FRÅN FRÄMMANDE RÄTT

 

    Dödsstraffet i England
    Då 22-åringen John Vickers hängdes i Durham den 23 juli i år avbröts ett nära tvåårigt interregnum i den engelska straffrättskipningen — alltsedan början av augusti 1955 hade ingen dödsdom verkställts i England och under större delen av denna tid hade dödsstraffet i praktiken varit suspenderat medan striden om dess avskaffande fortgick. Denna strid, som ett tag såg ut att leda till dödsstraffets totala avveckling, har i stället resulterat i ny lagstiftning om mord, Homicide Act, som beräknas komma att minska antalet avrättningar från genomsnittligt 13 om året till 4. Vickers dömdes enligt de nya reglerna och förspelet till hans avrättning kan alltså sägas innefatta de senaste årens engelska dödsstraffsdebatt — och det är på många sätt en säregen historia.
    Redan 1948 beslöt underhuset att inställa avrättningarna under en femårsperiod, men förslaget fälldes av överhuset. Sedan dödsstraffsutredningen 1949—1953 framlagt sitt betänkande (se SvJT 1954 s. 128 f) kom frågan åter upp till behandling i underhuset i februari 1955. Dödsstraffets anhängare var då i majoritet (se SvJT 1955 s. 356 f). Vid valet i maj 1955 fick de s. k. abolitionisterna ökad representation och vid en principdebatt i frågan den 16 februari 1956 visade de sig ha majoritet i underhuset: föregående års nederlag med 31 röster hade förbytts i en lika stor övervikt. Det troddes allmänt att dödsstraffets öde därmed var beseglat. Times skrev att det nu kunde anses vara »tämligen säkert att dödsstraffet för mord snabbt skall avskaffas».
    Regeringen vägrade emellertid att själv lägga fram proposition därom och anslog i stället tid för en motion i samma syfte väckt av advokaten Sydney Silverman — abolitionisternas ledande talesman i underhuset. Silvermans motion antogs av underhuset men förkastades slutligen av överhuset i juli 1956. I detta läge framlade regeringen på senhösten 1956 sitt förslag till Homicide Act, en kompromisslösning som utan egentlig opposition godtogs av båda parlamentshusen och i mars i år upphöjdes till lag.
    Homicide Act gör till en början åtskilliga inskränkningar i det traditionella engelska mordbegreppet. Tidigare gällde att då döden följde som »objektivt överskott» av ett annat grövre brott — t. ex. om en inbrottstjuv rent oavsiktligt råkade döda någon då han sprängde ett kassaskåp — så förelåg mord. Detta s. k. konstruktiva morduppsåt har nu avskaffats. McNaghten Rules — tillräknelighetsreglerna från 1843 som blivit beryktade för sin stelhet därför att de endast skonar anklagade vilkas förstånd varit helt omtöcknat av sinnessjukdom — har fått ett välbehövligt komplement i de nya bestämmelserna om »förminskad

672 ULF HOLMBÄCKansvarighet». Försvaret kan nu föra bevisning om själslig abnormitet hos den anklagade även om den inte uppgår till insanity enligt McNaghten Rules. Finner juryn att den anklagade handlade under inflytande av sådan abnormitet, skall han dock inte straffriförklaras, utan dömas för dråp.
    Den nya lagen medger vidare att muntlig provokation — t. ex. en grov skymf — tas i betraktande av juryn. Tidigare kunde endast handgriplig provokation reducera brottet från mord till dråp. Slutligen föreskrives att då två personer enats om att begå självmord tillsammans men den ena överlever, så skall han inte dömas för mord ens om han tog livet av den andra parten i »självmordspakten». Tidigare skulle den överlevande parten alltid dömas till döden (såsom åtminstone medhjälpare till mord), även om den andra parten själv tog livet av sig.
    Så långt är nog alla ense om att ett väsentligt steg tagits mot humanisering och rationalisering, och hur det än går med dödsstraffet i framtiden kan man räkna med att denna del av Homicide Act blir bestående. Det är väsentligen vad lagen innehåller om påföljden för mord som kommer att bli föremål för den framtida debatten. För mord föreskrives livstids fängelse som enda straff utom i sex fall, då dödsstraffet skall bibehållas utan alternativ. Dels skall fem särskilda typer av mord, som fått beteckningen capital murder, medföra dödsstraff, nämligen mord i samband med stöld, mord för att undgå arrestering eller vid flykt ur laga förvar, mord förövat genom skjutning eller genom förorsakande av explosion, mord på tjänsteutövande polisman (även då det inte rör sig om arrestering) samt då en fånge mördar tjänstgörande fångvårdspersonal. Vidare skall alltid »upprepade mord», d. v. s. två mord förövade i Storbritannien vid olika tillfällen, föranleda dödsstraff. Man har här genomfört en kategoriklyvning inom mordbegreppet, en sak som dödsstraffsutredningen bestämt avrådde från. Denna hade emellertid närmast haft en annan skiljelinje i tankarna, nämligen den i USA allmänt tillämpade uppdelningen av morden efter graden av ont uppsåt. I Homicide Act tar man i stället sikte på graden av samhällsfarlighet och har valt ut de mordvapen som är särskilt riskabla (skjutvapen), de yrkesgrupper som ansetts vara i särskilt behov av skydd (polis, fångvårdspersonal), de tillfällen då frestelsen är särskilt stor (stöld, arrestering) samt de fall då endast dödsstraffet kan ha någon avskräckande effekt (den som begått ett mord och alltså redan förskyller livstids fängelse men överväger att begå ännu ett). Den genomförda gränsdragningen har kritiserats, inte minst av dödsstraffets tillskyndare, som undrar varför inte mördare som förgiftar, knivskär eller stryper sina offer också skall hamna i galgen. Det har även påpekats att regeln om dödsstraff för upprepade mord (men däremot inte för dubbelmord) har den egendomliga konsekvensen att »gynna den som passar på att utplåna sina fiender på en gång». — Lagen föreskriver också en förenklad form för dödsdomens avkunnande och tar bort den makabra föreskriften att meddelande om dödsdomens verkställande skall anslås på fängelseporten då fången givit upp andan. Inskränkningarna i dödsstraffets användning gäller också Skottland, men där-

DÖDSSTRAFFET I ENGLAND 673emot skall den gamla rätten ännu tillämpas fullt ut i det oroliga Nordirland.
    Då John Vickers hängdes grusades förhoppningen att galgarna trots allt skulle få stå overksamma och att de få återstående dödsdomarna skulle upphävas nådevägen. Homicide Act har säkerligen givit bödeln en respittid på några år — att han är dömd att försvinna kan dock inte ifrågasättas. Både 1948 och då frågan åter blev aktuell 1955—1957 gjorde England i själva verket experiment med ett straffsystem utan dödsstraff för mord, eftersom regeringen benådade alla dödsdömda medan frågan låg i stöpsleven. Och veterligen inträdde inte någon ökning i mordfrekvensen — snarare tvärtom.

Ulf Holmbäck