UTBLICKAR PÅ BROTTMÅLSPROCESSEN OCH BROTTSBEKÄMPANDET
AV RIKSÅKLAGAREN MATHS HEUMAN
Det svenska rättsväsendet har nyss haft anledning att fira ett 10 årsjubileum; vid årsskiftet hade den nya rättegångsordningen tilllämpats i ett decennium. Det ligger nära till hands att ställa frågan om de förväntningar som knöts till reformen har infriats. Jag har vid detta tillfälle närmast anledning att stanna vid processen i brottmål. Man brukar ju säga att en god rättegångsordning skall garantera tre ting, rättskipningens säkerhet, dess skyndsamhet och dess billighet. För att nå dessa tre mål ansågs en ändamålsenlig gestaltning av förfarandet som det väsentligaste. Och för förfarandet borde i sin tur uppställas tre grundsatser, muntlighet, omedelbarhet och koncentration.
Det är alltså två huvudspörsmål som vi i dag har anledning att ställa:
För det första. Har vi lyckats gestalta förfarandet så som det var avsett med muntlighet, omedelbarhet och koncentration? Och om den frågan besvaras med ja, inställer sig det andra huvudspörsmålet: Har vi med det nya förfarandet nått vad vi ville nå — en säker, skyndsam och billig process?
Alltså först förfarandet. Vid reformens genomförande yppades farhågor för att åklagare och advokater inte skulle förmå att föra en muntlig process. Det sades att muntligheten inte låg väl till för svenskt kynne. Dessa farhågor har visat sig ogrundade. Parterna har lärt sig att behärska den muntliga processen, och rädslan för att skriftligheten skulle smyga sig in på bakvägar har också visat sig obefogad. Då det sedan gäller omedelbarheten och koncentrationen i förfarandet har reformens mål också väsentligen uppnåtts. Vi har sluppit de ständiga uppskov, som föranleddes av ofullständiga och bristfälliga förundersökningar, och domaren har kunnat grunda sitt avgörande på ett omedelbart inför domstolen framlagt material. Här måste dock den reservationen göras, att de mycket vidlyftiga rättegångarna, som man inte förutsåg, naturligen har inneburit en fara för omedelbarheten och koncentrationen. Domstolens uppfattning om vad som har förekommit under handläggningen måste självfallet grumlas om rättegångstillfällena blir många och processen därför måste utsträckas under en längre tidrymd. Olägenheterna härav har dock i viss mån minskats genom den förra året införda möjligheten till förhandlingsfria dagar, uppehåll som kan användas för intern fixering av det material som dittills har framlagts. Kanske innebär också den omständigheten att förundersöknings-
protokollet enligt rättegångsbalkens föreskrifter skall inges till domstolen före förhandlingen en risk för att också annat material än det som har framlagts inför domstolen kan omedvetet inverka på domaren. Här föreligger otvivelaktigt en viss avvikelse från omedelbarhetsprincipen.
Om man alltså med tillfredsställelse kan konstatera att den åsyftade omgestaltningen av förfarandet har kunnat i stort sett väl genomföras, har man då också lyckats realisera vad man ville vinna med det nyaförfarandet, en rättskipning som är säker, skyndsam och billig? Det viktigaste av dessa krav är naturligen säkerhetskravet. Där tror jag att man kan våga påstå, att detta krav genom den nya rättegångsordningen och dess praktiska tillämpning har blivit så väl tillgodosett som det över huvud taget är möjligt. Naturligtvis föreligger det hos oss som i alla andra rättssystem domar som inte är rättvisa i ordets djupaste mening, men detta beror främst på att möjligheten att utleta vad som är sant alltid är begränsad också i en muntlig och omedelbar process och givetvis också på att vi som är verksamma i processen delar alla människors lott att vara skröpliga. Men jag tror att det sätt på vilket rättegångsbalken har ordnat förfarandet fyller mycket stora krav då det gäller att tillgodose rättskipningens säkerhet.
Men man får intet för intet och som redan processkommissionen för 30 år sedan framhöll så är de olika huvudkraven på en god rättegångsordning i viss mån stridande mot varandra. Med andra ord, om man i största möjliga mån tillgodoser rättssäkerheten, så kan det hända att snabbheten och billigheten får sitta emellan. Så har det i varje fall gått med snabbheten. Eftersläpningen i brottmålens avgörande är som alla vet högst betydande och ur skilda synpunkter ogynnsam. Nu skall det rättvisligen medges att denna eftersläpning till stor del inte beror pårättegångsreformen utan har sin grund i andra omständigheter. Dels har samhällsutvecklingen på det tekniska och andra områden i och för sig medfört att utredningar av ett och samma slag av brott måste göras mycket mer omfattande nu än tidigare. Därtill kommer den oförutsedda ökning av brottsligheten som har inträffat sedan rättegångsordningen trädde i kraft: svårigheten att hinna upprusta rättsvårdsorganen i samma takt, poliskonflikten och den i dess släptåg följande besvärliga situationen i fråga om polisrekryteringen.1 Emellertid förhåller det sig otvivelaktigt så att själva de i nya rättegångsbalken uppställda rättssäkerhetsgarantierna har medverkat till rättskipningensbristande snabbhet. Några ord härom.
Alla har vi någon gång hört den berömde österrikiske processualisten JULIUS GLASERS slagord: »Die Geschichte des Strafprozesses ist die Geschichte der Verteidigung.» Straffprocessens historia är historien om försvaret. I konsekvens härmed kom rättegångsbalken att innehålla ett antal bestämmelser med syfte att tillgodose att den misstänkte ifall av behov fick försvarare redan under förundersökningen. Vid rättegångsreformens genomförande hyste man vissa bekymmer för att dessa bestämmelser skulle stanna på papperet. Man fruktade nämligen
att man inte skulle kunna förmå advokaterna att intressera sig för uppgiften som försvarare. Lyckligtvis har dessa bekymmer visat sig helt ogrundade. Det har blivit allt vanligare, i synnerhet i mål där den misstänkte nekar, att han redan under förundersökningen är biträdd av advokat. I rättegångsbalken finns vidare inskriven en egentligen alldeles självklar regel, att åklagaren inte får besluta om åtal förrän den misstänkte och hans försvarare har fått taga kännedom om vad som förekommit vid förundersökningen och angett den ytterligare utredning som de anser önskvärd.
Nu är det klart att dessa båda principer om advokathjälp och om förbud att väcka åtal har öppnat en faktisk möjlighet för den misstänkte som han inte tidigare hade, nämligen den att i avsikt att undgå åtal genom sin försvarare begära komplettering av förundersökningen. Och det är en rätt som i stor utsträckning används. Tidigare fick den misstänkte, ofta utan något varsel, mottaga stämning och den försvarare som han till äventyrs kunde skaffa sig måste inrikta sig på att upplägga försvaret sedan målet väl hade kommit inför domstolen. Ur rättssäkerhetssynpunkt är den utveckling, som nu har ägt rum, gynnsam. Men det råder intet tvivel om att de angivna föreskrifterna har lett till att förundersökningen har blivit alltmer omfattande i de invecklade målen. Och om förundersökningen sedan resulterar i ett åtal vågar varken åklagaren eller försvararen att ta risken att gallra i det bevismaterial som läggs fram inför domstolens ögon. Också den i rättssäkerhetssyfte införda koncentrationsprincipen bidrar till att göra förundersökningen mera omfattande. Eftersom åklagaren i princip inte kan räkna med att erhålla uppskov för ny utredning, och eftersom han inte kan veta, om inte den misstänkte återtar sitt erkännande eller åberopar ny grund för sitt bestridande av åtalet, så måste förundersökningen ofta läggas så brett att åklagaren är garderad mot dessa möjligheter. Den bristande snabbheten, särskilt i de invecklade målen, är en del av det pris vi måste betala för den ökade rättssäkerheten. Att finna något medel att begränsa de omfattande förundersökningarna och de vidlyftiga rättegångarna är inte lätt. Något kunde kanske vinnas om man utvidgade åklagarens nu mycket begränsade rätt att vid flerfaldig brottslighet inskränka åtalet till de mera väsentliga brotten. Alltså en utvidgning av RB 20: 7: 2. Också andra förslag har framförts. Tiden medger inte att jag går in på dem.
När man slutligen på en god processordning har uppställt kravet att rättskipningen skall vara billig, har man naturligtvis i främsta hand tänkt på parterna i civilprocesser. Men det är också ett berättigat krav att kostnaderna för en tilltalad som blir frikänd och någon gång också för en tilltalad som fälls till ansvar för ett inte alltför allvarligt brott stannar inom rimliga gränser. I nya rättegångsbalken finns som bekant vissa bestämmelser som ställer den tilltalade i bättre läge i detta avseende än enligt äldre rättegångsbalken. Om man nu beaktar dels att förundersökningen och processen av skäl som nyss har berörts ofta blir mer omfattande och inte sällan också dyrare för den tilltalade och dels den kostnadsökning som den muntliga processen i hovrätten medför, kan det enligt min mening ifrågasättas om inte det allmänna inågot större utsträckning än nu bör svara för den tilltalades kostna-
der eller i varje fall att gällande regler tillämpas något mer generöst till förmån för honom.
Jag tror alltså att man är berättigad att fälla det slutomdömet att vi på den korta tiden av 10 år har lyckats att få den nya rättegångsordningen att fungera och att vi i huvudsak har nått det som var avsett med reformen. Till väsentlig del åvilar förtjänsten av det lyckliga genomförandet av den nya rättegångsordningen åklagarna, som har visat sig väl vuxna de nya kvalificerade uppgifterna. Det finns all anledning att offentligen framhålla detta, så mycket mer som flertalet åklagare otvivelaktigt har en mycket tyngande arbetsbörda. Det är att hoppas att de utredningar, som nu pågår, och som i olika avseenden berör åklagarväsendet, skall åstadkomma gynnsammare och mera rationella arbetsförhållanden för åklagarna. För egen del vill jag begagna detta tillfälle att tacka Er för skickligt och plikttroget arbete.
Om vi nu i stället vänder blicken till utvecklingen på kriminalitetens område så är bilden långt ifrån ljus. Läget är ju detta, att sedan kriminaliteten hade visat en topp under det tredje krigsåret 1942 så sjönk kurvan fram till 1948. Därefter har den för varje år stigit. Inte minst gäller detta ungdomsbrottsligheten. När det gäller att bedöma utvecklingen i Sverige på ännu längre sikt möter man svårigheter med hänsyn dels till de statistiska felkällorna och dels till de förskjutningar i det kriminaliserade området som har ägt rum — två av de nu mest uppmärksammade brottstyperna biltillgrepp och rattfylleri förekom ju överhuvud inte tidigare. Men även med tillbörligt beaktande av dessa omständigheter kan man nog fastslå att vi har fått besanna riktigheten av de ord som fälldes vid sekelskiftet av en av de internationellt mest kända kriminologerna: »Jag ser utvecklingen inom de civiliserade staterna på brottslighetens område på det sättet, att brottsligheten kommer att oavlåtligt tilltaga och att den kommer att gräva signer i allt yngre och yngre åldersklasser.» När det gäller ungdomsbrottsligheten har denna utveckling satt in betydligt senare i Sverige än ide stora kulturländerna. Det är först från mitten av 1920-talet som ungdomskriminaliteten hos oss har börjat att oavbrutet stiga. Den allmänna brottslighetens stegring har däremot pågått betydligt längre. Tyvärr finns det skäl att anta att denna utveckling till en viss grad är oskiljaktigt förbunden med den totala strukturförändring, som har ägt rum i vårt sociala och ekonomiska liv. Motsvarande torde i ännu högre grad kunna antas ligga bakom kriminalitetens benägenhet att gå ned i allt yngre åldersklasser. Även om vi alltså är nödgade att räkna med att brottslighetens omfattning och sammansättning inte kan bringas tillbaka till den nivå som utmärkte 1920- eller 1930-talet, synes det inte orimligt eller hopplöst att bryta den stigande tendensen och att åtminstone på vissa punkter, t. ex. i fråga om biltillgreppen och andra former av ungdomsbrottslighet, tvinga tillbaka kriminalitets siffrorna väsentligt.
När det gäller att ange valet av medel i en skärpt kamp mot brottsligheten må några reflektioner här framföras, som dels tar sikte på dagens situation och dels syftar till en något avlägsnare framtid.
Vad först det aktuella läget beträffar är det i ögonen fallande att de
sista årens oförutsedda stegring av kriminaliteten har lett till att de personella och anstaltsmässiga resurser som vi i dag har inte på långtnär räcker till för att vi skall kunna ingripa mot och ta hand om brottslingsklientelet. Polisen är, särskilt i storstäderna, numerärt sett så svag att uppklaringsprocenten sjunker och tiden mellan brottets upptäckt och samhällsreaktionen förlängs. Det finns överhuvud inga anstalter, bortsett från häktena, där man kan ta hand om de mera svårartade ungdomsbrottslingarna under brottsutredningen. Vi har med andra ord inga s. k. utredningshem. Platsbristen på ungdomsvårdsskolorna är så betydande att väntetiderna för intagning ofta blir orimligt långa och effekten av barnavårdsnämndens ingripande därför ringa eller ingen. För de psykiskt svårast belastade ungdomsbrottslingarna finns inte tillräckliga och adekvata vårdformer. Skyddskonsulentorganisationen är för svag för att möjliggöra en effektiv kriminalvård i frihet och trots de kraftfulla ansträngningar som har gjorts för att bemästra fångvårdens anstaltsproblem lider man även här av pressande överbeläggning med ty åtföljande svårigheter att åstadkomma en förnuftig behandling. Av många skäl är det svårt att snabbt åstadkomma en radikal upprustning på alla dessa områden, men att en sådan upprustning skulle avsevärt motverka brottsligheten är väl obestridligt.
Men sådana praktiska åtgärder är inte nog och därmed är jag inne på problemet på längre sikt. Likaväl som när det gäller bekämpandet av folksjukdomarna är det i kampen mot brottsligheten kortsynt och i längden ineffektivt att inrikta sina bemödanden på ett tillfälligt hävande av de skadliga eller oroväckande symtomen på det onda. Motåtgärderna och behandlingen av lagöverträdarna måste sätta in vid roten av det onda och eftersträva en radikal behandling och profylaxmot de skilda asocialitetsyttringarna. Därför måste den brottsbekämpande verksamheten föregås av vetenskaplig orsaksforskning och utvecklas på grundvalen av dessa rön. Kriminalpolitiken behöver med andra ord den kriminologiska vetenskapen. Det måste understrykas att vi i dag har en mycket ofullständig kunskap om varför somliga människor blir brottslingar och andra inte, om hur medborgarna i gemen reagerar inför straffhotet, m. a. o. frågan om allmänpreventionens betydelse, och om hur de ingripanden av olika slag som samhället använder mot brottslingar inverkar på deras framtida handlande. Men det är klart att förrän vi har kommit närmare lösningen av dessa frågor kan vi aldrig komma till rätta med brottsligheten. Detta pekar på angelägenheten av en ökad grundforskning på kriminologins område.
Det gäller här i första hand att vinna empirisk kunskap om brottslighetsfenomenet och det invecklade kraftspel av individuella och sociala faktorer som verkar brottslighetsalstrande eller som skapar gynnsamma betingelser för brottsligt handlande och andra asociala attityder. Nu är det uppenbart att det är ett mycket svårare problem att klarlägga brottslighetens orsaker än att fastställa orsakerna till sjukdomar eller andra naturvetenskapliga fenomen bl. a. därför att då det gäller det mänskliga handlandet orsaksfaktorerna är så många och deras sätt att inverka så ytterligt komplicerat; motiven och orsakerna till vårt eget handlande är ju ofta fördolda också för oss själva. Emellertid har
jag svårt att tro att inte detta problem kan lösas eller i varje fall lösas i sådan utsträckning att det kan bli av avgörande praktisk betydelseför kampen mot brottsligheten. Vidare bör också verkningarna av de motåtgärder som samhället sätter in mot kriminaliteten i stort och mot de brottsliga individerna var för sig studeras med vetenskaplig metod. Behandlings- och efterundersökningar av skilda slag kan kasta ljus över förutsättningarna för olika terapeutiska metoders framgång och orsakerna till att samhällets åtgärder med brottslingar misslyckas i så stor utsträckning som tyvärr ofta är fallet. Också förutsättningarna för de på senare tid så livligt diskuterade allmänpreventiva verkningarna av straffrätten i form av avskräckning och s. k. moralbildning är i hög grad i behov av en förutsättningslös socialpsykologisk undersökning — eller snarare av en serie specialundersökningar. Den empiriska grunden för hypoteserna om dessa verkningar är som känt bräcklig.
Vad jag nu har sagt får naturligtvis inte missförstås därhän att strävandena att förbättra och effektivisera samhällets reaktioner mot brottsligheten skulle få lov att avstanna i avbidan på att kriminologin når fram till mera fullständiga och säkra resultat i fråga om kriminalitetens orsaker och vägarna till dess motverkande med skilda metoder. Tvärtom måste kriminalpolitiken i dagens läge spänna sina krafter till snabba åtgärder mot den oroväckande utvecklingen. Dessa måste för närvarande i hög grad byggas på antaganden, som ännu inte är tillräckligt underbyggda ur vetenskaplig synpunkt men som baseras på praktiska erfarenheter och sunt förnuft. Att sådana åtgärder är erforderliga syns stå utom debatt. Till dessa snabba åtgärder vill jag också, utom upprustningen av våra personella och anstaltsmässiga resurser, räkna ett praktiskt utprovande av vissa nya behandlingsformer. I det långa loppet kan dock kampen mot brottsligheten föras bara på grundval av en allsidig och förutsättningslös forskning. Då dess resultat inte kan vinnas annat än stycke för stycke och efter ett mödosamt utforskande av detaljerna i det stora sammanhanget, är det i hög grad angeläget att denna forskning intensifieras och utan dröjsmål får skäliga resurser, åtminstone för de mest trängande arbetsuppgifterna. Dit hör i främsta rummet inrättandet av en kriminologiprofessur med därtill anknuten institution och en förbättrad kriminalstatistik, varigenom ett viktigt instrument skapas för en närmare kännedom om brottsligheten i vårt land.