, att den som med anledning av brott intages i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare har betett sig illa. Också att med anledning av brott intaga en sinnessjuk i sinnessjukhus är en åtgärd som visar att myndigheterna reagerar mot brottet.
    Det må vara sant, att man icke uttrycker sig fullt korrekt då man säger att samhället genom myndigheternas åtgärder gillar eller ogillar något, men vill man i enlighet med vanligt språkbruk uttrycka sig så, är väl sådana åtgärder som de nu nämnda uttryck för ett tydligt ogillande av gärningen. Jag förstår icke bättre än att dessa åtgärder skulle kunna uppfattas som ett ogillande lika väl som ett i visst antal kronor eller visst antal månader eller år utdömt straff. Såsom ett betyg på den moraliska halten av gärningen bör däremot varken dessa åtgärder eller straffet uppfattas. Angående den moraliska halten må envar ha sin mening. Det är groteskt att tänka sig, att den auktoritativt fastställes av avlönade funktionärer.
    Själva kärnan i prof. Olivecronas kritik torde komma fram i vad han anför på tal om beredningens förslag att införa möjlighet för domstol att döma till skyddstillsyn med två månaders intagning i tillsynsanstalt såsom första etapp i behandlingen. Han finner i artikeln i Dagens Nyheter för den 26 september det egendomligt, att i detta sammanhang en fix tid föreskrivits oavsett brottets art, och fortsätter:
    »Den för strafflagens moraliska effekt så betydelsefulla idén om en proportion mellan brott och straff skjutes alltså helt åt sidan.»

    Prof. Olivecrona önskar tydligen, att domstolarna utfärdar betyg i månader och år, medan beredningen önskar att de reagerar på det sätt som, allt taget i betraktande, synes mest ändamålsenligt. En reaktionsform bestående av två månaders frihetsförlust med efterföljande kriminalvård i frihet har beredningen funnit lämplig för vissa fall och därför föreslagit. En sådan påföljd kan i mitt tycke ge uttryck åt ogillande av gärningen lika väl som ett vanligt frihetsstraff. Men den är icke något betyg; längden av frihetsförlusten är bestämd icke för att ange brottets svårhet utan med hänsyn till det från behandlingssynpunkt lämpliga.
    Teorien att straff i proportion till brottets svårhet skulle vara erforderligt för att strafflagen skall få moralbildande effekt förefaller mig verklighetsfrämmande. Veterligen har icke ens ett försök gjorts att underbygga den med någon empirisk undersökning. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har i en ledare den 8 oktober kritiserat den med anledning av ett inlägg av prof. Olivecrona s. d.:

    »Hans huvudtes att det för straffets moralbildande effekt är 'alldeles väsentligt att det finns ett regelmässigt samband mellan brottet och ett efter dess svårhetsgrad avpassat straff' är varken självklar eller bevisad.
    För det första har han inte klargjort på vilka grunder han stöder sig

när han kategoriskt deklarerar att straffhotet vid grova våldsbrott verkar avskräckande och skapar en nödvändig moralisk hämning. Straffets avskräckande betydelse för presumtiva brottslingar beträffande dessa brott är långt ifrån ett rimligt axiom. Straffrättens historia är tvärtom full av exempel på hur man med hjälp av stränga straff sökt avskräcka människor från att begå vissa brott, utan att detta lett till önskat resultat. Några sociologiska eller kriminologiska undersökningar som entydigt stöder Olivecronas — som självklar betraktade — utgångspunkt, finns så vitt bekant heller inte. Det är därför naturligt att hävda att bevisbördan vilar på dem som påstår att straffet generellt verkligen har en stark brottsförebyggande effekt. Detta desto mer som vägande invändningar ur allmän moralisk synpunkt kan riktas mot att straffa enbart för att avskräcka andra från att begå brott.»
    »För det andra finns det, som Olivecrona framhåller, ett visst samband mellan rätt och moral, men detta faktum kan inte utan vidare användas för att styrka behovet av straff i allmänpreventivt syfte. Strafflagen har säkerligen bidragit till att skapa de moraliska hämningar mot grova våldsbrott (det är bara denna brottstyp som här diskuteras) som nu finns i vårt samhälle. Men frågan gäller om likformiga stränga straff för varje sådant brott nu behövs för att upprätthålla denna moral. Olivecronas tankeexperiment rörande vad som skulle inträffa om varje påföljd helt avskaffades är här helt ovidkommande.»

 

    I en ledare den 5 oktober hade tidningen skrivit:

    »Anhängare av allmänpreventionen förbiser ofta att själva avskräckningsmomentet i varje fall inte kan stå i direkt proportion till straffet. Endast ett löst samband kan i vissa fall finnas mellan å ena sidan straffets längd och art, och å andra sidan en ev. avskräckande effekt. Däremot är det faktum att samhället reagerar på brott av stor betydelse. Polisens undersökning, anhållandet, häktningen, domstolsproceduren, domen och slutligen den påföljd som utmäts måste ses som en enhet. Det är också dessa faktorer tillsammans som kan ha en moralbildande funktion i samhället. Om man ersätter de allmänpreventiva synpunkterna vid fastställandet av brottspåföljden med individualpreventiva, ändras bara en sak i detta komplex. Det sista ledet i samhällets reaktion — påföljden — kommer att varieras från fall till fall vid samma brott.
    Det är knappast troligt att detta kommer att ha den moralupplösande tendens, som Olivecrona synes frukta. Bortsett från de fall då villkorlig dom utdöms kvarstår ju att samhället tvingar den skyldige att underkasta sig en viss påföljd. Därmed är kravet på straffets moralbildande effekt tillgodosett, eftersom denna knappast heller kan stå i direkt proportion till påföljdens art och längd.»

    Med reflexionerna angående proportionalitet mellan brott och straff har diskussionen kommit in på den sakliga utformningen av beredningens förslag. Prof. Olivecrona skriver i artikeln i Svenska Dagbladet för den 20 augusti:

    »(Men) straffet skall icke som hittills vara den normala brottspåföljden, som endast under särskilda betingelser kan utbytas mot någonting annat. Man vill icke uppehålla en principiell skillnad mellan böter och fängelse å ena sidan samt sådana påföljder som t. ex. skyddstillsyn eller intagande på alkoholistanstalt å andra sidan. De ställas på samma plan. Själva straffidén skall alltså bortarbetas. Ja, så småningom kommer det fram, att frihetsstraffet i själva verket är avsett att få en  s u b s i d i ä r  roll. Principiellt har nämligen, säger beredningen, s. k. skyddsvård i frihet givits företräde, så långt därigenom 'lika goda eller bättre resultat i brottsförebyggande hänseende har ansetts kunna uppnås'.»

    Detta är så till vida riktigt som beredningen anser att det icke bör ges företräde åt böter eller fängelse. Alla påföljder bör enligt dess me-

ning vara principiellt likställda. Men eftersom de är olika, kan det naturligtvis anläggas synpunkter på valet av påföljd. En sådan synpunkt är, att domstolen icke bör välja frihetsberövande om den, efter att ha prövat frågan från såväl allmänpreventiv som individualpreventiv synpunkt, finner att lika goda resultat kan uppnås utan frihetsberövande.
    Trots denna principiella inställning hos förslaget intager böter och fängelse enligt detsamma på visst sätt en särställning. Emedan förslaget utgår från att regeln skall vara att brott skall följas av påföljd, kan det nämligen inträffa, att domstol måste välja böter eller fängelse ehuru den icke finner viss påföljd indicerad.
    Prof. Olivecronas kritik mynnar ut i att beredningens förslag icke är tillräckligt effektivt i betraktande av den stigande brottsligheten. Han skriver i artikeln i Svenska Dagbladet för den 29 juli:

    »Beredningens underlåtenhet att diskutera de frågor, vartill kriminalstatistikens siffror ge anledning, kan endast förklaras genom att man är dogmatiskt bunden vid vissa kriminalpolitiska ideer, som tydligen skola genomföras utan hänsyn till konsekvenserna. Läget är dock redan nu så kritiskt, att ytterligare experimenterande med dessa ideer måste bestämt avrådas.»

    Att kalla de reformer som genomförts och de som nu föreslås för experiment är i så måtto försvarbart som det i allmänhet, när en reform på detta område vidtages, är svårt att med säkerhet veta hur den kommer att slå ut. Beredningens förslag innebär emellertid i det hela, såvitt jag kan bedöma, snarare en skärpning av kriminalrättsskipningen än en mildring av denna. Om rådet att avstå från ytterligare experimenterande med de idéer som varit ledande för kriminalpolitiken innebär ett förord för en återgång till den kriminalrättsskipning vi hade år 1900 eller 1910 eller vid någon senare tidpunkt, måste jag framhålla, att en sådan åtgärd också vore ett experiment.
    Det saknas tillräckliga skäl för att antaga, att den straffrätt vi hade före de moderna reformerna, alltså omkring år 1900, var effektivare än den nuvarande, och det förhåller sig icke så, att efter nämnda tidpunkt av humanitetsskäl vidtagits en serie reformer vilkas tjänlighet eller otjänlighet från preventionssynpunkt framgår av hur brottsligheten utvecklat sig. Reformerna har till mycket stor del motiverats av önskan om bättre brottsprevention, och utvecklingen av brottsligheten beror av så många faktorer att det är omöjligt att skriva dess utveckling allenast på kriminalrättsskipningens konto.
    Under sådana förhållanden förefaller det mig icke riktigt att under åberopande allenast av brottslighetens ökning kräva reformernas avskaffande. Innan man upphör med åtgärder som syftar till att åstadkomma att brottslingar framdeles lever oförvitligt, måste man ha starka skäl att tro, att man därigenom minskar brottsligheten.
    I Stockholms-Tidningen för den 3 augusti vänder sig prof. ALVAR NELSON mot att prof. Olivecrona enligt hans uppfattning bland de faktorer som påverkat brottslighetens utveckling isolerat en, nämligen brottspåföljderna och deras tillämpning, och utpekat den såsom ansvarig för utvecklingen. Prof. Nelson skriver:

    »Om sådana invändningar med fog kan riktas mot Olivecronas förenkling av problemställningen, måste man fråga sig, om det är rimligt att på lösa förmodanden om kriminalpolitikens återverkningar på brottsligheten

söka hindra ett sådant omhändertagande av lagbrytarna, som åsyftar att återanpassa dem till samhället. Sådana strävanden framstår som än mera oberättigade, om de inte underbyggs med påvisandet av omständigheter, som talar till förmån för det gällande eller ett äldre reaktionssystem.»

    Jag kan icke förstå annat än att beredningens syn på problemen är betydligt mera illusionsfri och därmed mera realistisk än den som omfattas av dess kritiker. Jag håller alldeles med Svenska Dagbladet, då denna tidning i en ledare den 19 september, under åberopande av ett intervjuuttalande av den avgående hovrättspresidenten GULDBERG, uttalar, att man måste se realistiskt på brottslighetsutvecklingen och att det hittills varit för mycket dogmatik i den kriminalpolitiska debatten, men dogmatiken är enligt min mening att finna hos beredningens kritiker. Tidningen påstår själv i samma artikel, att beredningen vill utplåna »det naturliga sambandet» mellan brott och straff, och skriver: »Brott är brott, och straff är straff.»
    Det förefaller emellertid som om vissa av de genomförda reformerna skulle gillas även i kretsar som eljest är avogt stämda mot den förda kriminalpolitiken. Svenska Dagbladet åberopar sålunda i en ledare den 29 juli hovrättsrådet FüRST i följande ordalag:

    »Han framhåller — och det är ju närmast självklart — att ingen har något förnuftigt intresse av att brottslingar genom opåkallat hård behandling tillfogas lidanden utöver dem som det innebär att vara dömd för brott och berövad friheten.»

    Efter orden är visserligen uttalandet meningslöst, men man vågar väl antaga, att det skall betyda ett gillande av den för 1945 års verkställighetsreform grundläggande tanken att behandlingen av de i fångvårdanstalterna intagna icke skall åsyfta att tillfoga dem lidande utöver det som själva frihetsförlusten medför.
    På ledarplats citerar samma tidning den 10 augusti med gillande ett uttalande av borgmästare RYLANDER, vilket bl. a. innehåller att den missanpassade ungdomen skall behandlas av socialvården, icke av fångvården, och fortsätter längre fram i artikeln:

    »Behandlingen av ungdomsvårdsskolornas klientel är en svår fråga. Vid bedömningen av detta problem måste man göra klart för sig att det väsentligen rör sig om ungdomar med mycket svår belastning: allvarliga miljöskador och i ett icke ringa antal fall konstitutionella egenheter som är ägnade att minska förmågan att motstå kriminella frestelser. Det är intede vanliga enkla biltjuvarna med kanske en enda förseelse som hamnar på ungdomsvårdsskola utan de komplicerade typerna med ett digert syndaregister, med andra ord de verkliga problembarnen. Omhändertagandet måste här framför allt inriktas på fostran och karaktärsdaning, psykisk vård där så behövs. Först och sist måste ungdomarna vänjas vid regelbundenhet i livsföringen, arbete och hänsynstagande. En sådan omskolningsprocess tar tid och kräver tålamod. Den förutsätter fasthet, men det ligger samtidigt i sakens natur att vård- och icke straffsynpunkter måste vara vägledande vid behandlingen. Den långvariga frihetsförlusten innebär ju för övrigt i sig själv ett straff.»

    Det vore väl om sådana synpunkter numera vore så rotfästa, att den allmänna opinionen kan stå emot påfrestningen av den sannolikt starka ökningen av brottsligheten under de närmaste åren.                                                      Ivar Strahl