R ä t t s r ö t a f ö r r o c h n u. Red. har tilldelat undertecknad den mindre angenäma uppgiften att anmäla en dålig bok: YNGVE LYTTKENS, Trefalt mord? (Bonniers 1956, Kr. 17,75). Den handlar om en kvinna från Västergötland, sergeanten Henrik Johan Focks hustru Metta Charlotta, född Ridderbjelke, som för drygt 150 år sedan ställdes inför rätta såsom misstänkt för giftmord å make och två barn, tvefalt hor m. m.
Redan 1949, då Lyttkens publicerat en av sina tidigare böcker i genren, tilldelade justitierådet Beckman honom i denna tidskrift en skarp varning för bristande objektivitet, vilken admonition emellertid tycks ha varit helt utan effekt. Den sidan av saken intresserar inte Lyttkens. Anmälaren hade en gång oturen att få i sin hand en verkligt underhaltig roman, som hette »Alltid Amber», skriven av en författare, vars namn man bör bemöda sig om att inte lägga på minnet. Lyttkens bok påminner inte så litet om »Alltid Amber». Det är samma ingredienser i båda: död, lik och förruttnelse, samlag, eldsvådor och epidemier — låt vara att samlagen äro färre, att eldsvådan blir släckt innan större förödelse åstadkommits och att det inte är digerdöden utan mässlingen som smyger kring husknutarna i Lyttkens skildring. Kort sagt: boken är en »Alltid Amber» i västficksformat.
Uppriktigt sagt ter det sig numera tämligen ointressant om Metta Fock verkligen var skyldig eller ej, åtminstone när man tar del av Lyttkens framställning, som icke blott för juristen utan även rent litterärt utgör en ganska klen underhållning. Att bilda sig någon alldeles säker uppfattning i skuldfrågan på grundval av det material, som redovisas i boken, är väl inte så lätt. Några dunkla punkter föreligga onekligen. Man bör emellertid komma ihåg, att Mettas domare haft tillfälle att iakttaga hennes åtbörder, tonfall och minspel, hennes sätt att reagera inför vittnenas berättelser, o. s. v., allt förhållanden, varav protokollen blott ge en svag återklang. Men Lyttkens hyser ringa förtroende för dem, som haft befattning med målet. Alla de för Metta ogynnsamma vittnesmålen äro lögnaktiga, obducenten har varit full, åklagaren är inkompetent, häradshövdingen förfar felaktigt, advokatfiskalen är okunnig, presidenten i Göta hovrätt frågar »nästan godtyckligt» och plockar »till synes utan tankereda» med olika delar av målet o. s. v., i sanning en förkrossande anhopning av vidriga omständigheter för den tilltalade.
Hj. N.
Rättelse. I ett föregående häfte av SvJT har jag anmält den förra året av NILS EDLING och W. LJUSTERDAL utgivna del IX i serien Uppländska domböcker, omfattande Vendels sockens domböcker 1736—1737. Jag yttrar i min anmälan bl. a. följande (s. 406):
»Anmärkningsvärt nog innehåller utgåvan inga rättsfall ägnade att belysa övergången från den gamla landslagen till 1734 års lag.»
Detta mitt yttrande beror emellertid på ett förbiseende. Utgåvan innehåller ett mindre parti om denna övergång, vari just hänvisas till några i