R. BERNHARDT. Der Abschluss völkerrechtlicher Verträge im Bundesstaat. Max-Planck-Institut für Ausländisches öffentliches Recht und Völkerrecht. Beiträge zum ausländischen öffentlichen Recht und Völkerrecht. Heft 32. Köln-Berlin 1957. XV + 208 s. DM 28,00.

    Sedan det första världskrigets slut har det försiggått en fortlöpande acceleration i frekvensen av internationella överenskommelser, bilaterala såväl som multilaterala. Vissa problem har härigenom uppstått. De konstitutionella bestämmelser som i olika länder reglerar sättet för avslutande av traktater, och som i de flesta fall avfattats med tanke på en relativt låg traktatfrekvens har t. ex. blivit utsatta för påfrestningar. Uttrycket »traktatsmältningsbesvär» som använts i detta sammanhang är inte helt missvisande. Medan dessa problem föreligger i de allra flesta stater, är vissa frågor i samband med avtals ingående specifika för förbundsstater, och har i dessa blivit mer brännande genom den ökade traktatfrekvensen.
    En fördelning av befogenheter mellan delstatsmyndigheter och förbundsmyndigheter är kännetecknande för alla förbundsstater. BERNHARDT framhåller med rätta att vården om utrikes angelägenheter, däri inbegripet befogenheten att sluta fördrag måste helt eller övervägande tillkomma förbundsmyndigheten för att man överhuvud skall kunna betrakta förbundet som en stat. Han hävdar vidare generellt att förbundsmyndighetens befogenhet att sluta traktater inte får användas i syfte att genomföra lagstift-

ning vilken annars skulle varit förbehållen de enskilda medlemsstaterna, men han avstår från att uttömmande diskutera den viktiga och intrikata frågan vad som i våra dagar kan betraktas som »utrikes angelägenheter».
    Såsom nödvändigt är skiljer Bernhardt mellan en förbundsregerings befogenhet att sluta fördrag å förbundets vägnar, och dess befogenhet att ge samma fördrag intern effekt inom medlemsstaterna, och han ansluter sig till den gängse meningen att ett fördrag som slutits grundlagsenligt av en förbundsregering är internationellträttsligt bindande även om förbundsmyndigheterna skulle sakna befogenhet att tvinga medlemsstaterna att uppfylla det, och dessa skulle utnyttja sin frihet att vägra efterkomma fördraget. Han tar däremot inte ställning till spörsmålet om den folkrättsliga giltigheten av ett fördrag som slutits av förbundsregeringen med överskridande av dess grundlagsenliga befogenhet att sluta fördrag.
    Framställningens huvudvikt är lagd vid en detaljerad granskning av avgränsningen av fördragsslutande kompetens mellan 'Länder' och 'Bund' i den västtyska förbundsrepubliken. Snarast som en bakgrund, möjliggörande jämförelser redogör författaren för de system som råder i vissa andra förbundsstater såsom Förenta Staterna, Kanada, Australien och Schweiz, och i några inledande kapitel diskuterar han problemen mera allmänt. Behandlingen av de i Västtyskland gällande grundlagsbestämmelserna i ämnet är systematisk och inträngande, och författaren ger deras historiska perspektiv med en redogörelse för de bestämmelser som gällde i kejsardömet och weimarrepubliken.

H. B.