Åklagarens roll i kriminalprocessen — synpunkter efter tio års erfarenhet av rättegångsreformen1
Vid första allmänna åklagarmötet d. 3 dec. 1948 framförde jag en domares synpunkter på åklagarens uppgifter i rättegången (SvJT 1949 s.251). Liksom då vill jag börja med att betona, att jag varken kan eller vill uppträda som läromästare för åklagarna men att det kanske inte kan skada att vid ett åklagarmöte få höra problemen behandlade från en domares synvinkel, på samma sätt som det förvisso skulle vara nyttigt för oss domare att någon gång få höra en praktiskt verksam åklagare tala om en åklagares synpunkter på domarens uppgifter i rättegången.
Jag skall inte nu lika detaljerat som 1948 gå igenom åklagarens roll ide olika leden av processen utan bara komma med några enkla synpunkter på vissa frågor, sådana de ter sig under domstolarnas vardagsliv. Iden mån jag därvid ger några omdömen representerar jag självfallet icke någon allmän domaruppfattning, även om jag i någon mån sökt avlyssna stämningen även hos andra. Självfallet gäller heller icke dessa omdömen åklagarna i gemen, eftersom dessa är mycket olika, liksom vi domare; påstår jag vissa brister, menar jag att dessa förekommer, ibland kanske att de ofta förekommer, men aldrig att de alltid förekommer. Var och en får här själv bedöma om han skall känna sig träffad eller icke.
Må härefter först det allmänna omdömet göras att jag bestämt menar — ocli därvidlag tror jag att de allra flesta domare är ense med mig — att allt i stort sett gått och går mycket bra och att de farhågor, som onekligen fanns före 1948, visat sig vara minst sagt överdrivna och väsentligen kunnat skrinläggas.
När jag därefter övergår till de olika leden i processen, såsom de följer på varandra, skall jag, liksom 1948, helt förbigå förundersökningen.
Jag skall i stället först säga något om stämningsansökningen. Under de gångna tio åren har gärningsbeskrivningens mycket stora betydelse, såsom ram för processen, framgått av både praxis och teori. I stort sett har utan tvivel även härvidlag 1948 års önskemål om en förbättring blivit uppfyllda. I trafikmålen talar man icke längre om endast ovarsamhet, utan säger också vari denna bestått. Man säger inte bara att någon gjort sig skyldig till bedrägeri utan beskriver gärningen så att de olika rekvisiten framträder. Motsvarande gäller om deklarationsmålen. Det synes mig emellertid som om här lurar en fara i motsatt riktning. Jag tänkerdå inte i första hand därpå, att en alltför vidlyftig och detaljerad gärningsbeskrivning — som uppläses vid huvudförhandlingens början —är olämplig med hänsyn till den blivande sakframställningen, ty detta tycks man oftast väl undvika, utan i stället därpå, att en alltför stor precisering i vissa situationer kan innebära en begränsning för domstolen, som knappast varit avsedd eller är önskvärd. Om åklagaren i gärnings
beskrivningen påstår att den tilltalade gjort sig skyldig till ovarsamhet endast genom att icke iakttaga vänsterregeln, kan utredningen vid domstolen ge denna anledning att anse att ovarsamhet förelegat i ett annat avseende. Ibland är kanske gärningsbeskrivningen sådan att den täcker båda fallen, men ibland kan åtminstone tvekan härom uppstå, och detär då icke lyckligt om domaren vid huvudförhandlingen skall anse sig behöva provocera åklagaren till ett ändrat eller subsidiärt yrkande. Ett liknande läge kan uppstå när en gärning beskrivits som falskdeklarationmen fråga uppstår att döma vederbörande för grov vårdslöshet. I den mån åklagaren icke beaktar dessa synpunkter vid författandet av gärningsbeskrivningen kan det vara skäl att ha dem i minne vid huvudförhandingen, då ju ett alternativt eller subsidiärt yrkande som regel kan framställas.
Sak framställningen ville man kanske 1948 på många håll undervärdera och — på grund av den ordning som tidigare tillämpats — anse som en mer eller mindre onödig uppvisning. Jag tror att man nu allmänt lämnat denna syn, men jag vill fortfarande varna för den. Att en brasakframställning alltid göres är ägnat att motverka förundersökningsprotokollens farliga och alltid hotande dominans. Och vi måste vid huvudförhandlingar i alla domstolar alltid räkna med att, även om det tyvärr alltför ofta i domstolen finns domare som kan alltför mycket av målet i förväg, så finns det lyckligtvis också alltid några som ingenting eller nästan ingenting vet. Jag kan inte nog understryka vikten av att därvid inte glömma nämnden och vill betona den stora och ofta erkända betydelse som den nya rättegångsordningen haft för att öka nämndemännens intresse för sin uppgift och deras möjligheter att fylladen.
Beträffande åklagarnas sätt att sköta sakframställningarna är det nogen ganska allmänt förekommande uppfattning bland domarna, att åklagarna alltför ofta låter sakframställningen bli en redogörelse för vadandra — den tilltalade, målsäganden och vittnen — sagt under förundersökningen i stället för en samlad redogörelse för vad åklagaren själv gör gällande har skett. Det må vara att i klart erkända mål sakframställningen väsentligen hämtas från den tilltalades egna uppgifter, men även i dessa mål bör väl åklagarens berättelse vara självständig och icke slaviskt följa förhörsprotokollet, och inte heller omfatta alla dettas detaljer. Det är t. ex. såvitt jag kan finna inte meningen att i sakframställningen om ett rattfylleri i detalj redogöra för varje pilsner och varje sup under varje timme det senaste dygnet, allt precis som den tilltalade har sagt; riktigare är väl att sammanfatta och påstå att rattfylleristen druckit en viss kvantitet under viss tid och varit berusad, och sedan låta detaljerna komma fram under förhöret, i den mån de nu anses ha betydelse. Och är det inte fråga om villigt erkända mål eller är den tilltalades uppgifter dubiösa eller skall bevisning förebringas, är det väl än mindre lämpligt att först repetera för den tilltalade allt vad han sagt enligt förhörsprotokollen och sedan kanske också vad andra sagt. Detta skall komma fram vid förhören och åklagaren skall vid sakframställningen säga vad han påstår och ämnar bevisa. I dessa avseenden felas det enligt min mening obestridligen ej sällan men naturligtvis ingalunda alltid eller ens som regel.
Kanske mera som en kuriositet vill jag i detta sammanhang påpeka att det nog är denna syn på sakframställningen såsom ett återgivandeav andras uppgifter som — av gammal vana — ännu går igen ibland även i fråga om den språkliga formen för sakframställningen. Man säger inte, såsom när man i vanligt tal berättar om något som har hänt: »Den 6 februari körde Johansson med sin bil på Torsvägen. Hans fru satt till höger i förarsätet», utan: »Den 6 februari hade Johansson körtmed sin bil på Torsvägen. Hans fru hade suttit till höger i framsätet». Man talar således i själva den muntliga sakframställningen i gammaldags rapportstil. En oförvillad åhörare frågar sig om det inte är något som verkligen hänt — satt hon inte där? — och själv tycker jag att det hörs mycket förbryllande. Jag vet att de som ännu talar så inte självabrukar veta om det; därför har jag tillåtit mig beröra det här, om det än onekligen icke är sådana småaktiga ting som ett allmänt åklagarmöteär till för.
När det sedan gäller förhören tror jag inte att det finns skäl till mycket anmärkningar mot åklagarna. Om verkligen vi domare kan låta bli att själva vara förhörsledare och överlåter detta, i den mån det kan och bör ske, till åklagare och advokater, så sköter nog åklagarna mycket allmänt den uppgiften bra, och jag tror i varje fall ingen gör gällande att de genomsnittligen står sig sämre än advokaterna. Felen ärnog tyvärr härvidlag ofta att söka hos oss domare. Tyvärr är det ännu många som helst själva är förhörsledare, och även vi som gärna vill överlåta det — och tror oss göra det — har ofta förtvivlat svårt att vara konsekventa och underlåta att ingripa och störa. Man förstår väl att mången åklagare därav kan tappa lusten, och kanske stå rätt handfallen om han någon gång — kanske vid en annan domstol än hans vanliga — får ett tillfälle. Men vare sig det beror härpå eller på allmänt kvarlevandei gamla föreställningar så nog kan det ännu förekomma situationer då åklagaren brister vid förhören. Om en domare verkligen lyckats följa sina föresatser och endast låtit den tilltalade »i ett sammanhang redogöraför saken» och efter ett sådant första neutralt förhör, som uppenbarligen lämnat mycket att förklara och tillägga, såsom en självklar sak ber åklagaren fortsätta, så nog blir domaren minst sagt besviken om han — som det kan förekomma — av åklagaren får svaret att han inte har någon fråga att göra. Före 1940 eller så var en svensk domare stolt över ett sådant betyg, men nu är det verkligen mycket få som är det. Och inte heller glada över att i sådana fall vara nödsakade att själva hålla ett inkvisitoriskt förhör.
Var nu än felen ligger så är nog överhuvud en fortsatt förbättring ifråga om just förhören vid domstolen mycket önskvärd, om vi skall fåen verkligt ackusatorisk process. Härmed sammanhänger den i den offentliga diskussionen nu aktuella frågan om förundersökningsprotokollens roll vid huvudförhandlingen. Jag skall nu inte närmare ingå härp åmen vill framhålla att vi aldrig får den slags huvudförhandling som lagen åsyftar utan att förundersökningsprotokollen hålles i skymundan. Farorna lurar här för både domare och åklagare. Ett exempel: Må vara att åklagaren har rätt och plikt att påpeka och göra frågor, när en utsaga vid rätten skiljer sig från vad som står i förhörsprotokollet, och att detta kan få betydelse vid en fri bevisprövning. Men det betyder inte att
åklagarens verksamhet vid domstolen skall inriktas på att få allt att »stämma» med förhörsprotokollet, och det betyder inte att han får utgå ifrån att vad som står i förhörsprotokollet alltid är precis vad vederbörande då har sagt.
Det återstår att säga något om pläderingen. Låt mig bara säga att vi gärna vill, eller bör vilja, höra en sådan från åklagarens sida i mål av någon beskaffenhet. Men att det inte skall vara ett upprepande av sakframställningen, ej heller av bevisningen, som det nog kan synas tendenser till ibland, däremot gärna en analys av bevisningen och en utveckling av hur åklagaren anser rekvisiten för ett brott uppfyllda, bevismässigt och rättsligt. Även härvidlag brister det självfallet ibland, och då känner vi det som en brist, och även härvidlag kan man säga att domstolarna har liknande brister; jag tänker då på det sista ledet i processen, domstolens dom, som alltför ofta har felet att innehålla en redogörelse för vad som förekommit i målet, ungefär som gamla tiders dombok —bara ännu mycket dyrare — och sedan ett magert »på grund härav» istället för verkliga domskäl.
Om pläderingen kunde kanske ett ord till vara att säga. Visst skall åklagaren numera yttra sig även om det som är det viktigaste i ett brottmål: frågan om lämplig påföljd. Och visst skall han därvid även beakta vad som talar till den tilltalades förmån. Men det skall väl ändåvara någon mening också med att ha försvarare. Finns det en sådan, synes det mig att åklagaren bör hålla en viss distans; han skall väldock representera det samhälle, som kräver en reaktion på ett brott, representera den strängare uppfattningen? Och således inte föregripa elle röverbjuda försvararen?
Detta är allt vad jag funnit att säga i denna diskussion. Jag beklagaratt det inte varit mera, men det är väl också det bästa betyget till vår åklagarkår.
Joel Laurin