Till en början vill jag, i anledning av prof. STRAHLS »vädjan» i artikeln »Sättet att polemisera», vilken införts i tidigare nummer av

PER-ERIK FURST 587SvJT, beklaga den formulering som jag gav det uttryck mot vilket prof. Strahl reagerat. Jag kan gå med på att det var olämpligt att använda denna formulering trots att den föranleddes av, bl. a., att prof. Strahl tidigare använt mindre grannlaga skrivsätt. Jag hoppas att detta medgivande från min sida skall föranleda prof. Strahl att grundligt ompröva sina egna polemiska metoder. Detta om detta.
    I det polemiska »referat» av pressdebatten om strafflagberedningens förslag till skyddslag, vilket »referat» också författats av prof. Strahl men införts i detta nummer av SvJT, har intagits vissa brottstycken av mina inlägg i pressdebatten. »Referatet», som knappast fört den pågående debatten vidare, ger mig endast anledning att anföra några korta ord till genmäle och kommentar.
    Det förvånar mig en smula att prof. Strahl säger sig inte veta, att någon av de i arbetet med kriminalvården deltagande skulle hysa de åsikter, varom det citat ur en av mina artiklar som återfinnes på s. 572 handlar, likaväl som det på sin tid förvånade mig att han i sin artikel i Dagens Nyheter för d. 1 aug. förklarade min framställning missvisande i de delar, där jag påstod att de »radikala» experterna ville »bota» brottslingar och att av detta lätt kunde följa en allmänt urskuldande hållning gentemot brottslingarna och deras brott. Jag hade nämligen läst följande uttalande av prof. Strahl i hans uppsats om »Det straffrättsliga ansvaret» (Festskrift för Karl Schlyter s. 324—325):

    »Behandlingen av den brottslige har trätt i förgrunden på ett sätt, som erinrar om behandlingen av dem som underkastas vård på grund av kroppseller sinnessjukdom eller alkoholism eller vanart. Brottet har alltmera kommit att spela rollen av allenast ett symptom jämte andra på asociala egenskaper, som man med tjänliga medel söker oskadliggöra. — — — Vill man finna en behandling som förebygger ett upprepande av brottet, bör man tydligen undersöka orsakerna till detta men ju mera det skedda klarlägges, ju mera begripligt det blir, desto svårare blir det att göra den brottslige ansvarig för brottet i den mening som den klassiska läran hävdade. Den brottsliga gärningen upplöser sig i ett kausalförlopp med många orsakssammanhang: det gick så som det måste gå när förhållandena utveckla sig på sätt som skett. Man kan finna den brottslige avskyvärd, mindervärdig, farlig eller omänsklig, men i samma mån som man analyserar hans egenskaper och den utveckling som kommit honom att bli sådan han är och att handla som han gjort, i samma mån försvinner möjligheterna att anse honom ansvarig för det skedda. Tout comprendre c'est tout pardonner.»

    Likaså hade jag läst en artikel av prof. Strahl om »Den straffrättsliga rubriceringen av 'billån'», där Strahl gjorde följande uttalande (SvJT 1950 s. 991):

    »För straffrättsskipningen är det en svår uppgift att med de medel som stå den till buds avhålla mängden av bilentusiastisk och på sport och äventyr begiven ungdom från att tillfredsställa sin längtan efter att hantera en ratt och att ge sig ut på något som bryter vardagslivets enahanda.»

    Vidare hade jag hört andra talesmän för och anhängare av de »humana» metoderna utlägga samma text i form av konstruktioner av de slag jag angivit varjämte i pressen förekommit uttalanden i samma anda av personer som tillhör denna krets eller hämtar inspiration därifrån. — Beklagligtvis innehöll det av prof. Strahl citerade yttrandet i min artikel i Dagens Nyheter ett korrekturfel. Där stod »skulden». Jag hade skrivit »skuld». Med den riktiga lydelsen får uttalandet den begränsade innebörd som avsågs.

588 PRESSDEBATT OM FÖRSLAG TILL SKYDDSLAG    Det är synd att tanken på ekonomiskt stöd till vissa målsägare, att döma av den underton av irritation, som präglar vad prof. Strahl skriver därom, inte har någon helhjärtad anhängare i honom. — Prof. Strahl synes icke ha observerat att en betydande del av min artikel i Dagens Nyheter för d. 26 juli handlade om målsägandens ställning i fråga om skadestånd. Därpå tyder åtminstone hans yttrande att frågan icke varit nämnd i artiklarna d. 19 och 26 juli.
    Prof. Strahls slutord, med vilka han deklarerar såsom sin uppfattning att man måste räkna med ytterligare stark ökning av brottsligheten, visar hur allvarlig och ödesdiger hela denna fråga är. Det är därför mycket olyckligt, att deltagare i debatten löper sådana risker att insnärjas i alldeles ofruktbar polemik i stället för att ägna sina krafter åt att söka bidraga till lösningar på de föreliggande problemen. Det föreligger tydligen ett verkligt behov av en fri och saklig debatt med detta positiva syfte eftersom inte ens strafflagberedningens egen talesman tror att dess förslag till »skyddslag» skall ha någon påtagligt dämpande effekt på den stigande brottsligheten.              Per-Erik Fürst