Brottsbeteckningen vårdslöshet i trafik
Rektorn i den lilla staden stod inför häradsrätten åtalad för vårdslöshet i trafik. Han hade med sin bil varit ute på semesterresa och en kväll blivit bländad av den nedgående solen, kommit några centimeter för långt till höger på vägen och kolliderat med en mötande bil. Kollisionen blev lindrig, då båda förarna hade hållit låg hastighet, i synnerhet rektorn — av alla känd för att skynda långsamt.
Sedan åklagaren framställt sitt ansvarsyrkande reste sig rektorn med en för honom ovanlig häftighet från de anklagades stol och yttrade med darrande underläpp: »Jag kanske icke iakttog all omsorg och varsamhet, som det står i stämningen, men därför har jag väl inte gjort mig skyldig till vårdslöshet. Jag bestrider åtalet.»
Vidlyftig utredning förebragtes icke och behövde väl heller icke förebringas. Vid rättegångstimmans slut dömdes rektorn till 12 dagsböter. Han mottog domen som en man och besvärade icke Kungl. Hovrätten med något överklagande.
Någon tid därefter träffades domaren, rektorn och modersmålsläraren vid läroverket. Man kom att i all gemytlighet diskutera rektorns dom. Därtill uppmanad av de övriga deklamerade domaren de redan nötta orden i 1 § första st. 1951 års lag om straff för vissa trafikbrott: Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa, dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter ellerfängelse i sex månader. Vid uttrycket vissa trafikbrott ryckte moders-
målsläraren till, gjorde i luften en van sväng med högra handen, som om han ville sätta en bock i kanten, och yttrade: »Alla trafikbrott måste väl bestraffas och inte bara vissa.» Han kände naturligtvis icke till att enligt motiven till lagen åsidosättande av föreskrifter, avsedda att tillgodose trafiksäkerheten, straffbelagts enligt den nämnda lagen under det att för förseelser mot stadganden av mera polisiär naturstraffbestämmelser upptagits i vägtrafikförordningen. Filosofiska fakultetens representanter ansågo det vidare mycket märkligt, att lagstiftaren i en och samma mening kunde jonglera med ord på ett så invecklat sätt att en vägtrafikant, som brustit i varsamhet, skulle dömas för vårdslöshet, såvida oaktsamheten icke vore ringa. »Varför», frågade modermålsläraren, »kan man icke skriva, att den som visat ovarsamhet skall dömas för ovarsamhet.»
Ja, det kan man fråga sig, och den frågan har nog ställts av åtskilliga trafiksyndare av större eller mindre format, i synnerhet av mindre. Hur ofta får inte en domare till svar, då han vid huvudförhandlingens början frågar den tilltalade i ett trafikmål, om han erkännereller bestrider: »Ovarsam var jag, det kan jag medge, men absolut inte vårdslös.»
Vad det straffrättsliga begreppet oaktsamhet (culpa) innebär, finns här ingen anledning att närmare ingå på. BECKMAN—BERGENDAL—STRAHL definiera i kommentaren till Brott mot staten och allmänheten oaktsamhet sålunda: Oaktsamhet föreligger, om en människa med normal viljebeskaffenhet skulle ha avhållit sig från handlingen för att undvika en sådan skadlig eller farlig verkan därav, som i det föreliggande fallet inträtt. I förslag till Brottsbalk (SOU 1953: 14) har begreppet oaktsamhet lämnats utan definition i lagtexten. Straffrättskommitténsynes emellertid (s. 378) giva begreppet samma innebörd som nyss angivits. HAGSTRÖMER säger i Svensk straffrätt I s. 214, att culpa vanligen översättes med vållande och tillägger: Detta uttryck (vållande) lämpar sig bäst för sådana fall, där det är fråga om framkallandet av en från själva handlingen skild följd. Men det kan nog även användas där handling och effekt falla samman. Uttrycket leder emellertid tanken på hela den kulpösa handlingen. För att blott beteckna dennas inresida ägnar sig »oaktsamhet» bättre.
Enligt SL 14: 9 straffas den som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, är vållande till annans död. Vållandebegreppet går igen i 1916 års lag ang. ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. Enligt SL 19:5 dömes den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar viss effekt eller fara därför för allmänfarlig vårdslöshet. Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd, straffas enligt SL 23: 3 för vårdslöshet mot borgenärer, medan däremot gäldenär, som bl. a.av oaktsamhet åsidosätter honom åliggande bokföringsskyldighet, enligt 5 § samma kap. fälles till ansvar för bokföringsbrott. För att kunna dömas för vårdslös deklaration enligt 2 § skattestrafflagen fordras att man visat grov oaktsamhet, medan enligt 1 § första st. trafikbrottsla
gen enbart oaktsamhet medför straff för vårdslöshet i trafik. Av de anförda exemplen framgår såväl att oaktsamhet i strafflagstiftningen rubricerats på skiftande sätt som att man icke kan sätta likhetstecken mellan oaktsamhet och vårdslöshet. Det torde även stå klart att uttrycket oaktsamhet har olika innebörd i olika lagrum.
Närmast till hands synes ligga att den som brustit i omsorg och varsamhet i trafik dömes för ovarsamhet i trafik. I strafflagstiftningen synes visserligen numera den oaktsamme straffas för vårdslöshet, men fråga är om i de många mål, vari ansvarstalan föres enligt 1 § första st. trafikbrottslagen, denna brottsrubricering alltid är så lycklig. Man bör inte i onödan svärta ned en människa genom att klistra på henne etiketten vårdslös trafikant. Det nyssnämnda lagrummet kunde lämpligen ha erhållit följande avfattning:
Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej ovarsamheten ringa, dömes för ovarsamhet i trafik till dagsböter.
Äro omständigheterna försvårande, straffes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet förandra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett år.1
Parentetiskt kan anmärkas att i 4 § 2 mom. trafikbrottslagen den lindrigare formen av rattfylleri icke erhållit någon brottsrubricering men i praxis benämnes ibland onykterhet vid förande av motorfordon, ibland rattonykterhet. Den senare benämningen torde numera vara vanligast. Det allvarliga brottet i 5 § samma lag har icke heller begåvats med något namn men kallas i dagligt tal smitning, ett mera smidigt uttryck än domstolssvenskans uppstyltade obehörigt avlägsnande från olycksplats.
Till det sagda kan läggas några praktiska synpunkter. Trafikmålen ha under senare år vällt fram som en syndaflod, vilken hotar att dränka våra domstolar. De rättsvårdande organens ökade arbetsbörda torde till stor del kunna tillskrivas det ökade antalet trafikmål, vilka mången gång kräva tidsödande utredning. Jag är övertygad om att i många fallen trafiksyndare av den lindrigare sorten skulle erkänna en gärning, som rubriceras som ovarsamhet i trafik, medan han enligt min erfarenhet stegrar sig inför den mera infamerande beteckningen vårdslöshet i trafik. Ordets makt över tanken är stor. Genom att reserveraden sistnämnda brottsbeteckningen för mera kvalificerade fall av oaktsamhet skulle skapas en lämplig mellanform av oaktsamhetsbrott i trafik. Jag dristar mig även tro, att överklagande i trafikmål skulle ske i mindre utsträckning, om den av mig föreslagna brottsrubriceringen, eller rättare det nya brottet, infördes i en kommande lagstiftning på trafikrättens område. Då torde även den otympliga benämningen lagom straff för vissa trafikbrott med fördel kunna utbytas mot den redan nu allmänt vedertagna beteckningen trafikbrottslag.
Fritjof Sjögren