THORE ENGSTRÖMER †
Med Thore Engströmers död har en av förgrundsgestalterna inom den svenska juridiken under det tilländalupna halvseklet gått ur tiden. Hans akademiska verksamhet omspände nära nog hela denna tidsperiod, från 1908, da han förordnades till docent vid Uppsala universitet, till 1951, då han lämnade ämbetet som kansler för rikets universitet, som han uppehållit under en följd av år.
Det begynnande seklets första decennier voro fyllda av ett sjudande liv inom lagstiftningens alla områden. Många initiativ togos då i centrala lagstiftningsfrågor, som under 1800-talet skjutits åt sidan eller trots ihärdiga ansträngningar måst övergivas såsom strandade. Dessa initiativ berörde så gott som hela området för svensk lagstiftning: familjerätten, jordarätten, vattenrätten, köpoch avtalsrätten, straffrätten samt processrätten. Det intensiva lagstiftningsarbete som sålunda igångsattes ledde ock till praktiska resultat som aldrig tidigare efter tillkomsten av 1734 års lag; det hägrande slutmålet, en fullständig, ny kodifikation av hela den centrala svenska rätten syntes närmare än någonsin tillförne. Ett
uttryck för det nyvaknande intresset var ock grundandet år 1916 av denna tidskrift med dess redan i anmälan uttalade syfte att tillgodose »behovet av en facktidskrift, där teoretiska och praktiska jurister kunna framlägga sina tankar i juridiska spörsmål, vare sig dessa angå tolkning av gällande rätt eller aktuella ämnen på lagstiftningens område». Det steg som sålunda togs var ock helt i Engströmers anda. Redan i tidskriftens andra årgång återfinnes ett bidrag av hans hand och han var under en lång tid medlem av dess redaktion.
Att lagstiftningen under dessa decennier gynnades av så förliga vindar hade helt naturligt skilda orsaker. Förutom statsmakternas då visade intresse för och deras kraftiga stöd åt denna del av statsverksamheten torde framgången väsentligen vara att tillskriva det nära samarbete som då etablerades mellan den juridiska vetenskapens och det praktiska rättslivets målsmän. Många av våra främsta lagstiftare ha utgått från de akademiska lärarnas krets. Till dessa utvalda hörde Engströmer.
Till skillnad från Engströmer lämnade flertalet av ifrågavarande akademiker sina lärostolar för att övergå i rättsskipningens tjänst. Engströmer behöll däremot förankringen i sitt gamla lärosäte. Måhända bidrog härtill hans ofta uttalade avoghet mot den tendens till byråkratisering av samhället som enligt hans mening alltmer grep omkring sig men kanske dock främst hans förkärlek för den akademiska friheten. Han kom att trivas synnerligen väl med sin akademiska ställning. Bland sina kolleger möttes han av allmänt förtroende: han innehade på grund av deras val rektorsämbetet vid universitet under mer än tio år. Hans stora praktiska duglighet togs, vid sidan av hans egentliga arbetsområden, i anspråk för andra maktpåliggande uppdrag. I själva verket hade han inte alltid så lätt att finna tid för alla sammanträden och konferenser, som påkallade hans närvaro. Vad lagstiftningsarbetet angår uppvägdes dock denna olägenhet mer än väl av den friskhet och starka rytm som det praktiska livet skänkte honom och som därmed kommo även lagstiftningen tillgodo.
Till Engströmers 70-årsdag belyste jag i denna tidskrift hans betydelse för rättegångsreformen. Med aldrig sviktande trohet ägnade han åt denna reform i nära nog obruten följd omkring trettio år. Vårt samarbete i processlagberedningen sträckte sig över en tid av tolv år. De intryck som jag under denna tid erhållit av hans starka personlighet påminna i vissa stycken om Thyrén, som jag — visserligen under en väsentligt kortare tid — hade tillfälle att lära känna närmare. De voro i lika hög grad, envar med sitt vä-
sens rötter, fästa vid sin hemstad och dess lärosäte, de hade båda samma kärlek till det akademiska frihetsidealet, båda behärskades av samma obetvingliga intresse att genom täta utlandsresor lära känna främmande länder och folk och de ägde vardera inom sitt ämnesområde en kunskapsrikedom, som närmast kan kännetecknas som universell.
I ett hänseende föreligger dock en olikhet mellan dem båda. Den lagbyggnad åt vilken Thyrén ägnade sina bästa krafter kom aldrig att före hans död nå sin fullbordan. Engströmer hade däremot den stora personliga tillfredsställelsen att se den reform vilken han eftersträvat bragt i hamn. Förvisso ligger däri höjdpunkten i hans gärning till fromma för det svenska rättssamhället.
N. Gärde
Thore Engströmer var född 5/4 1878 i Sollefteå, avlade mogenhetsex. i Härnösand 1896, blev i Uppsala jur. utr. kand. 1901 och jur. lic. 1908 samt disputerade s. å. på avh. Om försäkringsgifvares förpliktelse på grund av försäkringsaftalet, varefter han erhöll docentförordnande i speciell privaträtt. Till prof. i processrätt utnämndes han 1912. Han blev universitetets prorektor 1932 och var rektor 1933—1943, då han avgick från professuren som emeritus. Åren 1945—51 var han t. f. universitetskansler. Bland hans många utrednings- och lagstiftningsuppdrag må här endast nämnas att han förordnades att biträda processkommissionen 1915 och att han därefter kom att delta i arbetet på processreformen ända till dess processlagberedningen 1944 avslutade sitt arbete. Han var livligt verksam inom det kommunala livet i Uppsala, bl. a. som ordf. i stadsfullmäktige och i drätselkammaren, samt var ledamot av den svenska lokalstyrelsen för de nordiska juristmötena 1934—48 och avred. för SvJT 1934—50. Han avled 21/10 1957.
I SvJT 1948 s. 161 finns införd en artikel i anledning av Engströmers 70-årsdag.