273HATT OCH HUVA

 

AV PROFESSOR GERHARD HAFSTRÖM

 

 

Enligt gällande rätt äro man och hustru jämställda beträffande äktenskapets egendomsförhållanden. Sålunda äger »en var av makarna giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets ingående har eller sedermera förvärvar» — såvida den inte enligt vad särskilt är stadgat skall vara enskild egendom (GB 6:1).
    Samma likhetsprincip gäller också inom arvsrätten. Enligt lagen om arv — den 8 juni 1928, 1 § — tage sålunda »arvlåtarens barn lika lott».
    Denna jämställdhet mellan könen är beträffande stadsbefolkningen av lika hög ålder som de svenska städerna och lika gammal som våra äldsta tidigt medeltida stadsrätter. Beträffande landsbefolkningen är den dock endast något mera än sekel gammal — som bekant infördes den lika gifto- och arvsrätten i hela riket genom en av konung Oscar I den 19 maj 1845 utfärdad lag, antagen efter en mansålders förarbeten och genomförd trots kraftigt motstånd, icke endast från adeln och inom bondeståndet, utan även mot en stark pluralitet i Högsta Domstolen och oaktat halva statsrådets avstyrkande.
    Dessförinnan var beträffande landsrätten mannens giftorätt dubbelt så stor som hustruns och sonens arvslott likaledes den dubbla mot dotterns. Dessa 1734 års lags bestämmelser voro i princip oförändrade ända sedan Magnus Erikssons landslag från mitten av 1300-talet, ja, de återfinnas i alla de yngre svenska landskapslagarna.
    Men principen om hustruns halva giftorätt och dotterns halvaarvslott är ingalunda ursprunglig i svensk rätt. ÖgL lämnar härutinnan en osedvanligt tydlig upplysning. Dess ärvdabalks andra flock har till överskrift: »Då syster ej fick ärva med broder» och lyder inledningsvis: »Nu säger syster, att hennes broder har tagit arv under den nya lagen, och därför har hon rätt att taga sir lott av arvet.» Om brodern däremot bott på gården i många år, själv innehaft den och fått laga hävd därpå, då hade han rätt att

 

Uppsatsen är en utvidgning av den installationsföreläsning, varmed författaren tillträdde professorsämbetet i rättshistoria vid Lunds universitet d.29 okt. 1955. — Jfr ock SvJT 1958 s. 54.

18—583004. Svensk Juristtidning 1958

 

274 GERHARD HAFSTRÖMstyrka med en frändeed, att han hade fått laga hävd under den gamla lagen, då syster ej fick ärva med bröder.
    Enligt den nya lagen hade dock kvinnans arvsrätt vid jämnarv ännu icke erkänts i fjärmare led. Emellertid skulle, då arvet går längre bort, den taga arv som »i frändskap är främst och i släkt är närmast». Men därefter säges om jämnarv: »Då två äro jämna i arv och jämnskylda i ätt, då går alltid hatt till och huva ifrån (Pa gangaer ae hattaer til ok hima f ran).» (ÖgL ÄB 3: 1).
    Denna regel gällde också vid släktskap på kvinnosidan: »Och i alla arv tager den emot, som räknar släkt på mansidan, och kvinnosidan går ifrån, om de båda äro lika närskylda och båda av mankön.»
    Enligt en uppgift i Erikskrönikan, som icke är anledning att betvivla, skulle den nya lagen ha tillkommit under Birger Jarls tid.1
Tha gaf f Birge jerl the lagh,tlier sidhan haffua standit marghan dagh, al syster matte erffua mz broder tridiwngh bade epter fader ok moder.
    Det är antagligt, alt denna delningsnorm hämtats från den samtida danska rätten. Den något årtionde tidigare stadfästade Jyllandslagen stadgar sålunda: Man takær e haluæ meræ æn kumr iallæ ar}. (I: 5).2
    I ÖgL (GB 7 och 15) återfinnas också bestämmelser om giftorätt, enligt vilka mannen skulle få dubbelt mot hustrun. Såväl giftorättens delningsnorm som resp. flockars plats i lagen göra troligt, att dessa tillhöra den nya lagen.
    I den forna rätten motsvarades giftorätten av vad de två makarna medförde i boet. Mannen förde in sitt s. k. urgæf, vilket u rföräldraboet givits honom vid giftermålet. I stället medförde hustrun sin hemföljd (hemfylghp), det som följde med henne till det nya hemmet. Hemföljden utlovades på fästningsstämman, och nämndes i giftomannens tal (gipta mal) före bröllopet (bruplöp) till det nya hemmet. Kvinnans hemföljd be-

 

1 Svenska landskapslagar, utg. av Holmbäck och Wessén, ser. 1, s. 135. Enligt ROLF PIPPING är det troligt, att lagens utfärdande stod i sammanhang med Valdemars danska gifte, ifall denna nya arvsprincip infördes från Danmark (se Kommentar till Erikskrönikan, Svenska Litteratursällskapets i Finland skrift nr 187, 1926 s. 247 ff och där anf. litt.). Enligt traditionen skulle den lika arvsrätten i Danmark ha införts av Sven Tveskägg. Jfr STEMANN, Dansk Retshistorie, s. 411 och, 1. STEENSTRUP, Normannerne, del I, s. 251 ff. — Arvslagen återfinnes i ÖgL ÄB 1, VgL II ÄB 1, SdmL ÄB 1, UL ÄB 11, VmL ÄB 11 och HL ÄB 11. Däremot saknas den i VgL I och DL.

2 Danmarks gamle landskabslove, II:1, s. 27.

HATT OCH HUVA 275stod, jämte ett bolster, av jord och trälar samt av guld och silver. All jord som hustrun ärvde under äktenskapet tillföll hennes hemföljd. Om mannen dog först, uttog hustrun hemföljden uroskiftat bo. Dog åter hustrun först, ärvdes hemföljden av hennes bröstarvingar, eller återgick till hennes släkt, om hon varit barnlös (GB 1, 15, 7 och 16).
    Jorden skulle utlämnas lika mycket värd som då den infördes. Vidare finnes följande viktiga bestämmelse: »Hus och allt bofae», d. v. s. boskap och allt bohag, »det följer allt hemgiften åt; där är bonden gäst till gårds och ej husbonde» (GB 22).
    Detta lagställe kastar också ljus över den till synes dunkla frågan, varför någon giftorätt inte fanns i den forna rätten. Med husbondens odaljord — bolet — liksom med den av husfrun i boet som hemgift införda jorden, hörde oskiljaktigt samman dets. k. boet. »Bol och bo» var en enhet — i boet ingick främst bofeet (den stora boskapen: hovfä och hornfä) samt gårdsredskapen (på fornnorska bugogn). Vidare skiljer lagen uttryckligen mellan detta till jorden hörande bohag och lösörena. De sistnämnda måste ursprungligen ha haft en ringa såväl rättslig som ekonomisk betydelse. Men under 1200-talets senare hälft — måhända förmedlat genom stadsrätten — uppkommer i stället skillnaden mellan fast gods och lösören. Det var de senare som först inräknades i giftorätten - i vilken enligt de yngre landskapslagarna mannen hade dubbel del mot hustrun.
    Den yngre landskapsrättens nämnda regler om giftorätt upptogos i de två landslagarna med tillägg att köpejorden även inräknades. »Allt det som bonden och husfrun köpa samman, både i jord och i lösören, medan de i hjonalag äro, därav have hustrun en treding och mannen två» säger Magnus Erikssons landslag (GB 19) från mitten av 1300-talet. Och den hundra år yngre Kristoffers landslag (GB 5:1) framhåller: »I vår lag giftes ej bonde i sin hustrus odaljord eller hus eller odalvattenverk och ej hon i hans, utan i alla andra lösören.»
    Hustruns giftorätt kunde alltså nu omfatta både boskap och bohag samt köpejord men alltjämt icke mannens ärvda odaljord — och hans giftorätt var den dubbla mot hennes.
    Även vid arvsdelningen mellan syskon fick enligt båda landslagarna — liksom i yngre landskapsrätt — hatt dubbelt mot huva. ÄB 1 bestämmer förty: »Dör bonde eller hustru och leva barn efter, son och dotter, ärve son två lotter och dotter trediung.»
    Dubbel giftorättsandel för husbonde och dubbel arvslott för broder gällde dock endast enligt landsrätt men inte i stadsrätten. Re-

276 GERHARD HAFSTRÖMdan i den för Stockholm gällande Bjärköarätten från senare hälften av 1200-talet återfinnes sålunda hälftendelningen vid både giftorätt och bröstarv. 24 kap. lyder: »Det är ock stadens rätt: Om en man gifter sig till en kvinnas egendom, gifter han sig till full hälft. Så gifter sig ock kvinna till en mans bo.» I det följande kapitlet säges: »Och dotter ärver lika mycket som son».
    Genom att BjR med säkerhet infördes i Lödöse samt i en sörmländsk och en östgötsk stad — sannolikt också i andra — spredos dess regler om likadelning till rikets städer. Denna likadelningsprincips ursprung är sannolikt att söka inom hanseatisk stadsrätt.3
    MEStL har enahanda bestämmelser; hustru giftes till halvaboet »vad helst det är, gård eller andra ägodelar, belägna i staden». (GB 5, 9:5 och 12) — Vid bröstarv gällde också lika delning: »Ärve så son som dotter, och så dotter som son.» (ÄB 1).
    Ett annat undantag från den lika giftorätts- och arvslottsdelningen förelåg enligt prästeståndets privilegier. Det har hittills allmänt antagits, att Johan III i 1569 års artiklar till privilegier för prästerskapet konfirmerat ett beslut, jämlikt vilket prästhustrun skulle åtnjuta privilegierad giftorätt enligt stadsrätten. Efter en nyligen på rättshistoriska seminariet i Lund företagen källkritisk undersökning har emellertid jur.stud. BENGT RYDELIUS visat, att källorna icke styrka att Johan III verkligen stadfäst någon privilegierad giftorätt.4 I en senare tryckt uppsats har professor SVEN KJÖLLERSTRÖM kunnat bestyrka riktigheten av denna uppfattning efter en omfattande undersökning av handskriftsmaterialet.5
    Från slutet av 1500-talet har visserligen inom prästerskapet den privilegierade gifto- och arvsrätten tillämpats i praxis, men den har först slutgiltigt stadfästs i prästeståndets privilegier av år 1647.

 

3 Jfr J. E. ALMQUIST, Strödda bidrag till civilrättens historia (1953), s. 37.— Enligt Å. HOLMBÄCK däremot (Ätten och arvet enligt Sveriges medeltidslagar, 1919, s. 188 ff och s. 196) skulle Bjärköarättens bestämmelse, att son och dotter ärva lika visa tillbaka på dennas frändskap med den äldre uppländska rätten, i vilken Holmbäck antager att principen redan skulle ha kommit till uttryck. Liksom i Värends rätt (se nedan s. 277) skulle i Stockholms lagbok ha bevarats ett spår av den äldre rättsutvecklingens tendenser, innan dessa stördes av Birger Jarls arvslag. — Denna uppfattning kan jag emellertid av olika skäl icke dela.

4 Till frågan om prästhustrurs giftorätt och prästdöttrars arvsrätt, d. 9 mars 1955. — Se numera BENGT RYDELIUS, Prästeståndets lika gifto- och arvsrätt, i Rättshistoriska studier, del II (1957), utg. av Institutet för rättshistorisk forskning, grundat av Gustav och Carin Olin.

5 SVEN KJÖLLERSTRÖM, Johan III och Kristi Lekamens fest, K. Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1954—55, I, s. 8, not 3.

HATT OCH HUVA 277    Det fanns emellertid ännu ett undantag från landslagens bestämmelser om den dubbla gifto- och arvsrätten, nämligen i Värend i Tiohärads lagsaga i södra Småland, där hustrun hade likastor giftorätt som mannen och syster ärvde lika med broder. Som prof. GOTTFRID CARLSSON6 uppvisat omtalas redan år 1350 i ett avtal mellan Erengisle Petersson Bonde i Kedjenäs i Värend och hans hustru samt barn, att makarnas enda dotter i fäderne- och mödernearv skulle erhålla lika stor lott av deras jordagods i Värend och andra delar av dåvarande Sydsverige som envar av de tre sönerna. — I de värendska domböckerna, bevarade alltifrån börjanav 1600-talet, talas ofta om denna sedvana såsom »urminnes». Den gällde åtminstone även i ett av de övriga fem häradena utanför Värend i Tiohärads lagsaga, nämligen Sunnerbo. Vid lagmanstinget i Växjö 1622 uppgavs sålunda, »att i dätt heradet (Sunnerbo) gammall sädwänjo warit haffuer, att systeren erffuer lijke emot broderenn».7 I de övriga häradena i lagsagan tillämpades på 1600-talet i allmänhet landslagens bestämmelser,8 men många exempel på likadelning förekommo. Det är därför ovisst om likadelningen ursprungligen var förbehållen Värend och därifrån spritt sig till grannhäradena i lagsagan, eller om den funnits i den nu nästan helt förlorade Tiohäradslagen och med tiden börjat utträngas av landslagen i de utanför Värend belägna delarna av lagsagan, nämligen Finnveden och Njudung.
    Enligt ett av fil. dr P. G. VEJDE påträffat tingsbevis från d. 5 april 1637, skrivet av lagläsaren Anders Zotherus vid ett fjärdingsting i Skatelöfs prästgäll i Allbo härad,9 gick den sagan, att kvinnorna i Värend uti konung Håkon Rings tid skulle ha erhållit sitt privilegium för att de nedlagt en utländsk här.
    Zotherus var född på orten och åberopar som källa en »sannfärdig» berättelse av ett par nämndemän och länsmannen i Skatelöf.

 

6 Svenskt Biografiskt Lexikon, Band 5 (1925), Bonde, s. 311.

7 Domboken över lagmansting 1622, Vadstena landsarkiv. Jfr GERHARD HAFSTRÖM, Ur Sunnerbo härads domböcker, SvJT 1936 s. 448, och Till Värendsfrågan, Historisk Tidskrift 1937 s. 257.

8 Vid tingsskötningen d. 11 jan. 1605 av »allt arff och ätoleffue som theåtte i Uglebo gård i Bolmsöö socken» i Västbo härad utlöste två bröder sin moder och sina syskon. Modern hade en tredjedel i gården, d. v. s. hennes giftorätt var hälften mot den avlidne mannens. Sönerna fingo dubbelt så stor köpeskilling som döttrarna, d. v. s. deras arvslott var den dubbla. — Jfr Svenska släktkalendern 1950, s. 321, Yngre Odensvisläkten Hafström.

9 Göta Hovrätts arkiv, civila mål 1637, liber secundus, akten nr 2, d. 5 apr. 1637. Se vidare ERIC ELGQVIST, Ett bidrag till känne domen om Värends häradsrätt och Bländasägnen, HYLTÉN-CAVALLIUS-föreningens årsbok 1926 s. 186 ff.

278 GERHARD HAFSTRÖMHan hade tidigare legat som studiosus politicus vid Uppsala universitet och där skrivit en fältvisa, som trycktes som flygblad.10
    Den av den småländska folktraditionen omhuldade förklaringen till sedvanans uppkomst bestreds redan av STJERNHÖÖK, som ansåg, att virdarna åstadkommit denna lag genom tyst överenskommelse.11 Som jämförelse åberopar han de spanska goternas rättsordning med lika arvsrätt för son och dotter (jfr lex Wisigothorum, lib. IV, tit. II). Denna förklaring fick ett gott stöd i en hypotes, som första gången uttalats av PETER WIESELGREN,12 som populariserade Bländasägnen (se s. 284 f.). Det skulle vara till Värend, som de hos den sengrekiska historieskrivaren Prokopios (De bello gothico 11:15) omnämnda herulerna flyttat, när de efter strider med langobarderna omkring 500 e. Kr. seglat över »Oceanen» och bosatt sig på »ön Thule» vid sidan av gauternas folkrika stammar. Det låg då nära till hands (P. FAHLBECK,13 OTTO VON FRIESEN14 och NAT. BECKMAN15) att förena dessa två, Stiernhööks och Wieselgrens teorier, till förklaringen, att den lika giftorätten och kvinnoarvsrätten införts i Värend genom herulerna, vilka skulle ha övertagit den från västgoterna eller direkt påverkats av den romerska rättens lika arvsrätt. — En tredje förklaring har framlagts av professor ÅKE HOLMBÄCK,16 som anser att kvinnan före 1200-talets mitt fått lika arvsrätt som mannen, vilken utveckling emellertid genom Birger Jarls arvslag skulle ha avbrutits i de centrala landskapen, varemot likadelningen skulle ha bevarats i avlägsnare bygder såsom Värend. Denna hypotes är emellertid av flera skäl osannolik. Den värendska sedvanerätten präglas ju, som framgår av domböckerna från 1600-talet, av sin ålderdomlighet. Ätte samhället fortlever alltjämt och med detta är den lika gifto- och arvsrätten icke förenlig.
    Det finnes måhända en annan möjlighet alt förklara den ifrågavarande värendska sedvanerätten.

 

10 Sveriges historiska och politiska visor, utg. av G. O. HYLTÉN-CAVALLIUS och G. STEPHENS, del t (1853), s. 252 ff.

11 De jure sueonum et gothorum vetusto (1672), s. 186: »existimaverim potius sibi tacita conventione hane legem constituisse.»

12 Ny Smålandsbeskrifning, del I, (1844—45), s. 181.

13 Den s. k. striden mellan Svear och Götar, dess verkliga karaktär och orsaker, Historisk tidskrift, 1884, s. 123 not 1.

14 Herulernas bosättning i Skandinavien, i Studier tillegnade Esaias Tegnérd. 13 jan. 1918, s. 484 ff.

15 Två rättshistoriska småbidrag (i Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets Samhälles Handlingar, 4 följden, band 33, n:o 1, 1927), s. 35.

16 Å. HOLMBÄCK, Ätten och arvet enligt Sveriges medelstidslagar, 1919, s.105 f.

HATT OCH HUVA 279    I Skånelagen var nämligen den halva giftorätten lagfästad. Vid bondens död skulle sålunda hus och lösören och köpejord skiftas med hälften till bondens hustru och hälften till bondens arvingar.
    Om barnen voro döda men barnbarnen levde gällde istadarätt, varvid SkL (Om arv, kap. 33) föreskrev:
    »Är i en gren ett barnbarn och i en annan flera, då tage det ena lika mycket efter farfader eller mormoder, som alla de andra, såatt om en broder hade en dotter och en syster hade tre söner eller flera, då tager den ena dottern lika mycket som alla dessa söner.》—- Lagen måste alltså förutsätta att föräldrarna, genom vilka arvet leddes vidare, hade lika arvsrätt, vare sig de voro bror eller syster. Det är möjligt, att denna rättsregel antyder, att vid istadarättens införande broders och systers arvslott varit lika stor, men att likadelningen sedermera utträngts av den i det övriga Danmark förhärskande, dubbla arvslotten för broder.17
    Härför talar även det skälet, att det överallt synes råda överensstämmelse mellan giftorätts- och syskonarvsdelarnas inbördes storlek.
    I Värend har emellertid den övriga danska rättens regler beträffande arvsdelningen icke utträngt den gamla sedvanan om likadelning.
    Vid försöken att förklara den värendska rättssedvänjans ursprung bör uppmärksamheten även riktas på ett annat förhållande. Domböckerna bekräfta som nämnts, att i Värend var ättekänslan ännu under 1600-talet stark och levande.18 Blodshämnden hadeinte helt dött ut, vid mandråp erlades sålunda fortfarande ätteböter och vängåva till den dräptes fränder; vid avhändelse avbördsjord, det s. k. ättlevet, erlades till fränderna en särskild ättlevesgåva. Detta leder tanken på, att bördsjorden, ättlevet — man tänke på byar med efterleden -lef, -löf — i Värend långt frami tiden vid den gamles död icke skiftats. Till ättlevet, bolet, bör boskap och bohag ha räknats. Arvsdelningen liksom giftorätten

 

17 Jfr HOLMBÄCK och WESSÉN, 4 serien, Skånelagen, s. 28, not. 66.: »Följande förklaring är måhända den rätta: Både istadarätten och regeln, att kvinna ärver halvt mot man, äro nyheter i den skånska rätten. Tidigare hade, i varje fall under vissa förutsättningar, kvinna ärvt lika med man. Här har nu istadarätten trängt in, så att den behärskar andra ledet nedåt bland bröstarvingarna, men regeln, att kvinna ärver endast halvt mot man hade ännu icke i detta led gjort sig gällande i full utsträckning i Sk L, under det att detta är fallet hos A(ndreas) S(unesson). — Med kap. 33 jfr ValdemarsSjäll L, Arvebogen kap. 12, JL I:4.»18Jfr G. O. HYLTÉN-CAVALLIUS, Wärend och wirdarne, del 2 (1868), kap.VIII, s. 256 ff.

280 GERHARD HAFSTRÖMskulle tidigare ha omfattat lösörena i inskränkt mening samt nyodlingar på bymarken eller allmänningen, vilka ej räknades till ättlevet, osv. Här förelåg ur ättens synpunkt intet hinder att jämställa man och kvinna. Vid den omfattande odlingsverksamhet, som exempelvis angives av målabebyggelsen, har denna arvs- och giftorätt alltmera kommit att omfatta jord.
    Kvinnan borde i så fall endast med tiden ha fått gifto- och arvsrätt till ättelevet, d. v. s. odaljorden, det fasta fädernet. Härmed stämmer alt enligt domböckerna kvinnoarvet i jord ofta inte utskiftades utan kvarstod i gården under namn av fastejordspenningar.
    Sedan de skånska landskapen genom freden i Roskilde 1658 förenats med Sverige, dröjde det ända till 1683, innan svensk civillag där infördes. Föranledd av en förfrågan från Göta Hovrätt meddelade generalguvernören Rutger von Ascheberg i ett brev den 31 oktober 1683 att under detta året den svenska lagen och processen förmedelst häradshövdingarnas introducerande överallt på landet blivit införd. Justitien administrerades därför numera uti alla tre provinserna efter det svenska maneret.19 På grund av detta besked upphörde Göta Hovrätts tillämpning av den danska lagen. Den i januari 1683 utnämnde häradshövdingen i Lister och Bräkne härads domsaga i Blekinge Samuel Arfwidsson förfrågade sig d. 10 juli 1685 hos hovrätten »om Blekingz och then i hans häraderöflige praxis medh arftagande emellan bondefolk och barn, samt begrafningskostnader».20 Fråga uppkom då om den även i Värend förekommande lika arvs- och giftorätten skulle få tillämpas gentemot den svenska landslagens bestämmelser. Enligt Göta Hovrätts underdåniga skrivelse till K. M:t d. 13 juli 168521 hade sålunda uppkommit ett tvivelsmål
    »uti en del härader i Blekingen, varest även som uti några härader här ovanför gränsen en långlig praxis och vana sig har inritat och förmått, det arv uti bondeståndet således delas, att när bonden dör, går hustrun uti halva arvet emot barnen, och efter hustruns död barnen i halva arvet emot bonden, samt systern uti likalott emot brodern.»
    Folket önskade behålla denna sedvana, men häradshövdingar-

 

19 G. BENDZ, Göta Hovrätt genom seklerna (1934), s. 101 f. Häradshövdingen i Listers oeli Bräkne härader Samuel Arfwidsson, fullm. 30/1 1683. (J. E. ALMQUIST, Lagsagor och domsagor i Sverige, I (1954), s. 396 f.).

20 Göta hovrätts arkiv.

21 Riksregistraturet (Ri. A.) — Jfr NAT. BECKMAN, a. a. s. 33 f.

HATT OCH HUVA 281na därnere voro rådvilla, hur de skulle förfara, då å ena sidandenna sedvänja vore stridande mot Sveriges lag »men en sådanvana åter å andra sidan överensstämmer med det som här uppe i Småland uti några orter ett långligt bruk i lika måtto har obtinerat och förmått.»
    I sitt svar till hovrätten d. 3 sept. 1685 resolverade Carl XI,
    »att då någon tvist uti sådane mål dem emellan uppkommer och under Edert skärskådande devolveras, den samma efter vår allmänna och fundamental lag och förordningar avdömes, men eljeskunne vi väl i nåder efterlåta, det de sins emellan måge förenas och under sig bruka sig sådant vara så länge ingen strid emellan dem om slikt uppkommer».22

 

    Vid denna tid blev behovet av en omfattande lagreform allt mera kännbart. Vid 1686 års riksdag tillkänna gav lantmarkskalken Erik Lindschöld i sekreta utskottet, att konung Carl XI vore betänkt på att förbättra lagen. Ständerna hemställde då hos K.M:t, att »lagen måtte överses, förbättras och bringas i god ordning på det för tiden brukliga svenska språket». Mot årets slut tillsattes den s. k. stora lagkommissionen, vilken efter ett halft sekelsarbete skapade 1734 års lag.23
    Kommissionens förste ordförande blev excellensen Erik Lindschöld, vilken påföljande år utnämndes till Kansler för Lunds universitet. Fadern var smed och sedermera borgmästare i Skenninge; denna borgerliga härstamning är sannolikt förklaringen till hansinställning i gifto- och arvsrättsfrågorna.
    Dessa diskuterades inom kommissionen mot slutet av 1689 och under våren 1690 i samband med granskningen av de första förslagen till nya giftermåls- och ärvdabalkar. Vid sammanträdet d.19 nov. 168924 yttrade Lindschöld: »synes mig rätt, att i ett rikeär lika lag om giftorätten». Senare25 återkom han till frågan: »Jag ser ej rationem där till, att där en hustru haver penningar och lösören, får mannen strax 2/3, men haver hon trettio bondegårdar, skall han därav intet hava.»
    Vid ett annat sammanträde26 diskuterade man arvsdelning mel-

 

22 Jfr C. J. SCHLYTER, Juridiska afhandlingar, (1879), del II s. 173 f. och N. BECKMAN, a. a. s. 33.

23 K. G. WESTMAN, De svenska Rättskällornas historia (1912), s. 59.

24 Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, utg. av WILHELM SJÖGREN, del I, Lagkommissionens protokoll, s. 86.

25 D. 25 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 150.

26 D. 14 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 134.

284 GERHARD HAFSTRÖMlan dotter och son. Lindschöld omtalade, att han sedan mer än länge gjort »den disposition, att min dotter bör hava lika med min son». Därtill uttryckte han sin patriarkaliska åsikt med orden, att det »står en man till efter mänsklig åhåga att välja måg, men ej son, ty den måste jag upptaga som han är. Kan ock en dotter gifta sig ung och således kommer en god man i huset, varför finner jag det nyttigast, att dotter ärver lika med son». Handelsborgmästaren i Stockholm Michael Törne var av samma mening: »En sådan jämlikhet uppbygger vänskap och gott förståndmellan syskon.» — Protokollet upplyser härefter: »Och syntes allom detta vara rättrådigast och nyttigast.» — Några dagar senare diskuterades inom lagkommissionen de olika skälen pro etcontra.27 Sekreteraren Sven Leijonmarck var betänksam:28 »Det är likväl en så gammal lag och consuetudo, att son ärver mer än dotter, var med alla våra lagar samt andre folks, Gallorum, Anglorum, Longobardorum etc. komma överens, således fast betänkeligt så nytt att stadga.» Borgmästare Törne instämde, med en nästan hörbar suck: »Ja, det är det svåresta, att det är så gammalt och gångbart.» Assessor Lars Lilliemarck hänvisade till den psykologiska sidan: »Dock som så gammalt är, synes, som mankönet skulle förmena sig taga skada av sådan förändring.»
    Kommissionen ansåg det lämpligt att i frågan sammanställdes »rationes pro et contra»,29 vilka till ett följande sammanträde uppsattes av assessor Lilliemarck.30 Då det befanns att dessa skäl på båda sidor voro stora, övervägde man31 att uppsända dem till K. M:t med hemställan, att han därom ville låta höra de kongliga hovrätterna, »varmed vi kunna undvika den klagan, som oss torde eljest överkomma, om vi för mycket gå ifrån lagen».
    Omsider32 fann emellertid ordföranden, excellensen Lindschöld, att hans ursprungliga förslag om lika arvsrätt för dotter måste falla: »Vad vi tillförende discurerat om sons och dotters likhet i arvtagande, finner jag hos andra ingen applaus, och i ty synes bäst, att vi därom ej vidare söka någon ändring, utan låte förblivavid det förre varit.» Protokollet fortsätter: »Var till alla samtyckte, emedan det förmärktes, att så många voro däremot.» — Men beträffande sina personliga förhållanden vidhöll Lindschöld sin

 

27 D. 17 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 142.

28 D. 25 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 152.

29 D. 14 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 137.

30 D. 14, 17 och 27 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 137, 142 och s. 156.

31 D. 25 febr. 1690, Förarbetena, del I, s. 151 f.

32 D. 3 april 1690, Förarbetena, del I, s. 224.

HATT OCH HUVA 283uppfattning.33 »Dock kan jag ej annat än nu som ofta tillförende min mening förklara vara sådan, att min dotter bör få lika med min son, och är det så min fulla vilja, fast än däröver aldrig kunde något skriftligt testamente uppsättas, haver jag dock för många mina vänner det ofta förklarat, varvid jag vill att bliva skall.» Endast två veckor senare avled Lindschöld, »avsaknad av den Congl. Commissionen så väl som andre Höga Ställen»34 och efterlämnade jämte änka tre underåriga barn, två söner och en dotter.
    I sitt testamente d. 20 nov. 1676 hade han endast uttalat att »min K. hustru och mine barn veta vad deras är, och det samma i sämja och enighet nyttja, njuta och bruka så länge Gud vill».35
    Enligt de uppsatta rationes talade för sonens dubbla arvsrätt 5 skäl men för den lika inte mindre än 11.36
    Bland de förra skälen framhölls, att det fordrades av en man »att medels svett och blod tjäna konungen och riket, försvara sitt fädernesland och de hemmavarande, samt försörja kvinnan. Det skulle därför för mången vara mycket obilligt, att en son, sedan han offrat sina medel i konungens och rikets tjänst, och vågat sitt liv och blod för sitt fädernesland, och ofta hemkommer lam, lytt och förkrympt samt förlorad till sin hälsa, då skulle han inte njuta någon större del i arvet än systern, som under tiden suttit hemma i god ro och njutit sitt bröd och uppehälle hos föräldrarna. Ty mankönet bland adeln och bönderna hade nu samma förpliktelser som fordom, att när nöden och rikets välfärd så fordrade följa sin konung ut i härfärd».
    Till stöd för systerns större rättsanspråk framhölls däremot, att om sonen än vågade sitt liv och blod för sitt fädernesland, så vardet kvinnan som satt hemma och vårdade boet. Därigenom kunde mannen vid sin återkomst få sin hugnad och näring. Både man och kvinna följde sin natur. Det vore därför oskäligt, att en dotter skulle få mindre arvslott, för att naturen förnekat henne de gåvor, som fordrades till konungens och riksens tjänst i krig och andra publika beställningar.
    Det uppgjorda memorialet kom som nämnt aldrig inför den en-

 

33 D. 27 maj 1690, Förarbetena, del I, s. 273.

34 D. 26 juni 1690, Förarbetena, del I, s. 277.

35 ENOCH INGERS, Erik Lindschöld, akad. avh. 1908, bil IV, s. 16 f. Jfr J. EALMQUIST, Arvsrätten (i: I Fredrika Bremers spår, Minnesskrift 1944), s. 86.

36 Rationes äro tryckta av JOHANNES NILSSON i Bidrag till Ärfdabalkens Historia 1686—1736, II, Källskrifter 2, Protokoll och Betänkanden, s. 233 (Uppsala Universitets Årsskrift 1895 Juridik II), s. 233 ff.

284 GERHARD HAFSTRÖMväldige konangen. Det lades till lagkommissionens handlingar och förvarades i dess arkiv — först halvtannat sekel senare skulle det komma på konungens rådsbord (s. 304 nedan).

 

    Någon ändring beträffande delningsgrunden kom förty icke att genomföras i 1734 års lag, vilkens ÄB 2: 1 fick följande lydelse:37
    »Dör fader, eller moder; ärve då frälsemans och bondes son efter landsrätt två lotter, och dotter tridiung. Men efter stadsrätt, tage präste och borgares son halft, och halft dotter. Dock skiftesefter landsrätt den jord med boskap och åkerredskap, som borgare å landet äger; och efter stadsrätt frälsemans och bondes hus och tomt i staden.»
    På samma sätt upprätthölls i lagen (GB 10) i fråga om giftorätten en klar gräns mellan giftorätt efter landsrätt för frälseman och bonde, vilkas hustrur giftes »til tridiung», samt den giftorätt till halvparten, som enligt stadsrätt tillkom borgares och ofrälsemans hustrur, med undantag för den del av makarnas egendom, som låg på landet »i jord, eller fast, med boskap och åkerredskap,» ty »därom gånge med giftorätten efter landsrätt». Om de flyttade helt ut på landet eller upphöjdes i adligt stånd, skulle landsrätten äga tillämpning på dem, liksom stadsrätten skulle äga giltighet för till staden inflyttad bonde rörande vad han där kom att äga. Beträffande makar i prästeståndet angav lagen endast, att de »evad de bo å landet eller i staden, äge giftorätt till hälften» med undantag för på landet belägen arvejord samt avlingejord, som härrör från tiden före äktenskapets ingående. — Stor överensstämmelse ägde sålunda rum mellan principerna vid arv och giftorätt.
    Lagkommissionens förslag till ÄB och GB hade med tystnad förbigått den lika värendska arvs- och giftorätten. Då blev det oro nere i Småland.38 När förslaget (1691) utsändes på remiss till lagmannen och häradshövdingarna i Tiohärads lagsaga, anfördes enmängd skäl i rudbeckiansk anda till förmån för den värendska arvsrätten. Detta är så mycket mera förklarligt, som till häradshövdingarnas gemensamma betänkande som bilaga fogats en relation (d. 30 okt. 1691) av en brorson till den store Olof Rudbeck, regementskvartermästaren Peter Rudebeck på Husaby i Skatelöfs

 

37 Jfr JOH. HELLNER, Gift kvinnas rättsliga ställning enligt 1734 års lag, (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, II), s. 53.

38 För det närmast följande, se ALBERT VEJDE, Bländasägnen, HYLTÉN-CAVALLIUS-föreningens årsbok 1922. — Jfr Småländska Archifvet (1853—74), s. 162 ff.

HATT OCH HUVA 285socken, den fantasifulle skaparen av Bländamyten. Dåvarande landshövdingen i Jönköpings län, den kände Erik Dahlberg, som i sin Suecia antiqua et hodierna efter Rudebecks uppgifter i Skatelöfs socken noggrant inritat slagfältet vid Bråvalla, försökte utverka stadfästelse på den gamla sedvanan.
    Lagmannen i Tiohärad, Harald Strömfelt, gjorde härefter en framställning till K. M:t om att Värend måtte bibehållas vid sin gamla rätt att vid arvskifte förfara som dittills, då de »nyttjalstadslags villkor, så att hustrun tagit halft med mannen och brodern halft mot systern, vilken sedvana de hållit för lag».
    I november 1691 framlade Dahlberg i rådet häradshövdingarnas betänkande med Rudebecks relation, vilken också blev uppläst —»till allas wälbehag uti Rådet» enligt Dahlbergs brev (30 nov. 1691) till Rudebeck. Han föreslog i samma brev, att alla de fem häradsmenigheterna själva skulle ingå med en supplik till K. M:ti frågan. D. 10 febr. 1693 kunde Dahlberg underrätta Rudebeck om att Kungl. Maj :t resolverat i rådet »att de så kallade Värens Härader skola efter detta alla de praerogativer, rättigheter och förmoner, som de in Ecclesiasticis och Politicis för Kiörkoordningens publicution ägt, till ewerdelige tider oafkortat åtniuta. Och ehuruwäl sådant intet blifwer infererat sielfwa Ärfda-Balken,så lärer dock sådant som en särdeles recess blifwa utfärdat —— —». En sådan recess synes emellertid aldrig ha tillkommit.
    Vid 1734 års riksdag — före lagverkets antagande — inlämnade riksdagsmannen för Kronobergs län en besvärsskrift från Konga och Uppvidinge härader39 vari anhölls, att vid den nya lagens överseende och stadfästande den urminnes rättigheten i Värends fem härader måtte bliva observerad, så att de finge hädan efter som tillförende därvid bliva behållne.
    Som förut nämnts bibehöll 1734 års lag beträffande landsrättenmannens dubbla arvsrätt. Som giftorätt hade frälseman och bonde två delar och hustru en treding i alla lösören, och i allt fastgods på landet, som de i hjonalag avlat tillsamman.
    I sin resolution på besvären40 hänvisade K. M:t — efter Lagkommissionens hörande — till andra punkten i den ännu i vår lagbok tryckta stadfästelsen, »att allt vad genom särskilda privilegier är fastställt, har i denna allmänna lagen ej kunnat in-

 

39 Allmogens besvär vid 1734 års riksdag. Kronobergs län. Konga och Uppvidinge härader (Ri. A.).40 Concept Resolutioner på Allmogens Enskijlte Besvär. Riksdagen 1734, d. 19 dec. 1735 (Ri. A.).

286 GERHARD HAFSTRÖMflyta». Den värendska rättssedvänjan ansågs alltså nu vara ett särskilt rättsgiltigt privilegium.
    Men nere i Värend var man tydligen inte nöjd med detta svar. Vid påföljande eller 1738 års riksdag ingåvo sålunda de tre övriga häradena, nämligen Allbo, Kinnevald och Norrvidinge, en besvärsskrift,41 i vilken söktes stadfästelse »på den uråldrige Värends Häraders rätt om arvtägt, att på samma sätt som härtill skett, enka njuter lika lott emot barnen, eller barnen emot fader, och dotter med son, alldenstund ingen därigenom skadas, och bondens mågar ju bidraga så mycket som sönerna till Regementskroppens styrka och understöd.» — Kungl. Maj :ts svar blev onådigt. 1 nådig resolution d. 5 juni 174142 hänvisades endast till den föregående resolutionen, »varom vederbörande domare i orten, som enskilte besvären uppsatt, hade bort allmogen underrätta, och K. M. således härmed icke ånyo besväras.»
    Som framgår av häradenas domböcker43 tillämpades i Värendunder de följande årtiondena allmänt den lika gifto- och arvsrätten. Rättstvister härom voro sällsynta. — På sommartinget år 1 77144 avgjorde emellertid Allbo härads tingsrätt ett arvskiftesmål, där en av parterna var hemmahörande i Ströby i Skatelöfssocken.45 Häradsrätten ogillade instämd talan om jämkning i ett arvskifte, varigenom ett arvfallet hemman uti lika lotter fördelats »så att systrarna efter den här i orten brukeliga sed fått mot brodern lika andel».
    Processen spred emellertid oro i hembyn och häradet. Detta företräddes i riksdagen av bonden och gästgivaren Jon Bengtssoni Ströby, ägare av Nöbbeleds gästgivaregård, vilken nu inriktadesig på att få den värendska sedvanan stadfäst.
    Vid 1772 års riksdag anhöll Jon Bengtsson i Ströby i ett memorial om stadfästelse på Värends urgamla arvelag, varvid bl. a. åberopades, att hjältinnan Blenda i spetsen för den tapprastetrupp Amazoner, som hävderna veta att omtala, nedlagt en heldansk här jämte dess konung Tumblinger och den tappre härföraren Ale — båda liksom Blenda skapelser av Rudebecks livliga fantasi. Memorialet tillstyrktes av stånden, vartill bidrog att i två

 

41 Allmogens besvär vid 1738 års riksdag. Kronobergs län, Vol. 2. (Ri. A.).

42 Concept Resolutioner på Allmogens Enskilta Besvär Riksdagen 1738 (Ri. A.).

43 Enligt fil. dr P. G. Vejdes excerptsamling.

44 Allbo härads tingsrätts dombok för sommartinget 1771: d. 7 juni, § 46;d. 10 juni, § 64, och utslag d. 12 juni (Vadstena landsarkiv).

45 Allbo Härads Tingsrätts dombok d. 7 juni 1771, § 46; d. 10 juni 1771, § 64, och utslag d. 12 juni 1771.

HATT OCH HUVA 287stånd redan fanns lika gifto- och arvsrätt för kvinnan. Under hänvisning till att det »av Rikshistorien är bekant», hur Värendskvinnor en gång genom utmärkta förtjänster förvärvat sin lika arvsrätt, stadfäste Gustaf III genom en kunglig förordning d. 26juni 177246 den gamla sedvanan under namn av Värends häradsrätt såsom ett särskilt privilegium för Allbo, Kinnevald, Norrvidinge, Konga och Uppvidinge, d. v. s. de fem häradena i Värend. De ohistoriska sägner, vilka, för att tala med SCHLYTER,47 skapatsin majorem Verendiae gloriam, hade sålunda verksamt bidragit till att slå vakt om kvinnans lika arvs- och giftorätt. — Det skulle snart visa sig att en hänvisning till den Värendska sedvanerätten kom att spela en avgörande roll under de långvariga förarbetena till 1845 års stora reform.
    Jon Bengtsson blev en av den gustavianska tidens främsta män i bondeståndet — den förste ofrälse ledamoten i sekreta utskottetvid 1789 års riksdag.48 Skalden Johan Henrik Kellgren skriver i sin dagbok detta år, då han rest ner till sin bror, som var kyrkoherde i Skatelöf: »Sista gästgivaregården Nybble. Gästgivare Jon Bengtsson: böds brännvin och taltes politik.»49
    Enligt WIESELGREN skulle Jon Bengtsson på sina äldre dagar helst bott på gästgivaregården »för att av resande inhämta vad man nu läser i tidningarna». Och förvisso hade de resande mycket att berätta åren omkring 1789 — den franska revolutionens begynnelse år. Dess åsikter inte bara om författningslivet utan även beträffande civilrätten hade förebådats främst av Montesquieu i »De 1'esprit des lois» (1748) och Rousseau i »Du contrat social» (17 6 2).50 Med utgångspunkt från tidens vanliga uppfattning av samhället såsom resultat av ett frivilligt avstående från naturtillståndet förklarade Montesquieu, att den privata äganderätten hade sin grund omedelbart i samhällskontraktet, medan däremot arvslagarna helt och hållet grundades på samhällets av politiska förhållanden beroende lagstiftning. Härutinnan sammanträffade Montesquieu med den franska naturrättens mest betydande företrädare Rousseau, vilken ur sin lära om samhällskontraktet härledde lagstiftningens suveräna makt över de privaträttsliga reg-

 

46 KF d. 26 juni 1772 angående Värends härads arvdelningsrätt, Modée,Utdrag utur — — — publique handlingar, IX, 876.

47 Juridiska afhandlingar, del II, s. 191.

48 Se närmare KLAS JONSON, Jon Bengtsson i Ströby. En bondeståndets förtroendeman på sjuttonhundratalet (1938).

49 A. a. s. 36.

50 För det närmast följande, se WILHELM SJÖGRENS historik i Lagberedningens förslag till revision av ärvdabalken, del II (1925), s. 71 ff.

288 GERHARD HAFSTRÖMlerna om äganderätt och arvsrätt. Montesquieu och Rousseau voro alltså eniga därom, att den legala arvsrätten — liksom testamentet — utgjorde en skapelse av lagstiftaren och kunde av honom efter gottfinnande regleras.
    Genom principförklaringen d. 4 aug. 1789 gjorde revolutionen slut på det franska feodala samhället. Som en följd härav avskaffades påföljande år all olika delning av arv på grund av stånds skillnad. Genom Kejsar Napoleons stora Code civil 1804 gavs lika arvsrätt åt söner och döttrar. Den franska revolutionens arvsteorier fingo varaktig betydelse för framtiden huvudsakligen genom den i Code civil influtna principen om lika arvsrätt. Den infördes snart i ett flertal av tidens europeiska lagkodifikationer. Efter statsvälvningen 1809 nådde detta revolutionens civilrättsliga böljesvallfram till våra kuster.
    Statsvälvningen i Sverige 1809 inledde ett nytt skede även i den svenska lagstiftningens historia. Redan vid den grundlagsstiftanderiksdagen 1809—10 föreslogs sålunda i ett flertal memorialer, att 1734 års lag skulle mer eller mindre fullständigt omarbetas. Lagutskottets betänkande — skrivet av dess sekreterare, dåvarande juris adjunkten, sedermera juris professorn i Lund Johan Holmbergsson — blev av riksdagen gillat. Det föranledde Kungl. Maj :t att efter vissa förberedelser år 1811 tillsätta den så kallade Lagkommittén. Denna fick i uppdrag att utarbeta en ny lagbok, vilken skulle innehålla endast allmän lag, fördelad på två huvudavdelningar, civil- och kriminallag, varvid 1734 års lagbok skulle till sin yttre form och indelning i vissa balkar och kapitel tjäna till efterrättelse.
    De första utkasten till GB och ÄB, skrivna av arbetande ledamoten, advokatfiskalen P. Staaff, voro färdiga innan Johan Gabriel Richert år 1814 inkallades i kommittén. Denne deltog dock i förslagens granskning, innan de trycktes.51
    Enligt det slutliga förslaget till GB (7: 2) skulle giftorätten i det samfällda boet vara hälften för vardera maken. Enligt förslaget till ÄB (1: 19) skulle man och kvinna i arv taga lika lott.52
    De huvudsakliga motiven till den lika giftorätten voro,53 att gällande lagbestämmelser angående olika giftorätt ansågos avvikan

 

51 E. MARKS VON WÜRTEMBERG, Blick på den svenska lagstiftningen alltifrån adertonhundratalets början (i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del I, 1934), s. 150 ff. — Redan på 1809—10 års riksdag hade motionerats om lika arvsrätt.

52 Förslag till Allmän Civillag 1826, Stockholm 1826, s. 11 och 25.

53 A. a., Motiver, s. 19 ff.; jfr Tableau betr. Giftermål och Ärfdabalkarne (1839), s. 44.

HATT OCH HUVA 289de från rättvisa och billighet samt ledde till ett invecklat och förvillande lagskipnings sätt. Vidare, att båda makarna i det genom äktenskapet uppkomna bolaget förenade sina krafter, för att med gemensam omsorg arbeta för gemensamt väl. De delade med varandra ljuvt och lett, och då förbindelserna voro lika och bördorna buros gemensamt, borde också fördelningen av de inbördes rättigheterna vara lika, och detta både i stad och på landet. Särskilt framhölls, att hos den jordbrukande klassen »hustrun ensam måste sörja för barnens skötsel och uppfostran i deras spädare år och ensam besörja den inre hushållningen; hon måste även deltaga i den yttre och med sitt arbete bidraga att förvärva det nödvändiga.» All skillnad efter olika kön eller stånd eller bonings ort ansågs sakna varje rättsgrund.
    Såsom motiv för den lika arvsrätten framhölls att redan på den tiden, då man berättigade kvinnan till hälften i arv mot mannen i all slags egendom, var arvegods- och odalsystemet brutet och själva grundvalen lagd till lagens vidare fullkomnande i framtiden. Den allmänna fruktan för hemmans klyvning bemöttes genom hänvisning till förhållandena i Värend.54
    Förslagen utsändes först på remiss till de två juridiska fakulteterna. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet bestod då avallenast två ledamöter, nämligen den nyssnämnde juris professorn J. Holmbergsson och filosofen, professor Juris naturae et moralium Fredric Cederschiöld, vilken då var decanus. Han innehade den professur, om vilken Tegnér gjort sig förhoppningar och för vilken denne speciminerat. Cederschiöld anses efter Sokrates förebild ha gripit varje tillfälle att tjäna sina medmänniskor med moralfilosofiska utredningar i dagens frågor. Så skedde också nuex officio.55 Han infordrade först utlåtande av sin juridiske kollega, vilken emellertid förklarade sig av andra göromål vara hindrad. De två kollegernas uppfattning var säkerligen oförenlig. Ty Holmbergsson hade som nämnt såsom sekreterare i 1810 års lagutskott förklarat, att lagrevisionen borde föregås av utredningarom lagarnas sammanhang och historia. Tvärtemot framhöll nu naturrättsfilosofen Cederschiöld, att det vore mer gagnande att av förnuftets principer kunna bekräfta lagens nödvändighet, än att inse dess historiska uppkomst, varefter han utbrister: »Vartill tjänar det allmänheten att, till exempel, veta historiska orsaken

 

54 A. a., Motiver, s. 43 ff.

55 Fred. Cederschiölds skriftliga anförande d. 3 okt. 1822 (Ri. A., Lagkommitténs arkiv). 

19—583004. Svensl; Juristtidning 1958

290 GERHARD HAFSTRÖMtill den lagen som tilldelar Adelns och Bondens söner dubbel arvslott emot döttrarne, när orsaken till denne lag hos oss redan upphört.»
    Någon högre uppskattning av ett lagverk som tillkommit genom kollegialt samarbete hade icke Cederschiöld. Det vore omöjligt att en lagbok, som framför allt bör äga enhet och ordning, kunde förbättras eller författas av flera personer, som alla måste tänka olika. Romerska lagen, på vars författande och förbättrande så många lärde män arbetat, ger oss härpå det mest talande bevis. Vilken lag kan väl, med all aktning för dess materialier, i avseendepå själva formen vara mera oredig och hoptrasslad än denna? Avslutningsvis framhöll Cederschiöld »att han såsom icke ex professo jurist riktat sitt yttrande emot lagförbättring eller en borgerlig lags författande i allmänhet och icke så mycket riktat det mot höglovliga Lagkommitténs lovvärda nit att förbättra civillagen».
    Sedan utlåtanden jämväl avgivits av rikets två södra hovrätter,56 vilka intet hade att invända mot den föreslagna lika gifto- och arvsrätten, avgav Lagkommittén år 1826 till K. M:t sitt Förslag till allmän Civillag.
    Enligt detta förslag innehöll GB 7:9 följande bestämmelse: »Samfälld är den egendom, vari man och hustru, efter lag eller förord, hava giftorätt, och vare giftorätten däri hälften för vardera. Enskild är den egendom, vari endera giftorätt ej njuter.»
    Förslaget till ÄB 1: 19 hade följande lydelse:
    »I arv tager man och kvinna lika lott, och vare ej någon skillnad, ifrån vad stam den egendom kommen är, som i arv går.»
    Civillagsförslaget föranledde dock icke någon K. M:ts omedelbara åtgärd. Karl XIV Johan skulle icke knyta sitt namn åt någon lagkodifikation, vilket hans forne herre och kejsare gjort genom Code Napoléon, utfärdad samma år som han själv utnämndes till marskalk av Frankrike. Nu hade han och hans konservativa regering blivit alltmera betänksamma mot lagförslagets tendenser. Med motiveringen »att en nation är bättre belåten med ett långsamt och övervägt än med ett förhastat antagande av den lag, som skall bestämma hennes framtids rättsförhållanden», beslöt K. M:t att uppskjuta det nya lagverkets framläggande för ständerna.
    Initiativet övergick då till dem. Vid 1828—29 års riksdag fram-

 

56 Anmärkningar vid Förslaget till allmän Civillag författade vid den afK. M:t i nåder Presidenten uti Kungl. Götha Hofrätt, resp. Kungl. Hofrättenöfwer Skåne och Blekinge anbefallde granskningen af berörde förslag. (Stockholm 1827), resp. s. 18 samt s. 3 och 7.

HATT OCH HUVA 291lämnades sålunda i bondeståndet ett memorial av riksdagsmannen Peter Peterson i Släthult från Västra härad i Tiohärads lagsaga, Jönköpings län, med hemställan att lagen i fråga om arvföljd vid nu förekommande nya civillagstiftning måtte undergåden förändring, att syskon i allmänhet taga lika del.57 Att märka är, att motionären kom från ett härad utanför Värend i Tiohäradslagsaga, vilket härad icke tillerkänts den lika arvs- och giftorätten enligt Gustaf III :s förordning 1772. Han underströk också själv detta i följande anförande i ståndet:58 »I grannskapet av de 5 häraderne, som åtnjuta den oftanämnde fördelen i arvs- och giftorätt, har jag haft tillfälle att erfara de goda verkningarne av densamma, huru enkelt alla arvsskiften och utredningar avlöpa, med vad mindre omsvep och krångel än på andra ställen.»
    Huruvida Peter Peterson själv skrivit sitt memorial har jag ännu inte haft tillfälle undersöka. Det bör emellertid anmärkas, att — som nedan skall visas — två vid riksdagarna 1840/41 och 1844/45 i denna fråga i bondeståndet ingivna memorial inte skrivits av undertecknarna utan inspirerats från annat håll. Peter Peterson synes inte ha varit främmande för en sådan förmedlandeverksamhet. I sin dagbok från riksdagen 1840/41 omtalar sålunda C. W. Lilliecrona:59 »Överstelöjtnant G. Hierta berättade mig, att Petter Pettersson från Jönköpings län, vars memorial mot Hans Janssons förslag att förkorta riksdagen, står i Aftonbladet för d.10 dennes, beklagat sig, att han varken på klubben eller på gatorna får någon ro. Han fruktar för kommittenterna, då de får läsa hans opus. Detta bekymrar honom mest av allt. Memorialet hade blivit honom stuckit i handen av en annan riksdagsman, Petter Jönsson från Träslända, och denne hade fått det av Nerman.» (Jfr Bonde-Ståndets prot. d. 7 mars 1840, band 3, s. 69 f.).
    Det förstnämnda memorialet tillstyrktes av lagutskottet,60 som tillbakavisade farhågorna för hemmansklyvningen genom hänvisning till förhållandena i Värend. Med motiveringen att arvs- och giftorätten hörde så nära samman att man inte kunde skilja demåt föreslog lagutskottet även lika giftorätt på landet.
    Reservationer avgåvos av herr Carl Printzensköld och ledamoten av bondeståndet P. P. Lundström från Vesterbotten, vilken ansåg

 

57 Bonde-Ståndets protokoll d. 3 dec. 1828, band 1, s. 473.

58 Bonde-Ståndets protokoll d. 22 juni 1829, band 6, s. 705.

59 Bakom riksdagens kulisser (1917), s. 104 ff.

60 Lagutskottets betänkande nr 68 vid 1828—29 års. riksdag, d. 22 maj 1829, och utlåtande nr 122 d. 9 nov. 1829 (7 saml. 1 avd. 2 bandet).

292 GERHARD HAFSTRÖMden lika arvsrätten motbjudande, orättvis och skadlig inom detta stånd av följande skäl:61
    »Bondesonen inviges uti själva födelsen åt en tungare möda än dottern. Såsom barn, gungad på faderligt eller moderligt knä, erinras han redan därom. Ibland mödorna och arbetet uppväxer han och blir man. Fäderneslandets tjänst fordrar det, och han måste genast tillgripa vapnet, lämna den faderliga hyddan, och såsom soldat inträda i lederna . . .; skiljd ifrån hemlivets lugna förhållanden, måste han möta alla krigets faror, medan systern ostörd njuter alla livets bekvämligheter. Kan hända återser han hembygden, men det är ej denne raske yngling, som därifrån utgick, — det är den sjuklige, sårade krymplingen, den trötte krigaren, som hemkommer. Och nu skall han dela arv med den med mödorna och faran föga bekanta systern! Är detta rättvist? Nej, mitt hjärta ogillar en Lagstiftning, som glömmer och förbiser den tunga mödan, de vådor och försakelser, som i samhällslivet möta mannen och göra honom lika lottad med den i hemlivets kvalm utvecklade kvinnan. Inför nationen, vars Ombud jag är, inför samtid och eftervärld, som skola bedöma mitt handlingssätt, förklarar jag, att för min hembygd, den nordligaste delen av riket, som måste vara beredd att först trädaden pårusande fienden under ögonen, är den föreslagna Lagstiftningen, icke allenast olämplig, utan även i högsta grad skadlig. Då den uppväxande Bondesonen där är nog lycklig att få lämna sin arbetskraft till stöd åt en vacklande, trött och åldrig fader måste han då oftast tjäna utan lön, då systern, merendels bittida och med stor kostnad förföräldrarna bortgift, är främmande för de uppoffringar av utsikter försin framtid, brodern i hemmet måste underkasta sig. Må man annorstädes le däråt. I vår Nord sluta vi oss ännu med förtroende till det ord, som lär: »att mannen är qvinnans hufvud och att han skall vara hennes förman.»
    Inom riksdagen bifölls lagutskottets betänkande av de två stånd, som redan hade den lika arvs- och giftorätten, nämligen präste-62och borgarståndet.63 I prästeståndet fanns dock visst motstånd bland annat från Erik Gustaf Gei jer,64 — det var tio år före »avfallet» — vilken räknade sig till lagförslagets motståndare, enär det onödigtvis och till landets skada ändrade gällande civillags principer. Geijer hyste förvisso i denna fråga ännu inte några liberala åsikter. »Min tanke är, att den som råder den självägande mängden att försvaga sig, den kastar slavar för en herresfot, ehuru dessa hårda ord i vårt mildare umgängesspråk hetarik och tiggare, och i den falska liberalismens lexikon Capitalist

 

61 Lagutskottets betänkande nr 122 vid 1828—29 års riksdag. Jfr Bondeståndets protocoll 1834, (band 2), s. 93 ff.

62 Preste-Ståndets protocoll d. 16 juni 1829, band 6, s. 281 ff. och d. 9 nov. 1829, band 11, s. 69 f.

63 Borgar-Ståndets protocoll d. 19 juni 1829, s. 733 ff. och d. 13 nov. 1829, band 3, s. 156.

64 Preste-Ståndets protocoll d. 16 juni 1829, s. 281 ff. och 289 ff.

HATT OCH HUVA 293och Dagsverkshjon.» Geijer kritiserade den senast antagna skifteslagstiftningen, som i kapitlet om hemmansklyvning ville lagligen bestämma om besutenheten och i kapitalet om jordavsöndring lagliggjort och uppmuntrat öbesutenheten. »Sådant kallades fordom att öppet motsäga sig själv, men man är nu för tiden liberalare.» Geijer fruktade radikala omskapelser av en lika genomgripande som vådlig beskaffenhet och varnade för verkan av en oupphörligt fortsatt hemmansklyvning. — Inom ridderskapet och adeln65 samt inom bondeståndet66 föll däremot lagutskottets förslag. Då två stånd stodo mot två, hade alltså frågan fallit på denna riksdag.
    Sedan K. M:t äntligen beslutat överlämna Lagkommitténs Civillagsförslag till HD:s granskning, avstyrkte HD år 1832 med 4 röster mot 3 förslaget till lika gifto- och arvsrätt.67
    Vid nästföljande eller 1834 års riksdag väcktes ånyo tre motioner i frågan i bondeståndet68 men utgången blev densamma som tidigare — lagutskottets tillstyrkande69 utlåtande avslogs av adeln och bönderna och föranledde alltså icke någon riksdagsskrivelse.70
    En motionär var även denna gång från de delar av Tiohäradslagsaga (Västra och Östra härader), vilka icke omfattades av Gustaf III:s ovan nämnda brev, och förslaget hade sina varmaste anhängare bland bönderna från Småland samt de närmast angränsande landskapen intill Mälardalen i norr. Men där, i svearnas gamla kärnbygder, börjar motståndet att hårdna för att bliva fast

 

65 Ridderskapets och Adelns protocoll d. 22 juni 1829, häft 29, s. 63 ff. och d. 11 nov. 1829, häft 49, s. 104 ff.

66 Bonde-Ståndets protokoll d. 19 juni 1829, band 6, s. 658 ff. och d. 9 nov. 1829, band 9, s. 292 ff.

67 Högste Domstolens Protocoll vid Granskningen af Förslaget till Allmän Civil-Lag (1836), s. 31 ff. och s. 50 ff. (Ri. A.). Förslaget avstyrktes av justitieråden Stråle, Rosenblad, von Rosén och Nyblaeus; förslaget tillstyrktes avjustitieråden Bredberg, Petersson och Themptander.

68 Bondeståndets protokoll d. 10 febr. 1834, band 1, s. 95 ff. och d. 15 dec. 1834, band 8, s. 717 ff.

69 Lagutskottets betänkanden n:ris 122 och 168 (7 saml., 1 avd., 1 och 2 bandet).

70 Ridderskapets och Adelns protokoll d. 2 okt. 1834, häft. 14, s. 7 ff. och d. 20 dec. 1834, häft. 17, s. 403. Prästeståndets protokoll d. 2 okt. 1834, band 11, s. 48 ff. och d. 17 dec. 1834, band 14, s. 478 ff. Borgarståndets protokoll d. 2 okt. 1834, band 6, s. 16 ff. och d. 20 dec. 1834, band 17, s. 854. Bondeståndets protokoll den 27 febr., band 2, s. 88 ff., den 29 sept., band 7, s. 134 ff. och den 15 dec. 1834, band 8, s. 717 ff.

294 GERHARD HAFSTRÖMoch beslutsamt på Dala- och Norrlandsbänkarna. Som typiskt exempel kan återges bonden Johan Wiklunds från Västernorrlands län skriftliga anförande:71
    »Bondens söner, åtminstone i vår kalla och arbetssvåra nord, hinna knappt bliva halvvuxne, förrän de måste göra fadren följe, att ifrån första vårdag, hela sommaren och hösten igenom, så länge ofrusen mark varar, även i regnväder, ständigt vara sysselsatta med de för hemmanets hävd nödvändiga göromål, stängning, dikning, odling, timring, fiskerimed mera, och, hela vintren om, med skogsarbete, bestående i huggning av bränsle, hus- och byggnadstimmer, takved, gärdsel, tjärutorv, sågtimmer och på många ställen kolved, samt desse effekters hemforslande och beredande till ändamål av vart särskilt slag, så att föga ens i den strängaste vinter och yrväder medgives, att någon dag för honom få bliva hemma inom huset, då däremot döttrarne, ehuru icke alldeles året om, äro befriade från tyngre arbeten, däribland den egentliga boskapsskötseln, bliver det dock alltid deras efter naturen lindriga lott att inom huset förrätta sina lättare sysslor med tillreda lin, spinna, väva, sticka och sy, m. m. Lägges nu härtill den största av alla omständigheter, att en son och var efter andra uppväxande söner, vid uppnåendeav 20 års ålder, ovillkorligen är pliktig att i behovets stund våga sitt livför Fäderneslandets försvar, och att döttrarne, som emellertid till sin drygare och mångfaldigare beklädnad icke allenast medtagit det mesta av de inom huset tillverkade vävnader, utan jämväl med föräldrarnes stundom halva missnöje, förmått dem köpa något av de så kallade handelsvaror och tyger av flere slag, vilket allt medtager contanter, då däremot sönerne merendels få vara belåtne med grå, eller svart- och blåfärgade vadmalskläder, vilka äro ojämförligen mindre kostbara. När också nu härtill kommer, att åtminstone, efter en del orters plägsed, döttrarne vanligen få kostsammare bröllop än sönerne, så lärer varamer än mycket upplyst, att våra gamla vise förfäder, som stiftade den för 100 år sedan antagna Landslagen, och varmed Bonde-Ståndet alltsedan med fullt bifall sett sig vara lycklige, icke heller nu onödigtvis i den delen bör undergå någon förändring, utan anser jag vår skyldighet fordra att lämna denna arvsrätt lika oförändrad till våra söner, som vi den av våra förfäder erhållit, såframt vi vilja undvika att icke allenast av samtiden, utan ock av en senare eftervärld, och sedan vi äro multnade i graven, ådraga oss deras grundade suckar och förebråelser, samt vid vår återkomst till hemorten våga råka våra Committenter —— —.»
    Det är som om man hörde ett eko av de rationes contra, vilka en gång utformades under den karolinska tiden inom Stora Lagkommissionen.
    I sina föreläsningar för Uppsala studenter på våren 1835 uttryckte Carl Johan Schlyter72 sitt missnöje: »Äktenskapets väsende har alldeles intet att göra med egendomens fördelning —

 

71 Bondeståndets protocoll d. 27 febr. 1834, band 2, s. 97 ff.

72 Juridiska afhandlingar, 1 häftet, 2 uppl. (1891), s. 192.

HATT OCH HUVA 295— — Utförandet av en ytlig jämlikhetsprincip, som ej tål ringaste prövning, kan ej innefatta någon verklig fördel; och detta ärdå skäl nog att bliva vid det gamla, som bör avskaffas, då det icke duger, men alldeles icke får undanrödjas endast för att lämnarum åt experimenterande med tomma hugskott.»
    Vid påföljande riksdag 1840—41, vid vilken genombrottet skedde för de liberala stämningarna, väcktes ånyo motioner i frågan i bondeståndet.73 Två av motionärerna, Efraim Larsson och Peter Claësson, voro denna gång från Älvsborgs län. Den senare sade sig handla »efter uppdrag av mina hemmavarande Committenter», men motionen är i verkligheten skriven av en Richert närstående jurist, notarien i lagutskottet, v. häradshövdingen Mathias Hasselrot.74
    Präste-75 och borgarståndet76 biföllo utan votering. I det förraståndet yttrade sig den nu liberale Erik Gustaf Geijer:77 »Vid riksdagen år 1828 talade jag mot förslaget till lika arvsrätt, därtill föranledd av politiska skäl. Jag är nu övertygad, att den politik är bäst, som grundar sig på rättvisa, och bifaller av denna anledning förslaget.» Denna gång biföll även bondeståndet78 men ridderskapet och adeln avslog ånyo.79 Då tre stånd alltså hade bifallit, hemställde riksdagen i skrivelse till K. M:t att den lika arvs- och giftorätten skulle införas.80
    Riksdagsskrivelsen överlämnades för sedvanlig granskning till HD, vilken med knapp majoritet (4 röster mot 3) tillstyrkte.81Reformanhängarnas främste företrädare var justitierådet Johan Hadorph Backman, den kände utgivaren av Backmans lagsamling. Han framhöll i ett långt votum, att kvinnan bör aktas lika högt som mannen även då frågan är att bestämma varderas rätt i det

 

73 Bondeståndets protokoll d. 12 febr. 1840, band 1, s. 426 ff. och d. 15 febr. 1840, s. 465 ff. Jfr Lagutskottets betänkande n:o 99.

74 Minnesblad, samlade av Carl Hasselrot (1875), s. 3. Jfr BROR C. HASSELROT, »Carl Hasselrot, född 1812», Hasselrotska Släktföreningens publikationern:r 5 (1942), s. 9 f.

75 Prästeståndets protocoll d. 4 sept. 1840, band 7, s. 425 ff. och d. 9 sept. s. 510 ff.

78 Borgarståndets protocoll d. 29 aug. 1840, band 4, s. 532 f.

77 Prästeståndets protocoll d. 4 sept. 1840, band 7, s. 448.

78 Bondeståndets protocoll d. 26 aug. 1840, band 7, s. 380 ff.79 Ridderskapets och Adelns protocoll d. 2 sept. 1840, häfte 13, s. 70 ff.

80 Rikets Ständers underdåniga skrivelse n:o 113, d. 10 okt. 1840, 10 saml., 1 avd., 1 bandet, s. 176 ff.

81 H. D:s protokoll d. 22 jan. och d. 31 mars 1841. Majoriteten utgjordes av justitieråden Bredberg, Engelhart, Backman och Nordenstolpe; minoriteten utgjordes av justitieråden Sparre, Snoilsky och Stråle.

296 GERHARD HAFSTRÖMgemensamma boet. Makarnas lott i deras samfällda bo borde därför bestämmas till hälften för dem vardera. »Den innerliga förtrolighet, som bör råda emellan makar, talar ock för en sådan lika fördelning, och denna omständighet bör ej undfalla lagstiftarens uppmärksamhet.»
    Sedan däremot majoriteten av statsrådets ledamöter avstyrkt riksdagens hemställan, blev den av Karl XIV Johan också avslagen.82
    Vid följande 1844—45 års riksdag väcktes ånyo i frågan ett flertal motioner i bondeståndet.83 Även denna gång skymtar Richert i bakgrunden. En av motionärerna, Johannes Anderssonfrån Kinne, var nämligen en västgötabonde från Richerts egen domsaga — Kinne, Kinnefjärdings m. fl. härader — och motionen var även denna gång skriven av Hasselrot, vilken var notarie i Lagutskottet och under Richerts tjänstgöring i Lagberedningenfr. o. m. 1845 förestod domsagan.84
    Även vid denna riksdag biföllo de ofrälse stånden motionerna, efter Lagutskottets tillstyrkande,85 i prästeståndet med endast tvårösters övervikt.86 I ståndet uttalade sig för förslaget dåvarande professorn vid Lunds universitet — sedermera biskopen — Johan Henrik Thomander, en av liberalismens ledare och mest glänsande talare.87 Han sade sig icke tro att genom den föreslagna förändringen hela fäderneslandets välfärd skulle stå på spel samt fortsatte: »Jag tror sannerligen icke på något slags allmakt hos lagparagrafer; jag tror icke att en fras kan vända upp och ned på mänskligheten. I henne leva och röra sig helt andra krafter. Jag tror icke att, om lika arvsrätt blir lag i Svea land, så skall man här om ett hundrade år härefter gå på huvudet i stället för på fötterna. — — — Tvärtom har lagens inre rättskraft, dess överensstämmelse med folkets rättskänsla uppenbarat sig på det fullständigaste, enär det stora område, där annan lag hittills gällt, icke har kunnat övervinna, utan fastmer har blivit smittat av det

 

82 Statsrådets protokoll i justitieärenden d. (8) 10 juni 1841, (Ri. A.) — JfrK. M :ts Nådiga Svar å Rikssalen d. 10 juli 1841 (N:o 3), s. 25.

83 Bondeståndets protocoll den 22 aug. 1844, band 2, s. 170 ff., särskilt s.173 ff. och d. 24 aug. 1844, s. 268 ff. — Jfr band 6, d. 4 dec. 1844, s. 53 ff.,s. 63 ff. och d. 14 dec. 1844, s. 221 ff., ang. en motion i borgarståndet.

84 Minnesblad, saml. av Carl Hasselrot, s. 3 ff. och »Carl Hasselrot, född 1812», s. 6. — En annan motionär var ovan nämnde Efraim Larsson.

85 Lagutskottets betänkande nr 31, 1844, 7 saml., 1 avd.

86 Prästerståndets protocoll d. 14 dec. 1844, band 6, s. 149 ff. och d. 8 febr. 1845, band 8, s. 288.Borgarståndets protokoll d. 7 dec. 1844, band 2, s. 494 ff.

87 Prästeståndets protocoll d. 14 dec. 1844, s. 223 ff.

HATT OCH HUVA 297enda sjuka fåret i Wärends Härad. Är den lika arvsrätten så förfärlig, varför har man icke då förbarmat sig över de arma Värendsboarne och i tid gjort dem delaktiga av landets allmänna lycksalighet?. — — — I familjefridens, i de moraliska intressenasnamn tillstyrker jag Lag-Utskottets betänkande.» Inom ridderskapet och adeln88 var majoriteten för avslag stor. Ståndet ansåg att frågan om frälsemans arvs- och giftorätt vore av privilegienatur och icke kunde ändras på annat sätt än som stadgas i R. F. § 114. På Riddarhuset voterades den 8 februari 1845 om ett Hartmansdorffs förslag att i skrivelse till K. M:t framhålla privilegienaturen hos den adliga arvs- och giftorätten. Förslaget bifölls av 162 mot 73. Justitierådet Wilhelm Stråle, som i HD två gånger energiskt avstyrkt lika arvs- och giftorätt, röstade för förslaget. Bland minoriteten anmälde flera reservation, bland dem dennes son Wilhelm. Fadern har för dagen i sin dagbok antecknat: »Ond på Wilhelm, reservanten.» Längst ned på sidan har han tillagt: »Sonen voterar och reserverar sig emot Fadren. Det anses nu förtiden ej orätt.» — Kanske erinrade han sig anekdoter om romersk patria potestas, har BIRGER WEDBERG stilla tillagt.89
    Riksdagsskrivelsen i arvs- och giftorättsfrågan90 blev vid granskningen av HD avstyrkt med stor majoritet (5 röster mot2).91
    Vid frågans slutliga avgörande d. 15 maj 184592 underkände Konungen först ridderskapets och adelns uppfattning i privilegiefrågan. I huvudfrågan voro meningarna delade — inom statsrådet avgåvos fem röster mot fem. Konung Oscar höll i statsrådet följande anförande efter ett till statsrådsprotokollet bilagt egenhändigt skrivet koncept, vilket i protokollet återgivits sålunda:
    »I själva huvudsaken yttrade H. M. sig som följer:
    H. M. funne så mycket mindre nödvändigt att anföra bevis på den lika arvsrättens överensstämmelse med rättvisa och billighet enligt den i faders- och modershjärtat av naturen själv lagda grunden för denna rätts idé, som de, vilka under ärendets behandling yttrat sig emot förslaget, antingen erkänt dess rättsenlighet, eller undvikit att vidröra

 

88 Ridderskapets och Adelns protocoll d. 9 dec. 1844, häfte 5, s. 247 ff. och d. 11 dec. s. 290 f.

89 Konungens Högsta Domstol, del 2, 1809—1844 (1940), s. 501.

90 Rikets Ständers underdåniga skrivelse nr 91, 1844; 10 saml., 1 avd., 1 bandet.

91 Särskilt protokoll öfver Justitie Ärenden hållet uti Kongl. Maj :ts Högsta Domstol tidsdagen d. 15 april 1845 (RA). — Den avstyrkande majoritetenbestod av justitieråden af Rolén, Sparre, Snoilsky, Nyblaeus och Isterg; minoriteten bestod av justitieråden Nordenstolpe och Bredberg.

92 Protocoll över Justitie Departements Ärenden d. 15 maj 1845, (Ri. A.).

298 GERHARD HAFSTRÖMdenna del av ämnet. Under åberopande att tiden ännu icke vore inneför dess införande, hava de blott fästat sig vid åtskilliga ekonomiska och politiska förmenta svårigheter, samt vid frågan om den nya arvslagens rätta tillämpning.
    Den lika arvsrätten vore ingalunda en oförsökt teori; den är, som bekant, stadgad i den Romerska rätten och äger rum i de länder, varest densamma förblivit gällande såsom Italien samt en del av Spanien. De nya civillagarna, med undantag av den svenska, vilka i förra och nuvarande århundraden blivit införda i Europa, stadga den grundsats att man och kvinna skola äga lika andel i arvet: Exempelvis: I Frankrike, Belgien, Baden och Tyska Rhenprovinserna enligt Code Napoleon; i Preussen, i Bayern, i Österrike och i Holland. Därav visas att lika arvsrätt tillhör de nya rättsförhållanden, som i Europa göra sig alltmera gällande och att Sverige, genom dess antagande, ingalunda skulle gå övriga länder i förväg eller ställa sig i motsägelse med deras antagna rättsgrunder.
    Man hade invänt att frågan icke överensstämde med nationens sympatier och icke vore yrkad av folket. Av många tecken kunde dock slutas, att den i allmänhet omfattas med värme och H. M. kände i fråga om lagstiftning ej andra lagliga talesmän för folkets önskningar än Rikets Ständer. Inom dem har ock förslaget blivit väckt strax efter införandet av vårt nya statsskick. Vid fyra Riksdagar har Lagutskottet tillstyrkt detsamma och vid förra Riksdagen blev den antagen. H. M:s Herr Faders då fattade uppskovsbeslut härledde sig från Dess ädla omsorg att, i en så viktig sak, icke något förhastande måtte äga rum utan tillfälle lämnas för ytterligare överläggning. Men vid innevarande Riksdag kvarstod ej samma anledning till betänklighet. Rikets Ständer hade efter en flerårig mellantid ånyo framburit enahanda förslag och borde detta med fullt skäl antagas uttrycka en stadgad övertygelse om lagförändringens rättsenlighet och gagn. Att nu avslå densamma vore ett tillkännagivande att H. M. icke godkände själva rättsprincipen, eller vore fögamån om dess tillämpning, och detta vore stridande mot H. M:s övertygelse samt de rättsåsikter han alltid hyst och uttalat.
    Farhågorna att den lika arvsrätten skulle medföra Pauperism, skadlig klyvning av jorden, samt försvagande av kärleken till fosterlandet ansåg H.M. ogrundade och däremot kunde anföras både främmande erfarenhet och den inhemska, som kunnat vinnas inom den del av landet, där lika arvsrätt länge funnits. Beträffande åter tillämpningen så följde av vad statsrådet Faxe nyligen utrett att lagen är tillämplig endast på de arv, som faller efter densammas kungörande men icke andra och att således redan uppkomna rättigheter icke trädas för nära.
    Att fastställandet av lika arvsrätt möjligen skall rubba fleras beräkningar om sin blivande förmögenhet kunde visserligen ej nekas. Men denna brytning måste ju en gång ske så framt meningen vore att verkligen tillämpa den princip, vars rättsenlighet ej blivit bestridd. Så har det ock tillgått så väl i andra länder, vilka förändrat sin lagstiftning i detta hänseende, som i Sverige, då 1734 års lag infördes, ehuru flera förändringar rörande arvsförhållanden däri stadgas.
    I avseende på lika giftorätt gällde samma skäl som för arvsrätten och ingen hade heller anfört något varken mot dess rättsenlighet eller billig-

HATT OCH HUVA 299het. Den är erkänd i Code Napoléon och kvarstår i de länder där den Romerska rätten förblivit övervägande. I Norge och Danmark, varest gamla Civil-lagarna från 16-hundratalet ännu gälla, tager dock änkan icke blott hälften i boets egendom, den må vara lös eller fast, ärvd eller förvärvd, utan även en broderlott vid delningen med sina barn.
    Vidkommande frågan om tillämpningen av lika giftorätt ansåg H.M.det vara uppenbart att denna lagförändring icke borde, utan ömsesidigt samtycke, göras gällande vid de äktenskap, som blivit ingångna innanden för lagens trädande i kraft i den blivande kungörelsen utsatta tiden. Det heter i vår nuvarande lag 10 kap. 1 § giftermålsbalken: »Närman och kvinna äro sammanvigda, äger vardera giftorätt i boet». Denna rätt har således redan uppkommit vid äktenskapets ingående och uppstår ej först vid boets upplösning. Andra länders lagstiftning hade jämväl utgått från samma grundsats. Franska Code civil stadgar, att giftorätten inträder å den dag giftermålet inför vederbörande myndighet avslutas och de flesta Tyska jurister förklara, att med giftorätt förhålles enligt den lag, som var gällande, då giftermålet ingicks. Det är en allmänt känd regel, att en lag icke bör givas tillbakaverkande kraft. En retroaktiv tillämpning i omförmälta hänseende synes följaktligen icke vara att befara. Skulle emellertid en dylik tillämpning bliva överklagad, så visar grundlagen sättet för tillvägabringande av nödig lagförklaring.
    Av dessa skäl, samt på de av Rikets Ständer och en del av HögstaDomstolens och Statsrådets ledamöter för Rikets Ständers förslag anförda grunder, förklarade H. M. det icke vara med dess rättsåsikter och dess övertygelse om det allmännas bästa förenligt, att vägra sin sanktion å ofta nämnda förslag utan lämnade alltså H. M. därtill sitt bifall.»
    Ehuru konungen egenhändigt skrivit konceptet till sitt anförande, är det uppenbart att uppgifterna angående lagstiftningen i andra länder måste återgå på upplysningar som lämnats honomfrån sakkunnigt håll. I Bernadotteska familjearkivet (Vol. 54) finnes också en underdånig PM, som innehåller en fullständig sammanställning av lagstiftningen i främmande länder beträffande såväl arvs- som giftorätten. Den är icke undertecknad, men en undersökning av handstilen har klarlagt, att den skrivits av t. f. Justitiekanslern Nils Samuel von Koch. Den är av följande lydelse:

 

»U. P. M.
    Arvsrätten för broder och syster är lika i
1. Frankrike
Se civillagen av d. 21 Mars1804 (Code Napoleon) Art.745 »Les enfans ou leurs descendans succedent å leurs pére et mère —— —» » — — sans distinctionde sexe ni de primogeniture — ——» »— — — Ils succedent paregales portions et par tête — ——» »— — — Art 745.

300 GERHARD HAFSTRÖM2. Österrike
Se eivillagen av d. 1 Juni 1811 Art 732 »Wenn der Erblasser eheliche Kinder des ersten Grades hat, so fälltihnen die ganze Erbschaft zu; siemögen männlichen oder weiblichen Geschlechtesseien. Mehrere Kinder theilen die Erbschaft nachihrer Zahl in gleiche Theile.-» 732.Art.
3. Preussen
Se lagen av d. 5 Febr. 1794 (Allg. Landrecht) Del 2 Titel 3 § 36 »Mehrere vollbürtige Geschwistertheilen unter sich die Erbschaftnach der Personenzahl». § 36.
4. Belgien
gäller franska civillagen.
5. Holland
Se lagen införd d. 1 okt. 1838Art. 899 likalydande med 745 Art. av C.N. St Joseph p. 39
6. Bayern
Se lagen av år 1756 Bok.kap. 12 Avd. 2 Mom. 2.73. »leur qui sont du méme degré succedent par tête, les autres parsouche.» 2.»Les enfans de différens mariages succedent å parts égales å leursparens communs — 7. St Joseph.p. 38.
7. Baden
Se 1809 års lag (Badische Landreeht) Art. 745 lika lydande med Art. 745 C.N.
8. Tyskland (återstoden)
Endast de ovan nämnda delarna av Tyskland nämligen: Österrike, Preussen, Bayern och Baden, samt de förut Frankrike tillydande Rhenprovinserna, i vilka sistnämnda Code Napoleon gäller, hava i senare tider erhållit codifierade civillagar. I övriga delar dömes efter coutumer, som variera i oändlighet, men där sådanaicke finnas och i allmänhet dömes efter Romerska rätten, enligt vilken arv delas likaemellan broder och syster.

HATT OCH HUVA 3019. Neapel och Sicilien
Se civillagen av d. 21 Maj 1819 Art. 667, likalydande med 745 Art. C.N. St Joseph p. 39 VIII.
10. Sardinien (Konungariket)
Se civillagen av d. 1 Jan. 1838Art. 931, likalydande med Art. 745 C.N.; men i Art. 942—948 äro, i sammanhang med dotalsystemets införande såsom allmän regel, några särskilda föreskrifter meddelade. St Joseph p. 39 VIII.
11. Bern
Se 1827 års lag Art. 530.»Les descendans des enfans entrent dans le partage par souches, les enfans par tête.» 530. St Josephp. 61.
12. Waldenserland (Vaud)
Se lagen av d. 10 Juni 1819,Art. 530, likalydande med Art. 745 C.N. — St Joseph p. 39.
    Arvsrätten för broder och syster är olika.
1. England
Se Stephens commentaries p. 153 efter Blackstone.
Det är dock endast jord som i England vanligen tillfallerson framför dotter. Till all lös egendom eller s. k. »personalestates», vartill även alla huså ofri grund och således de mesta i London räknas, havabroder och syster lika arvsrätt. Den lösa egendomen, »personal property» i England skattades år 1841 till 2 000 millioner £ eller 24 000 millioner RD Sv. Banko. Se Torters Progress of the nation p. 127.—»—»—» »in real estates malesare preferred to females and the eldest male will usually excludethe rest; in the division of personal estates, the females of equaldegree are admitted together withthe males and no right of primogeniture is allowed».

302 GERHARD HAFSTRÖM2. Ryssland
Se civillagen av d. 31 Jan. 1833 Art. 733»Les filles en concurrence avecles fils succedent à la quatorzieme partie des bien immeubles et à lahuitieme des meubles.» p. 220.edit. de Foucher.
3. DanmarkSe Lagarnaav 1683 och 16875—2—29 »Mandsperson tager to loder imod en qvindesperson tager een i allearve.»
4. Norrige

 

Arvsrätt
(Sammanfattning):
1. Lika för man och kvinna.
I alla länder, där Romersk lag gäller, d. v. s. nästan överallt i Tyskland, varest inga nya lagar äro införda, även som i Spanien, Italienm. fl.
I Frankrike; i Baden; i Tyska Rehnprovinserna, under Bayern och Preussen — där Code Napoleon gäller.
I Belgien och Holland.
I Österrike och Preussen, efter de nya lagarna.
I England, för all den enorma förmögenhet, som ej består av jord, den äldste sonen ärver ensam.
I Nordamerikas Förenta Stater, överhuvud.
2. Olika för man och kvinna.
I Danmark, Norrige, Sverrige, Ryssland.

 

Giftorätt

 

    Någonting sådant var ej känt hos Romarna. Hustrun giftes vanligen in manum mariti d. v. s. han hade samma rätt över henne och hennes egendom, som om hon varit hans dotter. Under tiden uppkom seden att bestämma en viss förmögenhet för hustrun under namn av dos; Därifrån det i Frankrike och Tyskland kända dotalsystemet, i avseende på makars bo.
    Engelska lagen har mycken likhet med den Romerska. All hustruns förmögenhet anses ovillkorligen tillhöra mannen, så länge äktenskapet varar, med undantag av viss egendom, dower, som han skall återställa. Genom äktenskapsförord, settlements, regleras vanligtvis det blivande förhållandet makarna emellan, efter olika omständigheter.
    I Frankrike voro före Code Napoleon två systemer gällande; det Romerska, och det ursprungligen Germaniska, uttryckt i de så kallade coutumerne. Det senare utgick från begreppet av vad vi kalla samfältbo, communauté, i lösören och förvärvd fastighet; det var således likamed våra giftorättslagar, men tillade hustrun hälften i samfälligheten. Detta system antogs ensamt i 1801 års förslag till Code civil och blev i Code Napoleon det rådande, d. v. s. det skulle följas, om ej annorlunda var överenskommet före äktenskapet. Genom förord kan man antaga dotalsystemet, eller andra villkor, som då, i avseende på makarnas inbördes egendomsförhållanden, tjäna till efterrättelse.

HATT OCH HUVA 303    I Tyskland gäller dels dotal och dels samfällighetssystemet, allt eftersom den Romerska eller den Germaniska principen är på ena eller andra stället övervägande. Av samfällighet njuter hustrun hälften.
    I Danmark och Norrige är samfällighetssystemet så rådande, att makarna taga hälften vardera i all boets egendom, den må vara lös eller fast, ärvd eller förvärvd. Efterlevande make tager dessutom, i delning med sina barn, en broderlott av den dödas hälft i boet. Denna lott faller dock barnen till, om fadern eller modern, som fått den, går i nytt gifte. Den har således mycken likhet med vår morgongåva.
    I hänseende till tiden, varifrån giftorätt räknas, stadgar Code Napoléon, art. 1399, att den tager sin början från den dag äktenskapet slutes inför vederbörande ämbetsman.
    Mittermaier och flera tyska jurister förklara ock, att med giftorätt förhålles efter den lag, som var gällande då giftermålet ingicks. (2. Delp. 912 D. P. R.)
    Denna grundsats, antagen i all tillämpning av civil lag, synes icke vara ringaste tvivel underkastad — så vida man icke skall sammanblanda giftorätt med arvsrätt, och föreställa sig, att även den förra först uppkommer vid någondera makans död, vilken orimlighet vederlägges dels därav, att giftorätten göres gällande utan dödsfall, så väl vid äktenskapsskillnad som vid boskillnad under äktenskap.
    Efter vilken lag skulle väl giftorätt vid boskillnad kunna utbrytas, om man ej antoge rättighetens tillvaro från äktenskapets början?

 

    Författaren av den PM, vilken blev vägledande för Oscar I:s slutliga beslut, tilldrager sig helt naturligt ett alldeles särskilt intresse. Nils Samuel von K och (f. 1801, 1881) hade 1840 blivit expeditionschef i Justitiestatsexpeditionen och tre år senare förordnats till revisionssekreterare. 1844 blev han t. f. justitiekansler och 1848 justitiekansler, från vilket ämbete han 1866 avgick med pension. Han tillhörde den socialliberala kretsen kring Johan Gabriel Richert och var liksom denne ledamot i den s. k. äldre Lagberedningen 1845—50. Han var gift med den begåvade och bildningshungrande engelskan Frances Eliza Lewin, vilkens liberalapolitiska inställning påverkade maken. I deras gästfria hem i Stockholm umgingos både Erik Gustaf Geijer och Fredrica Bremer, för vilken Frances von Koch betydde mycket och som i sin tur påverkade henne. Ifrån kretsen kring Fredrica Bremer, Geijer och Richert, förmedlad genom von Koch, härrörde alltså den åskådning, som konung Oscar I gjorde till sin i sitt ovannämnda yttrande i statsrådet 15 maj 1845, vilket i allt väsentligt återgick på den PM, som von Koch skrivit.

 

    Enligt KF d. 19 maj 1845 fick GB 10: 2 följande lydelse:
    »Man och hustru hava giftorätt till hälften vardera i all den

304 GERHARD HAFSTRÖMlösa egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de äga eller äga få, så ock den fasta egendom på landet, vilken de i hjonalag avla tillsammans — — — »
    Vidare genomfördes flera förändringar av ärvdabalken. Sålunda fick ÄB 2: 1 följande lydelse:
    »Dör fader eller moder; ärve då son halft och halft dotter.»
    Vidare fick bl. a. ÄB 3: 13 följande lydelse:
    »Skall arv delas emellan flere grenar i en ätt, tage var gren lika lott.»
    I ÄB 3: 15 stadgades:
    »I arv tager man och kvinna lika lott; och vare ej någon skillnad, ifrån vad stam den egendom kommen är, som i arv går.»

 

    Jämte konceptet till konungens yttrande finnes bland statsrådsprotokollets bilagor ännu en handling, med påskrift »Gammalt manuskript».93 Detta visar sig vara en avskrift av de förut nämnda rationes pro et contra, vilka upptecknades inom Stora Lagkommissionen år 1690 och sålunda först efter halvtannat sekel kommo fram till konungens rådsbord.

 

    Kvinnan hade alltså nu äntligen i gifto- och arvsrättshänseende blivit jämställd med mannen. Men ändå skulle arvet vid de flesta arvskiften på landet gå hatt till. Bestämmelserna om de s. k. tagelottsreglerna ändrades nämligen inte och lösningsrätten förbroder gällde alltfort, trots att han inte längre fick större kvotdel av arvsmassan. Först år 1890 bortföllo dessa sista legala inskränkningar i den svenska kvinnans arvsrätt.94

 

93 Påskriften är att döma av handstilen gjord av advokatfiskalen P. Staaff,en av Lagkommitténs ledamöter.

94 Jfr J. E. ALMQUIST, Den svenska kvinnans arvsrätt (i Strödda bidrag tillcivilrättens historia, 1953).