En ganska gängse uppfattning torde vara att åklagarens väsentligaste uppgift är att utföra talan inför domstol. Helt naturligt har denna del av åklagarens verksamhet kommit i blickpunkten på grund av det publicistiska intresse som ägnas vissa mål. Emellertid må framhållas, att en minst lika viktig angelägenhet torde vara att leda förundersökningen i kvalificerade brottmål. Härigenom vinnes, att utredningen kan verkställas med hänsyn till objektivitetsprincipen (RB 23: 4). I förundersökningskungörelsen 3 § ålägges åklagaren »att själv vidtaga åtgärd av väsentlig betydelse för utredningen eller i åtalsfrågan», och »har förundersökningen verkställts av annan än åklagaren, bör denne likväl personligen höra den misstänkte, om det kan vara av betydelse för utredningen». De här åberopade bestämmelserna visa hän mot den betydelse, som åklagares arbete på förundersökningsstadiet tillmätes.
    Förundersökningen har i huvudsak två uppgifter att fylla. Den ena avser införskaffandet av material för beslut i åtalsfrågan. Denna uppgift torde vara uppenbar för envar. Den andra kanske icke kommit att spela den roll som lagstiftningen avsett, nämligen att förundersökningen även skall fullgöra samma funktion som förberedelse i tvistemål, d. v. s. att om möjligt söka fixera parternas ståndpunkter i fråga ombevis och rättsfrågor samt om möjligt begränsa processmaterialet.
    I den offentliga debatten har på senaste tiden framförts tankegångar, att man även i brottmål skulle införa förberedelse inför domstol. Härvid synes man icke ha beaktat förundersökningens ovan angivna funktion. Den uppfattningen torde kunna uttalas, att försvararna som regel ickeägna förundersökningen den uppmärksamhet som vore både önskvärdoch lämplig. De försvarare, som förorda förberedelse inför domstol i brottmål, måste antagas ha möjlighet att redan nu under förundersökningen överlägga med åklagaren om hithörande problem. Härigenom skulle ovan angivna syfte med förundersökningen uppnås. För närvarande torde t. ex. grunden för bestridandet alltför ofta framkomma först i pläderingen. Önskvärt vore i vart fall att grunden konkretiserades omedelbart efter det den tilltalade förklarade sig icke skyldig. I detta sammanhang kanske det önskemålet kunde framföras — för ett smidigt genomförande av huvudförhandlingen — att, därest den tilltalade ändratståndpunkt i skuldfrågan, detta så snart som möjligt meddelades åklagaren. Detsamma gäller om ny bevisning åberopas.
    Givetvis kan icke undvikas, att berättigade anmärkningar kunna riktas mot förundersökningen, vilka i så fall oftast framställas av försvararen under pågående huvudförhandling. Man kan med fog ifrågasätta huruvida detta icke kunde undvikas, därest försvararna visat större aktivitet under förundersökningsstadiet och därvid iakttagit sin rätt att påkalla ytterligare utredning (RB 23: 18).
    Efter dessa synpunkter på förundersökningens syftemål må följande framhållas om det judiciella förfarandet i övrigt under straffprocessen. I fråga om stämningsansökans utformning torde en allmän uppfattning råda, att denna bör vara så koncentrerad som möjligt med det absoluta kravet att gärningsbeskrivningen skall täckas av tillämpliga brottsrekvisit. Denna uppfattning hävdas trots att av utgången i det i NJA 1956 s. 1 refererade rättsfallet, som rörde frågan om utvidgning av åtal eller ej, den slutsatsen skulle kunna dragas att stämningsansökningar, som

icke fylla angivna krav, mera gagna den materiella sanningen. Den tilltalade måste ha rätt att kräva att yrkandet mot honom är så fixerat att han kan ingå på svaromål härpå och icke något annat.
    Efter sakframställning av åklagaren skall målsägaren höras (RB 46: 62 st.). Någon avvikelse härifrån torde de lege lata icke vara tillrådlig; se JO:s ämbetsberättelse 1950 s. 220. Professor OLIVECRONA har i sin bok »Rättegång i brottmål enligt rättegångsbalken» härtill anmärkt, att en smidigare regel dock skulle vara på sin plats. I vart fall vore önskvärt, att därest skäl därtill förelåge, målsägaren icke behövde vara närvarande under åklagarens sakframställning för att förhindra att dennapå något sätt påverkar målsägarens egen framställning. Särskilt gäller detta i fråga om minderåriga målsägare i otuktsmål.
    Jämlikt 46:6 3 st. RB »skall den tilltalade uppmanas att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra sig över vad åklagaren och målsäganden anfört. Med rättens tillstånd må åklagaren och målsäganden ställa frågor till honom». Det är väl uppenbart att jämlikt grunderna för förhandlingsprincipen och det faktum att den tilltalade övergått från att vara ett objekt för en inkvisitoriskt ledd rättegång till att bliva part i densamma starkt talar för att motparten — d. v. s. i detta sammanhang åklagaren — skall leda förhöret med den tilltalade. Att de personer som varit den drivande kraften vid rättegångsbalkens utformning och genomförande haft angivna syfte synes icke kunna ifrågasättas. Lagtextenger emellertid icke stöd härför. Lyckligtvis har flertalet av våra domare på ett utmärkt sätt anpassat sig till angivna tankegångar och överlämnat förhöret till åklagaren. Men tyvärr icke alla. Den objektivitet som av parterna kräves av domaren i egenskap av ordförande kan icke förenas med ett av denne lett förhör i syfte att uppnå den materiella sanningenn är vederbörande bestrider. Ett sådant förhör kan icke hållas utan att man dels behärskar materialet i målet dels ock har en ståndpunkt i skuldfrågan. Den senare får domaren icke ha tagit ställning till på detta stadium i målet. Med den utomordentliga betydelse för målets bedömning som måste tillmätas förhöret med tilltalade, vilken understrykes av den danske domaren JØRGEN TROLLE i hans bok »Procedure i Straffesager», måste åklagaren som part ta ansvaret härför. Det skall erkännas, att åklagarna icke alltid ägnat den erforderliga kraften åt förhöret med tilltalade för att inför domstolen försöka rubba den position den tilltalade intar. Med vad nu sagts ifrågasättes, om icke tidpunkten vore lämplig för en ändring av angivna lagrum i den riktningen, att åklagaren även formellt gives rätten handhava förhöret med den tilltalade.
    Vad nu anförts gäller även förhöret med vittne (RB 36: 17). »Vittnehöres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna». I SvJT 1950 s. 573 har advokaten HEMMING-SJÖBERG redogjortför de olika faserna av vittnesförhören, huvudförhöret, motförhöret och återförhöret. Under motförhöret får och bör ledande frågor framställas. De tankegångar som här framförts av Hemming-Sjöberg återspeglar på ett utmärkt sätt de grundläggande idéerna bakom den nya rättegångsbalken i vad avser sättet för vittnesförhöret. Något utrymme för ett vittnesförhör lett av domaren finnes icke och bör av samma skäl som anförts här ovan beträffande förhöret med den tilltalade icke finnas. Även här skall villigt erkännas att tekniken vid vittnesförhör icke behärskas till fullo

av åklagaren och kanske icke heller av försvararen. Som ursäkt må måhända anföras, att utbildningen i detta ämne icke ägnats den uppmärksamhet som varit önskvärd. Mycket vore nog att vinna om åklagare och advokater kunde gemensamt anordna kurser i förhörsteknik. Från försvararhåll anmärkes under stundom att vittnenas utsagor redan genom det s. k. polisförhöret blivit fixerade och på grund härav icke skulle kunna rubbas. Om vittnes berättelse under förundersökning vore oriktig, må den uppfattningen hävdas, att ett rätt skött motförhör snart skulle förmå vittnet att berätta sanningen.
    I prof. EKELÖFS bok »Rättegång» s. 47 göres det uttalandet, »att medan rättens aktivitet i vissa hänseenden fortfarande är för vittgående i brottmål, den i andra är alltför begränsad i tvistemål». Gjorda iakttagelserav rättegångsbalkens tillämpning i ovan berörda avseenden talar förriktigheten av uttalandets första del. Önskvärt vore likaledes, att förhandlingsprincipen jämväl vunne ökad betydelse under förundersökningsstadiet.

Lennart Asplund