114 FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET    Förberedande översyn av utsökningslagen. Jämlikt K. M:ts bemyndigande d. 20 sept. 1957 har justitieministern d. 12 nov. 1957 tillkallat hovrättsassessorn Ulf Lundvik för att företaga en förberedande översyn av utsökningslagen och därmed sammanhängande lagstiftning.
    I direktiven för översynen erinrar dåvarande justitieministern Zetterberg om att riksdagen vid upprepade tillfällen framhållit att utsökningslagstiftningen borde reformeras samt uttalar att även enligt hans mening ett starktbehov föreligger av en genomgripande reform av utsökningsrätten. Arbetet med utsökningsrättens reformering borde lämpligen anförtros åt lagberedningen. Med hänsyn till att det ännu torde dröja något år innan lagberedningen slutfört sitt arbete med jordabalken syntes det emellertid önskvärt att arbetet med utsökningslagen redan nu påbörjades och förbereddes. Justitieministern anför vidare:
    Revisionen av utsökningslagen kräver helt naturligt vidlyftiga förberedelser. Uppgift om utsökningsrätten i främmande länder måste anskaffas och penetreras. Här föreliggande reformförslag och det ansenliga material, som i anslutning därtill redan samlats, måste genomgås och kompletteras. Det torde också bli nödvändigt att genom undersökningar på fältet och genom kontakter med dem, som i sin dagliga gärning verkar i utsökningsväsendets tjänst, göra reda för sig vilka brister som vidlåder lagstiftningenoch hur praktikens män själva ser på problemen. Det förberedelsearbete, som alltså bör utföras, bör ta sikte på att kartlägga problemen och planlägga en reform av hela utsökningsrätten. I den mån det emellertid underarbetets gång visar sig, att vissa spörsmål är av sådan beskaffenhet att detränger till omedelbar lösning, bör dylika frågor göras till föremål för separat behandling och förslag till erforderliga lagändringar utarbetas och framläggas.

S. R.

 

    Översyn av lagstiftningen om uranfyndigheter. Med stöd av K. M:ts bemyndigande d. 6 dec, 1957 har justitieministern, statsrådet Lindell d. 12 dec. 1957 tillkallat justitierådet Hugo Digman för att verkställa en översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.
    I direktiven för utredningen framhåller justitieministern, att anknytningen mellan bestämmelserna i stenkolslagens 9 kap. om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. och stenkolslagens bestämmelser om alunskiffer fyndigheter numera icke framstår som lika naturlig eller lämplig som vid uranlagstiftningens tillkomst år 1945. Det finns nämligen anledning antaga att brytvärda fyndigheter av uran m. fl. ämnen av betydelse för framställning av atomenergi i vårt land förekommer även annorstädes än i alunskiffrarna. Vissa bestämmelser — såsom om ansökningsförfarandet, om koncessionsområdets storlek och om koncessionsavgifter samt om ersättning till jordägare — är därför icke lika lämpade för alla slag av uranfyndigheter. Den nuvarande lagstiftningen torde även i andra hänseenden lida avvissa brister. Åtskilliga praktiskt betydelsefulla frågor synes sålunda icke vara tillfredsställande reglerade. Hit hör frågorna om den rätt som bör tillkomma upptäckare av fyndighet, förhållandet mellan utmålsägare och koncessionshavare i fråga om fyndigheter inom samma område samt den närmare utformningen av villkor för brytningskoncession. Vidare framhålles att den nuvarande lagstiftningen på området är genom mängden av hänvisningar till andra bestämmelser i stenkolslagen svåröverskådlig och svårtillgänglig.
    Vid översynen av bestämmelserna i 9 kap. stenkolslagen anser justitieministern anledning knappast föreligga att utgå från annat än att koncession bör erfordras i huvudsak i samma utsträckning som för närvarande.

FRÅN LAGSTIFTNINGSARBETET 115I övrigt bör hithörande frågor upptagas till allsidig prövning och översynen bör bedrivas med utgångspunkt från att sådana bestämmelser bör tillskapas, att eftersökande av fyndigheter av betydelse för atomenergien ävensom undersökning och bearbetande av sådana fyndigheter stimuleras och underlättas. De erfarenheter som vunnits vid handläggningen av koncessionsärenden enligt den nuvarande lagstiftningen bör självfallet utnyttjas vid översynen. För att åstadkomma en mera lättillgänglig och överskådlig lagstiftning än den nuvarande bör undersökas, om icke hithörande bestämmelser lämpligen bör utbrytas ur stenkolslagen och sammanföras i en särskild lag.

S. R.