Några konstitutionella frågor vid en riksdagsupplösning
    Vid en riksdagsupplösning uppkommer icke så få spörsmål av konstitutionell natur. Avsikten med det följande är att angiva vissa av dem. Det bör emellertid understrykas, att vår konstitution i många stycken är oklar och att nästan varje uttalande om den därför är vanskligt.
    Under den tid vår nuvarande riksdagsordning varit i kraft — alltså sedan 1866 — har under pågående session riksdagen upplösts endast två gånger, 1887 och 1914. Förfarandet vid dessa tillfällen kan vara till viss ledning vid en ny upplösning. Man bör emellertid hålla i minnet, att våra grundlagar under senare år i väsentliga stycken ändrats— särskilt 1949. Tidigare praxis får därför granskas kritiskt.
    Huvudstadgandena om riksdagsupplösning återfinnas i 108 § regeringsformen och 5 § riksdagsordningen. I dessa paragrafer säges, att Konungen må upplösa riksdagen därest han förordnar om val till båda kamrarna eller den ena av dem. Om riksdagen upplöses, skall den sammanträda å den tid inom tre månader från upplösningen, som Konungen bestämmer, samt får därefter icke upplösas inom fyra månader. Vidare stadgar 35 § riksdagsordningen, att om Konungen då session pågår vill förordna om nya val, riksdagen är upplöst sedan denpå angivet sätt delgivits Konungens beslut härom.
    En grundläggande fråga är när riksdagsmans mandat upphör vid en riksdagsupplösning. Därvid torde först stå klart, att för kammare, beträffande vilken det ej förordnas om nyval, mandaten är orubbade. Vad angår kammare, till vilken nyval skall ske, har däremot hävdats olika meningar. I doktrinen har sålunda den uppfattningen framförts, att riksdagen kan arbeta även efter ett nyvalsförordnande och att ett dylikt ej utsläcker mandaten. Flertalet grundlagstolkare har emellertid intagit motsatt ståndpunkt. Starka skäl torde också tala för detta. Riksdagsordningen skiljer sålunda på begreppen »upplösa» och »avsluta» riksdag. I den lydelse 35 § riksdagsordningen hade före 1949 förekom till och med dessa båda uttryck i samma paragraf. I paragrafens första stycke angavs sålunda Konungens förfarande vid upplösande av riksdag medan i andra stycket stadgades hur riksdag skulle avslutas. Skillnaden i ordval består fortfarande, fastän bestämmelserna om riksdagens avslutande 1949 infördes i 2 § riksdagsordningen. Av olikheten i uttryckssätt kan ej dragas annan slutsats än att mandaten vid »upplösande» av riksdagen utslockna. Denna uppfattning framfördes också av de år 1946 tillkallade sakkunniga beträffande riksdagens arbetsformer (SOU 1947:79 s. 87 noten). Ytterligare stöd för att mandaten utslocknar vid nyvalsförordnandet kan hämtas av 49 § första stycket riksdagsordningen. Här stadgas om utrikesnämndens ledamöter, att de, om Konungen förordnar om val till båda kamrarna eller endera av dem, utan hinder därav behåller sina befattningar (se härom prop. 346: 1919s. 34). Detta stadgande hade varit onödigt, om mandaten bestått. Av det sagda lärer följa, att landets riksdag efter nyvalsförordnande ej

kan sammanträda. Detta har ju uppenbara nackdelar om ett snabbt beslut, t. ex. vid en internationell kris, behöver fattas.
    När riksdagen upplöses under pågående session uppstår frågan om den upplösta riksdagens beslut är giltiga. Enighet synes råda om att så i princip är fallet. Har riksdagen sålunda fattat beslut i anledningav en proposition eller en motion i en lagfråga står detta fast. En särskild ställning intages emellertid av statsregleringsbeslut. Ganska allmänt har gjorts gällande, att dessa ej vinner bindande kraft förrän riksstaten i dess helhet fastställts (se t. ex. härom SOU 1952: 45 s. 40och 1954: 40 s. 48). Som en konsekvens av denna uppfattning har man hävdat, att de regleringsbrev, som Kungl. Maj:t till följd av den upplösta riksdagens beslut utfärdat, bör återkallas vid en riksdagsupplösning. Uppfattningen om att de särskilda statsregleringsbesluten saknar giltighet har man grundat på den omständigheten, att användandet avstatsverkets medel i 64 § regeringsformen anknytes till »den upprättade staten». Vidare har man hävdat, att det av stadgandet i 109 § regeringsformen framgår, att riksstaten och de särskilda statsregleringsskrivelserna bildar en enhet och att statsregleringen därför ej kan tänkas verksam, förrän beslut om statsregleringen i dess helhet och om beviljningarna fattats. 1 praxis har emellertid — åtminstone i viss omfattning — de särskilda statsregleringsbesluten ansetts som definitiva. Det kan sålunda nämnas, att man vid 1914 års B-riksdag tillmätte A-riksdagens beslut betydelse. I statsverkspropositionen till B-riksdagen erinrades sålunda endast om A-riksdagens beslut, även om i vissa fall yrkanden om avvikelser från dessa framställdes. De av A-riksdagens beslut, om vilka erinrats i statsverkspropositionen, sakbehandlades ej heller av B-riksdagen. Även denna erinrade blott om A-riksdagens beslut. Det bör också nämnas, att riksdagen i andra sammanhang givit uttryck för den uppfattningen, att ett fattat beslut i en anslagsfråga är definitivt. Spörsmålet om statsregleringsbesluten är alltså i höggrad tveksamt. Starka praktiska skäl talar naturligtvis för att handla ungefär som 1914.
    De ärenden, som ej varit föremål för riksdagens slutliga prövning— med undantag för vilande grundlagsfrågor — torde förfalla i och med en riksdagsupplösning. 58 § riksdagsordningen lämnar ett starkt stöd för denna uppfattning. Här stadgas, att vid nyvalsförordnande beslut om uppskov med ärendes avgörande är förfallet. Man utgår alltså från att oavgjorda ärenden vid upplösning icke skall prövas (se SOU 1947: 79 s. 40). De frågor, som 1914 års A-riksdag ej hann slutbehandla före riksdagsupplösningen, förföll också.
    En i pressen mycket diskuterad fråga har rört riksdagsmännens arvode. Detta spörsmål synes vara beroende av när mandaten utslocknar. I § 1 stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande säges nämligen att riksdagsman åtnjuter arvode från och med den dag då han tager plats i riksdagen till och med den dag, då riksdagsmannauppdraget upphör. Som tidigare framhållits torde i och med att upplösningsbeslutet delgivits riksdagen mandaten upphöra för ledamöterna i kammare, beträffande vilken det förordnats om nyval. Dessa mister sålunda rätten till arvode vid upplösningen. Ledamöterna i kammare, till vilken nyval ej sker, lärer, eftersom deras riksdags-

mannauppdrag består, behålla sin rätt till arvode även efter upplösningen.
    I litteraturen har hävdats olika meningar om vilken ställning riksdag, som sammanträder efter upplösning, intager. Vid såväl 1887 som 1914 års B-riksdagar har den meningen vunnit anslutning, enligt vilken sådan riksdag icke är en fortsättning av den upplösta utan helt självständig. Under senare år gjorda grundlagsändringar bestyrker denna uppfattning (se 53 § andra stycket regeringsformen och 34 § andra stycket och 36 § 4 mom. riksdagsordningen). Det förefaller sålunda klart, att den nya riksdagen skall förrätta val av talmän, sekreterare, utskott och deputerade. Härvid är dock att märka, att jämlikt 36 § 4. riksdagsordningen riksdag, som sammanträder efter upplösning, ej skall tillsätta flera utskott än som erfordras. Vidare synes enighet råda om att den nya riksdagens konstitutionsutskott skall taga ställning till statsrådens ansvarighet, om den upplösta riksdagen ej behandlat dechargebetänkandet. Så skedde t. ex. efter 1914 års riksdagsupplösning.
    Om den upplösta riksdagen ej hunnit reglera riksstaten skall, som tidigare antytts, till den nya överlämnas statsverksproposition till följd av stadgandet i 34 § andra stycket riksdagsordningen. Om utformandet av densamma vid 1914 års B-riksdag har förut nämnts. Det bör i detta sammanhang erinras om att 109 § regeringsformen, för det fall staten vid det nya statsregleringsårets ingång ej reglerats, stadgar, attden tidigare statsregleringen skall gälla tills vidare. Från olika hållhar påpekats, att tillämpningen av detta stadgande med statsverksamhetens nuvarande omfattning praktiskt taget är omöjligt. Om det i 109 § regeringsformen förutsedda fallet under längre tid skulle inträffa, torde riksdagen därför genom provisoriska beslut eller annorledes bliva tvungen att förordna om påföljande budgetår.
    Ett särskilt — om än mindre — problem erbjuder frågan om riksdagens sammanträdestider. Efter 1949 års grundlagsändringar stadgar 2 § riksdagsordningen, att riksdagen under angivna tider kan hålla vår och höstsession samt dessutom vid behov extra session. Samtidigt tillförsäkrar 5 § riksdagsordningen den nya riksdagen att ostörd vara samlad i fyra månader. Det kan under dessa förhållanden vara tveksamt om den nya riksdagen bör anses hålla »extra session» eller om sessionsindelningen överhuvud taget ej bör tillämpas vid riksdag, som sammanträder efter upplösning. Stor praktisk betydelse har denna fråga ej. Vilken inställning man än intar kommer t. ex. de vanliga reglerna om tid för avlämnande av propositioner och motioner att gälla, beträffande motioner dock endast för det fall statsverksproposition avlämnas (55 § 1. riksdagsordningen). Ej heller torde någon av uppfattningarna utgöra hinder för riksdagen att förlägga sitt arbete å tid, som den finner lämpligast. I förarbetena till 1949 års grundlagsändringar behandlas icke sammanträdestiderna för riksdag, som sammanträder efter upplösning. Det torde därför vara befogat att anse sessions indelningsreglerna i 2 § icke tillämpliga på sådan riksdag. Dess sammanträdestider regleras enbart av 5 §.

Carl Axel Petri