Finlands lagstiftning 19571
    Vår moderna tids välsignelser och i ännu högre grad dess förbannelser har avsatt anmärkningsvärt många spår i Finlands lagstiftning under det gångna året. I de flesta fallen är det fråga om hjälp- och skyddsåtgärder, som lagstiftaren sett sig nödsakad att skrida till för att i mån av möjlighet skona medborgarna för skada och olägenhet, som olika moderna företeelser kan medföra.
    En av tidens förbannelser är som känt barnförlamningen. Redan sjukdomen som sådan kan vara grym nog, men en alldeles särskild tunga för den sjuke och dennes anhöriga innebär de höga vårdkostnaderna. I de fall, då patienten drabbats av andningsförlamning, blir vården ofta så kostsam, att ingen enskild person mäktar med att finansiera den. Det är också just sådana fall, som lagen av d. 15 mars (129) 2 om vårdkostnaderna för andningsförlamningspatienter avser. Enligt denna lag skall andningsförlamningspatient, varmed lagen avser patient, som vårdas i respirator, beredas avgiftsfri vård och fritt uppehälle på statligt eller kommunalt sjukhus eller på universitetscentralsjukhus. Om patienten vårdas på kommunalt sjukhus eller på universitetscentralsjukhus, erhåller sjukhuset ersättning för vårdkostnaderna och uppehället av statsmedel. Närmare föreskrifter om lagenstillämpning ingår i en förordning av d. 3 maj (190).
    Strålningsskyddet regleras i en lag av d. 26 april (174) och i en förordning av d. 27 sept. (328). Med strålning avses röntgenstrålning, som åstadkommes med högre spänning än 5 000 volt, korpuskulärstrålning samt radioaktiv strålning. För tillverkning, användning, transport, import, export och innehav av samt handel med radioaktiva ämnen och för användning av maskin eller apparat, som alstrar strålning, erfordras särskilt tillstånd, som beviljas av inrikesministeriet eller, i vissa fall, av handels- och industriministeriet. Den omedelbara övervakningen av lagens efterlevnad ankommer på strålnings fysikaliska forskningsanstalten, som lyder under inrikesministeriet. Dessutom finnes en särskild konsultativ kommission, som handlägger strålningsskyddsfrågor av allmän eller principiell betydelse samt företräder landet i det internationella samarbetet på området. Överträdelse avlagen eller av föreskrifter, som utfärdats i stöd av densamma, straffas med böter eller med fängelse i högst två år, om inte strängare straff finnes stadgat i annan lag. Genom förordning kan föreskrivas, att lagen och i stöd av densamma utfärdade föreskrifter icke skall äga tilllämpning på försvarsväsendet.

1Närmast föregående översikt, avseende år 1956, ingick i denna tidskrift 1957 s. 433 ff.

2 Siffran inom parentes anger här och i fortsättningen numren i författningssamlingen.

200 HENRIK GRÖNQVIST    Atomenergin har blivit föremål för särskild reglering i en lag avd. 25 okt. (356). Enligt denna lag erfordras för tillverkning av, handel med samt innehav, transport och användning av sådana ämnen, som lämpar sig för frambringande av atomenergi, särskilt tillstånd, som utfärdas av handels- och industriministeriet. Tillståndstvånget omfattar också byggande, innehav och användning av atomreaktor. Tillstånd kan givas endast åt finländsk medborgare eller åt inhemsk sammanslutning eller inrättning. Förutsättning för erhållande av tillstånd är, att det ändamål, som ligger till grund för ansökan, överensstämmer med det allmänna bästa och att sökanden förfogar över nödig sakkunskap. Övervakningen av lagens efterlevnad ankommer på handels och industriministeriet. Beredningen av alla frågor angående atomenergins användning handhas av en särskild konsultativ kommission. På kommissionen ankommer också att följa utvecklingen på området, att planera nödig utbildningsverksamhet och att upprätthålla förbindelserna med motsvarande organ i andra länder. Lagen innehåller ytterligare föreskrifter om övervakningens anordnande, om straff för överträdelser av lagen samt om beslag och förverkande i vissa fall.
    Transplantation av vävnader från avliden person är i vissa fall tilllåten enligt en lag av d. 8 juli (260). Transplantation får utföras endast på sådant sjukhus, som medicinalstyrelsen har godkänt för ändamålet och endast i det fall, att åtgärden är nödvändig för botandet av sjuk person. Däremot erfordras icke samtycke av den avlidne eller av dennes rättsinnehavare — transplantation får ske, om det »icke är skäl att antaga», att den avlidne har mostsatt sig, eller att hans närmaste anhöriga kommer att motsätta sig en sådan åtgärd. Transplantationen, som i regel skall utföras av sjukhusets överläkare, får icke ske, innan säkra dödstecken har kunnat iakttagas, och den skall utföras så, att den inte försvårar en eventuell obduktion. Vid förrättningen skall föras protokoll, i vilket bl. a. skall antecknas tidpunkten för dödens inträde och namnet på den läkare, som konstaterat dödsfallet. Överträdelse av lagen straffas med böter, om icke strängare straff finnes utsatt annorstädes i lag.
    D. 26 aug. gavs en lag (289) och en förordning (290) om förhindrande av oljeskador, förorsakade av fartyg. Enligt lagen är tömning av olja, med vissa smärre undantag, helt förbjuden på finländskt vattenområde. Oljeläckage skall såvitt möjligt förhindras. Lagens regler skall också tillämpas på finländskt fartyg, som befinner sig utom Finlands territorium, om fartygets bruttodräktighet är minst 500 registerton. Den förbjudna zonens gräns går därvid i regel 50 sjömil utanför kusten. På finländskt fartyg av nyss angiven storlek skall föras en särskild oljedagbok. Övervakningen av lagens efterlevnad ankommer på sjöfartsstyrelsen. Överträdelse av lagen eller av föreskrifter, som utfärdats i stöd av densamma, straffas med böter eller med fängelse ihögst sex månader, om icke strängare straff finnes utsatt i annan lag. Också redaren kan fällas till straff såsom gärningsman, om förseelsen skett med hans vetskap. — I förordningen ingår slutligen en bestämmelse om, att regeringen kan tillsätta en särskild oljeskyddsnämnd, som skall följa oljeskadefrågans utveckling, anvisa praktiska åtgärder till frågans lösning och ombesörja nödiga utredningar.

FINLANDS LAGSTIFTNING 1957 201    Skydd, men mot faror av helt annat slag, har lagstiftaren också velat åstadkomma genom lagen av d. 28 jan. 1927 angående undertryckande av osedliga publikationers spridning. För att göra »undertryckandet» mera effektivt kompletterades lagen d. 1 febr. 1957 (77) med en föreskrift om, att övervakningen av lagens efterlevnad skall handhas av en särskild nämnd, gemenligen kallad pornografinämnden. På nämnden ankommer att till justitieministeriet avge utlåtanden i frågor angående lagens tillämpning och att i enskilda fall göra framställning om vidtagande av sådana åtgärder, som lagen föreskriver. Enligt en förordning av d. 8 mars (125) består nämnden, som utses av regeringen förhögst tre år åt gången, av ordförande och minst fyra ledamöter, avvilka en utses till viceordförande. Ordföranden och viceordföranden skall vara lagfarna. — Under sin korta verksamhetstid har nämnden redan ett par gånger låtit höra av sig. Mest uppseende väckte beslaget av den norske författaren Agnar Mykles roman »Sången om den rödarubinen», en åtgärd, som från en del håll utsattes för skarp kritik, men som av andra hälsades med tillfredsställelse. Då detta skrives är frågan om bokens öde ännu icke slutligt avgjord.
    Som en skyddslag måste man också beteckna lagen av d. 18 jan. (47) om övervakning av konkurrensbegränsning inom näringslivet (den s. k. kartellagen). Lagen syftar till att förhindra uppkomsten av sådana menliga verkningar, som konkurrensbegränsningarna kan medföra, och underkastar därför dessa begränsningar offentlig kontroll, som utövas av ett kartellverk. Såsom kartellverk kan en särskild avdelning vid patent- och registerstyrelsen fungera (46). Envar näringsidkare är skyldig att på anmodan hos kartellverket anmäla alla kartellavtal, i vilka han är delaktig. Särskilt framhålles, att näringsidkare är skyldig att anmäla sådana överenskommelser, som förpliktar till inskränkning eller begränsning av affärsverksamheten eller till iakttagande av fastställda priser eller av vissa affärsmetoder. Anmälningsskyldigheten gäller också sådana konkurrensbegränsningar, som näringsidkaren — utan uttryckligt avtal — faktiskt iakttar på enahanda sätt som övriga näringsidkare inom samma bransch. Likaså är näringsidkare skyldig att uppgiva, huruvida han innehar ensamrätt eller eljest intar en så dominerande ställning på något visst område, att konkurrensen på detta område måste anses vara obefintlig eller väsentligt inskränkt. Förutom själva anmälan skall näringsidkaren ge kartellverket alla de informationer och upplysningar, som är nödiga för kontrollens utövande. Yrkeshemligheter av teknisk natur faller dock utanför anmälningsskyldigheten. Över utredda konkurrensbegränsningar uppgör kartellverket en redogörelse, som införs i kartellregistret och publiceras. I samband med fastställandet av redogörelsens ordalydelse skall kartellverket även besluta, vilken del av det införskaffade materialet, som skall ges publicitet; det övriga materialet är hemligstämplat i tjugo års tid från redogörelsens publicering. Före publiceringen skall utkastet till redogörelse delges de näringsidkare, på vilkas uppgifter redogörelsen baserar sig. Om näringsidkarnas antal är stort, kan delgivning ske med förening eller sammanslutning, som representerar eller kan anses representera de berörda näringsidkarna. Sådan förening eller sammanslutning har självständig talerätt i kartellärenden.

202 HENRIK GRÖNQVISTKartellverket kan förbjuda näringsidkare att avkräva sina köpare förbindelse att icke försälja inköpt vara under visst angivet pris, om kartellverket finner, att sådan konkurrensbegränsning länder konsumenterna till skada. Utan tillstånd av kartellverket får näringsidkarna icke ingå avtal, som förutsätter gemensam överläggning dem emellan, innan någon av dem avger offert rörande inköp eller försäljning av vara eller om utförande av uppdrag inom landet. Sådant tillstånd får ges endast om konkurrensbegränsningen medför kostnadsbesparing, som huvudsakligen kommer konsumenterna till godo, eller om åtgärden eljest är ändamålsenlig från allmän synpunkt. Över kartellverkets beslut får besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen. Kartellagen gäller icke arbetsmarknadsorganisationernas överenskommelser och icke heller import- och exportavtal eller internationella fraktavtal. Överträdelse av kartellagen straffas med böter eller med fängelse i högst sexmånader.
    Den enda lag, som under året tillkommit på familjerättens område, är lagen av d. 12 dec. (409) om äktenskaplig börd. Lagen bygger på pater-est-regeln; barn, som föds under äktenskapet, är äkta. Regeln kompletteras av följande bestämmelser: Barn, som föds inom sådan tid efter äktenskapets upplösning, att det kan ha avlats under äktenskapet, är också äkta barn. Om modern emellertid har ingått nytt äktenskap före barnets födelse, anses barnet vara äkta barn i det senare äktenskapet. Utomäktenskapligt barn blir äkta, om barnets föräldrar ingår äktenskap med varandra. Äktenskaps återgång inverkar icke på barnens rättsliga ställning. Äkta man, som vill få fastslaget, att barn, som enligt lagens regler har äkta barns rätt, icke är avlat av honom, skall väcka talan mot barnet och modern vid barnets forum domicilii, i allmänhet inom tre år från barnets födelse; i vissa fall är tiden ett år, räknat från den dag mannen fått vetskap om mot honom riktat yrkande, som grundar sig på barnets uppgivna äkta börd. Om mannen efter barnets födelse skriftligen erkänt barnet som sitt, fastän han vetat, att modern lägrats av annan man vid sådan tidpunkt, att barnet då kunnat avlas, har han förverkat sin rätt att väcka talan om barnets börd. I vissa fall kan också mannens rättsinnehavare eller barnet väcka talan för att få fastslaget, att barnet icke är av äkta börd. Talan om upphävande av bördspresumtionen kan bifallas endast i fall det har utretts, att modern lägrats av annan man än sin make och det måste antas, att barnet har avlats vid detta tillfälle; talan kan också bifallas, om det med hänsyn till barnets ärftliga egenskaper eller annan särskild omständighet kan hållas för säkert, att den äkta mannen icke är barnets far. Om barnet har avlats före äktenskapet eller medan makarna på grund av dom eller söndring levat åtskilda, må talan godkännas, om det icke görs sannolikt, att makarna haft samlag med varandra vid sådan tidpunkt, då barnet har kunnat avlas. I vissa fall, särskilt i arvstvister, kan frågan om barns äkta börd väckas invändningsvis, men avgörandet vinner då icke rättskraft utanför den aktuella tvisten. Av särskilt intresse från processuell synpunkt är lagens föreskrift, att återställandet av försutten tid — då fråga är om talans väckande enligt denna lag — ankommer på republikens president och icke, såsom annars är fallet, på högsta domstolen.

FINLANDS LAGSTIFTNING 1957 203    Icke heller på straffrättens område har lagstiftaren visat någon större aktivitet under året. Den enda lag, som lär kunna hänföras till detta område, är lagen av d. 1 juli (255) om benådning av vissa personer, som dömts till straff för brott, begångna i samband med generalstrejken år 1956. Uteslutna från benådningen är de personer, som dömts såsom återfallsförbrytare, men för övrigt befrias alla, som dömts till böter eller till frihetsstraff i högst ett år för vissa i lagen uppräknade brott, från undergåendet av det ådömda straffet. Av de brott, som lagen uppräknar, må här nämnas våld mot tjänsteman, upplopp, uppror samt usurpation av tjänstemannabefogenhet. Till lagen ansluter sigen förordning av d. 8 juli (262), av vilken bl. a. framgår, att anteckning om det ådömda straffet skall införas i straffregistret i vanlig ordning, om straffet är av sådan art och storlek, att anteckning skall ske. De ådömda men icke verkställda straffen kommer alltså att verka återfallsgrundande enligt vanliga regler — det är endast straffets avtjänande, som har eftergivits.
    Trafiklagstiftningen har under året varit föremål för en avsevär domarbetning och modernisering. D. 29 mars gavs lagen om vägtrafik (143), som upphävde den över trettio år gamla lagen om trafik med motorfordon. Lagen innehåller vissa allmänna principer för all trafik, dock icke för järnvägstrafik, och i den har alla straffstadganden angående trafikbrott och förseelser sammanförts. Straffsatserna har i deallra flesta fall höjts. För ovarsamhet i trafik är straffet böter eller fängelse i högst tre månader, för grov ovarsamhet fängelse eller tukthus i högst två år, för rattfylleri fängelse eller tukthus i högst tre år eller, då brottet icke förorsakat fara för den allmänna trafiksäkerheten och omständigheterna även eljest är synnerligen förmildrande, böter. För rattfyllerist, som vållat död eller svår kroppsskada, är maximistraffet tukthus i 8 resp. 6 år. Vid ådömande av straff för grov ovarsamhet i trafik eller för rattfylleri skall domstolen samtidigt förklara körkortet förverkat och utsätta den tid, inom vilken nytt körkort icke må beviljas; tidigare ankom det i allmänhet på förvaltningsmyndigheterna att besluta om indragning av körkort. — Till vägtrafiklagenansluter sig motorfordonsförordningen (330) och förordningen om vägtrafik (331), vardera av d. 4 okt. Den förra förordningen, som omfattar 89 mestadels långa paragrafer (25 sidor i författningssamlingen), innehåller detaljerade bestämmelser om besiktning och registrering av motorfordon, om körundervisning och om körkort, om begagnande av motorfordon, om yrkesmässig biltrafik och om internationell trafik. Av förordningens rikhaltiga innehåll må endast nämnas, att förordningen inför det för Finland nya begreppet moped (motorvelociped). Sådan får numera föras utan körkort, dock endast av person, som fyllt 15 år. Tidigare gällde för moped samma regler som för motorcyklar överhuvudtaget. Till motorfordonsförordningen ansluter sig ett av kommunikationsministeriet utfärdat verkställighetsbeslut, omfattande 64 paragrafer på sammanlagt över 20 sidor. — Vägtrafikförordningen innehåller noggranna föreskrifter om all slags vägtrafik på landet och i stad. Bland nyheterna må nämnas, att filkörningen (grupperingen) gjorts obligatorisk i hela riket; tidigare ingick föreskrifter i detta ämne endast i de lokala trafikordningarna för en del-

204 HENRIK GRÖNQVISTstäder. Reglerna om förkörsrätt har undergått rätt betydande förändringar, som dock inte kan behandlas i detalj i detta sammanhang. —D. 27 nov. utfärdade kommunikationsministeriet ett nytt beslut om vägmärken (384). De nya vägmärkena är i allmänhet mera åskådliga än de tidigare brukliga och visar större överensstämmelse med motsvarande märken i andra länder, särskilt i Sverige.
    På processrättens område har en hel del förändringar vidtagits och ett och annat nytt tillkommit, dock ingenting av mera genomgripande betydelse. — Genom en förordning av d. 12 april (169) bringades den i Haag d. 1 mars 1954 ingångna konventionen om rättegången i tvistemål i kraft för Finlands del. — Genom en lag av d. 26 april (175) upphävdes 2 och 3 mom. av rättegångsbalken 10: 21. Dessa moment innehöll vissa föreskrifter om rannsakningen av brott, som begåtts av person, som redan åtalats eller dömts för vissa grova brott. Avsikten med stadgandena var att förhindra, att rannsaknings- eller straffångar, som redan hade ett långt straff att avtjäna, sändes från tingsställe tilltingsställe för att rannsakas angående bagatellartade eller helt uppdiktade brott. Åtal för senare uppdagade brott fick därför anställas under strafftiden endast med tillstånd av den hovrätt, inom vars domkrets den angivne senast dömts till straff. Reglerna kunde försvara sin plats under tidigare tider med långsamma och dåliga kommunikationer, men numera sker fångförpassningen så snabbt, att straffverkställigheten inte blir nämnvärt lidande av fångens eventuella tingsresor. Det var också främst därför, som de föråldrade reglerna upphävdes.
    Regeringsformens föreskrifter om riksdagens justitieombudsman undergick ett par mindre förändringar under året. Tidigare föreskrevsi RF § 49, att riksdagen skall »för tre år i sänder utse en för utmärkt lagkunskap känd man» till JO. Genom en lag av d. 26 april (176) utbyttes ordet »man» mot ordet »person», vilket innebär, att hädanefter också en kvinna kan utses till JO. Samtidigt förlängdes JO:s verksamhetstid från tre till fyra år; detta motiverades av att också riksdagsmännens mandatperiod, som tidigare omfattat tre år, redan år 1954 förlängts till fyra år (se härom SvJT 1955 s. 206).
    Justitiekansler fick ett nytt reglemente d. 12 dec. (416). I allt väsentligt överensstämmer reglementet till sitt innehåll med föreskrifterna i JK:s tidigare reglemente av d. 30 mars 1922. En del företeelser, som hittills endast haft stöd i praxis, har emellertid erhållit reglering i det nya reglementet. Sålunda stadgas det nu uttryckligen, att JK kan göra anmärkning mot tjänstemans förfarande i tjänsten, utan att skrida till åtalsåtgärder. JK:s disciplinära befogenheter mot JK ämbetets tjänstemän och mot stadsfiskalerna har i viss mån utvidgats. Arbetsfördelningen inom JK-ämbetet har erhållit en noggrannare reglering än tidigare. De tidigare äldre justitiekanslerssekreterarna kallas i det nya reglementet referendarieråd; de yngre justitiekanslerssekreterarna av högre löneklass har upphöjts till äldre justitiekanslerssekreterare.
    Genom tvenne förordningar av d. 12 dec. (414 och 415) har också föredragandena i högsta domstolen och i högsta förvallningsdomstolen erhållit nya titlar. De tidigare äldre justitiesekreterarna resp. äldre förvaltningssekreterarna har nämligen också gjorts till referendarie-

FINLANDS LAGSTIFTNING 1957 205råd, de tidigare yngre justitie- och yngre förvaltningssekreterarna av högre löneklass till äldre justitie- och äldre förvaltningssekreterare. De yngre justitie- och förvaltningssekreterarna av lägre löneklass har förlorat tillägget »av lägre löneklass» (motsvarande förändring har f. ö.genomförts beträffande de yngre justitiekanslerssekreterarna av lägre löneklass).3 — Ytterligare en titelreform från justitieförvaltningens område kan antecknas. Genom en förordning av d. 1 mars (121) företogs nämligen den ändringen i förordningen om hovrätterna, att benämningen hovrättsassessor avskaffades och ersattes med benämningen hovrättsråd av lägre löneklass. Samtidigt erhöll de tidigare hovrättsråden, som i praktiken närmast motsvarar de svenska lagmännen, tillägget »av högre löneklass» till sin titel. Vid tilltal används givetvis endast titeln »hovrättsrådet», oberoende av löneklass.
    Genom en förordning av d. 24 maj (215) instiftades sent omsideren minnesmedalj över kriget 1941—1945. Medaljen präglas i brons och upptar på framsidan bl. a. ordet Fosterlandet på svenska eller finska, samt på baksidan Finlands vapen. Medaljen tilldelas av republikens president finländsk eller utländsk medborgare, som deltagit i kriget eller eljest under kriget på ett förtjänstfullt sätt verkat för rikets försvar.
    Nordiska rådets nya stadga bringades i kraft för Finlands del fr. o. m. d. 1 jan. 1958 genom en förordning av d. 30 dec. (465).

Henrik Grönqvist