Sommarkurs i Cambridge. Universitetet i Cambridge anordnar under tiden 9 juli—4 aug. 1958 en kurs för utländska jurister och juris studerande rörande »English legal methods». Kursen som ledes av prof. K. Lipstein, Cambridge, är upplagd efter samma mönster som tidigare kurser (se SvJT 1952 s. 879 och 1954 s. 692). Närmare upplysningar om kursen samt anmälningsformulär kan erhållas genom G. F. Hickson, M. A., Stuart House, Cambridge, England.
S. R.
Andra allmänna svenska åklagarmötet 1958. På inbjudan av riksåklagarämbetet avhölls d. 16—17 jan. 1958 i Grand Hötels festvåning i Stockholm under ordförandeskap av riksåklagaren M. Heuman det andra allmänna svenska åklagarmötet. I mötet deltog förutom riksåklagarämbetets personal statsåklagarna, de biträdande landsfogdarna, ca 150 stadsfiskaler och 70 landsfiskaler samt eleverna vid den pågående polischefskursen. Förhandlingarna följdes av justitieministern, statsrådet I. Lindell, statsrådet B. Kjellin, HD:s ordförande, justitierådet R. Gyllenswärd, presidenterna H. Zetterberg och J. Laurin, justitierådet N. Gärde, JK O. Alsén, JO A. Bexelius och MO E. Wilhelmsson, överdirektör H. Göransson, representanter för justitie- och inrikesdepartementen, domarföreningarna och advokatståndet m. fl. Från grannländerna hade tillstädes kommit, från Danmark rigs advokaten H.Olafsson, från Finland justitiekanslern O. Honka och kanslichefen vid jus-
titiekanslersämbetet, referendarierådet K. K. Vuorisalo samt från Norge riksadvokaten A. Aulie. Sammanlagt närvoro ca 300 personer.
Sedan de närvarande hälsats välkomna av riksåklagaren höll prof. I. Agge två föreläsningar över ämnet: »Kriminologiska arbetsuppgifter.» Föreläsaren pekade till en början på att den kriminologiska orsaksforskningen numera kommit att stå något tillbaka för deskriptiva och prognostiska undersökningar. Med tanke på aktuella svenska reformfrågor redogjordes därefter för några sådana forskningsuppgifter, såsom inventeringsundersökningar av olika slag, bl. a. en total inventering av vårt kriminalvårdsklientel, brotts- och brottslingstypologiska undersökningar samt en kartläggning av olika typiska brottsliga karriärer i recidivhänseende. En redogörelse lämnades också för den numera alltmera betydelsefulla prognosforskningens metoder och praktiska möjligheter. Avslutningsvis underströk föreläsaren angelägenheten av att söka skapa klarhet kring straffrättskipningens betydelseför den s. k. moralbildningen och därmed sammanhängande frågor. Vår empiriska kunskap om dessa ting vore, yttrade talaren, ytterst obetydlig och osäker och berättigade på intet sätt till de kategoriska påståenden om straffrättens moralbildande funktion som ofta framställdes i den aktuella debatten i vårt land.
Eftermiddagens förhandlingar inleddes med ett föredrag av gruppterapeuten inom kriminalvården, assessor S. Larsson rubricerat: »Hur reagera brottslingar inför straffhot, straffverkställighet och rättsvårdens organ?» Talaren som huvudsakligen grundade sin framställning på erfarenheter från den gruppterapeutiska försöksverksamheten gav exempel på olika kategorier lagöverträdares, särskilt de yngres, sätt att reagera inför olika sidor hos rättsvården. Han pekade bl. a. på de hinder mot en framgångsrik behandling som hos många av dem grundade sig på en allmän omogenhet, oförmåga att kontrollera sina impulser och bristande realitetsuppfattning. Den slutna anstaltsvården vore snarare ägnad att förstärka än att mildra dessa drag. Även om lagöverträdarnas reaktion inför olika organ inom rättsvården vore individuellt varierande, kunde man också på detta område finna vissa typiska reaktionssätt, olika alltefter respektive organs funktion inom rättsvården.
Dagens förhandlingar avslutades med ett föredrag av prof. H. Thornstedtöver ämnet: »Några aktuella tolkningsspörsmål i fråga om förmögenhetsbrotten.» Föredragshållaren ingick till en början på vissa principiella spörsmål rörande lagstiftningsteknik och lagtolkning och underströk i samband därmed att kommentaren till förmögenhetsbrotten, även om den vore ett utomordentligt rättsvetenskapligt arbete, icke vore bindande på samma sätt som motiven. Därefter upptogs till behandling i anslutning till särskilda rättsfall tillämpningen av skaderekvisitet vid förskingring, särskilt kravet på kontinuerlig likviditet då slutlig förlust ej uppstått, kriminalisering av testamentsbedrägeri samt förhållandet mellan medverkan till förskingring eller olovligt förfogande å ena samt häleri å andra sidan.
Första dagens kväll samlades 150 av de deltagande åklagarna jämte ett 25-tal inbjudna gäster till en gemensam middag i Grand Hôtels spegelsal.
Följande dags förhandlingar inleddes med två föreläsningar av prof. A.Trankell över ämnet: »Metodiska problem vid utredning om vittnens och parters trovärdighet.» Föreläsaren uppehöll sig framför allt vid de socialpsykologiska faktorernas inflytande på det mänskliga handlandet. I anslutning till ett vittnespsykologiskt experiment och ett tidigare i SvJT refererat sed-
lighetsmål1 drog föreläsaren upp riktlinjer för en psykologisk utredningsmetod vid trovärdighetsundersökningar, som ersätter de mera begränsade explorativa och funktionella förfaringssätten med en mera mångsidig teknik, där de inblandade personernas handlande bedöms även med hänsyn till deras olika roller och de ömsesidiga relationer som haft inflytande på händelseförloppet.
På eftermiddagen förekom en diskussion över ämnet: »Åklagarens roll i kriminalprocessen — synpunkter efter 10 års erfarenhet av rättegångsreformen.» Diskussionen inleddes med anföranden av presidenten J. Laurin, advokaten W. Brodin och stadsfiskalen L. Asplund.
Presidenten Laurin redogjorde för sina intryck av åklagarnas roll i straffprocessen under de gångna tio åren och framförde därvid vissa önskemål ifråga om särskilt sakframställningarna, förhören, förundersökningsprotokollens roll och pläderingarna. — Advokaten Brodin behandlade ett par frågor som vållat konflikter mellan åklagare och advokater, rörande försvararens rätt att närvara vid förhör med den misstänkte och att utom rätta höra åklagarens »presumtiva vittnen», och ingick vidare bl. a. på frågan rörande åklagarnas skyldighet att iakttaga objektivitet och deras förhållande till tidningspressen. — Stadsfiskal Asplund fäste uppmärksamheten på det förhållandet att förundersökningen i brottmål även hade samma funktion som förberedelsen i civilmål. Önskvärt vore att offentliga försvarare ägnade större uppmärksamhet häråt i syfte bl. a. att begränsa processmaterialet. Huvudförhandlingen skulle härigenom kunna genomföras i snabbare takt. Talaren ifrågasatte vidare om tiden inte vore inne för en ändring av 36 kap. 17 § och 46 kap. 6 § 3 stycket rättegångsbalken på så sätt att parterna även formellt fingo rätt handhava förhören i brottmål. Förhörstekniken borde ägnas större intresse.
I den efterföljande diskussionen yttrade justitierådet Gärde bl. a.
Rättegångsreformen hade medfört att åklagaren, som tidigare i stort sett varit underordnad domstolen, erhållit ställningen av fullt självständig part. Detta vore en nödvändig förutsättning för genomförandet av en ackusatorisk process. Ur denna synpunkt vore principen så viktig att intrång i densamma icke borde få passera oanmärkt. Men med friheten följde som alltid ansvar. Detta ansvar låge i de krav som rättssäkerheten ställde och som aldrig finge lämnas ur sikte. — De grunder på vilka rättssäkerheten bygger äro i RB muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Omedelbarheten är det viktigaste, de andra äro dennas förutsättningar. Av vad som framkommit vid detta möte hade talaren bibragts den uppfattningen att också utvecklingen å detta område kunde betecknas som löftesrik. På en punkt hade dock förhållandena ingett talaren allvarliga bekymmer. Detta var den allt talrikare förekomsten av de s. k. mammutprocesserna. Att dylika rättegångar med sina ofta upprepade uppskov utsatte omedelbarheten för svåra påfrestningar vore uppenbart. Talaren hade frågat sig om parterna — i detta fall åklagaren och försvararen — hade gjort allt som göras kunde för att koncentrera processföringen till det väsentliga samt på förhand avskilja sådant material som icke kunde väntas inverka på utgången. Härför fordrades att redan från början upptäcka och sätta fingret på den »ömma» punkten. Som en förebild hänvisade talaren till den engelska juryprocessen. Framför allt
borde materialet framläggas för domstolen i systematisk ordning och ej i samma fråga utspridas över hela handläggningen. Talaren hänvisade härutinnan till bestämmelserna i 43 kap. 4 § och 46 kap. 4 § RB. — I detta sammanhang gick talaren även in på koncentrationens betydelse för begränsning av de ofta nu alltför höga kostnaderna och den kritik som på denna punkt framförts och även sträckte sig till grunderna för den nya rättegången överhuvudtaget. En återgång till äldre förhållanden på denna punkt skulle väl sannolikt icke ens leda till någon besparing. I varje fall skulle den träffa den rättssäkerhet som man velat vinna med den nya processen i dess rot. Men talaren var icke övertygad om att allmänheten skulle se saken på samma sätt. Talaren slutade med en maning till åklagarna att sluta upp kring de värden som den nya ordningen skänkt rättssamhället i den ständigt pågående striden om rättsäkerheten.
I diskussionen gjordes vidare inlägg av bitr. stadsfiskalen L. Eliasson, som i anknytning till mammuträttegångarna erinrade om den misstänktes möjligheter att förhala förundersökningen och processen, samt av riksadvokaterna Aulie och Olafsson och justitiekanslern Honka.
Sedan riksåklagaren avslutat förhandlingarna framförde landsfogde H. Enhörning åklagarkårens tack till riksåklagarämbetet för dess initiativ till detta det andra allmänna åklagarmötet och uttryckte en förhoppning om att nästa möte måtte hållas inom inte alltför lång tid.
M. H.