Rättssäkerhet och skyddsvård
    Ingen må fällas till ansvar för någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke utgjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må högre straff utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående. — Så lyder art. 7 i Europarådets konvention av d. 4 nov. 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Motsvarande bestämmelser finns i art. 11:2 i Förenta Nationernas förklaring angående de mänskliga rättigheterna.
    Under generationer har lagstiftare och domare ägnat uppmärksamhet åt frågan att i lagtext precisera de straffbara gärningarna, att såklart som möjligt ange förutsättningarna för ådömande av straff. Detta har skett i rättssäkerhetens intresse. Den enskilde medborgaren skall kunna veta huruvida en gärning är straffbar eller inte. Han skall också vara skyddad mot godtycke vid straffets utmätande. Det är tydligt att både konventionen och rättighetsförklaringen rör sig med de gamla begreppen brott och straff. Brottet motiverar straffet. Den brottslige får taga ansvaret för sin gärning men han är inte rättslös. Rättssäkerhetsgarantin blir av central betydelse just därför att det gäller att utmäta och verkställa ett straff.
    Därest man vill utrensa orden brott och straff, kommer man i svårigheter redan då man försöker formulera en motsvarande garantiregel. Ingen må vårdas eller behandlas på grund av någon gärning eller underlåtenhet, som vid tidpunkten för dess begående icke var behandlingsgrundande enligt inhemsk eller internationell rätt. Ej heller må vården eller behandlingen utsträckas under längre tid än som var tillämpligt vid tidpunkten för den behandlingsgrundande gärningens begående. Svårigheterna att formulera en sådan rättighetsförklaring sammanhänger väl med oklarheten i själva tankegången. Att slippa vård framstår ännu inte som en mänsklig rättighet eller en grundläggande frihet.
    Om straffet anses indicerat av ett föreliggande vårdbehov samt brottslighet alltså likställes med sjuklighet, kan rättssäkerhetsgarantierna komma i fara. Att vård genomföres under hot eller medelst tvång förekommer även utanför strafflagens område, exempelvis i form av epidemisjukvård, sinnessjukvård eller nykterhetsvård. Den tvångsmässiga vården är dock i regel subsidiär i förhållande till frivillig vård.Om det kommer till ett frihetsberövande så är detta icke en påföljd för sjukdomen utan en följd av att nödig vård inte kommit till stånd på annat sätt. Då på ett brott endast följer skyddsvård, kan man väcka frågan varför denna vård skall skilja sig från annan vård. Varför skall man ha de speciella garantierna: att den vårdbehövande skall ställas inför laglig domstol, att lagligheten av frihetsberövandet skall prövas av domstolen, att rättegången skall vara opartisk och offentlig, att inne

CARL SVENNEGÅRD 187börden av och orsaken till anklagelsen skall meddelas honom, att rättegångsbiträde får anlitas samt att vittnen skall inkallas på den vårdbehövandes begäran. I ett förfarande, som präglas av idel vård och välvilja, kan frågan om rättssäkerheten inte spela samma centrala roll som i ett bestraffningsförfarande.
    Bötes- eller frihetsstraff är ingalunda någon metervara, som domstolen tillhandahåller i exakta längder åt sina kunder. Så länge straffetdock står i omedelbar relation till brottet, kommer strafflagen likväl att skydda brottslingen såtillvida, att det finns en övre gräns utöver vilken behandlingen inte får fortsättas. I denna del blir läget annorlunda om behandlingen eller vården direkt tar sikte på den karaktärs defekt, som föranlett att lagöverträdaren brutit mot normerna för samhällslivet. Vården skall motsvara det enskilda vårdbehovet, den skall vara saklig i den meningen att patienten bättre anpassas till samhällslivet. Att det just är en i strafflagen beskriven gärning som indicerat vårdbehovet blir väl då av underordnad betydelse. En person är exempelvis känslokall och hänsynslös och riktar sig på annans bekostnad. Behandlingen bör i ett sådant fall gå ut på att lära den hänsynslöse att visa hänsyn. En patient som lider av vinningslystnad skall behandlas för detta sitt lidande. Därest vinningslystnaden är det centrala saknar det egentligt intresse om patientens brott består i innehållande av källskattemedel, falskdeklaration, försäkringsbedrägeri eller giftmordsförsök mot en arvtant. Man måste även ställa den gamla frågan varför man över huvud taget skall avvakta att det kommit till brott eller försök därtill. Då vinningslystnaden är konstaterad och risk föreligger för angrepp på andras intressen, varför skall då inte domstol eller annan kompetent myndighet kunna utfärda vårdattest? Brottet kan man inte undvara i en straffprocess men väl i ett vårdförfarande.
    Karaktärsdefekten och vårdbehovet bör väl vara avgörande inte endast för behandlingsformen utan även för vårdtidens längd, därest själva brottet endast har den betydelsen, att det aktualiserat vårdbehovet, och straffet uppfattas såsom en sakligt betingad vård. Behandlingen bör avslutas när målet uppnåtts, till exempel då man skäligen kan hoppas att den vinningslystne lärt sig rimlig hänsyn till andra. Straffbegreppet kan otvivelaktigt komma att stå i vägen för ett rationellt bekämpande av de karaktärsegenheter som leder till brott. Detta har också påpekats under den allmänna debatten kring dessa spörsmål. Utmätandet av ett tidsbestämt straff, vilket dessutom skall avkortas efter vissa rent schematiska regler, går inte riktigt ihop med en efter det enskilda vårdbehovet avpassad saklig vård. Då det sagts att straffbegreppet i realiteten hindrat att man vidtagit de åtgärder som enligt modern uppfattning är motiverade, så är detta ett uttryck för meningen att man måste pruta något på den enskildes rättssäkerhet. Varken lagstiftaren eller domstolen kan, om vårdsynpunkten får helt dominera, garantera honom att det finns en övre gräns utöver vilken behandlingen inte får utsträckas. Lika litet som den sinnessjuke kan den dömde ges någon garanti, att vården skall upphöra senast å en bestämd dag.
    Det är tydligt att man i praktiken kan bestämma vårdtidens längd efter hävdvunnen praxis rörande strafftiden för olika brott. Man skulle alltså resonera så, att det visserligen är fråga om en efter det individuella behovet avpassad vård, men denna får dock inte utsträckas över

188 CARL SVENNEGÅRDlängre tid än som motsvarar ett rimligt straff för det aktuella brottet. Man kommer då tillbaka till uppfattningen att vårdtiden skall stå i direkt proportion till den behandlingsgrundande gärningen, och man har inte vunnit stort mera än en viss förvirring i begreppen. Vårdsynpunkten ger knappast någon ledning hur man skall förfara, då det under behandlingen framkommer att något vårdbehov inte föreligger; patienten skiljer sig inte från en genomsnittsmedborgare. Skall han då utskrivas eller skall han överlämnas till någon vårdform som har karaktär av bestraffning? Om det visar sig att ett vårdbehov väl finns men vården icke ger något som helst resultat, uppkommer spörsmålet om patienten skall överlämnas till någon annan vårdform — till exempel vård i hemmet — eller om han skall hållas kvar för obegränsad tid. Detta problem finns redan nu, men det blir av allt större vikt ju mera man avlägsnar sig från strafftanken.
    Bestämmelserna om en viss straffmyndighetsålder vilar tydligen på den uppfattningen, att det finns en viss åldersgräns nedanför vilken det inte kan bli tal om brott och straff. Ersätter man straffet med skyddsvård blir det svårt att vidhålla begreppet straffmyndighet. Det avgörande måste i stället bli frågan om vederbörande är i behandlingsbar ålder. Beträffande straffmyndigheten har tendensen varit att skjuta den uppåt i åldersklasserna. Utgår man från behandlingsbarheten måste väl tendensen gå i motsatt riktning. Utsikterna att nå goda resultat är ofta bättre i de lägre åldrarna. Konsekvensen borde alltså bli att även i fråga om minderåriga vård och behandling i förebyggande syfte kan tillgripas även på grund av en enstaka gärning, exempelvis ett mord eller en kassaskåpssprängning, om nämligen en karaktärsdefekt och ett vårdbehov kan påvisas. Jämväl i fråga om de minderåriga uppkommer då spörsmålet om rättssäkerhetsgarantier. Utmönstrar man tanken på en straffmyndighetsgräns, så aktualiserar man frågan varför åtgärder i vissa fall, exempelvis mot ett lättjefullt liv, kan vidtagas mot underåriga men icke mot myndiga personer. Att leva lättjefullt är väl mera naturligt för en underårig och mera kriminellt beträffande en vuxen. Här inställer sig alltså samma fråga som förut berörts: varför skall en vård, som tar sikte på en viss karaktärsegenhet, nödvändigtvis förutsätta ett brott? Grunden är kanske att en vuxen persons anspråk på rättssäkerhet väger tyngre än då det gäller en person som är underkastad vård och fostran såsom minderårig. Rättssäkerheten kräver skydd mot överdriven vård.
    Vartill det skulle kunna leda, om man konsekvent genomför tanken att ersätta straffet med vård och fostran, kommer fram mycket klart viden jämförelse mellan barnavård och skyddsvård. Förutsättningarna för vård och fostran enligt barnavårdslagen anges i en enda paragraf i denna lag. Omhändertagande kan — bortsett från de fall då barn utsättes för vanvård m. m. — ske i två fall, nämligen då barn visat sig vara vanartat samt då ungdom visat svår oart. Svår oart exemplifieras med oordentligt, lättjefullt eller sedeslöst liv. Det syftar på ett levnadssätt som tidigare föll under lösdriverilagstiftningen samt på jämförligabeteenden. Man kan också använda uttrycket asocial livsföring. Barnavårdsnämnds åtgärd riktar sig mot en viss livsföring och den får inte uppfattas som ett slags straff med anledning av en viss gärning; inte ens såsom påföljd för upprepade kriminella gärningar om dessa inte

RÄTTSSÄKERHET OCH SKYDDSVÅRD 189visar vanart eller svår oart. Därest skyddsvården endast skulle syfta till vård, fostran och behandling av principiellt samma slag som barnavårdsnämnds åtgärder, så skulle 8—26 kap. strafflagen kunna ersättas med ett generellt stadgande som upptog förutsättningarna föringripande: då någon visat vanart eller asocial livsföring, skall särskild åtgärd för hans tillrättaförande vidtagas från samhällets sida, om så erfordras.
    Tagen på fullt allvar skulle vårdtanken kunna rubba grunderna för åtskilliga stadganden i strafflagens allmänna del. En utlänning bör väl knappast åtnjuta behandling, syftande till hans inpassning i svenskt samhällsliv, om man med säkerhet vet att han kommer att utvisas eller frivilligt lämna Sverige. Vid sammanträffande av brott, vilka utgör symtom på en och samma karaktärsdefekt, finns det ej skäl att förden skull förlänga vårdtiden. Nedsättning av straffet för den som ej fyllt 18 år måste motiveras med att den lägre åldern ger anledning att förvänta bättre eller snabbare effekt av behandlingen. Preskriptionstiden bör ej räknas från brottets begående utan snarare från tiden för vårdbehovets upphörande.
    Mot allt som här anförts kan man givetvis göra den invändningen, att ingen siktar till en fullständig upplösning av de traditionella begreppen brott och straff. För att ställa den s. k. moderna uppfattningen i skarpaste kontrast till mera traditionella åskådningar, har man kanske sagt mera än man egentligen avsett. Allt som sagts om skyddsvård i stället för straff är kanske inte allvarligt menat.

Carl Svennegård