Några formfrågor vid domstolarna
För några år sedan diskuterades införandet av en enkel tjänstedräkt för domare, advokater och åklagare, såsom seden är i de flestakulturstater; i våra grannländer t. o. m. av ganska sent datum. Vännerna av en tjänstedräkt förmenade, att en sådan skulle ge mera värdighet, auktoritet och stil åt domstolsförhandlingarna, väcka respekt och ansvar.
En rättegång är en allvarlig och högtidlig akt, som kräver värdighet i uppträdande och form.
Motståndarna — och de var den gången i majoritet — anförde, att uniformering inte skulle ha tradition i vårt land, där man dock ännu i vår tid sett domaren i guldgalonerad ämbetsdräkt med värja och båtmössa. Uniform skulle inte passa i ett demokratiskt land, där dock officerare, polis-, järnvägs- och posttjänstemän, präster och många andra statliga och kommunala funktionärer bär tjänstedräkt, inte avestetiska skäl eller av högfärd utan därför att det är praktiskt och därför att det väcker respekt och ansvar både hos den som bär dräkten och hos allmänheten.
Nå, frågan om tjänstedräkt föll den gången, men kommer säkert upp igen.
Jag vill här diskutera några andra frågor, som om än periferiskt dock rör rättsväsendet, de yttre formerna, ritualen om man så får säga. Den skiftar mycket, sedvänjorna är olika i över- och i underrätter, i stad och på landet, ofta på olika avdelningar i samma domstol.
Jag vill ge några exempel:
Avläggandet av vittnesed är, oberoende av vilken religiös uppfattningman själv har, en allvarlig akt. Det är i högsta grad opassande, omåklagaren därunder plockar i sina papper eller advokaten för en viskande konversation med sin klient. En del domstolar försöker att på olika sätt markera allvaret. Hela domstolen, domare och nämndemän, åklagare, advokater och åtalade, ibland också tingsmenigheten, står upp, medan domaren föreläser eden. I andra domstolar kräver konvenansen, att åklagaren, advokaten och den misstänkte reser sig, på endel håll har den sedvänjan utbildat sig, att endast åklagaren står i givakt, medan vittnet med handen på bibeln svär eden.
Ännu på 1920-talet måste en svarande i brottmål stå upp under hela rättsförhandlingen, men så infördes genom ett riksdagsbeslut de an-
klagades bänk. Den tilltalade skulle inte behöva stå upp annat än då han förhördes eller yttrade sig inför domstolen.
Det ytterligheternas folk vi tycks vara har medfört, att den anklagade och häktade numera får sitta t. o. m. under förhöret med honom. Och detsamma gäller också advokater och åklagare. Men visst inte i alla domstolar, i en del måste de fortfarande stå när de talar och tilltalas.
Den olika praxis som sålunda tillämpas inför olika domstolar och domstolsavdelningar leder till förvecklingar. Jag har varit med om att anklagade, försvarare och åklagare fått tillrättavisningar av rättens ordförande för att de av vana från andra domstolar suttit, närde bort stå, enligt vid den domstolen gängse praxis. Ty det som ärkutym i en domstol, är osed i en annan.
Ett annat exempel: Den modärna processen är muntlig. Åklagare, advokater och åtalade får alltså inte föredra skriftliga inlagor. Det händer att rättens ordförande i vissa domstolar anmärker mot parter som innantill läser upp sina anföranden, medan det i andra domstolar tolereras, att man från papperet läser, åklagaren sitt slutanförande och advokaten sin plädering.
Skulle det icke vara möjligt att genomföra likartade regler i alla domstolar?
Här ett annat fall, där jag skulle önska en ändring i gängse praxis. När en dömd, missnöjd med domen, vädjat till hovrätten, kallas han vadekärande och åklagaren blir vadesvarande. Trots de ombytta rollerna placeras vadekäranden även inför hovrätten på svarandesidan och det är åklagaren som också där ger sakframställningen. Men när målet är genomgånget, då måste vadekäranden, den anklagade och hans advokat tala först och i sin slutplädering bemöta åklagarens ansvarsyrkanden. Efter försvararen talar åklagaren.
Även om juristen finner försvar för detta förfarande och finner det fullt logiskt — man vädjar mot domen! — är det ändå icke riktigt och begripligt för gemene man. Inför överrätten spelas processen upp på nytt med åklagare och åtalad. Åklagaren framställer sina yrkanden och åberopar sin bevisning och den åtalade sin och antingen bestrides åtalet eller yrkas straffmildring. Men det stöter det sunda bondförnuftet att den anklagade skall komma med sitt försvarstal, innan åklagaren sammanfattat sina anklagelser. Svaranden, den anklagade, skall ha sista ordet i rättegången även inför hovrätten och i Högsta domstolen.
Hugo Lindberg