Replik
    I den artikel till vilken disponenten ALARIK här ovan anknyter har jag intagit den ståndpunkten att den transmissibla jordägarandelen inte får anses vara att betrakta som tillbehör till jorden. Alarik synes biträda denna mening. Min artikel avsåg emellertid ytterst spörsmålet huruvida den som överlåter sin jord utan att göra uttryckligt undantag för jordägarandelen alltjämt är innehavare av denna. Sistnämnda spörsmål ansåg jag mig inte ha besvarat i och med ställningstagandet i tillbehörsfrågan. Jag framhöll nämligen att jordägaren intoge en favoriserad position beträffande möjligheterna att styrka fånget av jordägarandelen; jordägaren vore, om annat inte visades, legitimerad redan genom hänvisningen till att han förvärvat jorden, medan annan som påstode sig äga andelen vore uppfordrad att i särskild ordning bevisa sin äganderätt. Det var mot nämnda bakgrund jag uttalade att den som vid överlåtelse av jord ville behålla sin jordägarandel hade att uttryckligen undantaga denna vid överlåtelsen. Alarik, som i viss mån synes ha missförstått mitt resonemang, pekar på den legitimation vilken skapas genom fångets införande i gruvregistret. Men hur skall man få fånget infört i gruvregistret? Jo, genom att styrka sin åtkomst (66 § tredje st. gruvlagen). Och därmed återkommer den uppställda frågan om hur detta skall kunna ske.                           Peter Westerlind

 

 

FRÄMMANDE RÄTT 

 

    Den centrala engelska åklagarmyndigheten
    En central engelsk åklagaremyndighet inrättades först år 18791 och först år 1908 blev den fullt utbyggd till en fristående myndighet. Dessförinnan hade den ursprungliga principen varit en enskild åtalsrätt som tillkom envar. I och med polisväsendets utveckling genom olika lagar för resp. London, övriga städer och grevskap av år 1829, 1835 och 1856 övergick i stor utsträckning i praktiken uppgiften att väcka och utföra åtal på polisen. Denna utfördes i enklare fall av en polisman och i svårare fall av en jurist, som anlitades av polisen.
    Fall av hög svårighetsgrad eller särskild vikt inrapporterades före år 1879 av vederbörande polischef till inrikesdepartementet, som antingeng av polischefen i fråga råd om vilken åtgärd han borde vidtaga eller instruerade en regeringen underställd jurist (the Treasury Solicitor) att utföra åtal. Denne ämbetsman utförde även åtal i fall som överlämnats från andra departement. Ett växande antal av förfrågningar hos inrikesdepartementet i åtalsfrågor ledde till att det år 1879 tillsattes en ämbetsman, kallad the Director of Public Prosecutions.2 Det åvilade

 

    1 Jfr Prosecution of Offences Act 1879

   2 Jfr PENDLETON HOWARD, Criminal Justice in England s. 78.

 

592 KLAS LITHNERdenne att under överinseende av the Attorney-General handhava sådana förundersökningar och åtal samt rådgivning till polischefer m. fl. som kunde bestämmas genom särskilda regler, tillkomna med stöd av ifrågavarande Prosecution of Offences Act av 1879.
    Ämbetets förste innehavare utförde endast rent rådgivande funktioner och handhade ej själv några åtal.3 Dessa utfördes i stället på hans uppdrag av the Treasury Solicitor. Denna praxis ledde till viss kritik och år 1883 tillsattes en kommitté för att utreda en eventuell reform av ämbetet i fråga. Kommitténs förslag år 1884 innebar att ett sådant ämbete var överflödigt och att dess uppgifter kunde utföras av the Treasury Solicitor.4
    Detta system fortsatte från 1884 till 1908, då genom en ny Prosecution of Offences Act ämbetena på nytt skildes åt och the Director of Public Prosecutions återuppstod. Genom nämnda lag erhöll the Director etc. rätt att i vilket stadium som helst övertaga förundersökning eller ett åtal som väckts av en enskild person.
    Efter år 1908 vände sig olika departement och polischefer i allt större utsträckning till the Director of Public Prosecutions och hans departement. Ämbetets vikt har ökat betydligt genom den omständigheten att tjugosex olika lagar av straffrättsligt innehåll, som tillkommit efter år 1908, innehålla den bestämmelsen att the Director antingen måste samtycka till åtals väckande eller själv utföra detta.5 I tio av nämnda tjugosex fall har han ensam beslutaderätt, medan i återstoden av fallen beslut även kan meddelas av the Attorney-General eller någon annan medlem av regeringen.6
    År 1946 tillkommo nya regler angående ämbetets befogenheter,7 vari stadgas, att the Director själv skall handha förundersökning och åtal i följande fall, nämligen 1) brott varå dödsstraff kan följa, 2) fall som hänskjutits till honom från något departement, där han anser åtal befogat och 3) fall, där han på grund av deras betydelse, svårighetsgrad eller andra skäl anser det befogat. Vidare är han skyldig att antingen på begäran eller eget initiativ giva råd angående förundersökningar och åtalsfrågor till regeringsdepartement, domstolssekreterare (clerks to justices), polischefer och andra, antingen muntligen eller skriftligen. Denna rådgivande verksamhet är numera den största delen av ämbetets arbetsbörda.8
    Enligt samma regler är polischefer skyldiga att rapportera till the Director följande brott, som begåtts inom deras distrikt, nämligen 1) brott, varå dödsstraff kan följa, 2) brott, där rätten att besluta i åtalsfrågan tillkommer the Director, 3) ett stort antal brott, huvudsakligen motsvarande de mera allvarliga brott, som förekomma i kap. 8—10, 12, 14—16, 18 och 22 i den svenska strafflagen och 4) fall, som gälla utlämning inom samväldet eller till eller från främmande länder. The

 

    3 Jfr HOWARD a. a. s. 37.

   4 Jfr Prosecution of Offences Act 1884 och HOWARD a. a. s. 86.

   5 Jfr HOWARD a. a. s. 101.

    6 Jfr J. F. ARCHBOLD, Pleading, Evidence and Practice in Criminal Cases, 31 ed. 1943, s. 119. 1040, 1273 och 1463.

   7 Jfr Prosecution of Offences Regulations 1946.

   8 Jfr Hadding i Sv Jt 1948:549 och Theodor Petersen: Retsliv och Retspleje i England s. 171.

DEN CENTRALA ENGELSKA ÅKLAGARMYNDIGHETEN 593Director handhar vidare samtliga åtalsfrågor beträffande osedlig litteratur för att en enhetlig praxis på detta område skall kunna erhållas. Slutligen föreligger skyldighet för vissa lägre domstolar att underrätta the Director om sådana fall, där ett inlett åtal återkallas eller ej fullföljes inom rimlig tid för att han skall kunna avgöra, om han önskar utöva sin befogenhet att övertaga åtalet.
    The Director of Public Prosecutions utnämnes av premiär- och inrikesministrarna gemensamt efter samråd med the Attorney-General. Som ovan nämnts är han underställd sistnämnde regeringsledamot och denne är inför parlamentet ansvarig för hans åtgärder. Han är också skyldig att åtlyda den sistnämndes instruktioner.
    Den princip, som ligger till grund för avgöranden huruvida åtal skall ske, är en ren lämplighetsprövning från fall till fall, vilket kraftigt betonades av the Attorney-General i ett interpellationssvar i Underhuset år 1951. Detta uttryckes också klart i ämbetets instruktion, varav framgår, att åtal skall väckas, när det med hänsyn till omständigheterna är påkallat ur allmän synpunkt.
    Som exempel på fall, där man enligt de av the Attorney-General och the Director vedertagna principerna ej brukar anse åtal påkallat ur allmän synpunkt, kunna nämnas: 1) otukt med minderårig kvinna, där det gäller ett par, som har »stadigt sällskap» och någon skada ej skett, 2) samma brott, där flickan i fråga är en minderårig prostituerad och 3) tvegifte, där den nya hustrun känner till att mannens föregående äktenskap ej är upplöst.
    The Department of the Director of Public Prosecutions består utom the Director av en Deputy Director och tre Assistant Directors samt cirka 25 jurister av olika grader och cirka 30 andra anställda. De fyra förstnämnda utnämnas av inrikesministern. De tre Assistant Directors äro chefer för var sin avdelning, nämligen en för London (= the Metropolitan Police district, som utom själva London omfattar en del av de kringliggande grevskapen) och två för England och Wales i övrigt. De båda sista omfattar brott mot person resp. brott mot egendom. Varje jurist, som tjänstgör på åklagarmyndigheten, cirkulerar efter hand mellan de olika avdelningarna.9 Antalet ärenden per jurist och år ligger numera på något över 150 och har varit i stigande de sista åren. De sista åren ha behandlats cirka 4.500 ärenden per år (häri inräknade de vari råd lämnats till andra myndigheter och till polischefer). År 1953 var exakta antalet inkomna ärenden 4.609 och antalet åtal 1.131. Dessa ha resulterat i 892 fällande domar, därav 731 för det brott åtalet gällt och 161 för lindrigare brott.10
    De kvalifikationer som fordras av juristerna i myndigheten äro att vara antingen barrister eller solicitor. För att bli Director of Public Prosecutions fordras minst 10 års verksamhet och för att bli Assistant Director minst 7 års verksamhet i ett av nämnda båda yrken. F. n. äro the Director Sir Theobald Mathew, the Deputy Director och en Assistant Director samtliga solicitors, medan juriststaben i övrigt nästan uteslutande består av barristers.

Klas Lithner

 

    9 Jfr HOWARD a. a. s. 119.

   10 Jfr Criminal Statistics for England and Wales 1953.

 

    38—573004. Svensk Juristtidning 1957