34 LITTERATURNOTISERBENGT MALMÆUS. Svensk rättspraxis i skadeståndsmål. Register över skadeståndsmål med korta referat. 2. uppl. Sthm 1957. Norstedts. 507 s. Kr.38,00, inb. 43,00. — Försäkringsjuridiska föreningens publikation Nr 6.

 

    Under de tolv år, som gått sedan första uppl. av detta arbete utsändes, har svensk skadeståndspraxis svällt kraftigt. Nytillkommet material, hämtat även från andra källor än de sedvanliga tryckta prejudikatsamlingarna, har nu inarbetats, och hela verket har gjorts till föremål för översyn. Resultatet har blivit, att svenska jurister härmed har fått ett värdefullt instrument i sin hand, med vars hjälp de bekvämt kan orientera sig i och behärska ett i och för sig allt annat än lättöverskådligt rättsområde.
    Bokens registerkaraktär har bibehållits. Var och en som själv i något sammanhang har kämpat med uppgiften att på kortast möjliga sätt sammanfatta det väsentliga i ett rättsfall måste gripas av respekt för denna samling av tusentals koncentrerade och väl genomförda referat. Så långtanm. har varit i tillfälle att begagna boken, har han slagits av den balans och det goda omdöme, varmed väsentliga fakta har utvalts och beskrivits. Av värde är också, att uttalanden av enstaka HD-ledamöter i särskilda vota har kort återgivits just i fall, där de är särskilt ägnade att kasta ljus över innebörden i HD:s dom.
    Systematiken har i stort sett bibehållits. Detta innebär, att indelningen i allmänhet har skett med hänsyn till visst verksamhets område eller visst ansvarssubjekt, varvid den förra indelningsgrunden i regel lämnats företräde; avgörande för grupperingen har i huvudsak varit praktiska hänsyn. Det vill dock förefalla, som om den valda systematiken inte alltid har lett till helt lyckade resultat. Uppläggningen av fastighetsägarens ansvar (s. 108 ff.) i tre avsnitt — nämligen dels skada genom snöras från hustak (=skadesituationen), dels ansvarighet gentemot hyresgäst (arrendator) och dennes husfolk (=det skadelidande subjektet), och dels övriga fall — synes varken ur praktisk eller teoretisk synpunkt vara särskilt ändamålsenlig. Diverse påsar av typen »övriga fall», som ofta har måst anlitas (på s. 204 möter t. o. m. rubriken »Vägtrafik i övrigt: vållandefrågor i övrigt»), blir ibland en samling av de mest olikartade situationer (se exempelviss. 101 ff.), där även viktiga principiella avgöranden (på anf. st. sålunda NJA 1950 s. 550) lätteligen drunknar. Med de valda rubrikerna blir också avsnitten någon gång oproportionerligt omfattande, varigenom läsarens möjlighet till snabb orientering väsentligt försämras. Litteraturhänvisningar saknas nästan helt, och ibland (på s. 36, 199) förefaller det svårbegripligt varför just de få anförda hänvisningarna ansetts särskilt värda att medtas.
    Priset kan i första ögonblicket tyckas vara en smula högt. En köpare torde emellertid snart upptäcka, att motsatsen i själva verket är fallet med hänsyn till inbesparad tid och möda vid studiet av skadeståndsrättsliga frågor.

K. G.

 

R. EKLUND. Lagen om försäkringsavtal av den 8 april 1927 jämte därav föranledda författningar. 3 uppl. ombesörjd av R. EKLUND och W. HEMBERG. Sthm 1957. Norstedts. Inb. kr. 21,50.

 

    Denna nya upplaga av kommentaren till försäkringsavtalslagen bjuder inga större förändringar utan överensstämmer i stort sett med den närmast föregående. Ett antal hänvisningar till senare rättsfall har tillkommit, och på

LITTERATURNOTISER 35några punkter har också hänvisningarna till äldre rättsfall kompletterats. Någon gång ställer man sig frågande till de nya hänvisningarna (t. ex. vid 25 §). Priset har tyvärr blivit nästan det dubbla av vad föregående upplaga kostade.

J. H.