Näringsfrihetsrådet prövade under år 1957 sex ärenden, vari näringsfrihetsombudsmannen (NO) hemställt att rådet skulle genom förhandling söka undanröja påstådda skadliga verkningar av olika uppgivna konkurrensbegränsningar. Ett av ärendena gällde en tapetfabrikant som vägrade att säljatapeter av företagets märke till en tapethandel med butiker i två olika städer. NO gjorde gällande att tapethandeln i fråga otillbörligt hindrades i sin näringsutövning, medan fabrikanten hävdade att dess uppträdande i det berörda fallet var ett led i en s. k. selektiv försäljning. Rådet biföll NO:s hemställan om förhandling, vilken pågår för närvarande. — Ett annat fall avsåg vissa bestämmelser i tandläkarförbundets stadgar, vilka hindrar medlemskap i förbundet för tandläkare, som innehar privatklinik eller sådans. k. filialpraktik, som ej skötes helt av innehavaren, ävensom tandläkare som är assistent eller vikarie hos icke medlem. NO ansåg bestämmelserna verka hämmande på utvecklingen av tandvårdsverksamhet i större skala och direkt försvåra näringsutövningen för de tandläkare som valt någon avde nämnda verksamhetsformerna. Tandläkarförbundet uppgav att bestämmelserna tillkommit bl. a. för att motverka tandvårdsverksamhet av tvivelaktig karaktär. Rådet, som ansåg att tandvårdsverksamhet i större skala i vissa fall kunde erbjuda åtskilliga fördelar och att de olägenheter, som förbundet avsett att förebygga genom bestämmelserna, kunde undvikas genom mindre ingripande anordningar, beslöt också i detta fall inleda förhandlingar. Även dessa pågår för närvarande. — I tre fall, vilka samtliga gällde leveransvägran, nämligen av smör till en snabbköpsbutik, av kolonialvaror till en annan sådan butik samt av leksakståg av visst märke till återförsäljare av leksaker, undanröjdes de av NO påtalade konkurrensbegränsningarna, innan rådet slutligt prövat om de var skadliga ur allmän synpunkt. I ett fall avslog rådet NO:s framställning. Denna avsåg vägran av tvåkontorsmaskinfabrikanter att leverera reservdelar för vissa mera komplicerade kontorsmaskiner till reparationsverkstäder som ej var knutna tillfabrikanterna. I sitt beslut angav dock rådet — som ej för närvarande funnit styrkt att olägenheterna av fabrikanternas försäljningspolitik vägde tyngre än fördelarna — att det kunde visa sig lämpligt att efter några års förlopp på nytt undersöka ifrågavarande område. — En framställning från NO om förhandling var ännu vid årsskiftet under handläggning. Den avsåg i kollektivavtal införda bestämmelser angående bl. a. minimiprissättninginom frisörbranschen.
Som framgår av fjolårets notis rörande rådets verksamhet under år 1956 (SvJT 1957 s. 298) beslöt rådet inleda förhandlingar i ett ärende som avsåg det s. k. annonsbyråsystemet. Dessa förhandlingar pågick under år 1957 och föranledde ett stort antal överläggningar och sammanträden samt åtskillig skriftväxling. Förhandlingarna, som avslutades först i mars innevarande år, ledde till att rådet beslöt avskriva ärendet, sedan tidningsutgivareföreningen och annonsbyråerna gått med på att göra olika uppmjukningari systemet. Bl. a. skulle auktorisationsfrågor handhas av en nämnd medföreträdare även för annonsörerna, och ordförande i nämnden skulle vara