GEORG STIERNHIELM OCH VÄSTGÖTA LAGARNAS HANDSKRIFTER

 

AV PROFESSOR JAN ERIC ALM QUIST

 

 

De handskrifter, innehållande västgötalag av olika omfång och beskaffenhet, som här nedan skola behandlas, betecknas för enkelhetens skull med bokstäverna A—E.
    A = Holm. B 59 från 1280-talet, som innehåller äldre Västgötalagen, den enda bevarade något så när fullständiga handskriften av detta slag.
    B = Holm. B 58 från omkring 1350, som omfattar yngre Västgötalagen med undantag av dess kyrkobalk, såramålsbalk och början av balken om vådasår. Förklaringen härtill är uppenbarligen, såsom C. J. SCHLYTER påpekat, att kyrkobalken blivit uttagen för att sammanhäftas med en handskrift av Magnus Erikssons landslag, och att någrablad, som tillhört samma lägg, då följt med. Även B är unik med hänsyn till det relativt sett fullständiga innehållet.
    C = Holm. B 6 från senare hälften av 1300-talet, som innehåller yngre Västgötalagens kyrkobalk jämte Magnus Erikssons landslag. Av landslagen saknas likväl byggningabalken och tingmålabalken. I deras ställe ha insatts vissa delar av yngre Västgötalagen, nämligen för nämesbalken och utgärdabalken, add. 2—6 samt rättlösabalken 17—25 och 28.
    D = Holm. B 10 likaledes från senare delen av 1300-talet, för såvitt angår huvudtexten eller Magnus Erikssons landslag. Men kyrkobalken har tydligen hämtats från en äldre handskrift, som innehålli tyngre Västgötalagen och sedermera sammanbundits med landslagen. Handskriften är dock numera defekt, så att endast slutet av kyrkobalken återstår.
    E = Ups. B 20 från förra hälften av 1400-talet, som innehåller yngre Västgötalagens kyrkobalk jämte Magnus Eriksson landslag. Men efter kyrkobalken följa vissa delar av yngre Västgötalagen, tillsammans utgörande ett slags byggningabalk, sammansatt av utdrag ur olika balkar, såsom jordabalken, rättlösabalken, förnämesbalken, utgärdabalken m. m.
    Då Georg Stiernhielm 1663 för första gången utgav Västgötalagen genom trycket, lade han till grund härför handskrifterna A och E. De övriga jämte några andra mindre betydelsefulla, vilka utnyttjats av C. J. Schlyter på 1800-talet, ha icke för ändamålet begagnats av Stiernhielm. Det är min avsikt att här närmare undersöka anledningen härtill. Ty även under 1600-talet var man mån om att skaffa fram så många handskrifter som möjligt, då det gällde landskapslagarnas tryckning, för att genom jämförelser kunna rätta eventuellt förekommande fel i texten.
    Efter riksrådet Hogenskild Bielkes avrättning 1605 lät konung Carl

 

IX efterspana och beslagtaga hans efterlämnade papper och annan hans lösegendom. Ståthållaren i Östergötland Lindorm Ribbing kunde efter någon tid rapportera, att han bland Bielkes lösören funnit ett exemplar av Yästgötalagen. I skrivelse till Ribbing den 20 november 1607¹erkänner konungen mottagandet. Fyndet måste ha berett honom stor tillfredsställelse, eftersom han just var i färd med att låta utgiva landskapslagarna genom trycket och dittills veterligen ej haft tillgång till någon västgötalag. Det visade sig sedermera, att Bielkes före detta exemplar är identiskt med handskriften A, som efter beslaget införlivades med riksarkivets samlingar.² Konungen var emellertid icke nöjd härmed. Förmodligen av sin hovjunkare Jöns Nilsson [Jacobsköld, adlad 1605] hade han fått upplysning om att dennes fader, Nils Jönsson, som då bodde på sätesgården Forsvik i Vadsbo härad (Vg.), skulle i sitt bibliotek ha en annan handskrift av Yästgötalagen. Detta föranledde Carl IX att den 30 januari 1608 tillskriva Nils Jönsson ett brev medföljande innehåll:³ »Efter, Nils Jönsson, Vi nu hålla på och vilja låta trycka lagboken var för sig, Upplandslagen för sig, Södermanna- och Västgötalagen var för sig, som Eder utan tvivel väl är veterligt, och nu hava låtit samla alla de gamla lagböcker Vi hava kunnat överkomma till att kollationera var emot annan, att man kan få dem rätta, förrän man låter gå dem i trycket, varför ock, efter Vi veta, att I haven en hop gamla lagböcker i Edert våld både Västgötalagen och andra, begäre fördenskull gunstligen, att I viljen låta Eder son Jöns Nilsson dem bekomma till att föra hit till Oss. Vi vilja åter igen, när Vi hava låtit sett dem igenom och kollationerat dem emot de andra, tillställa förbemälte Eder son Jöns Nilsson dem igen, att han skall föra dem Eder tillhanda. Förse Oss, att I Oss detta icke vägren utan låten så många lagböcker I haven komma Oss tillhanda.» — Huruvida detta brev fick någon praktisk effekt är vanskligt att avgöra. Det är dock antagligt, att Nils Jönsson ej vågat trotsa konungens befallning, och att han därför lånat ut i varje fall det särskilt omnämnda exemplaret av Västgötalagen. Om detta skett, har likväl lånet inom ej alltför lång tid därefter återställts till ägaren. Ty år 1613 blev frågan om ett nytt lån av samma handskrift aktuell. Under mellantiden hade såväl Carl IX somNils Jönsson hunnit avlida. Den förres efterträdare konung Gustaf II Adolf var dock sinnad att fullfölja sin faders planer och gav därför den 3 december s. å.⁴ i uppdrag åt Jonas Burens att trycka både stadslagen »och den gamla Västgötalagen efter de gamla vissa oförfalskade exemplaren de bästa han kan finna.» En knapp månad tidigare hade utgått en kunglig skrivelse, daterad den 9 november 1613, till Jönsi Nilsson⁵ med uppmaning att tillställa kansliet den Västgötalagbok,

 

¹ Riksregistraturet (RA).

² Handskriften tillhörde därefter riksarkivet till lfi68, då den överlämnades till Antikvitetsarkivet för att slutligen efter dess upplösning hamna i Kungligabiblioteket, där den f. n. förvaras. Rörande handskriftens tidigare förekomstse t. ex. SvJT 1956 s. 417.

³ Då brevet, som återfinnes i Riksregistraturet (RA), ej tidigare begagnats i litteraturen för att belysa Carl IX :s lagutgivningsverksamhet, har jag ansett lämpligt att här meddela dess innehåll in extenso ehuru med normaliserad stavning.

⁴ Riksregistraturet (RA). Jfr V. GÖDEL, Sveriges medeltidslitteratur (1916), s. 192.

⁵ Riksregistraturet (RA). Jfr GÖDEL, a.a.. s. 193.

som han erhållit i arv efter sin äldre bror Per Nilsson. Denne hade nämligen avlidit barnlös 1611. Kansliet skulle sedermera i vederbörlig ordning återställa lånet.⁶ Under samma datum är i riksregistraturet antecknat om brev »till N. N., att han förskickar till kansliet den lagboken, som är ut i Lödöse.» Som redan C. J. Schlyter⁷ påpekat, torde härmed utan tvivel ha åsyftats den ovan med B betecknade handskriften av yngre Västgötalagen, vilken också innehåller den för Lödöse lämpade Bjärköarätten.
    Hur många handskrifter av Västgötalagarna, som 1613 stått till Jonas Bureus' förfogande, är ovisst. Av anteckningar, som gjorts av kusinen Johannes Bureus, ser det emellertid ut som om flera dåtida privatpersoner skulle i sin ägo ha haft handskrifter innehållande Västgötalagen, som numera troligen gått förlorade. Sålunda nämner hanredan 1600 t. ex. »Peter skinnares Västgöta lagbok».⁸ Ägaren kan identifieras som körsnär i Stockholm 1602.⁹ Och något senare omtalas, att en Andreas Swart skulle i början av 1630-talet ha ägt bland annaten västgötalag. Ägaren är identisk med stadsskrivaren (»syndicus») i Norrköping Anders Eriksson Swart, som vid 1632 års utskottsmöte i Stockholm representerade Norrköping. Han avskedades från stadsskrivartjänsten 1637, blev befunnen »huvudsvag» och avled 1650.¹⁰ Omöjligt är det likväl icke, att Swart tillhandlat sig Peter skinnareslagbok, och att alltså dessa båda personer ej nödvändigtvis behöva representera olika exemplar av lagen.
    Huruvida Jonas Bureus gjort något försök att utgiva Västgötalagen är icke bekant. Däremot tryckte han 1617—18 stadslagen, som han ävenledes åtagit sig att publicera. Först i slutet av 1630-talet synes uppdraget istället ha lämnats till Stiernliielm. Då denne såsom assessor i Dorpat 1639 var på besök i hemlandet, fick han på återresan till Livland medföra flera laghandskrifter, däribland handskrift A och C,¹¹ som Johannes Bureus ställt till hans förfogande. Handskriften A återlämnades av Stiernhielm 1645 till riksarkivet. Däremot behöll han C

 

⁶ Brevets tillvaro har observerats av HOLMBÄCK och WESSÉN vid utgivningenav Västgötalagarna i modern översättning (1946), s. XL not 2. Utgivarna tillfoga: »Det är här fråga om en nu förlorad handskrift av Västgötalagen.» Huru härmed efter allt att döma förhåller sig framgår av den följande utredningen här nedan.⁷ Juridiska afhandlingar, h. 2 (1879), s. 136.⁸ GÖDEL, a.a., s. 205.⁹ Stockholms stads tänkeböcker, D. 4 (ed. F. SLEMAN, 1957), s. 340.¹⁰ Se beträffande honom H. O. SUNDELIUS, Norrköpings minne (1798), s. 484samt Borgarståndets riksdagsprotokoll före frihetstiden, utg. av Stadshistoriska institutet (1933), s. 327 och 359. En son till honom, Ericus Andreæ Swart, studerade vid Uppsala universitet 1650. Den äldre Swart är den märklige person, som påstås haft i sin ägo såväl Smålandslagen som Värmlandslagen allt enligt uppgift av Johannes Bureus. Av dessa handskrifter har som bekant Värmlandslagen i så fall helt gått förlorad, vilket även gäller Smålandslagen, så när som den på 1700-talet återfunna kyrkobalken. Jfr H. SCHUCK, Kgl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, dess förhistoria och historia, Bd 1 (1932), s. 82. Bureus' hithörande uppgift blev känd inom litteraturen först genom påpekande av G. E. KLEMMING i Kongl. Vitterhets-, historie och antiqvitetsakademiens handlingar, ny följd. D. 5 (1867), s. 261 ff.¹¹ Handskrift C innehåller en rad ägareanteckningar, som visa, att stadsskrivaren i Stockholm Hans Bilefelt 1596 försålt lagboken till rådmannen därstädes Anders Larsson (f 1603). C ärvdes sedermera av dennes dotter Agneta,

till 1648 med den motiveringen, att han ansett den vara en Västgötalagbok, »efter som begynnelsen lyder». Men han hade sedan kommit underfund med att den icke innehöll mer av Västgötalagen »än en del av kyrkobalken och några fragmenta här och där». Han återlämnadeför den skull handskriften, som han oriktigt trodde i övrigt innehålla Upplandslagen.¹²
    Först omkring 1660 torde Stiernhielm på allvar tagit itu med den länge uppskjutna utgåvan av Västgötalagen. Han hade då för alltid lämnat Balticum och vistades i huvudstaden.¹³ Ingen av de förut omnämnda handskrifterna fanns då i riksarkivet förutom A, som Stiernhielm lade till grund för sin edition. Handskriften B, som myndigheterna 1613 sökt låna till kansliet från Lödöse, hade därefter länge varit försvunnen. Den omtalas först på 1680-talet ha förvärvats av Antikvitetsarkivet ur enskild ägo.¹⁴ Denna tillfällighet fick ödesdigra konsekvenser för Stiernhielm, ty härigenom kom han att leva i okunnighet om existensen av en yngre Västgötalag. Även handskriften C, vilken Stiernhielm under Livlandsvistelsen som nämnt studerat men 1648 återlämnat till riksarkivet, tycks ej ha varit tillgänglig för honom under 1660-talet. I januari månad 1677 antecknar dåvarande studenten i Uppsala Johan Peringer [1693 adlad Peringskiöld] (t 1720) i boken, att han då förvärvat den, tydligen av någon privatperson, och först efter Peringskiölds död tillföll C Antikvitetsarkivet 1721 i november månad genom köp från sterbhuset.
    Huruvida Stiernhielm varit i tillfälle att taga del av handskriften D

 

som 1609 gifte sig med källarmästaren Reinhold Bökman vid Järntorget. Mannen, som 1612 antecknat sig som ägare, skänkte boken 1614 till Hans Bolte, och denne i sin tur gav den vidare till den bekante översättaren och lexikografen magister Erik Schroderus († 1639). C. I. STÅHLE, som i Arkiv för nordisk filologi 69: 1—2 (1954), s. 132 meddelat några notiser ur hithörande ägarelängd, anser det sannolikt, att det är Schroderus, som gjort Bureus uppmärksam på handskriften, varvid denne sett till, att den införlivades med arkivets samlingar. Det tycks emellertid ha undgått Ståhle, att ägarelängden i lagboken fortsätter med namnen Samuel Påvelsson, som 1628 skänkte boken till Gregers Gustafsson (t 1640). Den förre var befallningsman på Stockholms slott och den senare referendarie i Kungl. Kammaren eller efter 1634 Kammarkollegium. Det bör alltså ha varit den sistnämnde, som överlämnat boken till riksarkivet, varifrån den utlånats till Stiernhielm 1639. — Ståhle har äanf. st. gjort gällande att C tidigare tillhört kungl. sekreteraren och häradshövdingen Nils Hansson Brask († 1590). C har i varje fall 1576 funnits tillgänglig på dennes boningsplats Helgö i Seminghundra härad (Uppl.).

¹² Jfr STÅHLE, a.a., s. 132 f., där det bl. a. heter: »I marginalen till de västgötska partierna återfinnes Stiernhielms karakteristiska stil från tiden efter 1641, vilket ... visar, att volymen verkligen studerats av Stiernhielm». —Misstaget med Upplandslagen förklaras därav, att samtiden ännu ej upptäckt tillvaron av en Magnus Erikssons landslag. Se härom närmare J. E. ALMQUIST, Johan Stiernhöök och den yttre laghistorien, en rättshistoriografisk studie (1934), s. 20 och 25 f. Ännu i »Swenske och göthiske gamble handlingar»(1728), s. 89 heter det: »Landslagens begynnelse föra så skrivne som präntade exemplar till året 832... Sedan är denna lag igenom Upplands lagman Viger spa sammansatt och av konung Ingel utgången och åter i Christoffers av Bajern tid översedd och allom offentligen föreställd och påbjuden, därav han konung Christoffers lag kallad blev.»

¹³ Jfr B. SWARTLING, Georg Stiernhielm, hans lif och verksamhet (1909), s. 101 ff. År 1662 30/9 utanordnade regeringen 600 daler smt till Västgötalagens trvckning.

¹⁴ Jfr C. J. SCLYTER, Juridiska afhandlingar, h. 2 (1879), s. 136.

är svårt att avgöra. Ståhle, som i »Nationen och hembygden» V (1949), s. 80 ff., synnerligen ingående behandlat såväl dess innehåll som proveniens, har funnit, att D plötsligt dyker upp i riksarkivet vid 1600 taléts mitt, om före eller efter 1663 är emellertid ovisst. Då av handskriftens kyrkobalk endast slutet är i behåll, har emellertid Stiernhielm, även om han fått se den, mycket väl kunnat anse D vara betydelselös för ändamålet.¹⁵ Denna inställning hade han ju tidigare i viss mån intagit till C, som ju dock innehöll åtskilligt mera. Förmodligen har han dock saknat C vid den slutliga redigeringen, då den väl kunnat komma till pass. Istället lyckades han komma över den snarlika handskriften E, som han fick låna ur riksmarskalken greve Gabriel Oxenstiernas bibliotek.¹⁶
    I likhet med C har E en ägarelängd, varav framgår, att den på sin tid innehafts av riksrådet Per Brahe († 1590). Redan på 1560-talethade dock handskriften kommit ur hans händer. År 1568 är nämligen särskilt antecknat å handskriften, att Olof Arvidsson, sedan Lasse Svensson i Åby och sist Nils Jönsson ägt »denna bok».¹⁷ Olof Arvidsson var till yrket generalprofoss. Han bodde på Toarp i Kinds härad (Vg.) och avled 1566.¹⁸ Lasse Svensson var tiondefogde i Östergötland¹⁹ och 1568 häradshövding i Gullbergs härad (Ög.).²⁰ Nils Jönsson slutligen är identisk med ovannämnde person, som blev stamfader för

 

¹⁵ Det intressanta med I) ligger på ett helt annat plan. STÅHLE har å nyssanf. st. uppvisat, att denna handskrift använts av häradshövdingen Otte Torbjörnsson († 1475), då han i egenskap av nyutnämnd häradshövding i Värmland höll ting i de olika häradena under 1460-talet. Ståhle har även trott sig finna, att ett i lagboken infört stadgande rörande jakt skulle ha hämtats frånden numera förlorade Värmlandslagen. Bortsett från detta är det anmärkningsvärt, att häradshövdingen i Värmland kunnat begagna en lagbok, vars kyrkobalk tydligen hämtats från Västgötalagen. Slutsatsen borde bliva, att Värmland i äldre tid haft gemensam kyrkobalk med Västergötland. Detta skulle desto lättare kunnat ske, som även det förstnämnda landskapet under medeltiden lytt under Skara stift. Häremot kan invändas, att Dalarne, som hörde under Västerås' stift, haft en särskild kyrkobalk i sin lag och således ej haft någon dylik gemensam med Västmanland. Detsamma gäller mutatis mutandis om Hälsingelagen i förhållande till Upplandslagen. Man kan därför med skäl fråga, om icke C. G. STYFFE (Skandinavien under unionstiden, 3 uppl.1911, s. 186) träffat det rätta, då han finner det troligt, att hela Västgötalagen varit gällande i Värmland, och att alltså någon skriftligen avfattad värmlandslag icke existerat. Av K. F. SÖDERWALLS arbete »Medeltida rättsuttryckfrån Närke, Värmland och Småland» (1906) framgår också, att värmländska rättsförhållanden, såvitt de äro kända genom bevarade diplom, överensstämt med dem, som samtidigt förekommit i Västergötland. Mot åsikten att Västgötalagen i dess helhet gällt i Värmland talar å andra sidan förhållandet, att »värmsk lag» åberopas i vissa urkunder ännu på 1440-talet (exempel anförda hos STYFFE, a.a., s. 186), och att — om man får tro Johannes Bureus (jfr ovan) — en värmlandslag funnits tillgänglig ännu på 1630-talet.

¹⁶ Jfr C. J. SCHLYTER, a.a., s. 136.

¹⁷ Denna ägarelängd omtalas av C. J. SCHLYTER i inledningen till Westgötalagen (1827), s. XXVI. Det har emellertid visat sig, att Schlyter för ovanlighetens skull läst fel, nämligen Niclas i stället för Niels. Ordagrant lyder notisen på följande sätt: »Thenne book haffuer Oloff Aruidsson åt och sedenLasse Swensson j Åby; aff honum haffuer Niels Jönsson then samme tilskencks fåt anno Christi 1568.» (Förkortningarna ha här upplösts.)

¹⁸ Se om honom Personhistorisk tidskrift 1901, s. 137.

¹⁹ Belägg i Östergötlands handlingar (KA) 1567: 23.

²⁰ Jfr J. E. ALMQUIST, Lagmän och häradshövdingar i Sverige (1955), s. 80.

adliga ätten Jacobsköld. Lagboken ärvdes 1610 av äldste sonen Per, som avled redan 1611, och övergick därefter till dennes bror Jöns Nilsson († 1633). E är alltså den handskrift, som Carl IX 1608 och Gustaf II Adolf 1613 anhöllo att få låna av Nils Jönsson, resp. Jöns Nilsson (jfr ovan) och tillhör sålunda icke, såsom i litteraturen antagits, den kategori av lagböcker, som numera gått förlorade.
    Det är lärorikt att här finna, hurusom en lagbok, vilken av samtiden uttryckligen betecknats som västgötalag, vid närmare påseende visat sig innehålla Magnus Erikssons landslag med yngre Västgötalagens kyrkobalk jämte några kortare utdrag ur andra av dess balkar. Anledningen är i detta fall ej svår att finna. På ett av de första bladen i boken står med stil från 1500-talet som ett slags titel att läsa »Westergötlands landslag». Sannolikheten talar då för att åtskilliga av de under 1600-talet omnämnda, i privat ägo befintliga s. k. Västgötalagarna— och varför också icke Värmlandslagen och Smålandslagen — haft liknande utseende och proveniens.²¹
    Handskrifterna C och E påminnu om varandra så till vida, att de innehålla delar av yngre Västgötalagen vid sidan av Magnus Erikssons landslag. Detta förhållande skulle enligt C. J. Sclilyter²² visa, att »det var under formen av sådana sammansättningar med vissa delar avderas egen gamla lag, som västgötarna först antogo den i Magnus Erikssons tid utarbetade allmänna landslagen.» Enligt vad som framgår av 1414 års Skara-stadga (tryckt i Sv. Dipl. n:o 1975) skulle detta icke ha skett förrän i början av drottning Margaretas regeringstid, alltså någon gång under 1390-talet. Fråga är emellertid, om Schlyters slutsats är riktig. Om västgötarna antagit landslagen blott i vissa delar och låtit Västgötalagen gälla för övrigt, borde de bevarade utdragen ur Västgötalagen ha varit exakt lika, men så är icke förhållandet. Och en närmare undersökning har dessutom visat, att det typiskt västgötskastadgandet rörande omfärd vid fastighetsöverlåtelse (JB 1), som bevisligen tillämpats i Västergötland ännu 1461,²³ icke ingår vare sig i Celler E. Huru som helst ansåg Stiernhielm, att handskriften E varit honom till stor nytta vid utgivningen av Västgötalagen, emedan han med tillhjälp av E:s innehåll kunnat utfylla vissa av de luckor, som förefinnas i A. Redan i kyrkobalkens första stycken komma dessa luckor till synes, och Stiernhielm hämtade då det felande stoffet från E utan att vara fullt medveten om att det här var fråga om två olika lagar, den äldre och den yngre Västgötalagen. Metoden i övrigt beskrives av C. J. Schlyter²⁴ på följande sätt: »Alla dessa äldre och nyare materialier har han skolat sammansmälta till en ordentlig lagbok, vilken han efter sitt tycke indelat i balkar och flockar; och sålunda har han tillskapat t. ex. en bygda- och en tingmålabalk, ehuru sådana balkar icke finnas i någon handskrift av Västgötalagen. Likaledes har han själv författat flockarnas överskrifter... Vad Stiernhielm ej kunnat inpassa i någon viss balk eller flock, kanske ock vad han under tryck-

 

²¹ Även C har tydligen från början ansetts som västgötalag. (Jfr ovan.)

²² Juridiska afhandlingar, h. 2 (1879), s. 133 f.

²³ Dombrevet är tryekt i Vestergötlands fornminnesförenings tidskrift I: 2.s. 47—48.

²⁴ Juridiska afhandlingar, h. 2, s. 136 f.

ningen märkt, att han förbigått, därav har han gjort särskilda 'additiones s. fragmenta'. För övrigt har han ändrat, tillagt eller uteslutit vad han för gott funnit och även genom oriktig innanläsning i handskrifterna frambragt en stor skara av fel. Det är härav lätt att bedöma, att detta Stiernhielms arbete, ehuru mycken möda det utan tvivel kostat honom, är alldeles odugligt.» Den felaktiga metoden torde emellertid delvis ha berott på det bristfälliga materialet. Schlyter, som genom sin kännedom om ett större antal handskrifter lätt kunnat sluta sig till existensen av en yngre västgötalag, har därigenom haft betydligt större förutsättningar än Stiernhielm att överblicka situationen. I sitt förord till lageditionen skriver Stiernhielm: »Tu authentic exemplar [av Yästgötalagen] finnas här i Stockholm, ett in ArchivoRegni, urgammalt, och ett annat i en förnäm herres [= G. Oxenstiernas] bibliotek, som synes vara något nyare och någrestädes fyller defecterne och gör lika som en parafras över det gamla.» Det är härav tämligen tydligt, att A och E vid början av 1660-talet varit de enda av hithörande handskrifter, som stått utgivaren till buds. De övriga hade vid nämnda tid råkat på villovägar och befunno sig i okända privatpersoners besittning.