J. B. HJORT. Prosedyreteknikk. Oslo 1956. Den Norske Sakførerforening. 280 s. Inb. Nkr. 24,00.

 

    För några år sedan utlyste Den Norske Sakførerforening — motsvarigheten till vårt advokatsamfund — en pristävlan över ämnet »Prosedyreteknikk, herunder parts- og vitnesavhøring». Priset hemfördeskanske inte helt oväntat av förf. till den bok som här anmäles.
    Det rättspatos åt vilket HJORT givit uttryck i en tidigare bok om justitiemord — vars första avsnitt om rättegången mot Jesus av Nasaret tillkom då förf. satt som nazisternas fånge i Berlin under kriget — har fört honom fram i första ledet av de nu verksamma osloadvokaterna. Med samma inlevelse och skarpsinne i förening med hög rättskultursom Hjort utför sina klienters talan, har han här i bokform sammanställt de synpunkter vilka enligt hans mening bör läggas på den forensiska delen av advokatgärningen.
    Trots att Hjort redan i de första raderna i inlednings kapitlet framhåller att hans uppgift inte är att lära läsaren juridik, kan man inte komma ifrån att arbetets uppläggning fått en vetenskaplig anstrykning. Inom ramen för en akademisk disposition har emellertid sammanförts en rikhaltig praktisk materia från domstolarnas arbetsfält. Arbetet är ett resultat av stor beläsenhet i den internationella processuella litteraturen — vilken samvetsgrant redovisats — samt framgångar och motgångar inför hemlandets domstolar i förening med ett brinnande intresse för advokatens ursprungliga huvuduppgift.
    En inom rättegångsväsendet verksam jurist undrar ibland om det processuella förfarandet ägnas den uppmärksamhet som det i grund och botten förtjänar. Det är inte endast så att det ofta är något slappt och konturlöst över våra rättegångar — stundom med generande inslag av meningslöst gnabb eller språkliga övertramp. Den skickliga handläggningen likaväl som det sakliga utförandet av en talan eller en lysande förhörsledning får stå tillbaka vid jämförelse med andra egenskaper som anses utmärka en god jurist i vårt land. På denna punkt ger Hjort uttryck åt en uppfattning som kan sägas vara ledmotivet i hans bok. Om juridik är en vetenskap så är utförandet av talan och vad därmed sammanhänger en konst och som varje konst har den sin teknik och teknik måste läras. Och han skyndar sig att tillägga, att rutin kan man småningom förvärva, men därmed är inte sagt att den blir till konst, allra minst god konst.
    Från denna utgångspunkt har Hjort på ett fängslande och övertygande sätt skildrat hur advokaten skall gå till sin uppgift. Litet ironiskt — men samtidigt uppskattande — skulle man kunna säga att förf. tar fasta på advokatkonstens hantverksmässiga sida. Boken blir därigenom ett hjälpmedel för en tekniskt effektiv huvudförhandling— alltså det som en för lagskipning intresserad domare sätter som sitt mål när han tar plats i rätten. Vad en domare är tacksam för är den underton som genomgår framställningen: nödvändigheten att advokaten förbereder sin sak in i minsta detalj — sakframställningen lika väl som parts- och vittnesförhören. När man tar del av Hjorts anvisningar och varningar i det ena eller andra hänseendet, får mandet intrycket att en framställning av ämnet inte kan göras elementär nog. Alltför ofta får domaren anledning att bli besviken över den

processtekniska torftigheten eller frånvaron av rättslig belysning av en föreliggande fråga på andra sidan dombordet. Om endast hälften av vad Hjort anser höra till de grundläggande elementen i advokatens framträdande inför domstolen bleve iakttaget, skulle rättsförhandlingarna bli lysande och underlaget för en rättvis och rimlig utgång av målen bli ännu säkrare än vad kanske nu ibland är förhållandet. För svenskt vidkommande skulle då den advokat från Libanon som träffade Hjort efter ett studiebesök i vårt land inte längre behöva konstatera att man i Sverige fortfarande bar på lämningar av den inkvisitoriska processen.
    Det kan inte komma ifråga att referera ett arbete av detta slag. Här gäller som i så många andra fall då fråga är om intellektuellt skapande, att detta vore orätt mot både förf. och blivande läsare. Inte heller är här platsen att ingå på polemik på någon punkt där det finns utrymme för delade meningar. Beträffande processuell teknik gällerför övrigt inga absoluta sanningar. Vad som passar i den ena rättegången eller för en advokat med en viss läggning, kan vara mindre lyckat i ett annat fall eller för en annan advokat. I allt väsentligt måste Hjort anses ha rätt. Följde man hans intentioner skulle rättegångarna inte endast bli mera levande och sakliga utan även mindre tidsödande.
    Hjort har sina förebilder — utom i egna landsmän vilkas uttalanden han med synbar uppskattning återger — framför allt i den engelska processen. Den går igen i referaten av åtskilliga berömda vittnesförhör, vilka dock numera fått något av ålderns patina över sig och som för sena tiders jurister mera har kulturhistoriskt intresse. Såsom illustrationer till vad förf. vill ha sagt saknar de emellertid ingalunda intresse. Att utan vidare överföra de berömda engelska förhörsledarnas teknik till en svensk domstolslokal är inte tillrådligt.
    Även om Hjorts bok i första hand riktar sig till hans kolleger på samma sida om dombordet som den där han själv i den dagliga gärningen befinner sig, har den otvivelaktigt även stort intresse för domaren. Denne lär sig genom Hjort bättre känna en kollega på vilken man ibland ser litet kritiskt — särskilt försvararen. Hjort ger ett mycket lyckat svar på frågan om försvararens uppgift. Denna är —har Hjort velat säga — att tvinga åklagaren att göra sitt yttersta för att övertyga domstolen om den tilltalades skuld eller att skapa garantier för ett säkert underlag för domen.
    Inte endast norskt rättegångsväsende är att lyckönska till att ha fått denna fängslande och instruktiva skildring av processens vardag. Även för svenska jurister kommer den att vara av bestående värde.

Ernst Leche