KNUT SVERI. Barnevernsloven. Lov om barnevern av 17. juli 1953. Oslo 1957. Universitetsforlaget. XI+246 s. Nkr. 9,00, inb. 13,00.

    År 1896, och alltså sex år före Sverige, fick Norge en särskild barnavårdslagstiftning. Förut hade liksom i Sverige det mest ankommit på fattigvården att draga försorg om att barn icke gingo under. Men barn som begått brottslig handling efter fyllda 10 år kunde av domstol dömas att risas eller att insättas i anstalt som hade karaktären av straffanstalt, och vid 14 eller 15 års ålder blev den vanliga straffrättsskipningen tillämplig, ehuru med vissa jämkningar. I slutet av 1800 talet fann man detta system ej blott inhumant utan även ineffektivt; man antog, att antalet kriminella barn i städerna hade ökat från 1867 till 1889 med icke mindre än 200 %. För att motverka kriminaliteten ansågs ett helt nytt system vara erforderligt. Därvid valde man icke att, såsom har skett på andra håll, förse kriminalrättsskipningen med särskilda organ för barn- och ungdomsvård, s. k. barn- eller ungdomsdomstolar. I stället utbyggde man, på förslag av den berömde kriminalisten GETZ, socialvården genom att efter mönster av fattigvårdsorganisationen inrätta kommunala nämnder för dessa uppgifter. Genom bestämmelser om åtalseftergift sörjde man för att dessa nämnder skulle kunna träda i domstolarnas ställe beträffande barn som begått brott. Straffmyndighetsåldern sattes i 1902 års ännu gällande strafflag till 14 år.
    Systemet med barnavårdsnämnder har därefter införts även i de andra nordiska länderna, hos oss 1902. Medan man utom Norden utbyggt domstolsorganisationen genom att inrätta barn- eller ungdomsdomstolar och ibland utsträckt dessas kompetens till att omfatta även

25—583004. Svensk Juristtidning 1958

386 IVAR STRAHLfall där den unge icke begått någon brottslig handling, eller icke någon handling som skulle vara ett brott därest det begåtts av en vuxen, har man i Norden, och nästan endast där, låtit särskilt inrättade socialvårdsorgan övertaga uppgifter som förut tillhört domstolarna.
    Vilket system är bäst? Frågan är som bekant omstridd.
    Till förmån för vårt system talar, att vad man i första hand önskar är att det beredes vård åt unga som behöver sådan och att detta är något annat än att döma över handlingar som begåtts. Systemet med barndomstolar, vilket utvecklats ur den vanliga straffrättsskipningen, har svårt att frigöra sig från tanken att en förutsättning för domstolens ingripande bör vara att den unge låtit något komma sig till last. Menden unges behov av att myndigheterna ingripa beror icke, och sättet för det behövliga ingripandet bör icke bero, av vad den unge gjort eller ens av att han över huvud gjort något som skulle motivera ett ingripande. Det må medges, att förutsättningarna för barndomstolarnas ingripande ofta äro så vida, att det endast sällan eller icke alls behöver inträffa att domstolen måste avstå från ett från vårdsynpunkt motiverat ingripande emedan den unge icke givit möjlighet därtill genom sitt beteende. I samma mån utvecklingen gått därhän, kommer emellertid domstolens uppgift att skilja sig från en brottmålsdomstols och likna de uppgifter som hos oss bruka anförtros åt socialvårdsorgan.
    Det sagda utesluter emellertid icke, att frågan huruvida den ungegjort sig skyldig till visst beteende, kanske ett brottsligt sådant, ofta måste vara avgörande för prövningen av vad som från vårdsynpunkt är erforderligt och lämpligt och att en juridiskt utbildad och erfaren domare är bäst skickad att pröva huruvida beteendet ägt rum. Det kan också göras gällande, att en procedur av det slag en domstol tilllämpar ger de bästa garantierna för en omsorgsfull prövning. Därtill kommer, att det kan hävdas att vårdsynpunkten ej bör vara ensam avgörande. Även unga lagöverträdare, kan man hävda, böra i viss utsträckning vara underkastade den i straffrätten förhärskande principen att ett brott skall följas av en påföljd.
    Frågan om de båda systemens fördelar och nackdelar är tydligen komplicerad. Den förtjänar väl att ingående prövas. I detta avseendeär den bok, vars titel läses här ovan, en intressant läsning. Förf. redogör för, och analyserar tämligen ingående, den norska barnavårdslagen av 1953. Framställningen förtjänar naturligtvis uppmärksamhetur åtskilliga andra synvinklar än den här antydda. Vid den underarbete varande revisionen av den svenska barnavårdslagen måste det vara värdefullt att beakta norska erfarenheter och överväganden. Jag vill emellertid tillåta mig att från boken hämta några upplysningar av intresse för en jämförelse mellan barnavårdsnämnds- och barndomstolssystemen och för den därmed sammanhängande frågan om förhållandet mellan barnavård och kriminalvård.
    I den första norska barnavårdslagen tillmötesgick man de synpunkter, som bruka anföras till förmån för barndomstolssystemet, genom att föreskriva, att domaren i orten alltid skulle vara ledamot av det organ som motsvarar de svenska barnavårdsnämnderna, då kallade vergeråd men nu benämnda barnevernsnemnder. Denna bestämmelse har emellertid ansetts ge nämnderna en alltför domstolsliknande ka-

ANM. AV KNUT SVERI: BARNEVERNSLOVEN 387raktär. I den nya lagen har domarens obligatoriska ledamotskap inskränkts till att avse ärenden där det är fråga om allvarligare tvångsingrepp. I handläggningen av dessa skall emellertid domaren deltaga såsom ordförande. Sveri betecknar detta som den viktigaste garanti lagen erbjuder mot oberättigade och överilade ingrepp. Domarens deltagande tryggar vidare enligt honom, att själva handläggningen liksom också avfattningen av beslutet sker i de former lagen föreskriver.
    Barnavården har i Norge kommit att till alldeles övervägande del övertaga behandlingen av kriminell ungdom. Att barn under 18 år blir dömt till vanligt frihetsstraff är sällsynt. Under perioden 1945—1950 blevo 2 pojkar och 1 flicka mellan 14 och 18 år intagna i landsfängelserna (avsedda för straff på sex månader eller mera) och 34 pojkaroch 10 flickor i nämnda ålder i krets- och hjälpfängelserna (avseddaför kortare straff).1
    Lika litet som hos oss betyder således lagens bestämmelse om ens. k. straffmyndighetsålder, att de som nått denna obetingat falla under straffrättsskipningen. Denna träder i stor utsträckning tillbaka för barnavården. Men systemet tillåter, att kriminalrättsskipningens judiciella organ, domstolarna, och dess påföljder användas där man vid prövning av det särskilda fallet finner det ändamålsenligt. Det är alltså möjligt att ställa även den som tämligen nyss passerat åldersgränsen inför rätta, och domstolen kan, om den finner det lämpligt, döma honom till straff för vad han gjort, något som särskilt kan vara på sin plats vid smärre förseelser om böter är en lämplig reaktion. I ett sådant system är 14-årsgränsen, hos oss 15-årsgränsen, icke längre uttryck för en presumption, att den till denna ålder komne nått sådan mognad att han bör vara underkastad den i straffrättsskipningen förhärskande principen om påföljd för den som begått en brottslig handling. För unga i åldersklasserna närmast över gränsen sker en prövningi varje särskilt fall om rättegång och straff äro motiverade, och avgörande för denna prövning blir tydligen praktiska hänsyn, icke den unges mogenhet i betydelsen av förmåga att inse det orätta i sitt handlingssätt eller dylikt. Termen straffmyndighet är därför hos oss numera icke helt träffande.
    De som under åberopande av den starka ungdomskriminaliteten ivra för straffrättsligt ingripande mot unga som överskridit den nämnda åldersgränsen böra betänka, att brottsfrekvensen är mycket hög också i åldrarna närmast under gränsen och att det likväl icke kankomma i fråga att sänka denna. Sveri meddelar, att år 1956 icke mindre än 25 % av dem som polisen fann övertygade om brottslig handling voro under 14 år. Det totala antalet av unga under 14 år som polisen ansåg sig ha tillräckliga bevis mot var 2 007; motsvarande tal för åldersgruppen mellan 14 och 18 år var 1 174.2

    Såsom torde framgå av det sagda, har en svensk läsare mycket av intresse att hämta ur Sveris bok. Den är ett värdefullt bidrag till belysningen av frågor som äro aktuella också i vårt land.

Ivar Strahl

 

1 Se också SVERIS artikel i SvJT 1958 s. 158 f.
2 Se också SVERIS artikel s. 156 f.